Färgerna bortom Parthenons vita marmor

Varje samhälle använder sig av monument och konst att skapa minnen kring. Minnen som legitimerar de identiteter människor innehar i samhället. När en kollektiv identitet, ett vi, skapas, skapas också ...

Av: Sandra Jönsson | 05 mars, 2013
Essäer om konst

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | 14 augusti, 2008
Essäer om konst

Storsjöyran står sig trots allt

I Östersund står regnet som spön i backen när beskedet kommer att N.E.R.D, Storsjöyrans headlineakt har ställt in. Pharell Williams har tydligen drabbats av halsfluss. Storsjöyran har alltid varit en ...

Av: Jonatan Spejare | 13 augusti, 2010
Kulturreportage

Georges Gurdjieff

Georges Gurdjieff, den suveräna narren

"Meetings with Remarkable Men" är den andra delen av en trilogi som heter "All and Everything" och säkert Gurdjieffs mest läsbara bok. Kanske den enda som borde läsas. Georges Gurdjieff upptar en ...

Av: Guido Zeccola | 25 juli, 2015
Essäer om religionen

Vår båt reser sig ur den orörliga dimman och vänder bogen mot eländets hamn – Intervju med Rimbaud



 Arthur RimbaudDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik, stund till våra läsare.

Juni 1891. Marseille

Natt. Sjukhusrummet är höljt i mörker. Endast en sotig fotogenlampa bringar en svag strimma ljus som marginellt avslöjar den magre gestalten i sängen. Regnet smattrar mot fönsterrutorna. Ett kors av järn hänger ovanför sängens huvudända. Intill, på ett litet bord står en porslinskanna med vatten. Sjuksköterskorna har lagt fram handdukar, en plåtmugg samt en Bibel. Jag hör regnet, monsieur Rimbauds hesa andning och mitt dunkande hjärta. Rummet luktar långsam död och dåliga drömmar. Jag har suttit på den här pallen i över en timme nu. Ingen har ifrågasatt min närvaro.

Läkarna har amputerat hans högra ben strax ovanför knäskålen. Ena handen är inlindad i tjockt bandage. Hans mor har varit på besök, men det är länge sedan nu. Han tycks inte vilja ha med henne att göra. Hans syster kommer däremot ofta, nästan en gång om dagen och alltid tidigt på morgonen. ”Om du lämnar mig ensam tar jag livet av sig”, säger monsieur Rimbaud varje gång hon reser sig upp för att gå. Hans röst är svag, men ändå dov. Fyllig. Inte riktigt som jag föreställt mig. Jag skulle inte vilja kalla den ful, men den är långt ifrån vacker. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle låta om han skulle högläsa något av sina verk – som att se en barbar i Eugénie de Montijos finkläder!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag gillar inte hans syster, den saken är klar. Hon ger sken av att vara väldigt religiös och inte särskilt klipsk. Hennes händer är illröda och lika stora och fårade som en karl som ägnat hela sitt liv åt tungt kroppsarbete. Munnen är liten, tunn och vass, ögonen blågrumliga och kalla som is.

Ibland för bror och syster små samtal. Ibland får hon inte kontakt med honom, trots att han är vaken. Han berättar om hur storbröstade sjuksköterskor utnyttjar patienterna sexuellt, men det tycks systern inte lyssna på. Han blir alltid emotionell när hon ska gå för kvällen. Hon klappar då hans hand och säger: ”Vi ses snart igen.”

Ibland pratar monsieur Rimbaud i sömnen, gnyr om någon Djami eller Daimi, jag hör inte riktigt. Ibland får han vredesutbrott: ”Skuggmunnen kan ta sig i röven, hon kommer inte att få se röken av pengarna! De ska min son ha!” Ofta utbrister han: ”Allah Kerim, Allah Kerim!” Måste vara något arabiskt. Han hostar mycket, måste ha hjälp med att dricka sitt kaffe och sin varma mjölk. Han betalar extra för att få en skål med plommon och körsbär på eftermiddagen. Han pratar på ett dussintal språk, ofta i en och samma mening.

Han väntar alltid oroligt på brevbäraren, som vanligtvis kommer efter lunch. Om monsieur Rimbaud inte får något brev stirrar han tyst upp i taket, rör inte en muskel.

Under sena eftermiddagen kommer en doktor, men monsieur Rimbaud lyssnar sällan på vad denne säger. Han tittar in i väggen, låtsas inte höra.

Hans syster kommer med en låda i present. Han blir askgrå i ansiktet när han ser att det innehåller en benprotes. Systern vill att han ska öva sig att gå med det, men han vill vänta.

Han är inskriven på sjukhuset som ”Jean Rimbaud”, hans yrke uppges vara ”förhandlare”.

Han tycks vara mycket sjuk, men doktorerna säger att han är på bättringsvägen. Hans bandageinlindade arm tycks vara i stort sett förlamad. Då och då behandlas den med elektricitet. Jag har sett den rycka som en ål på land. Behandlingen tycks inte ha någon större effekt. Smärtan i det amputerade benet har spridit sig till höften och buken. Han får morfinsprutor, men inte många eftersom de är dyra.

Monsieur Rimbaud sover, andas kort och snabbt. Jag kan sitta här i hörnet hur länge som helst. Skrik och barska sjuksköterskor bekommer mig inte det minsta.

Då och då tar jag upp ”Illuminationer” ur portföljen. Det är en så lysande bok att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv. Den får min hjärna att skrika av bländande ljus i alla sorters färger. Hela min själ tycks vara ett citat ur denna bok. Jag är denna bok och den är jag … Jag andas dess bokstäver, de är min puls, mitt blod … 

Jag tittar på honom, denna skepnad som för min inre syn alltid varit någon form av trollkarl, en medicinman. Han ser fruktansvärt ynklig ut, som man skulle kunna knäcka honom på mitten som en torr kvist.

Han vänder huvudet mot mitt håll. De matta spökögonen lyser kusligt i det magra läderartade ansiktet.

”Monsieur …?” viskar jag.

Han tycks inte se mig.

”Är ni vaken, monsieur? Ursäkta om jag stör, men jag har rest långt för att få träffa er.”

Han mumlar något ohörbart, blundar.

”Mademoiselle”, mumlar han.

”Jag är inte sköterskan, monsieur”, säger jag och flyttar fram pallen alldeles intill sängen, så nära att jag känner hans mustiga svettlukt. ”Jag … skulle vilja prata med er en stund, om ni inte har något emot det.”

Han mumlar något, antagligen arabiska.

”Nu förstår jag inte”, säger jag.

”Är det du, Djami?”

”Nej, monsieur, jag är inte Djami. Jag är journalist. Sjukhuschefen tillät att jag kom in hit.”

Rimbaud skakar på huvudet, blundar fortfarande. Jag tittar ner på hans underkropp, anar stumpen som återstår av hans högerben under täcket.

”Det skulle betyda mycket för mig om ni vill prata med mig en stund, monsieur.”

Han öppnar ögonen, tittar upp i taket, viskar något ohörbart. Till slut tittar han på mig och jag blir kall som is. Spökögonen! Hur blev de plötsligt så skarpa och outgrundliga?

”Jag pratar ju”, säger han med knivskarp stämma. ”Hör du illa?”

”Nej, absolut inte, j-jag hör er.”

Ögonen … ögonen

”Det är en stor ära att få träffa er”, säger jag och sträcker fram handen för att hälsa. ”Jag har beundrat era verk i åratal.”

”Kläm fram vad det är du vill istället.”

”Ni kanske redan känner till det, monsieur, men i Paris har ert namn vuxit den senaste tiden.”

”På längden eller bredden?”

”Jag talar om er poesi, monsieur.”

”Det fattar jag väl!”

 Arthur RimbaudHans röst är som en piska. Den slår sönder allt mod jag lyckats bygga upp i min väntan på att han ska vakna. Jag känner mig lika dum och patetisk som en skolpojke som är övertygad om att jorden är platt.

”Känner ni till att monsieur Verlaine skrivit en artikel om er? Och att ”Illuminationer” blivit något av en sensation i Paris?”

”Dynga”, muttrar han. ”Dynga, dynga och åter dynga …”

”Ursäkta, nu förstår jag inte …”

”Han var en jävla skabbråtta, punkt slut!”

”Jag har med mig artikeln om er”, säger jag och börja leta efter den medhavda tidskriften i min portfölj.

”Artikel?”

Han uttalar ordet som om det vore gift.

”Ja, den som –”

”Vad det än rör sig om är jag inte intresserad”, avbryter han.

”Jag har ett exemplar av er bok ”Illuminationer” här. Skulle det vara för mycket begärt att fråga om ni vill … signera den?”

Jag håller upp den tunna, nästan sönderlästa boken framför honom. Av hans ansiktsuttryck att döma skulle jag lika gärna ha kunnat hålla fram en hög med hundskit.

”Vad är det där?”

”Er bok, monsieur. Om ni bara visste vad den betytt för mig.”

Han tar tag i den med sin någorlunda friska hand. Han tittar på omslaget, kisar.

Jag letar febrilt efter en penna, men hittar ingen.

”Jag har inte gjort den här”, säger han. ”Jag har aldrig sett den förr.”

”Jo, den är er, monsieur. Er bok.”

”Har du lästNiggerboken?”

”Vad är det?”

”Min niggerbok. Tyvärr har jag inga exemplar kvar. Synd, annars hade du kunnat få köpa hela rasket. Jag behöver pengarna.”

Jag måste fråga varför han slutade skriva. Jag kan inte föra ett samtal med den vidunderlige Arthur Rimbaud utan att fråga varför han gav upp litteraturen. Jag vore en idiot om jag lät bli.

”Jo, monsieur, det är en sak jag undrar.”

”Kläm fram det.”

”Varför … sket ni bara i det? I poesin alltså.”

Han ger mig en hård blick. ”Jag är inte hälften så sjuk som ni tror.”

Plötsligt knycklar han ihop ”Illuminationer”med sin friska hand, och jag ser till min fasa hur han försöker bita sönder den! Det måste vara en dröm, det händer inte, men jo, han biter och sliter, dock utan att lyckas. Istället kastar han den tvärs igenom rummet. Jag stirrar på resterna.

Det var nog tur att jag inte visade mitt exemplar av tidskriften Luque, där monsieur Rimbaud, porträtterad med extremt liten kropp och iförd barnkläder, sitter och målar sina berömda vokaler i olika färger. A svart, E vit, I röd, U grön, O blå: vokaler, en dag avslöjar jag era dolda essenser …

”Gå”, säger han.

”Ursäkta?”

”Dra åt helvete, jag ska sova nu.”

”Men, monsieur …”

Adios, ciao bello und auf Wiedersehen!”

Jag reser mig, tar min portfölj, plockar upp resterna av boken. Nåja, nu har jag ju i alla fall hans bitmärken, tänker jag och börjar gå mot dörren.

”Vet du vad han sa till mig?” frågar han.

Jag stannar upp, ser mig om. ”Vem, monsieur?”

”Paul-Marie Verlaine. Sa jag förresten att hans far var yrkesmilitär? Min far var också yrkesmilitär. Lustigt sammanträffande, inte sant?”

”Vad sa Verlaine, monsieur?”

”Att livet är en tallrik soppa som någon lagt en gammal strumpa och en rutten klitoris i. En ganska bra sammanfattning, inte sant?”

Hans ansikte spricker för ett kort ögonblick upp i ett snett leende.

Jag går fram till sängen igen, sätter mig på pallen.

Hans leende försvinner. ”Det finns inget kvar längre. Så enkelt är det.”

”Hur menar ni?”

”Livet fortsätter utanför. Solen skiner, barn leker … Och här ligger jag. Snart är jag nere i jorden.”

Han ger ifrån sig ett hest skratt.

”Vad säger läkarna?” frågar jag.

Han svarar inte, utan tycks vara inne sin egna lilla värld.

”Hade det något med monsieur Verlaine att göra? Att ni slutade skriva, menar jag.”

”Visst är han en knepig syn, inte sant? Som en herrelös hund …”

”Det skulle betyda oerhört mycket om ni går med på en intervju om er syn på litteratur. Inser ni inte att ni har förändrat –”

”Du kan gå nu”, avbryter han. ”Som sagt, jag ska sova. Jag har en viktig resa framför mig, mycket att göra.”

”Ursäkta?”

”Jag är trött och måste vila innan jag reser.”

”Vart ska ni åka, monsieur?”

Nu öppnar han ögonen, ser på mig, viskar: ”Zanzibar.”

Han sluter ögonen.

”Jag har åkt väldigt långt för att få träffa er”, säger jag.

”Lämna mig i fred, snälla. Och nu … militärorkestern på trädgårdsestraden svingar sina mössor till Flöjtspelarens Vals …”

Rösten dör ut, blir till tystnad.

Jag tittar på honom. Kan inte sluta. Så mycket som är osagt. Så många frågor.

Men jag antar det är dags att ta farväl.

”Ursäkta om jag störde, monsieur. Adjö.”

Jag drar en djup suck, reser mig upp och går mot dörren. Innan jag lämnar rummet ser jag

mig om en sista gång.

Monsieur Rimbaud sover djupt.

 

Marseille, 23 juni 1891

 

Min kära syster,

du har inte skrivit till mig; vad har hänt? Ditt brev skrämde mig, jag önskar jag visste vad som händer. Jag hoppas bara att det inte är några nya bekymmer, för herregud så många prövningar vi uthärdar på en gång!

Själv gråter jag både dag och natt, jag är en död människa, jag är en krympling för resten av livet. Om två veckor har jag nog återhämtat mig, tror jag; men jag kommer att behöva kryckor för att gå. Vill jag ha ett konstgjort ben får jag vänta länge säger läkaren, åtminstone sex månader! Vad ska jag göra under tiden, var ska jag bo? Om jag reste hem till er skulle kölden jaga bort mig inom tre månader eller ännu tidigare; härifrån kan jag inte ta mig förrän om sex veckor, den tid det tar att träna med kryckor! Så jag kan inte komma hem förrän i slutet av juli. Och jag skulle vara tvungen att resa igen i slutet av september!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Alla dessa bekymmer gör mig galen: jag får inte en blund i ögonen.
Så är det, våra liv är ett elände, ett lidande utan slut! Varför existerar vi?

Hör av dig med nyheter.

 Bästa hälsningar

Rimbaud.

 

Conceptionsjukhuset

Marseille.

 

Jonas Wessel, text och bilder

Ur arkivet

view_module reorder

Jean Rhys och det inställda livet

Life is what happens when we are busy doing other things.(John Lennon) ”Det är synd att det kommer försent, alldeles för sent”. Den här deprimerade kommentaren fälldes av den brittiska författarinnan ...

Av: Elisabeth Brännström | Litteraturens porträtt | 18 oktober, 2012

Tänderna blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå...

  Den sandstensfärgade fasaden på S:t Pauli kyrka höjde sig som ett utropstecken. Gatan var regnblöt. Det var mörkt. Från gatstenarna steg reflexer av vatten som splittrades var gång en bil passerade ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 21 februari, 2011

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Bruce Springsteen på Ullevi 1985 under Born in the U.S.A. Tour. Foto: Associated Press/Brucebase.

Springsteen på Ullevi

I boken "Rockens text" skriver Ulf Lindberg, att ”alla som har något förhållande till Bruce Springsteen vet att han skall upplevas som scenartist – live”, och jag skulle vilja tillägga ...

Av: Richard Ohlsson | Musikens porträtt | 20 juni, 2016

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Översättarduell vid Themsen

Bakgrunden är imponerande. Londons Öga – pariserhjulet utformat som ett cykelhjul med ekrar genom vilka parlamentet syns samtidigt som navet snurrar och långsamt låter de stora gondolerna ”snudda vid” Big ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 30 maj, 2013

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Lars Huldén foto CC BY SA 3.0

Lars Huldén – in memoriam

Hedersmannen, skalden och österbottningen Lars Huldén har lämnat det jordiska, drygt 90 år gammal. Förutom egna dikter, språkvetenskapliga och litterära verk, översatte han och sonen Mats det finska nationaleposet Kalevala ...

Av: Bengt Berg | Litteraturens porträtt | 12 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.