Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos



Poeternas triumfDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.


Teratologen:- Archilochos, du vars namn betyder ledare för ett kompani hopliter, du är tillbaka bland de pratsjukt odöda efter mer än 2600 år. Hur känns det? 

Archilochos:- För jävligt, om jag ska vara uppriktig. Vad händer? Var befinner jag mig? Vem är du? Och vad är detta för barbariskt bräkande och brölande som jag motståndslöst underkastar mig och ofattbart nog flytande behärskar? Ska detta vara ett språk? Det är inget språk, det låter som en spermagurglande världsförkvävande ockrares sura uppstötning, en dödsrosslande kråkas harmfyllda kraxande, ett byaätande nattligt lerskred som stoppas upp av en vall av grus och avfall. Var är mitt gamla ljusgenomstrålade och mjukt kraftfulla melodiska språk, det jag lärde mig där jag var pojke på Paros, som reser sig som en försupen negernäsa med blemmor och kvisslor och lurviga borrar ur det vinspyefärgade och främlingsfientliga havet, det Homerosmognade språk jag lämnade efter mig än starkare och smidigare än det skänktes mig?

N.:- Det här är bara en dröm, liksom våra liv. Snart är du tillbaka i den eviga drömlösa sömn som är det högsta goda.

Archilochos på LouvreA.:- Jag har varit död? Det är bra, det gör mig lugn. Detta är alltså en hastigt övergående hallucination. Varför den äger rum antar jag att du, gubbe lille, inte kan svara på?

N:- Nej, jag vet inte. Vad du diktade har endast nått de sentida olycksfödda i form av små fragment, kanske 300 stycken, men dessa är högt skattade av de få som famlande i sin välsignade okunskap söker efter tankarnas och poesins ursprung och väsen. Lärda män som hetat Lasserre och Bonnard och annat har lagt väldig möda på att tolka det genom tidens härjningar knappt läsbara. Jag är inte säker på att jag alltid minns det tolkade klart, men en sak du skrev bör ha varit ungefär, för att nu återge det på det språk du inte direkt blev ögonblicksförälskad i:

“Själva vårt möte
med varandra
är ett omen.”

A.:- Det där känner jag inte igen. Vem som helst kan ha skrivit det, någon liten vidskeplig och inställsam fitta, en kommersgudarnas och maktmissbrukarnas undergivet inoljade favorit. Jag anar inte någon särpräglad av gudarna älskad och agad ande i de orden, som de nu återgivits på detta främmande språk.

T:- Detta då?

“Mitt askspjut är mitt kornbröd,
mitt askspjut är mitt ismariska vin. 
Jag lutar mig mot mitt spjut och dricker.”

“Han sprutar, i sängen,
lika ymnigt som 
en på säd uppfödd prienisk avelsåsna
och är välhängd 
som en hingst.”

“Tenella Kallinike!
Hell herren Herakles!”

A. (tyst en längre stund):- 
ἡ δέ οἱ σάθη
ὥστ' ὄνου Πριηνέως
κήλωνος ἐπλήμυρεν ὀτρυγηφάγου
Ja, det var jag som diktade det…Men det är lösryckt ur sitt sammanhang, och så skär detta språk mig i öron och hjärna…Förundran genomtränger min vilsekomna kropp. Vad mer av det jag gjorde med ord har överlevt? Vad har hänt med världen?

T.:- Världen är sig lik, bara oändligt mycket värre. 

“Usura slayeth the child in the womb
It stayeth the young mans courting
It hath brought palsey to bed, lyeth
Between the young bride and the bridegroom
                                          CONTRA NATURAM
They have brought whores for Eleusis
Corpses are set to banquet
At behest of usura”…

Jag vill inte plåga dig med att berätta mer om det: äcklet, fasan och vämjelsen skulle få dig att ögonblickligen förflyktigas. Eos är prinskorvsfingrad, Eros tar betalkort, Ares vet inte vad mod och ära är. Låt oss i stället tala om människans villkor, med ledning av det du skrev och den värld i vilken du levde.

A.:- Nu gurglade du minsann fram ännu ett annat rått och hudflängande språk, rena lemlästningen för sinnets finaste fibrer. Det finns något skytiskt eller rentav stygiskt över det, och det jag nu utan att förstå hur eller varför själv talar tycks mig hyperboreiskt, men på något vis förskrämt och tvekande som om det ruvats fram av en stam som gått vilse i en mörk vild skog.

Priset T.:- Det sistnämnda är mitt språk, det kallas svenska. Det andra kallas engelska. Jag skymtar dig i dina diktfragment, förunderligt levande, och jag anar att du på gott och ont var en fullödig, storartad människa som gav sällsynt minnesvärda ord åt det absurda livsäventyret. Alla frågor jag kan komma att tänka på tycks mig näsvisa och överflödiga, men jag vill ju tala med dig lite innan vi skils...Jag måste läsa en del av dina ord för dig. Lyssna! Och säg mig vad helst du kommer att tänka på. Du var en krigare, en legosoldat...en man som hette Quintilianus, som kunde läsa allt du lämnat efter dig flera sekler efter din död, talade, jag rannsakar mitt minne, om din rikedom på blod, ditt överflöd av muskler. De maniskt krigiska och kadaverdisciplinerade hellenska spartanerna lär ändå ha förbjudit dina verk, därför att de ansågs "omoraliska", bl.a. för att du besjöng det nödtvungna slängandet av skölden i en buske, flykten från slagfältet när striden är förlorad, för att kunna slåss en annan dag. Minns du vad du diktade om krigets hårda kall?:

“Ares är en demokrat.
Det finns inga privilegierade människor 
på ett slagfält.”

“De kommer att säga att jag var en legosoldat, 
som en karier. Så var livet. 
Kalla inte hit läkarna.
Jag känner till en väg, den är inte deras.”

“Mod följer med mannen
eller också är han inte någon av mina krigare.”

“Svärdskämpe och bloddrickaren Ares
mordiske son.”

“Håll hjärtat lugnt,
vi rör oss in i strid.”

"Min själ, mitt sinne, helt upprört av otröstliga sorger,
stå ut, håll ut, möt rakt på de många fiender som ansätter dig
nu från ena sidan, nu från den andra, uthärdande all sådan närkamp,
aldrig sviktande, och skulle du segra, jubla inte öppet."

“I krigets gästfrihet
lämnade vi dem deras döda
som en gåva som får dem att minnas oss.”

“Att slåss! Jag vill slåss
med dig som en törstig man
längtar efter vatten.”

“Minns oss, minns denna jord
när med hjärtan mot förtvivlan
våra spjut höll Thasos mot fienden.”

“Vi skänker till den extatiska elden att äta
denna präktiga kropp lindad i vitt,
en gång muntra kvinnors vällust,
en gång följeslagare åt Ares, Kriget.”

A.:- Ja, jag minns. Det var ett bra liv trots allt. Villkoren var klara, kraftmätningarna ärliga och avgörande, spänningen ibland stor, det var härdande och gav utlopp för sinnets överskottsvitalitet.

Thalia och poeten“Erxias, försvarare, hur kan vi samla
våra utspridda krigare? Lägereldarna
höjer sin rök kring staden.
Fiendens vassa pilar växer
som borst på våra skepp. De döda
torkar i solen. Anfallen är djärvare,
de skär djupt in i Naxossoldaternas led.
Vi mejar ner dem likt högt gräs,
men de lägger knappt märke till våra attacker.
Folket kommer att tro att vi likgiltigt accepterar
dessa gräshoppsmän som
ödelägger våra fäders fält.
Mitt hjärta måste tala, för skräck
och sorg håller mina grannar tysta.
Lyssna, hör vad jag säger. Hjälp kommer från Thasos,
alltför länge har den hindrats av Toronaios;
Och från Paros i de snabba skeppen.
Befälhavarna är ursinniga, och rasar av lust att
anfalla så snart hjälptrupperna är här.
Rök hänger över staden.
Sänd oss män, Erxias. Järtecknen
är goda. Jag vet att du kommer.”

Du ser? Jag minns en del.

T.:- Även om ditt liv understundom var hårt och sargat av sorg och död har jag en känsla av att du inte tillbringade dina dagar i jordevärlden gråtande, inte likt Odysseus i dikten "slet med dystra suckar isär ditt plågade hjärta medan du stirrade tårögt ut mot det ödsliga havet"...Upplevde du Homeros epos som något överväldigande, förkrossande, som gjorde alla försök att dikta på förhand överflödiga?

A.:- Nej, inte alls. Homeros berättade några enkla historier, han iakttog världen i ett förklarat ljus, han diktade med stor älskvärdhet och sinnesnärvaro, men inte avskräckte han mig från att med egensinnig bångstyrighet forma mina jamber. Tvärtom hade jag genom den homeriska diktningen fått ett välspolat skeppsgolv att stå på, bredbent, hjulbent och med naturfödd balans. Det var inte möjligt att leva, men jag gjorde det ändå. Det var inte fråga om tapperhet eller djärvhet, snarare ett slags svårkuvat framhärdande, lika instinktbetingat som den oansenligaste videbuske som vindpinas i mager jord på den havsomsvepta klippkusten.

T.:- Så Homeros var inte i själva verket ett afrogrekiskt anarkafeministiskt könsöverskridande kollektiv, som min samtids radikalchict flämtande lärdomsljus kommit fram till som ett slags politiskt dikterad, progressiv kulturkoftekonsensus?

A.:- Homeros var en vresig enstöring, en före detta krigare, som dock till kynnet mildrades avsevärt med åren och kom att betrakta sitt sätt att förnimma världen som totalt i samklang med de gudar som han kanske egentligen inte trodde på. Sedan hade han en fabulös marknadsföringsansvarig, som drillade rapsoder i hela den grekiskkoloniserade världen och saluförde Homeros verser bland de härskande skikten. Homeros var i sanning en död vit man, ett överflödande geni, men bara en människa.

Gudinnan och  poetenT.:- En man som hette Nietzsche skrev om dig och Homeros att ni på bevarade bilder från grekisk forntid framställdes som "die Urväter und Fackelträger der griechischen Dichtung", att man där såg "diese beiden gleich völlig originalen Naturen, von denen aus ein Feuerstrom auf die gesammte griechische Nachwelt fortfliesse". Vidare sade han: "Homer, der in sich versunkene greise Träumer, der Typus des apollinischen, naiven Künstlers, sieht nun staunend den leidenschaftlichen Kopf des wild durch's dasein getriebenen kriegerischen Musendieners Archilochus"..."Gerade dieser Archilochus erschreckt uns, neben Homer, durch den Schrei seines Hasses und Hohnes, durch die trunknen Ausbrüche seiner Begierde ; ist er, der erste subjectiv genannte Künstler, nicht damit der eigentliche Nichtkünstler? Woher aber dann die Verehrung, die ihm, dem Dichter, gerade auch das delphische Orakel, der Herd der "objectiven" Kunst, in sehr merkwürdigen Aussprüchen erwiesen hat?"

A.:- Haha, han tycks ha varit en lättskrämd allvarsman, den här Nietzsche, och verksam i en svårt förfittad epok. Förskräckta av mitt "hatande och hånande skrik, mina begärs druckna utbrott"...och vilket ruskigt språk han begagnade sig av, det låter som gnisslandet av kykloptänder, urledvridandet av osnutna trynen på otvättade halsar, krasandet av myriader halvbrända ben när en tiggare kravlar omkring i en avskrädeshög på jakt efter något som en stund kan förlänga hans erbarmliga liv. Ändock förstår jag språket väl, och innebörden i begrepp som borde vara mig helt främmande.

T.:- Sådan är drömmens natur. Det språket kallas tyska, liksom de närbesläktade svenska och engelska ett germanskt, nordligt språk. De härstammar från ett gemensamt ursprung som även ditt språk växte fram ur, det fanns en gång ett urindoeuropeiskt språk som alstrade dessa språk och många fler, bl.a. latinet i det romerska Italien, där du hade några av dina största beundrare många hundra år efter att ditt liv tog slut. Horatius berömde sig av att vara "den förste som visat Latium jamberna från Paros, följande Archilochos rytm och anda". Juvenalis hade något av din lysande mörkerblick och levde i en degenererad era som gav honom rikligt och saftigt med stoff för att tala öppet om det ohyggliga djur som kallas människa.
Nietzsche teoretiserade vidare, han sade ungefär att när grekernas förste lyriker, Archilochos, ger uttryck för sin rasande kärlek och även sitt bittra förakt för Lykambes dotter Neobulë, så är det inte Archilochos lidelse som dansar framför oss i orgiastiskt tumult - vi ser i själva verket Dionysus och menaderna, medan den berusade svärmaren Archilochos sjunkit ner i sömn..."In Wahrheit ist Archilochus, der leidenschaftlich entbrannte liebende und hassende Mensch, nur eine Vision des Genius, der bereits nicht mehr Archilochus, sondern Weltgenius ist und der seinen Urschmerz in jenem Gleichnisse vom Menschen Archilochus symbolisch ausspricht: während jener subjectiv wollende und begehrende Mensch Archilochus überhaupt nie und nimmer Dichter sein kann."

A.:- Vad mig anbelangar kan den här Nietzsche köra upp sin Urschmerz i röven, så får han pröva på ett lustfyllt lidande av renaste dionysisk halt. Symboliska metafysiska liknelser är bara överspänt skitprat, styltiga abstraktioner. Jag var en subjektivt viljande och begärande människa, jag var diktaren och visionären Archilochos. Jag betraktade begären närgånget, med klara ögon och svalt hjärta, jag skärskådade den livsbejakande vilja som trotsar det obevekliga ödets bittra prövningar. Det var jag som gjorde det, ingen förbannad Weltgenius.
Begären var alls inte allsmäktiga, övermäktiga, jag hade enkla och sunda behov. Det vatten och vin och bröd, de oliver, den ost och de soltorkade tomater du bjuder på smakar annorlunda i jämförelse med vad jag vill minnas, men det är alls inte oävet. Så stillas begären, törsten och hungern, lugnt och sansat. Vad gäller min vrede så var den förvisso stark, men även den kunde jag bemästra, och jag skådade den inte sällan liksom utifrån, som ett ibland praktfullt skådespel som jag ändå kunde le lite i mjugg åt. Jag diktade:

Poeter med citran“Liksom Odysseus under gumsen
har du klamrat dig fast under dina älskare
och under din kärlek till lusten,
utan att se något annat än denna dimma,
mörk i hjärtat, mörk i sinnet.”

“Vad som krossar mig,
unge vän,
är smaklös åtrå,
död dikt,
tråkiga middagar.”

Jag lät lidelserna skölja genom mig. Gentemot begären iakttog jag en kärv spefullhet.

T.:- Man gjorde i den grekiska världen efter dig stor affär av ditt "hat"...men i de bevarade fragmenten finns mycket litet som jag skulle vilja beskriva som "hatiskt". Callimachos skrev att "Archilochos tillägnade sig hundens vassa bett och getingens skarpa sting, och tog sin muns gift från båda". Pindaros hade kanske solbadat sig till lite sand i vaginan när han sade: "Jag har många gånger sett den felfinnande Archilochos i sin hjälplöshet äta sig fet på hatets hårda ord."

A.:- Griniga käringars missunnsamma skenhelighet. Eller:

“De ytterst belevade sinnena
hos fint bildade bluffmakare.”

T.:- Man påstod att det på din gravsten stod skrivet: "Skynda vidare, vandrare, så att du inte väcker bålgetingarna." Det har sagts att du dödades av en man som kallades Kråkan, endera i strid eller i slagsmål. Någon vid namn Gaitylikos lär ha sagt att du "slaskade ner Helicon med skräckelblod". Dina närmaste efterföljare, Semonides och Hipponax, tycks ha varit män med skarpa tungor, det får man lov att erkänna, att döma av det lilla som finns bevarat. Men de hade inte din begåvning.

A.:- Låt slöddret sladdra, vad bekommer det mig? Jag minns faktiskt inte hur jag dog. Men jag var nog yngre än vad du ser ut att vara, gubbe lille.

T.:- Må så vara. Jag är uppriktigt häpen över hur det i det lilla som finns bevarat av din diktning uppenbaras ett så närvarande och verkligt människoliv, hur livsbesvärjande och världskloka orden är, hur väl de kortfattat beskriver din mänskligt giltiga vision av att finnas till, inklusive svaghetstillstånden.


medaljong i silver Thasos “Jag ligger livlös,
eländig av begär,
mina ben genomträngda
av en gudasänd ångest
vass som törnen.”

“Detta lena kött står inte längre djärvt snett uppåt
nu när det vissnat, och jag är gammal.
Fortfarande spritter den till av lysande ögon,
men dess sädespåsar är torra, och den vill inte resa sig.
Kalla vindar och vinter driver oss framåt.”

A.:- Nu ska vi tystna. Jag ska åter dra mig tillbaka till den ljuva intighet som även ska förunnas dig. Det är hårt att leva, men det varar inte för alltid. Ta vara på den lilla glädje du kan få uppleva.

T.:- Ja, vi ska skiljas och tystna...kanske det är bäst att aldrig säga något. Du diktade:

“Gamlingarna är sysslolösa
och bör vara det.
Enfald och envetenhet
hasplar ur sig och pladdrar.”

Jag ville ändå ha detta samtal, det var underligt men inte obehagligt. Även i min kusliga kulturskymningstid har diktare skapat stora verk som värdigt byggt vidare på din och Homeros världsförnimmelse. Hellenen Kazantzakis fortsatte i sin Odysseia berättelsen om den mångkunnige, hårt prövade Odysseus, "mandråparen och enstöringen". Vad hände efter att han återvänt till Ithaka och massakrerat de fräcka intränglingarna? Förmådde han verkligen slå sig till ro?

"Men blott ett blixtsnabbt ögonblick, sekundkort andetag
kan mänskosinnet kämpa mot den mörka Döden, lustvandra vid
       avgrundsbranten,
och skapa tankar, gudar, mäktiga och stora fantasier,
ge ädel höghet åt vår jord, råbarkad, fårad." (Sång XVIII i Grunewalds tolkning)

A.:- Detta samtal roade mig rentav lite, men nu är jag trött. En sådan dröm kunde jag aldrig drömma om. Farväl.

T.:- Farväl. Och här sitter jag ensam kvar, vilsevandrande bland vagt erinrade fragment av Archilochos:

“Har ingen lever
men är ändå
het som en bålgeting.”

“Den där gamla geten
patrullerade sina egna korridorer.”


 Pinakion Archilochos“Skicka snällt bägaren vidare längs däck
och fyll på den från tunnan,
gott rött vin, och rör inte upp bottensatsen,
och tänk inte tanken varför vi inte
skulle kunna vara fulla under vakttjänst.”

“Åh, apa,
vilken rumpa!”

“Farbror Lykambes,
vad är detta du tänkt ut?
Vad har förvirrat det medvetande
du en gång hade?
Medvetande? Du är ett skämt.”

“Kvinnor ivriga
att lägga sig ned.”

“Thasos,
olycksbringande stad.”

orgien“Hur allt har rasat samman,
en panhellenisk katastrof,
här på Thasos!”

“Läppar täckta med skum.”

“När man knullar
upptäcker man
det.”

“Må försynen skona oss från
dessa typer med håriga arslen.”

“Det finns ingen man som hon inte har
flått levande.”

“Och må rötmånaden
täcka dem alla med blåsor.”

“Med nävarna på höfterna
lutade de sig mot väggen
i ett fisknät av skugga.”

“Sanningen föds
när blixten slår ner.”

“Gudarna härdar oss, Perikles,
för att stå ut med denna smärta. Lycka, olycka;
Olycka, lycka. Gnissla med dina tänder.
Inte alla av oss behöver vara kvinnor.”

“Hennes hår var så enkelt
som lin, och jag
är tung av skändlighet.”

“Dubbelt så gammal som sina adepter
betraktas denna rynkiga gamla fru Xanthé
fortfarande som en expert.”

“Avlad av 
sin fars
rytande fjärtar.”

“Att lägga sig ner
i olivpressen.”

Απόσπασμα που βρίσκεται σήμερα στην συλλογή παπύρων στην Κολωνία της Γερμανίας“Aisimides, en man som lyssnar
till vad folk säger om honom
kommer aldrig att ha sinnesfrid.”

“Hans böjelse för det föraktliga
är så tillgiven och enveten
att argument inte kan nå honom.”

“Du dricker massor av oblandat vin
som du inte betalat för
och inte bjöds in att dela på,
du behandlar var och en som din käraste vän,
girighet har ersatt den skam
du kanske en gång kände.”

“Varje man 
avklädd naken.”

“Med så feta vrister måste det vara en flicka.”

“Som duvor inför en vetekärve,
så är vänner gentemot dig.”

“Missunnsamhet har ingen makt över mig,
inte heller avundas jag en gud dennes verk,
och jag brinner inte av lust att härska.
Sådana saker
fängslar inte mina ögon.”

“Hon är lättskrämd
som en rapphöna.”

“Du är för gammal
för parfym.”

“Jag vet hur jag ska älska
de som älskar mig, 
och hur man hatar.
Jag övermannar mina fiender
med smädelser.”

“Men han kommer inte ostraffad undan
det han gjorde mot mig.”

“Arselkyssare!”

“Hon gav sina barn ett fasansfullt mål mat.”

“Fuktigt skrev.”

“Giftet från en vattenorm.”

“Det finns inget nytt
som vi inte kan förvänta oss ska hända!
Man kan slå vad om att vad som helst
står berett att drabba oss.
Ingen anledning att förundras över det.
Fader Zeus har förvandlat
middagstimmen till midnatt, 
har helt dolt solskenet
och satt den kalla skräcken
i svalget.
Låt oss tro på allt vi hör.
Till och med att delfiner och kor 
byter plats, tumlare och getter,
gumsar dundrande på i öppen sjö,
makrillar knaprande på kullarnas betesmark.
Jag skulle inte bli förvånad,
jag skulle inte bli förvånad.”

“Ondska vandrande utan mål.”

“Du för med dig hem
en ljus ondska.”

“Och dödens gåva medför de,
låt ingen man ta den.”

“Och jag, ensam i mörkret,
jag lovades ljuset.”

Nikanor Teratologen

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.