Hundkäx.

Hundkäxet: om livets och konstens betydelsebärande bilder

Första bilden: ett dike invid bilvägen där det växer hundkäx (en av barndomens alla växter jag faktiskt lärde mig känna igen) och min mamma som går på vägen trettio meter ...

Av: Rasmus Lygner | 27 februari, 2017
Agora - filosofiska essäer

Människor lär av djuren och djur lär av människorna

Klockan visar 05.30 och det är tämligen mörkt. 100 sit-ups för att sätta igång blodomloppet. Morgontoalett med en snabb dusch och en god-morgon-hälsning till mina redan utflugna barn. Allt på ...

Av: Vladimir Oravsky | 27 mars, 2013
Gästkrönikör

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | 27 augusti, 2013
Essäer om religionen

Vem är vem och vad är vad?

Helgonet Lucia från Italien är enligt tradition, språk och kön en kvinna som levde i ett patriarkalt samhällsklimat. Som kvinna var hennes situation säkert mycket svår; främst med tanke på ...

Av: Thomas Silfving och Gunilla Nilson | 23 november, 2012
Gästkrönikör

Dagmar Norell och omvändelse



Dagmar Norell: KardinalernaDet finns hos vissa människor idag en övertro på vetenskapen. De kan endast tro på det som kan bevisas, vilket säkert är ett hinder för att leva helt och fullt, det mänskliga förnuftet är begränsat och det finns otvivelaktigt sådant som vi med våra tämligen enkla sinnen inte kan förstå. Det ökande intresset för och sökandet efter detta ogripbara visar även på ett behov av andlighet och spiritualitet hos många. Modern kristen spiritualitet talar mycket om fenomenet omvändelse. Vad man syftar på är inte en omvändelse från en religion till en annan utan en inre erfarenhet byggd på evangeliets begrepp metanoia, där man vänder sig bort från synd och förvillelser till Gud. Att säga att mänskligheten går igenom en ny fas i sin vandring mot mognad och ett nytt medvetande är något som framkommer alltmer. En ny religiös medvetenhet håller på att födas. Ett betydelsefullt kännetecken för det moderna medvetandet är dess intresse för den inre världen. Med detta följer ett livligt intresse för meditation och mystik. Allt fler människor längtar idag efter omvändelse, att genomgå en förvandling eller omvändelse och att skapa sig ett nytt liv. Jesus var en förebild som visade vägen till ett högre mänskligt plan. Han menade att människan bör utvecklas genom att överskrida ego-illusionen och alla dess falska värden, attityder och vanor. Jesus manade människorna att vakna upp, ångra sina synder och göra allting bättre. De allra första orden han sa till mänskligheten under sin offentliga verksamhet var ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Mark 1:4, Matt. 4:17.) 

Metanoia, hjärtats omvändelse, leder till Gud. Metanoia har två etymologiska rötter. Meta betyder att gå bortom att gå högre än och noia kommer från nous och betyder sinne, medvetande. Den ursprungliga innebörden av metanoia är alltså bokstavligen gå bortom och högre än det vanliga mentala tillståndet. Med nutida uttryckssätt betyder det att gå bortom det självcentrerade egot och bli Gudscentrerad. Metanoia är det djupa medvetandetillstånd som mystika upplevelser syftar till - det tillstånd där vi överskrider eller upplöser alla egots barriärer som skiljer oss från Gud. Det är ett tillstånd av direkt vetande, omedelbar varseblivning av vår totala enhet med Gud. Mediamänniskorna Göran Skytte och framlidna Ingela Agardh som inte vuxit upp i kristna sammanhang har båda skrivit böcker om sin omvändelse och rest land och rike runt för att vittna om sin kristna tro. Det är intressant att läsa om deras skildringar av en människas väg till Gud. Skytte beslöt att återinträda i Svenska Kyrkan. Han skriver: ”Detta beslut grundades på övertygelsen att Gud finns, Gud vill något med mig, jag vill vara kristen” Hans omvändelse känns äkta, han skriver också i boken om sina tvivel och mörka stunder. En mindre känd person i vår tid, läkaren Dagmar Norell (1917-1996) har i sin självbiografi Från ögonspegel till lera beskrivit hur hon efter en personlig kris orienterar sig in i en ny livssituation, konstnärens. Hon visade med sitt eget liv att kriser inte behöver vara katastrofer utan utgångspunkter för något nytt och värdefullt, ett liv mer på djupet.

Kongofloden. Foto: WikipediaDagmar Norell föddes den 14 januari 1917 i Söderhamn. Hon var yngst i en syskonskara på sju där hennes äldste bror var 22 år äldre än hon och den yngste 7. ”Jag var en docka”, skriver hon, ”som man älskade att pynta, men en docka som man lika plötsligt kunde lämna för att ägna sig åt varandra och sina jämnåriga kamrater. I min djupgående analys i Schweiz i slutet av femtiotalet sökte jag efter någon känsla av emotionell trygghet i min tidigaste barndom, men där fanns endast en stor och ångestfylld tomhet, att jag måste vara tyst för att inte störa.” Båda föräldrarna var, enligt henne, rikt utrustade personer med ytterst begränsad skolgång, men de fortsatte hela livet att utbilda sig och följa med vad som rörde sig i tiden. Men det framkommer att föräldrarna trots att de var vidsynta och skapande personligheter ändå var starkt bundna av den puritanska och fundamentalistiska våg som gick genom frikyrkorna vid denna tid. Dagmars mor led av migrän och depression i övergångsåldern. Ofta låg hon och vilade på sitt rum, ibland med en tidning över ansiktet för att, förgäves, dölja att hon grät. Dagmar trodde då att hon var orsak till mammas gråt, vilket orsakade fruktansvärd ångest.

När en vän till familjen, en kirurg och Missionsförbundets missionär i Kongo, visade bilder av sin verksamhet visste Dagmar inom sig att hon skulle bli missionsläkare. Hon var då endast tre år gammal, men det kändes som en kallelse. Medicinstudierna i Stockholm som följde blev meningsfulla, det dagliga arbetet på sjukhuset och vardagens aktiviteter var en del av Guds vilja. Ändå uppkom perioder då hon rent intellektuellt tvivlade på existensen av en Gud som bekymrade sig om den enskilda människans livsverk, perioder då längtan efter ömhet och en egen familj gjorde tillvaron komplicerad. Men på djupet var ändå Guds kallelse ogrumlad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Första tiden i Stockholm erfor hon en stor befrielse från småstadens begränsning och framför allt frihet från en kyrklig miljö som kändes alltför trång. Det dröjde emellertid inte många veckor förrän hon sökte upp Göte Bergsten, en metodistpräst som betydde mycket som själasörjare i Stockholm. Han förde henne vidare in i Kristi mysterier och lärde henne bibelmeditation. Hon blev metodist 1939 och fick snart uppgifter i församlingen som söndagsskollärare och senare ungdomsledare. Dessutom deltog hon aktivt i den framväxande S:t Lukasstiftelsen och dess konferenser. Ett viktigt ställningstagande kom när hon skulle välja sin specialistutbildning. Det naturliga tycktes vara att välja allmänmedicin och tropiska sjukdomar. Men i kontakten med S: t Lukasstiftelsen blev hennes dragning till psykiatri och psykoterapi allt starkare och hennes inre sa ja till denna längtan. Valet tycktes inte stämma och många undrade hur det var bevänt med hennes kallelse. Dagmar kände starka samvetskval och drabbades av ångest och förtvivlan, hon hoppades på vägledning. Yttre händelser som andra världskrigets utbrott och systerns död i cancer bidrog naturligtvis till dessa känslor. Ett amerikanskt stipendium gjorde det dock möjligt att fortsätta specialistutbildningen i USA, men efter några månader kom hon åter in i en religiös kris. Arbetet och studierna var mycket stimulerande och givande, men hur stämde de med Guds uppdrag? Svaret inifrån blev att maximalt utnyttja studietiden. Alltid samma svar: ”Lev i ditt nu och du kommer att visas vägen.” 

Efter ett år, sommaren 1949, blev Dagmar inbjuden till en konferens i Wisconsin, där den gamle Indienmissionären E. Stanley Jones frågade om hennes studier och arbete i framtiden. Hon svarade att planerna var ovissa, men att S: t Lukasstiftelsen hoppades att hon snart skulle komma tillbaka och förestå mottagningen i Stockholm. Stanley lyssnade intresserat och sa att de planerade ett liknande arbete i Indien bara han hittade rätt personen för denna uppgift. I Dagmar fann han denna och hon själv uppfattade detta som sin ”marschorder”.

sovande BuddhaAlltifrån början av sin tid i Indien möttes hon mycket positivt av kollegor, myndigheter, hinduer och muslimer i ledande ställning. Men många kristna missionärer och fundamentalister reagerade negativt på öppnandet av en psykiatrisk klinik. Hur skulle en ensam ung svensk läkare, därtill kvinna, klara en sådan uppgift? Och dessutom, vad hade psykiatri på missionsfältet att göra? Man undrade om kliniken verkligen var en kristen institution. 

Redan efter ett år fick Dagmar igång en avdelning för inlagda patienter. Men uppgiften var övermänsklig. Hon stod så gott som ensam för allt; behandlingen av patienterna, administrationen, korrespondensen, språkstudier. När Stanley efter flera år kom på besök berättade hon detta för honom. Han talade bara om för henne att det var brist på överlåtelse åt Gud som gjorde att hon klagade, han fick henne att bara känna sig självisk och syndfull. Men hennes krafter var helt slut och när dr. Medard Boss, professor i psykoterapi, kom på besök för att fördjupa sig i studiet av indisk filosofi, förstod han situationens allvar och lyckades få henne att senare börja i analys och terapi hos honom i Zürich där han hade sin professur. När hon lämnade Indien försommaren 1956 var hon ett vrak till kropp och själ. En natt drömde hon att hon vårdade en sängliggande kvinna med båda benen borta. Tydligare kunde inte en drömbild ge beskedet: ”Nu går det inte längre.”

Dagmar var, när hon började terapin hos Dr Boss, inte bara utbränd utan verkligen mycket sjuk. Vid ett konsertbesök bröt hon ut i en fruktansvärd kallsvett och ångest, fast övertygad om att när dirigenten höjde taktpinne skulle det vara tecknet som utlöste världens undergång. I panik rusade hon därifrån. Hon upplevde att okända män spionerade på henne när hon var nere i staden för något ärende, att hennes telefonsamtal med Dr. Boss avlyssnades av syföreningstanter och helvetespredikanter. Under de två första åren i terapin grät hon nästan jämnt. Hela behandlingen gick ut på att i den nya grundtryggheten med dr. Boss låta det lilla barnet växa organiskt, och sakta konfronteras med nya sidor och möjligheter inom sig, att finna ett allt djupare och rikare svar på frågan ”Vem är jag”? Men för att något nytt ska kunna växa fram måste mycken gammal bråte raseras och invanda reaktionsmönster mönster lösas upp. Detta sker inte lätt utan innebar upprepade kriser. Hon förlorade stundtals fotfästet och det kändes som om hon skulle dränkas i en bottenlös ångest. Boss undrade om det verkligen var en sådan katastrof om den gamla världen föll samman, måste inte något dö för att det nya och livskraftiga skall kunna utvecklas?

Lidandet är kreativt.En kris kan vara endogen dvs. komma inifrån, vilket innebär att det undermedvetna väller upp i det medvetna sinnet. Det undermedvetna är på väg upp till ytan och det verkliga sanna jaget håller på att födas. Den Rhenländske mystikern Mäster Eckhart talar om Guds födelse i själen. Modern psykologi jämför ofta livet med en resa. Den mystika resan kan uttryckas i termer från kinesisk filosofi; den personliga ansträngningens väg och icke-handlingens väg. Den första börjar med stor viljekraft och beslutsamhet. Den andra resan börjar med metanoia eller hjärtats omvändelse. De gamla mästarna betonade framför allt ödmjukheten, erkännandet av den egna svagheten. Tillsammans med den personliga ansträngningens väg måste man gå icke-handlingens väg, wu-wei, detta är överlämnandets eller överlåtelsens väg. Man släpper taget om allt och detta kan vara oerhört skrämmande men det gäller att acceptera rädslan, och den kommer att övergå i frid och sorgen kommer att vändas i glädje. Genom att förinta det lilla enskilda egot har man funnit det sanna egot. Personlighetens död ses ibland inte i extasen utan, som i Dagmars fall, i den heliga liknöjdheten som är själens fullständiga ro.

En av de svåra kriser Dagmar måste igenom var att acceptera att hon inte orkade fortsätta som läkare efter sina upplevelser i Indien. Vad skulle hon då ta sig till? Svaret fick hon i en dröm. Hon satt i övre hallen av ett stort hus, närmast en herrgård. Huset var alldeles tomt, fönsterrutorna trasiga och tapeterna hängde i trasor, den stora trädgården var misskött och förvildad. Där satt hon och i en vrå och såg på eländet, när hon hörde två män komma uppför trappan och prata med varandra: ”Om vi skulle hjälpa henne att reparera huset.” Det var Michelangelo och Picasso. När allt var nattsvart, nedbränt och dött, när tillvaron var ett enda kaos och den enda tryggheten var den dagliga kontakten med dr. Boss då kom den inre pånyttfödelsen. Under slutet av en terapitimme gick hon spontant in i ett meditativt tillstånd. Allt blev varmt och stilla och hon kände sig fylld av en helande tillvaro. Hon tyckte sig höra hela kosmos genljuda av orden JAG ÄR─ Jag är den jag är. Det var också början till hennes nya jag, i en trygghet på djupet, som växte till i vetskapen om att hon var bejakad och älskad av tillvarons innersta. Först då kunde hon acceptera att hon inte kunde fortsätta som läkare. Det stod klart för henne att hennes väsentligaste uppgift för resten av livet var att leva ett meditativt liv. Den kanadensiske teologen Bernard Lonergan (1904-1924) säger att omvändelsen kan ske på ett ögonblick som när Paulus bländades och föll till marken på vägen till Damaskus. Men den kan också vara en långsam mognadsprocess under hela livet. Han menar även att omvändelsen är den erfarenhet genom vilken man blir en äkta, autentisk människa. Dessutom påstår han att omvändelsen inte bara är grunden för kristendomen utan för all religion. Lonergans religiösa omvändelse är en omvändelse till kärlek och den gäller inte bara kristna utan alla människor. Och denna radikala kärlek leder oss till den sublima visdom som vi kallar mystik. Alla mystiker är överens om att sanningen kan du inte få insikt om annat än genom att uppleva den. Språket kan aldrig beskriva den på ett tillfredsställande sätt. Mystikerna var medvetna om språkets begränsningar och har därför använt sig av myter, metaforer, allegorier, bildspråk och paradoxer för att berätta om sina upplevelser och förmedla sina kunskaper. När man studerar dessa olika beskrivningar får man klart för sig att mystikers upplevelser har i det väsentliga varit desamma oavsett tidsepok och plats, det är bara detaljerna och tolkningarna som skiljer.

Från ögonspegel till lera1960 for Dagmar hem till Sverige. Boss tog avsked av henne med orden: ”Det är viktigt att du mediterar varje dag, det är endast i kontakt med livskällorna inom dig som du kan få kraft.” Det var under den stora krisen grunden lades för hennes nya liv: som konstnär, som mystiker, som andlig vägledare, som karmelit, som förbedjare för psykiskt sjuka och förvandlade terapeuter. Drömmen klargjorde för henne att det var accepterandet och utvecklingen av den konstnärliga sidan i hennes väsen som skulle ”reparera huset” och hålla henne frisk i framtiden. Den tidigare oförlösta konstnärliga ådran frigjordes alltmer och hon började uttrycka sig i lera. Det finns ett samband mellan livskriser eller existentiella kriser och religiösa visioner. Människan kommer till en punkt när hon inte orkar längre utan ger upp, detta tillstånd kännetecknas av utmattning och uppgivelse. Visionen löser krisen, människan ser sig själv och omvärlden på ett nytt sätt. Ingen som har haft upprepade mystika upplevelser tvivlar på att de är verkliga. Även ett ögonblicks glimt av sanningen kan ha en omvandlande effekt. Den direkta upplevelsen av verkligheten och kunskapen som uppstår ur den är kärnan för all mystik. Målet för meditationen är att uppnå denna kunskap och det är vad alla religioner och mystika traditioner huvudsakligen syftar till.

Kreativa människor utmärks, enligt filosofen Rollo May, av sin förmåga att leva med sin existentiella ångest även om det innebär att leva med känslighet och försvarslöshet. Han menar att konstnären inte upplever ångest eller fruktan utan glädje i det skapande ögonblicket, upplevelsen att få förverkliga sina inre gåvor. Konstnärens önskan är att ur kaos skapa en form, ge det gestalt är grundläggande för själva skapandet. Behovet att vara kreativ bör inte reduceras till något mer primärt hos människan eller till uttryck för en neuros. Kreativitet kallar man processen att göra, skapa och ge existens.

Den konstnärliga verksamheten hjälpte Dagmar att integrera materia och ande, jord och himmel. Leran var handfast, den höll henne på jorden. Den bjöd motstånd men kunde ändå formas, och – när den gått genom eld och förvandlats – bli bärare av ett andligt innehåll. Arbetet med leran var egentligen kamouflage för hennes nya tjänst. Om hon tidigare haft ett yttre aktivt uppdrag, fick hon nu en inre tempeltjänst, en bönens och förbönens uppgift.

Hon skriver om det kontemplativa livet: ”Man kommer inte in i det kontemplativa livet genom att med förnuftet läsa mystikernas och de stora helgonens skrifter. Det finns ingen bekväm väg till meditationens lustgård. Vi måste in på djupet i en allt fullständigare överlåtelse och inte vara rädda för mörkret.”

I sin dagbok skriver hon Allhelgonadagen 1964: ”Den gamla plantan måste vissna för att ge plats för det nya som har sin blomstringstid och mognad. Om vi är öppna och vågar ta emot vad Livet har i beredskap för oss, så ska vi finna att det alltid börjar växa upp något nytt ur ruinerna och askan, kanske inte vad vi väntat, troligen något mycket rikare, om vi bara vågar möta det förutsättningslöst.”

Efter några år hemma tycktes den konstnärliga ådran sina. Dagmar skrev till dr Boss och frågade vad hon skulle göra. Han gav följande uppmuntrande svar: ”Det finns former som väntar på att bli till genom dig, och endast genom dig.” Detta fick henne att arbeta vidare i tillit och förtröstan att den form skulle visa sig som var adekvat för hennes inre liv. Det tog ytterligare några år innan den formen kom, född i en meditation. Den inre levnadsformen påverkar den konstnärliga formen. Hon upplevde sin kropp, särskilt bröstdelen, som ett kärl som ska tömmas och fyllas i andningen ut och in, i den gudomliga andningen, livets puls, i vardagens ständiga givande och tagande. Hon gick direkt in i verkstan och påbörjade den första meditativa formen av ”Mänskan är ett bräckligt käril”, som har många variationer; den form som hon blivit mest känd för som konstnär.

Av Dagmar Norell Leran var det jordiska hon fick använda sig av. Den hjälpte henne att stå med båda fötterna på marken, att vila på Grunden och därifrån bygga upp något mer. Arbetet med leran blev en del av hennes meditation. Samtidigt som hon byggde upp en skulptur, formades något inom henne själv. Det andliga är inte något som svävar som en gloria över våra huvuden, utan det måste vara integrerat i vardagen. Allt hör ihop, allt måste vara en helhet. Hon var närvarande på flera utställningar och besvarade frågor som besökarna ställde angående vad som ligger bakom formen, hur man når den stillheten. Hon brukade säga att man måste ”lära sig sitta ner invärtes”, att inte alltid rusa iväg utan lyssna inåt efter sanktion på det man vill göra.

Livet hade en annan stor överraskning åt Dagmar Norell då hon 1966 träffade sin blivande make konstkritikern Eugen Wretholm på en konstresa till Paris. Hon skriver att han förlöste skrattet i hennes liv och att de årligen gjorde långa konstresor tillsammans. Vänskapen med honom lärde henne mycket om kärlekens väsen. Han dog hastigt 1982 och det blev många svåra månader för Dagmar men samtidigt såg hon mer och mer vilken gåva Eugen varit i hennes liv. 

År 1985 steg det upp en visshet inom henne, det var tid att konvertera till katolicism. Det hon sökte i den katolska kyrkan var det rika sakramentala livet, mystiken, objektiviteten och framför allt helheten. På pingstdagen upptogs hon i den katolska kyrkan. Dessförinnan hade hon varit på ett flertal av karmelitbrodern Wilfred Stinissens reträtter i Sigtuna och Rättvik och hon hade där fått lära sig att med tålamod och ödmjukhet leva i överlåtelsens öppenhet. Hon hade här fått reda på att det inom karmelitorden finns en gren öppen för människor som lever vanliga liv i samhället men samtidigt önskar följa Karmels spiritualitet i kontemplativ bön och överlåtelse åt Guds vilja. Hon ville vara med även där. Några år senare när hon avlagt sina löften fick hon i uppdrag att vägleda nya aspiranter. När hon vid sin upptagning i karmelitorden fick välja ett nytt namn, ville hon heta Dagmar Elisabeth av den barmhärtiga kärleken. Hon behöll alltid, också när hon pånyttfödd kommit ur den stora krisen, en psykisk sårbarhet, men den var inget hinder för hennes andliga utveckling. Tvärtom. Hennes svaghet, som var helt accepterad och som hon inte försökte dölja, fick henne att känna sig fullständigt beroende av Guds kraft. Hon skriver om helighet: ”Helighet är inte något vi kan nå genom egen prestation. Den är Guds gåva när vi helt har överlåtit oss med allt vad vi är och har och lever i hans vilja.” 

Den moderna psykologins fader William James (1842-1910) skriver: ”Att bli pånyttfödd, att ta emot nåden, allt detta är uttryck som betecknar den plötsliga eller steg för steg fortskridande process, varigenom ett dittills söndrat jag, samvetssjukt och olyckligt, kommer till enhet och lycka till följd av dess fasta grepp om de religiösa verkligheterna. Detta är åtminstone i allmänna uttryck vad som menas med omvändelse, vare sig vi tror eller inte tror att ett gudomligt ingripande är nödvändigt för att bringa till stånd en dylik inre förändring.” 

Det viktigaste begreppet som betonas i alla beskrivningar av mystika upplevelser är att i grund och botten är alla ting en och samma sak och att de är ömsesidigt beroende av varandra. Dessa saker och tings enhet är emellertid en dynamisk sådan – ett oupphörligt flöde som är ständigt föränderligt och ständigt spontant. Vårt medvetna liv känns verkligen som en ström av bilder, ljud, lukter, tankar och känslor. James myntade begreppet medvetandeströmmen och syftade här på detta ständiga flöde eller denna ström av upplevelser i vårt medvetande.

Hans vind som blåser genom  Allt som är.Vi behöver svårigheter, vi behöver lidande, vi behöver motgångar för att växa. Lidandet beror hos mystikerna på deras större förmåga till lidande, vilket i sin tur beror på större känslighet. Förmågan att använda lidandet till att förstärka i stället för att försvaga beror, enligt William James, på individens förutsättningar att koncentrera sig på ett mål bortom lidandet och få utlopp för detta. Lidandet är säkert nyttigt, att inse att livet inte är lätt, att livet är fullt av lidande kan t.o.m. främja mänsklig växt och mognad. Om man accepterar lidandet sätts ofta kreativitet i rörelse. I Bibeln är kvinnans födslovåndor en förebild. Den födande kvinnan vänder sig i smärta och fylls sedan med glädje över att ett barn fötts in i världen. Lidandet är kreativt, konst, musik, poesi, drama, ingenting stort åstadkoms utan lidande. Omvändelse öppnar våra hjärtan till medlidande med varje lidande varelse världen över. Genom äkta medlidande lider man med den som har det svårt. Dagmar Norell skriver: ”Lidandet ligger mycket djupare än tillfällig smärta. Att lida betyder också att tåla, att uthärda, att bära.”

Ur det som verkar vara kaos kan något nytt och livskraftigt växa upp, fyllt av mening och glädje. Människan vill leva i ljuset, men måste acceptera att när mörkret (plågan, smärtan, det onda) ändå är där så ger mörkret möjligheter för människan att växa. Liksom blomman gror människan i mörkret. ”Det jag har erfarit under mitt liv”, skriver Dagmar senare, ”har varit en bra förberedelse för ett inre uppdrag jag har fått nämligen att be för de psykiskt sjuka, att be om en djupare förståelse för deras villkor och behov – be om förvandlande terapeuter. En uppgift jag hoppas få fortsätta med allt större klarsyn även sedan jag slutat min vandring på jorden.”

Allt är egentligen så enkelt ─

Att bara vara i Guds skaparkraft

Hans vind som blåser genom

Allt som är.

(Dagmar Norell)

  

Lena Månsson

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Sikta, skjut, poesi!

"krossa bokstävlarna mellan tänderna" skrev Gunnar Ekelöf i en dikt från 1932 och sammanfattade därmed mycket av vad den modernistiska poesin handlade om. Att krossa språket, formen och grammatiken och ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 31 augusti, 2010

Resor i det susande Karelen

“Skönast bland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen, som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten, i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymma, förrn den ...

Av: Rolf Karlman | Resereportage | 29 juli, 2016

Annakarin Svedberg

Efter bion

För en del år sedan skrev jag esoteriska sagor och berättelser. Här är en av dem.

Av: Annakarin Svedberg | Utopiska geografier | 14 mars, 2016

Prolog

Det store arbeidet mitt - Livsføring. På sporet av livet selv i det moderne - er til ende. Således er det på sin rette plass å lage en prolog til ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 maj, 2010

Jag, kvinnomyran?

Vissa saker vill jag svära åt. Jag vill markera. Jag vill påpeka. Och jag borde göra detta. Men jag förstummas. Finner inga ord. Inom mig rasar den ena fula ordföljden ...

Av: Sandra Jönsson | Gästkrönikör | 08 mars, 2013

Annunciazione, Madrid, Museo del Prado. (Wikimedia)

Rainer Maria Rilke – människan och poeten

Rainer Maria Rilke var en paradoxal figur. Han betraktas tillsammans med kolleger som TS Eliot, James Joyce och Paul Valéry som den europeiska högmodernismens främsta namn, men som person var ...

Av: Carsten Schale | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.