Adriaen van Utrecht. Vanitas Still Life with Bouquet and Skull (1642)

Dödskallar i konsten

Golgata lär betyda skalle och kommer av att kullen där Jesus blev korsfäst liknade en skalle. En annan förklaring kan vara att det var en avrättningsplats och då precis som ...

Av: Mathias Jansson | 31 augusti, 2015
Essäer om konst

Frågan är inte varför utan varför inte

Jag hade förberett mig på att hänge mig åt panopticism, Benthams design och utvecklingen av antagligen den av Foucaults sociala teorier som alltid fascinerat mig mest. Många av Er är ...

Av: Linda Bönström | 06 april, 2010
Essäer

Compagnia dei Gelosi anonimo fiammingo, 1580

Sommar och Vinter i Sveriges Radios P1

Radioprogrammet ”Sommar” sänds sedan år 1959. Jag har missat sändningarna de första 56 åren, men det här året lyssnar jag nästan dagligen. Anledningen till mitt intresse är det ständigt återkommande ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 augusti, 2016
Gästkrönikör

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Omöjliga Intervjuer – Johan von Fritz intervjuar Aleister Crowley



Aleister CrowleyDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.

 

Del 1 av 666.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Epistel

Ritualdagen till ära hade jag klätt mig i en marinblå trenchcoat som en mamma till en kvinna jag en gång knullade hade sytt till mig innan hon insåg att jag hade sålt min själ för ingenting. Med flinka ivrigt gudlösa steg spankulerade jag en aning spastiskt över norra Visby galgberg med sin aura av de hängdas borttynande slutliga suckar. Allt var så som sig inte bör.

Den gode Aleister hade mina tankar diamantfjättrade vid det odefinierbara inre; kakafonier av tyngdlöst tryck, demonbruset vid kunskapshungers blodlösa källa. Inuti den förmänskligande destruktionen, det fullständigt okända nya modiga; allt eller. Under de senaste veckorna hade jag känt honom närmare mig än någonsin tidigare. Som ett lätt pulserande membran över tankenerven.

När jag nu blickade ut över havets för dagen vilt fradgande vågor och det angränsande våldtäktsfältet, den bortglömda ruinen, det igenvuxna leprahospitalet. Varats intensiva nu uppfyllde mitt blodomlopp med profetia. Andetag för andetag, med dov resonans: Aleister, Aleister. Ge mig styrka att andas ut mig själv bit för bit.

Svett trängde fram ur tinningarnas porer och som en skenblixt från fiktivt blåröd himmel flashade nätternas meddelanden som brinnande eldklot av begär över mina näthinnor:

Jag som skriver just nu är en ganska misslyckad rygghuggare. Sexualsadist benägen att stjäla.

Relativt iskall i området kring hjärtlighet som vill ta hand om andra. Existensen med värmen existensvärmen kan känna lyckan. Att göra goda gärningar. En fin bödel slipper sitt samvete.

Impulserna att också knulla sönder de barnsligaste trasigaste. Vara bröstljus av skäl; han, va, jo, han ja, eller?

(Jag kom i besittning av en degeneration som inte har något ord. Den finns i flera varianter men utgår från samma punkt.

Vi som befunnit oss i detta tillstånd kan emellertid inte ens föreställa oss att använda något som helst konkret begrepp eller ens en antydan till generalisering: Icke-punkt. Nihil. Menar inget med det. Det metafysiska viruset har inte med godhet eller gemenhet att skaffa utan det driver den som drabbas in i den cykliska uppochnervändheten. Brutalt och utan pardon kommer det att bemäktiga sig din förmåga till du på plus minus noll sätt kan approbera något annat än motsatser som går upp i rök med ljusets hastighet.

Det är ett metafysiskt virus.

En livslång tankeparoxysm som inte är själva tankarna i sig utan det som verkar i alla inombordsspringor; överskuggar en presumtiv slutsats med kännedomen om att den kommer erfaras med ljusets hastighet. I lika hög grad, även om tanken inte hinner uppleva denna i princip icke-existerande syntes, slutsatsen som här i tillståndet jag beskriver – synonym till att tilldelas ynnesten att få vara säker på något. Punkten icke-punkt.)

Aleister talar

ett metafysiskt virusSmärta går över och de som går på två ben är som vem som helst. Orden som följer har ingenting med någonting att göra. De skulle kunna vara en kniv av nej men fnittrar åt terminologier. Ett upplöst ingenting skrattar alltid åt att allting är lika roligt – när något med hårt arbete eller icke-möda igångsätter men hinner.

Eller hur var det jag tänkte den där gången jag funderade över insidan av ögonlockens skira stjärnor när de ansätts av stark sol? Jag finns ju inte men den där gången då det med huvudet före bara inte sladdrades om det utan basunerades ut världen över: att jag var en dålig människa. Missminner jag mig inte nu när jag faktiskt inte finns, så spottade samvetslösa journalister ur sig att jag var ondast i världen.

(Jag var aldrig samvetslös. Gjorde allt jag absolut inte ville göra. Alltemellanåt vet jag varför. Oftast aldrig. Nu såhär i efterhand när jag leviterar runtikring ett himmelshögt ingenting utan att riktigt vara medveten om var eller hur eller när eller vad som någonsin hänt. Och ser när jag blundar, har inga ögonlock. Har ingen kropp men fantomsmärtor i mitt rövhål och min kuk.)

Jag är ofta ledsen.

Som evigt vidsträckta sjudimensionella membran av kokosmjölk. Ett slags företräde. Ett kosmiskt fostervatten som driver råhet i irreguljära banor bortom orsak, kanhända eller vacklande; när tvekan slår ner i is. Som heroin så separeras ordningar emedan själklarheten definierar den lexikaliska lekens nyck. Något som inte existerar. Instinktens osynliga tunga, kattens utdragna lek med infångad fågel vilken gett upp allt utom smärtan – ödet utan öde.

Det hade sannolikt aldrig att göra med att avprogrammera. Heller icke hade det att göra med att utsätta sig för situationer, ritualer, offer. Skoningslösa kokainknull i förhöjda eller försjunkna tillstånd i besvärjda kojor med väggar som sett mer än något skall behöva se.

De skändade barngravarna. Fontanellerna jag var nödgad att samla själsstyrka i månader för att klara av att sprida min vildhavre i.

Akt 1 – Blodskamsgudarna

Naturvidriga lekar med oss de små vars liv, leverne, familjer, broar, oljiga känslovatten med fastvuxna aborterade asbestembryoväsen, barnspöken i nattflor autistgungande, gråtrunkande, våldtäktsduschande kring evighetsbrunnens oräkneliga böjda odimension, med blickar bortom. Mekaniskt kastande sten på sten på sten på havsvitslipad sandsten i emotionshavet. Lämnar otaliga spiraler efter sig, vilka upphör men som extremiteter som är som resten av den här ”verklighetens” våldsamma förakt för rätt och fel. Sätter sina spår där varseblivning är som känsligast – runt, runt i kvadratformade cirklar. Men ett men med pardon från blixtrande ögon varje tendens till mjukhet en kärlek som bara kunde vara den sanna kärleken det undermedvetnas slutpunkt.

Vid min andes fötter låg en lapp med slarvigt nedklottrade glosor på halvt sönderbränt papyrus. Den löd:

”De som älska hvarandra på jorden, skola hata hvarandra i helvetet.”

– Jag heter Nathaniel.

(Tystnar.)

– Men jag kallas för ”gör vad du vill så länge någon eller något far illa”.

(Ler och tystnar igen.)

– Alltså kan nån ställa en fråga eller?

(Han tittar ut över cement. Inga frågor. Han tittar åt sidan.)

– Men ni då, ni som ”bestämmer” här, kan ni fråga något. Jag vet fan inte vad jag skall säga. Eller jo, ber om ursäkt för att jag är naken, kom direkt från sängen, opiumritualen från det hinsides/igår kanske ännu syns i mina ögon, men det vill jag inte be om ursäkt för.

(Ett disigt gubbsken kliver ut ur väggen.)

– Är du här för att skriva? Vi gillar inte din attityd. Det är vår bestämdaste åsikt att du bör ”tas bort”. Vad läser du helst?

– Du vet Aleister. Och jag har tänkt, har tänkt, när man inte tänker på att man finns, då finns man som mest, det är behagligt att inte finnas – i din mun, ditt avskyvärda stagnerade kräk.

– Jaså, är det här någon slags jävla upplösning? Utlösning? Det kanske ser ut som att jag skrattar? Det kanske jag gör också. Fast tror du det, eller ja… Vad vet jag. Är det här din upplösning? Försvinn.

Jag gick upp i rök och vaknade.

Skojar du om det där med skolans saker, som hände där i garaget? Menar du killen som de tejpade upp på en lyktstolpe på vintern och drog ner byxorna och kalsongerna på och skrattade gällt – som hyenor lät de – sådana skratt är inte roliga, jag vet inte vad de betyder, för det är så att det är så man skrattar när man vet att man gör väldigt fel och skulle det vara så att man verkligen inte vet det, vilket nog får tas som ovanlig för så illa får det inte var, men det går ju inte. Så vet jag inte. Det kan inte magin avgöra. Allt har lurat mig. Livet är riggat.

manuskriptDet hänger män från medeltiden, i knävecken, i cirka 3 meter grönskande lönnar, inte riktigt en allé men det är ganska så många lönnar och män från medeltiden. Alla har en kniv i munnen och bara dinglar.

Jag skrattar så jag gråter, minns inte när jag sov sist och det skrattar jag ännu mer åt. Männen med knivarna från medeltiden samt det faktum att jag inte minns när jag sov sist blir lite för mycket för mig, skrattar så att tårarna rinner och det spränger kring hjärtat, vill sluta men det är svårt. Lyckas andas djupt då och då innan jag försvinner igen.

Vid ett sådant andetag kommer jag på att jag inte har sovit på tolv dagar. Kastar mig ner på marken och vet inte var jag skall ta vägen. Tarmarna vrider sig och jag bankar på jorden och slår mig i ansiktet. Jag har aldrig någonsin hört något lika roligt sen jag hörde det sist.

Det eller du eller jag eller vad helst mår tydligen bra av att göra andra väl. Tvätta dem från synd eller bre dem en smörgås – den lömska egenkärleken, zombifieringsgasen. Det skattjägarna nu alldeles snart om miljarder år söker på planeten från helvetet. De nya dimensionerna när naturlagarna gått sönder. Har ingenting med något att göra.

Akt 2 – Aleister

Det var något de fåniga siffrorna kunde tänka mig. Något värre än rubriceringarna om monstrets magnetiska makt, oerhörda perversion och blodtörst, men de fanns där och kände till: jag vet inte hur många de kan ha varit, strömningarna. Men förmodligen var de inte fler än de svaga, fega gödgrisarna kunde hantera. Inte särskilt många. Exkrementandar som inte lever utan dör långsamt. Under ett medellångt liv.

Är inte säker på orsakerna, men jag vill dem illa. Riktigt illa. Det är nog svårt för vem som helst, eller ja du förstår du, ni, eller någon ett bit härifrån – far mor syster eller bror, att förstå hur jag kan förstå vad som är värre än allt annat.

Minns det som när jag var fjorton och häromdagen hemkommen från mitt brutala mörkerrum. Mitt hål i faktumets hölje: horkvarteret utan belysning. Någotsånär snart gick jag till historieböckerna. Man betitlade, man beslöt och saluförde att jag var allt varande och utan konkurrens det timliga klotets ondaste man.

Hade satt mig ner i den stinkande oxblodsröda divanen i ludrets håla som osade solvarm jordkällare med grissvålar i halvtorkade stadier och möjligheter. Var till att börja författa ett poem om hur jag inhalerade hennes fisar, förklara rysningen hennes vidrighet skänkte mig. Hon var en av de där hororna som hade tolkat ett par böcker om äventyr på oceanen.

De hemska rödskinnens blodtörstiga krigstårar.

Det var en rad hon ofta upprepade. Nej, det var nog det enda jag någonsin hörde henne säga. Sällsamt. Nästan lite eggande. Likväl: jag vet att jag är död inom någon vecka eftersom min erektion är dålig, det är ingen idé.

När jag förklarade för henne att de röda som röjdes ur vägen inte var farligare än andra fantaster som blåsts bort ut ur sina reden av hjälplöshet och genom styrkan från sin egen vind och vilda prärieslätt långsamt lärt sig förtrogenhet. Och omvandlat sinnesrörelsens främmande banor – för att automatiskt förnimma kontexten av uttalad tillit. Moderinstinkter i ryggmärgen.

För att sedan förstå att de måste ha missförstått andemeningen, det fanns inget att missförstå. Där fanns slutet. Dimman inom gick inte att jämföra med krutröken på slaktfälten. Deras avkommor fick inte särskilt sällan bajonetter i sina ingångshål av skrattande män med underliga mustascher, mödrarna grät inte, ibland var hela familjer borta.

ThelemaDet var efter att de som inte kunde se människan i människan insåg att det skulle bli än mer underhållande att lära de understående oskäliga varelserna sådant som ur deras synvinkel gav dem så mycket som möjligt att roa sig med när de utrotade. Enfaldens rena skratt var för lågfrekvent för att uppfattas. Huvuden sparkades hit och dit av drunkna fejkat hjärntvättade självutnämnda mordänglar, värdelöst smuts över enkla vägar. Någon skrek åt sina kamrater att titta åt hans håll när han bajsade i ett uppfläkt barns bröstkorg. De röda modiga som leva med skapelsen, med sina underligt oföränderliga småleende munnar och kolsvarta skimrande ögon. De förflyktigades inte som lekamliga maximer helt, men stoltheten och själens intuitiva kunskaper av diamant slutade skimra i deras ögon.

Att inmundiga en dryck som skulle ge dem tillträde till Waka Tankas famn, vilken skulle till att vara mjukare än känslan av att fälla sin första bison.

Att lägra sin kvinna under fullmånen för första gången, det skulle vara lika vackert som att vakna upp i buffelfällen med hennes mjuka läppar kärleksfullt andandes i nacken.

Älskling, i mina drömmar är jag indianden som lär indianerna vad mördarna säger åt mig att lära dem och jag var alltid fullt medveten om vad mina handlingar hade för konsekvenser. Jag lärde mördarna och krävde inget i utbyte för att vara dem så behjälpliga jag överhuvudtaget kunde vad gällande att förleda mina bröder och systrar in ett mörker stinkande av snärjt blod.

För mig som var en av dem var det lite annorlunda eftersom det alltid är det med mig. Många dog med leende på sina läppar, ett av knytena som fick sina ögon utskurna och sitt kön skändat i närheten av mig gav mig tillfälle att bevisa min gränslöshet för mig själv. Skar mig i ett snitt i strax under naveln, och tömde mig i honom. En vagt beklämd essens strax bakom doften av den plötsliga döden, slutna ögon, illröd färg, och sen vaknar jag.

Akt 3 – Fritz von Crowley

För att jag just då inte kunde föreställa mig något mer avskyvärt, något svårare att genomföra, någon större jagutmaning. För vem som helst som trodde sig kunna slå sig fri från det kraftlösa inflytandet och nå vettet om den riktiga insikten genom att tillintetgöra det jag trodde var vad jag hade fått inpräntat i mig av kulturen jag alstrades i och vidare nu när jag inte har någon spegelbild kan jag tänka att det kanske var i min kvinnliga målsmans embonpoint, i naturen, inuti min mamma naturen, jag lärde mig om skiljelinjerna och vad som var ok och inte – men parallellt: hade jag blivit utkrystad i en djungel under ett inbördeskrig där barbari, nekrofili, våld så grovt och mol oförståeligt, var gängse norm så hade jag kanske valt den andra vägen.

Akt 4, födelsen

 Il marchio di SatanaNär spädbarnets dödsryckningar satte in slet jag mig ut ur hjärnan och kom in i munnen. Kvar på golvbeläggningen låg ett ännu oskyldigt segment kött med sperma och grå substans rinnande ur sin svalnande mun. Det plågade mig ett par veckor och fick mig att ifrågasätta ett ifrågasättande jag ifrågasatt i det förflutna, varför skulle jag göra saker för att de gick att göra? Trodde att det berodde på att jag inte hade något val när jag yngre, men det går ju att göra vad som helst hur som helst utan att bli utnämnd till Caligulas gatuadress:

Inbillningsfostrets flor snor sig kring, kring, omkring, inunder över de trögflytande utanförnaturliga skapelserna. Så vit att skepnaden rodnar, gör det synliga osynligt. Barnspöket eller något annat i förekommande fall osannfärdigt eko vilket minner känsliga naturer, de humana, köttsliga, ängsliga och oerhört dödliga, ja allt med hjärta och ångest – om ett eko härstammande från legenden om en svart man i en röd Cadillac, beväpnad med en lie och oförmögen att gråta. Närde en förnuftsvidrig vurm för människooffer vilken grott genom tärningen utan prickar. Mannen som slaktade apokalypsen hade aldrig känt sig som en del av perceptionen.

Akt 5, samtalet

Allt var vitt – de två Deten glömmer sig bland blixtarnas harhjärtade de älskande – brutalt kopulerande med evigheten i varandras hål; det subversivas avundsjuka anleten i upplösning och säden i hennes spricka – senare hatet igen och ja: det allmänmänskliga är ett statiskt laddat fotografi över ett fotografi. Avbildande ett isigt hamrande duggregn. Inget har hänt, inget har hänt innan, ögonblicket är en charlatan är av mindre betydelse. Betydelse är i alla händelser stympad/trasig såsom stjärtarna hos dessa de här individerna som skjuter ut sin säd då sexpostorderhjälpredan gör en krater av dem där baktill. Att förstöra sitt tempel, nej då mår man inte bra. Nej, betydelse är inte ens betydelse.

Från sprickan till språnget spränger de sig i språng mot det stora blå och har betvingat ännu en meningslöshet och ler fortfarande som med sina halsar, blygdhår och medvetanden skurna i minimalistiska italocannibalbitar.

Dagen innan jag skulle till att intervju mig själv som Aleister Crowley genom himmelens svagt skimrande, paradigmskiftande trancepentagram som lyste som starkast efter att jag behandlat min lekamen med transparent, förmodligen sinnligt, icke-fysiskt (?) zazen-våld – drömde jag en dröm, som jag här återger:

(Drömmen spelades upp över himmelen, som var ett grått tak, i bokstäver)

”Nej, det hade inte varit särskilt blåblodigt, jag skulle avlida i en snöstorm. Utan kontroll över det jag trodde mig vara min självbild, med läpparna viskande kryptiska tvåsekunderssanningar: Måste använda varje ord som om det var mitt sista ord varje ord är mitt sista ord. Ja. Så fort det inte är det sista, men jag tänker så, att det är så det är. Men aldrig, att aldrig är som sig bör eller vem vet vad ett 'eftersom' leder till?

 ordetEftersom det alltid börjar och slutar med att ingenting är riktigt på riktigt och tiden däremellan har inte existerat annat än som exempelvis det som nyss nedtecknades. Jag pratar när jag är död och jag sover när jag sover och jag har aldrig brytt mig om himmelen som annat än himmelens blå och den organiska känslan av djuriska lustar som förenas inuti tidsperioden tusen år; oväder, omfamningen är hårt psykosexuell precis som naturen –

eller och ja nej – vem vet och dessa åt allting skrattande humanistiska läroämnen till hyddor av ett utdöende släktes sista högkultur med intelligensnivå över kromosomhjon, har de? Tagit sig till att förlora sig i motsatsmyten om att allt är lika roligt som ja som att allt är lika roligt. Det resulterar i tårar av varken behag eller sorg utan saltpärlorna är inte där när någon tittar åt de håll som accepterats, helt utan betydelse i en värld av betydelser, vattenöga, passa dig.

För emotionell har med cynisk ton blivit ett skällsord och då synnerligen för de som skulle kunna lystra till onda, ungefär alla – som vet men inte gör, som förstår men avstår, som vänder bort blicken för att rädda sina ögon från att huggas ut med ishackor.

Det finns ingen rättvisa men någonting, en kraft; uppfattningen om en kraft bör tillbes med högsta vördnad, tantriskt bör det lilla av det fina förenas i en energisamling genom unison förening av den grå skallmassans okända egenskaper och orsaka de frivilligt omedvetna en så långsam och smärtsam död som möjligt –

alldeles riktigt precist.

Som i en forskningsrapport om kopplingen mellan orgasmen och döden som det slutgiltiga intighetsskrattet vilket inte upphör innan inandningarna, de från ihålighetskropparnas övermedvetna lungor. Pustar sitt sista vansinnesskratt genom en färglöst obeskrivbar likvidering av färger ännu inte perceptiva; allt som inte finns finns – separationsdon av pirrande kinesisk gissling, med sadistfjädrarna under oförvitliga trampdynor, hjärta sprängs om det är orden som inte är mer än vad de är i sitt rätta element som klangerna i skratten åt ingentingets allomfattande.

Ja, det hade löst upp levande nervknutar men problemen hade fortfarande funnits kvar, lika mycket, lika obetydligt. Jag är utskickad från en annan planet ibland och befann jag mig i ett klassrum.”

Sedan vaknade jag och såg att alla dörrar jag stängt vid sängdags var vidöppna.

De är skrivna, dessa dessa, skrivna utan bokstäver och personifierar en ny sorts ”sak”. Vad vet inte orden än? Då de upphör i och med att lätena utan textomgivning och volym expanderar tvärsigenom en naturlig despotism – naturen själv, naturens själv i ny hämndlysten men objektiv skepnad: då och då tills den upphör

 Aleister Crowleyoch blir en ny sorts natur som kommer kallas något annat om det nu mot förmodan skulle finnas något att kalla eller någon som kan kallas för att han kallar något som fanns efter hans död för något som försvann redan när han var i livet; deras omedvetenhet och med sin tillblivelse som demigud; uppkomsten, utkomsten, utspottade, utkrystade ur moderjordens forna närmast oanträffbara bakväg som med åren och jordmoderns allt starkare fetisch för petflaskor, mindre träd och organskördade barn inte längre innehade ett avloppsstjärthål av hårfin storlek utan snarare gick att likna vid en böghoras underliga dragning till att förstöra sitt tempel, sin kropp, sitt symboliska hål som helst enligt förevarande miserabla människokreation;

(Även förbränningsgaser, framsteg genom dödsfall och rymdskepp är en del av den så naivt betitlade 'naturen' som, som allt annat är i rörelse, förändring, upplösning, pånyttfödelse – arter, lövskogar, lidande kommer och går. Tellus vackra kärna skrattar i sömnen år homo-sapiens-sapiens tafatta men skräckslagna försök att reducera giftgaserna, kemikalierna, regnskogarna – på en planet där det en gång inte ens fanns bakterier.)

det bör kännas: ont på gränsen till död, inge känslan av att nu är det ingen idé längre, jag är sönder fysiskt och inte bara psykiskt nu. Då och endast då kan han ejakulera och detta utan att nudda vid sitt blodsprängda förintelsespröt. För pederastmarodören som orsakat den blodiga kratern, lämnat den läckande halvtunna vätskor av ljus avföring med blod från sprickorna i binnikemaskens förintade tittuthål.

En ingång när han bjöd ut sin kropp till vad som helst med bokstavssammansättningar som försöker visa sig på styva linan – vilket kombinationen l-i-n-a-n får ångra lika djupt som allt annat som sätter sig upp mot det nya, lätena, ljuden och skrina; alla lika monotona och så nära det som fanns innan skulle ha benämt meningslöst och omöjligt i början, och när de för sent, en fredag, innan dessa också försvann började de allt ensammare och ensammare bokstäverna inse att inget förutom konstant acceleration är odödligt.

Har ju övat en hel del på att läsa sådant högt, hur man betonar rätt bokstäver, pauserar, ökar tempot etcetera, men jag är inte av den skolan att jag tror att det krävs särskilt mycket övning. Eller snarare, jag tror att tonläget och vad det förhoppningsvis skälver ut och in i åhörarens snartvetskap är av både hög vikt och av högt intresse för vetenskapen, vetenskapen med ett pseudo före emedan den inte är gängse norm innan den är det, som allt annat –

de flesta som sysslar med den här formen av poesi inriktar sig mest på att läsa det rytmiskt och med attityd, och den blir nästan själva rytmen – attityden vill säga, attityden som förmedlas av uppläsaren och genom detta narcissistiska tillvägagångssätt sätter sig själv i rampljuset istället för något potentiellt transcendent, orden och ljuden i rytmiska symbioser av symboliska ljud, ofattbara ljud, icke-ljud, ljud omvandlade till färger, färger som tilldelas egenskaper för att filtreras genom empirisk forskning kring det kollektiva undermedvetna, hur det skall ske, ja, det kan ske, visst kan det. Om jag skulle ta mig för något sådant, och som ovan förklara hur processen fortlöpt så skulle kritiken handla om, om nu någon ens skulle bevärdiga ett sådant humbug, en sådan kritik. Den skulle handla om att så länge det inte finns några bortom alla rimliga tvivel, okränkbara bevis vad gällande att dessa ljud som transformerats, genom det gråköttcelluloiden okändas biomagnetiska väckelseförmåga som hällts genom filter, befriats från själsligt slagg för mutation, utan negativ värdeladdning.

Akt 6 – Johaleistern konstrueras

 unity uttermost showed(Människan som ogillar människan som förstör naturen borde tänka på att människan är lika mycket naturen som naturen, människan borde tänka på att arter kommer och går och att lidande inte består –

det är svårt att säga om det ens funnits, lidandet, pinan, leendet, snöängeln som går att dricka upp om man gör en snöboll av kaviteten i vitpudret från skyn och smälter den, där du gjort ditt för stunden – det heliga, detet bor i den extrema glädjen över att glädjen inte behövs. Den smältande föreställningen om en ängel.

Den kosmiska belägenheten gör att det inte går att namngiva dem lagordningar utan att drabbas av akut chimär, tvivelsutan är det dock särdeles svårt att föreställa sig att lidande består då vi omsider får veta vad som äger rum då den sista partikeln i det inre av yttersilhuettlinjen inuti det obekanta som finns där och gäckar det som är det

eller de som är det,

åt helvete med det

allt som åhör suckar eller ler eller vad fan som helst i fråga om det som, ja åt helvete igen med hur utomordentligt livat det är med varelser som inte kan förstå hur det inte kan finnas något mindre än det minsta.

Myten om den eviga återkomsten, inte återkomsten utan bara myten och eller nej plus ja och den eviga återkomstens förutvarande: mästarna. Färgläror genom

antediluviansk grekisk aritmetik –

låter orden smälta samman och undersöker synestesin, arbetar fram en mall över vad som är de vanligaste associationerna hos dessa underverk till mänskodjur födda utan panna men med ljus, försöker skapa perspektiv, lär in extremiteterna för att ta oss till krönet; komponera rader av ord, metriska genom sin innebörd, tvärsigenom sina stavelser, förbi sin ogripbarhet i ilfart med glödgade människors utrivna ögonlober i sfärsiska kullager kretsande i atavistiska stråt av skog fin från utsidan med tom på insidan. något fattades något, hmm – sjumilskogar och en ändlös acceleration bortom bakom, på andra sidan gripbara mönster i schvungmegafart ruschade ordet in i i ektoplastisk dödssjukhusvård, oh åh beständig celluppbyggnad utan fysisk kontakt med vad den bestod av – offrade sitt hinsides/inre barn, slöt traktat under rent utomkroppslig styrkehalt. Avsikt passerade hans betydande grå som sticknålar genom centrat för den religiösa upplevelsen, tårarna kom, slutade efter ett tag.

Akt 7, läsningen

Det var det så det skulle funka. Peta pinne av finaste sionistguld i hjärna och bli religiösförtvivlade av att ha blivit nedskrivna i sådan hast med en emotion som bara såg det som gick att ha en åsikt om, genom sin fallenhet – använda klart knallrosa meningar ett oxblodsrött kommatecken som radbrytning, ett skärp med den vassa sidan mot huden över den unga könsmogna infantilomdömesgilla och ödelagda gossen som kvider i duschen, fler skärp; han kan ännu inte koppla bort sig själv så de närvarande börjar se slamsor av det som ingen ser när det är för ljust för att kunna se något, börjar se revben, börjar se hjärtat, då de inser att det är nog och pissar in i hans kropp, icke förvånansvärt stannar två av de minst aktiva slynglarna kvar tills det är helt tyst i linoleumrummet, byggt för ombyte inför gymnastisk och ren pur terror. Och trycker in sina kön i människan på golvet, de gör det så hårt de kan, det går snabbt för dem båda och de klatschar och tvingar in sina bajsfläckiga ollontoppar i den halvdöende varelsen på golvet för att vara rena de fem minuter de hinner vistas i cafeterian innan det är dags att gå hem helt utan ångest. De valde inte att födas och har aldrig haft mycket till övers för att man skulle kunna tänka själv. Och att sedan begagna sig av Goethes lära.

 Aleister Crowley med Fernando PessoaVi var hundra där, de flesta upplevde något av en känsla de förnam minuterna innan glugg bak och fram, annars skulle den självfallet vara helt obegriplig och omöjlig att tillämpa på ens, nej,

ingenting.

Vilket ju rent ologiskt bör ge en starkare rytm då essensen i den vindrickande superhjältediktarens lära snarare var konsonans, harmonisk tempo finns inte, för det påverkar inte i riktningar som ännu inte upptäckts. Ett tonläge filtrerat genom den besinningslösa skräcken när cirklarna rubbades eller ett ljudspår inkastat i kynikernas bergrum, färgen, känslan av ekots rodnad, kanske blir en rad av bokstäver som skriver sig in i ett spontant anfall på bongotrummorna –

som skulle ingiva en föreställning av att kunna sväva, och glömma bort det, att kunna flyga och glömma bort det, att kunna flyga och glömma bort för att ge upp, falla mot marken och i fallet konstatera, ”där döden finns, finns inte jag” skulle kunna vara om de utför det är urlöjligt och det skulle behövas någon/några som visade de som sysslar med detta hur det egentligen borde vara även om det är så att grovjobbet för en rytmisk text som skall läsas skrivs mer i huvudet än all annan slags skrift.

[ Vem tror du att du pratar om? Jag? Jag ger ingenting för det, det har du ingenting för. Kan inte saker bara få vara vackra, kan inte allting vara lika vackert, består inte allting av samma saker? Marijuanan, knullsexet, barnmorskan som glömt byta tampong

också rapsfälten, make-upen på kinden? ]

– Det gör mig ont att säga, men vi vill inte att du kommer.

– Jaha.

– Dina syskon är rädda för dig.

– Du är minst lika obehaglig som jag.

Akt 8, en ny början

Dagen innan jag skulle till att intervju mig själv som Aleister Crowley genom himmelens svagt skimrande, paradigmskiftande trancepentagram, som lyste som starkast efter att jag behandlat lekamen med transparent, förmodligen sinnligt, icke-fysiskt (?) zazen-våld – drömde jag en dröm, som jag här återger:

”Allt var vitt. Som evigt vidsträckta sjudimensionella membran av kokosmjölk, ett slags företräde, ett kosmiskt fostervatten, vilket stötte hårdhet i irreguljära banor bortom orsak runt, runt i kvadratformade cirklar, men omslöt varje tendens till mjukhet med en kärlek som bara kunde vara den sanna kärleken, det undermedvetnas slutpunkt. Vid min andes fötter låg en lapp med slarvigt nedklottrade vokabler på halvt sönderbränt papyrus. Den löd:

”De som älska hvarandra på jorden, skola hata hvarandra i helvetet.”

Sedan befann jag mig återigen i ett klassrum.

Aldrig den typen av toner från instrument, musiken har aldrig existerat, musik då, eller det beror väl på hur man definierar. Igen? Vi blir så trötta, Aiwass och jag, era fega kräk, fattar ni inte – har ju övat en hel del på att läsa sådant högt, hur man betonar rätt bokstäver, pauserar, ökar tempot men jag är inte av den skolan att jag tror att det krävs särskilt mycket övning. Eller snarare, jag tror att tonläget och vad det förhoppningsvis vibrerar ut och in i åhörarens medvetande är av både hög vikt och av högt intresse för den systematiserade insikten, vetenskapen med ett pseudo före enär den inte är gängse norm innan den är det, som allt annat

– de flesta som sysslar med den här formen av poesi/ritualism kanaliserar rytmiskt och med attityd, och de blir nästan själva pulsen –

attityden vill säga, attityden som förmedlas av uppläsaren och genom detta narcissistiska tillvägagångssätt sätter sig själv i rampljuset istället för något potentiellt transcendent, orden och ljuden i rytmiska symbioser av symboliska ljud, ofattbara ljud, icke-ljud, ljud omvandlade till färger, färger som tilldelas egenskaper för att filtreras genom erfarenhetsmässig sondering kring det unisont instinktiva, de nedärvda grottdrömmarna genom snabb hård mjuk hypnotisk i vaggning, visuell poesi för hypnotiserade uppfattningsförmågor. Om jag skulle ta mig för något sådant, och som ovan förklara hur processen fortlöpt så skulle kritiken handla om, om nu någon ens skulle bevärdiga ett sådant humbug – kritiken, den skulle handla om så länge det inte finns några, bortom alla rimliga tvivel, okränkbara bevis vad gällande att dessa ljud som transformerats, genom det gråköttcelluloiden okändas biomagnetiska väckelseförmåga som hällts genom filter, befriats från själsligt slagg för mutation, utan negativ värdeladdning.

(Människan som ogillar människan som förstör naturen borde tänka på att människan är lika mycket naturen som naturen, människan borde tänka på att arter kommer och går och att lidande inte består

– det är svårt att säga om det ens funnits, lidandet, pinan, leendet, snöängeln som går att dricka upp om man gör en snöboll av kaviteten i vitpudret från skyn och smälter den, där du gjort ditt för stunden – det heliga, detet bor i den extrema glädjen över att glädjen inte behövas. Den smältande föreställningen om en ängel.

Johan von Fritz

  thelema

Aleister Crowley in the Helltube

http://www.youtube.com/watch?v=1RqXd3kRIVk

 

http://www.youtube.com/watch?v=y3pJn5xyP2w&;feature=related

 

http://www.youtube.com/watch?v=JMMqBUK9y1Y&;feature=related

 

http://www.youtube.com/watch?v=HdDzRc3gT4o

 

Aleister Crowley "The Wickedest Man in the World."
Featuring the Voice of Joss Ackland and Music Score by Rick Wakeman. (c) Classic Media Group 2007

 

http://www.youtube.com/watch?v=IcRyj1TNepc&;feature=related

 

Ur arkivet

view_module reorder

Åminnelse. Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien

För 45 år sedan, den 21 augusti 1968, invaderade Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien och kväste det spirande experiment som antog den för dåvarande styrande makthavare den kraftigt provocerande benämningen, ”socialism med ...

Av: Vladimir Oravsky | Essäer om samhället | 21 augusti, 2013

Fragment av surrogatpyret XVI

Ja vill bara säja dej en sak, Holger Holmlund från Hebbershålet, framhärda Göte grälsjukt å klia sitt aldri läkta å ständit varande sår i ljumsken, där en lömsk minderåri ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 april, 2008

Syskon, Berta Hansson

Berta Hansson - lärarinna och konstnärinna i Lappmarken

Berta Hanssons konstnärskap präglas av nyfikenhet, närvaro, och en stark religiositet. Hon får gränserna mellan oss att falla, och känslan av mänsklig närhet präglar hela hennes konstnärskap.

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 31 januari, 2015

Mary Crow Dog: Lakota Woman

Först när det sista trädet är fällt, den sista floden är förgiftadoch den sista fisken är fångadkommer ni att märka att man inte kan äta pengarCree­indianernas profetia (Marlo Morgan 1995:9) Den här ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 15 december, 2012

"Berättar du så hamnar mamma och pappa i fängelse och du på omskolninganstalt"

På ungerska rimmar mantrat som den ungersk-rumänske författaren György Dragománs mamma lärde honom. Hans senaste bok handlar om ett barns uppväxt, om paranoia och dubbelliv. Allt med säkerhetstjänsten i bakgrunden ...

Av: Tobias Andersson Åkerblom | Litteraturens porträtt | 06 januari, 2010

24 km med doftackord

En nätt dagstur uppe i bergen i Nepal, mellan bjässarna Kina och Indien. Vi vandrade de 24 kilometrarna upp och ned under en dag, längs slingriga vägar genom byar där ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 05 december, 2012

Författaren och vänstertwitterpöbeln

Författaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 18 augusti, 2014

Anita Björk och Graham Greene

I en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 28 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.