The American colony in Jerusalem

I Jerusalem väntar judarna på Messias ankomst, kristna fundamentalister på Kristi återkomst och muslimer på domedagen. Detta är den allra heligaste av städer för två monoteistiska religioner och den tredje heligaste ...

Av: Loulou d'Aki, Rafael Levi | 25 Maj, 2010
Bildreportage

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Österrikiska präster kräver reformation

I Österrike har präster under ledning av Helmut Schüller och biskopsvikarien Helmut Prader tagit initiativet till en protestgrupp som kräver en reformation av den romerskkatolska kyrkan. Man vill föra diskussioner ...

Av: Lilian O. Montmar | 22 september, 2011
Essäer om religionen

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | 10 januari, 2011
Utopiska geografier

Spår och tecken – en introduktion till Vilhelm Ekelund



Vilhelm Ekelund Foto Wikipedia HedningDet finns en ej ringa rad av stora svenska författare, som är betydligt mer kända utomlands än här i Sverige. En av dessa är Rolf Ekman, docent i filosofi och estetik i Lund och Göteborg samt en av världens främsta experter på Vilhelm Ekelund. När Rolf Ekman ”förlorade professuren” i estetik i Uppsala till Teddy Brunius beslöt han sig för att bli gymnasielärare i Göteborg – för att, som han sa, få tid att skriva egna böcker (inte bara akademiska). Och så blev det. För min egen personliga del fick detta livsavgörande betydelse. Jag hade glädjen att få honom som lärare i filosofi och psykologi vid Majornas Högre Allmänna Läroverk 1969-72 – och umgicks senare med honom privat under de tio år han hade kvar, innan han tragiskt nog dog av malignt melanom endast 60 år gammal, 1982.

Bland mycket annat inspirerade Ekman mig att läsa Ekelund, Nietzsche, Schopenhauer och Hans Larsson. Dessutom var han expert på Heidegger och mycket, mycket annat. Allra särskilt viktig blev han dock för mig som mentor, och som inspirerande författare. Bortsett från hans akademiska skrifter handlade det främst om hans dagboksanteckningar, brevsamlingar och specialessäer om en mängd filosofer och diktare – utomordentligt särskilt om Vilhelm Ekelund. Liksom Ekelund – och Nietzsche – var han en paradoxal blandning av radikal och konservativ tänkare, men fr.a. sig själv. Jag har för övrigt i min stolta ägo alla hans böcker med dedikation – liksom jag har alla Ekelunds och Nietzsches böcker (fast utan dedikation!). Ekelund dog 1949, samma år som Ekman disputerade; Nietzsche dog som bekant år 1900 – på tröskeln till det sekel han varnat för. I denna essä är det min ambition att helt kort försöka skapa ett visst intresse runt Ekelunds författarskap – enligt min mening lika aktuellt idag som någonsin under hans egen livstid.

 

Platon i Ekelunds prosa

Det som Vilhelm Ekelund skriver (Atticism-Humanism, 2:a upplagan, 1946, s. 171) om sitt intresse för de stora tänkarna, att han inte trodde sig få veta något, men ”ville andas hos dem”, gäller också i synen på Platon. Det filosofiska systemet, teorin, har han inte ägnat någon större uppmärksamhet. Men mer än andra tänkare, kanske Nietzsche undantagen, har Platon fängslat honom som kulturkritiker eller, måhända riktigare, bildningspolemiker.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han har även känt en djup frändskap med Platon (liksom med Nietzsche) och hela den grekiska bildningen i de intimaste och mest brännande erfarenheter. I hans ungdomsdikter dyrkas ofta den unga, manliga skönheten. Han har haft samma ”anledning” som Platon. I ”Antikt ideal” (1909) finner man flera ställen, där denne Platons erosdyrkan anges som den personliga grunden för dennes filosofi. Ekelund ifrågasätter också, om inte denna erotiska kontemplation är närbesläktad med mystikens erfarenhet: ”Det sköna köttet stämmer till andakt, icke bara till begär…”(Böcker och vandringar, 2:a upplagan, 1923, s. 122).

Han ser dessutom (i överensstämmelse med Sokrates tal i Symposion), hur ”hos Platon den vanligare eros får betydelse såsom förberedelse för till rätts- och vishetseros…” (På hafsstranden, 1922, s. 114). Platons eros är ”den probabla grunden”, ”den bästa anledningen” för en andlig strävan till det rätta, det goda sinnelaget och det ’rena ögat’ (atticism-Humanism, aa, s. 174). Detta motiv, denna drivkraft, finner Ekelund också hos andra som nått långt på ”den kulturpolemiska höjdbetraktelsens väg” (Det andra ljuset, 1935, s. 114).

PlatonTidigt kan Ekelund (Antikt ideal, aa, s. 157) uttrycka en viss reservation mot Sokrates och Platon för det som han uppfattar som passionslöst och kallsinnigt inför jordisk realitet, och han vill därför försvara Kallikles (i dialogen Gorgias) mot dem. Den kritiken återkommer emellertid sällan i de senare, och mognare, böckerna, där han istället talar om Platons ”anledning”. Han kan även ställa upp Platon mot exempelvis Emerson, en annan natur, som han beundrar, men samtidigt ibland uppfattar som alltför ”harmonisk”. Platon hade ”hårdare gissel uti sig” (Elpidi, 1939, s. 254). Detta är grunden till sann ”hälsa”. Han skriver också, att det ”Platonska retelselösa bär accenten af affekt”, och att ”behofvet att bota sig” varit ett viktigt äkthetskriterium i Platons strävan (Concordia animi, 1942, ss 7 och 231).

Ekelunds allt dominerande intresse är själens hälsa – som av honom omfattas med en vördnad av närmast religiös art. Det är som själshygieniker och moralist som Platon främst fascinerar honom. När Platon kritiserar dikt och konst, har sålunda den själshygieniska aspekten en avgörande betydelse. Ekelund hänvisar ofta till denna platonska kulturkritik. Här, liksom i eroslivet, har han funnit en djup personlig affinitet. När han själv lämnade sin lyriska poesi för prosan, var motivet, som han uttrycker det, av just själshygienisk karaktär: han ville genom ett mer objektivt studium rädda själen från känslornas eldregn.

I den första prosaboken (Antikt ideal) angriper han romantik, pessimism, negativism osv. – dvs. den poesi som han menade var för vek, uttrycker livsflykt och världssmärta. Istället beundrar han Herakeitos och Pindaros, Tegnér och Nietzsche, och han refererar till ”Platos beska sanningar i detta ämne” (s. 169.) Han angriper senare missuppfattningen, att den didaktiska poesin, hos Horatius och Goethe, skulle vara torr, jämförd med ”poesien i allmänhet”. Det gäller satt följa ”Platos och filosofiens väg” och förhålla sig avvärjande mot den senare ”Attiskt i fågelperspektiv, s. 123). Just den appoliniska poesin är ”det öfverkänsliga hjärtats poesi”.

Ekelund har förresten självfallet rätt, dristar jag mig till att påpeka, när han på flera ställen framför sin åsikt (t.ex. i Lefnadsstämning, 1925, s. 60 och i In silvis cum libro, 1957, s. 52), att man sällan förstått Platons kritik mot diktning och musik. Man har ofta uppfattat denna som egentligen ovidkommande, ja främmande i den filosofi som dyrkar skönhetens idé. Och man har tyckt sig se en motsägelse mellan Platons kritik och det faktum, att denne själv var en stor diktare. Teoretikern skulle ha tagit överhanden över diktaren! Istället torde det vara Platons starka överkänslighet, som kommit honom att ta avstånd från den konst som uttrycker det överkänsliga. Psykologin är hursomhelst densamma som när Ekelund avvisar den melankoliska lyriken. I själva verket har vi för övrigt en parallell hos en annan stor diktare, hos den åldrade Goethe i dennes polemik mot romantiken.

Detta tema är av alldeles central betydelse i Ekelunds bildningsväg: ”Utgångspunkten låg i min fiendsskapsställning till den ’lyriska’ känslan. Däri låg ett större begrepp af poesi, ett stort begrep af lycka. Den atticism jag åsyftat sammanföll helt och hållet med min kardinalfråga (mänskliga kulturfråga): Platos polemik mot ’den gemenliga musiken’, hans misologi!”. Platon är polemisk mot diktningen, åtminstone den ”gemenliga”, den som är en ”kittlarkonst”. Men i idéernas värld tronar skönhetens idé överst, jämte det goda och det sanna. Och vad är det sköna? Detta blir hos Platon, liksom hos andra grekiska tänkare, närbesläktat med det goda. Och det goda? Den rätta livshållningen är hos Platon själens hälsa, det måttfulla, det från maktlystnad och övermäktiga passioner befriade. Det sköna skall inte endast tjäna till ”estetiskt njutning”; det skall pga. sin släktskap, sin likhet med det goda genom sin åsyn befästa detta. Den estetiska värderingen är för övrigt även en etisk värdering – och detta genom att det sköna skall bidra till det rätta sinnelaget; det som Ekelund kallar det ”lugna andetaget”. Ekelund talar inte så mycket om denna sida av den platonska estetiken, men det är tydligt, att han här är platoniker, liksom klassicismens tradition väsentligen är platonsk. Naturen, träden, haven och skyarna, skall vara en hänvisningar till det riktiga sättet att leva. 

Och när Ekelund i bok efter bok kärleksfullt beskriver detta sinneslugn, denna inre frihet, i ordalag som tyder på en religiös vördnad, och ofta i återkommande uttryckssätt, då är Platon en av dem han helst hänvisar till. Han talar om ”en mild, lugn makt, åtlydd i lycklig vördnad” hos Platon, Goethe och Emerson (Böcker och vandringar, s. 273). Han nämner, hur Platon framhåller, att också den filosofiska människan är böjd för vrede – ”men mer för saktmod än för vrede” (Attiskt fågelperspektiv, s. 93), och han sätter Platons namn i samband med ”dagdyrkan” (ibid., s. 184) och med ”ljusdyrkan” (Sak och sken, 1922, s. 18). I ”samlingskraft”, där man är, i frigjordhet från lystnad och oäkthet, är man i Platons och Goethes närhet (Passioner emellan, 1927, s. 157). Detsamma gäller om ”det stora ointresserade” (Spår och tecken, 1934, s. 178). Och om de synonyma ”musik”, ”det rena ögat” ”Eros uranios” (Båge och lyra, 1932, s. 50). 

Platon är innerst inne ”oberördhets möjlighet” (ibid., s. 100). Hos Platon liksom hos Nietzsche har kampen gällt ”det renast glada” (Saltet och helichrysus, 1956, s. 25). Platons linje är ”den radikala smakens”, där ”hvarje önskan föraktas” (Atticism-Humanism, s. 37). En av de Platontexter, som Ekelund särskilt tagit intryck av, är – som må ha framgått – Sokrates samtal med Kallikles i dialogen ”Gorgias”. Den som är fången i maktlystnad eller andra begär liknas där vid ett otätt kar, som ständigt behöver fyllas på. ”Täthet” och ”slutenhet” är två av Ekelunds s.k. ”kryptologismer”, d.v.s. uttryck för hans dyrkan av det tillstånd, där man genom frihet från pretention har nått en inre frihet. Anspråkens dämpande gör ”själens kar tätt, i Platons mening tätt, - gör det till ett hållande och bevarande och gifver din lefnad slutenhet; den slutenhet, som är sommars och andes ädla slutenhet, det helande ljusets förvar” (Spår och tecken, s. 5)

En annan, senare dialog, som haft betydelse för Ekelund, är – naturligtvis! - ”Filebos”. Minsta belopp af ren lust – bättre än djupaste af en blandad!”. Denna Platons sats är ”kardinalsatsen för produktiv ekonomi och för lifssammanhang” (Elpidi, aa, s. 103). Man har gjort gällande, att de känslor som är blandningar av lust och olust, såsom ”tårarnas vällust”, skulle vara en romantikens erövring av en ny känsloprovins och ett framsteg utöver den grekiska antikens upplevelsesfär. Men sådana känslor var bekanta också för grekerna, såsom Platons skrifter vittnar om. Och för Ekelund innebär de inte något framsteg utan hör snarare till det han (med Platon) (alltså) kallar ”kittlarkonster”.

Platons etik och estetik intresserade starkt Ekelund – i de två just nämnda dialogerna, i ”Symposion” (erosläran), och naturligtvis i ”Staten”. Den sistnämnda dialogen ger också (tillsammans med ålderdomsverket Lagarna) Platons politiska filosofi. För den har Ekelund inget intresse, snarare är han negativ. För honom är den ett trohetsbrott: ”Stat: ställning-förställning. Ande contra Stat! Kanske är Kierkegaard en af de få, som hållit rena linjer här. Och nyckeln till Platons karaktär, den, som så mycket sökts, kunde sökas i det Platonska – trohetsbrottet?” (Plus salis-, s. 90). Längre ner i samma aforism hänvisar han som korrektiv till Lao-tses ”kulturfientlighet” och frågar, om inte Sokrates var mer vänd mot Östern än Platon. Ekelund nämner alltså Kierkegaard; han kunde också ha nämnt Nietzsche, som kallar staten ”den stora hydran”. Här är otvivelaktigt en väsentlig skillnad mellan Ekelund och Platon. Mot de senares samhällsintresse står den förres individualism.

Var Ekelund a-politisk? På ett yttre och ytligare plan måhända – men på ett inre och djupare definitivt inte. Ekelund hävdar också att en humanist i etisk bemärkelse inte kan vända politiken ryggen. Politiskt var han dock snarast anarkist än något annat (även om en modern läsare ev. kan tolka honom som en i negativ mening kulturkonservativ). Fr.a. bör dock just här nämnas, att Ekelund som många andra (den mest kände kritikern är kanske Karl Popper) stötts av det totalitära draget i Platons statslära. Statens supremati över den enskilde måste sålunda bli Ekelund djupt främmande. Å andra sidan är det intressant att jämföra Platon och Aristoteles i dessa frågor – även om det i detta begränsade sammanhang skulle föra allt för långt. Till Aristoteles finns för övrigt tusen skäl att återvända i andra sammanhang.

Ekelund har dessutom föga intresse för vare sig Platons ”psykologi” (om man nu kan tala om en sådan) eller dennes ”andlighet”. Kan man tycka. Här är ev. platsen, tycks det mig, att föra in Nietzsche – en av de personer som påverkat Ekelund allra mest (jag återkommer till detta), men som också fått honom kritisk och reserverad (båda genomgick tre eller fyra stadier). I uppsatsen om Nietzsches antikupplevelser (i Tyska utsikter, 1913) skriver han hursomhelst med sympati om hur Nietzsche som vuxen skulle förkasta ”detta söta idésvärmeri”. Platons ”Faidon”, med dess samtal om själens odödlighet tycks inte heller ha lämnat några djupare spår hos Ekelund.

Annat då med ”Faidros”! I ”Spår och tecken” (s. 59) står sålunda följande att läsa: ”Hvad är det vi kallar verklighet, lefvande värde, säkerhet? Spår och tecken. Af ett föroradt själens gudalif? Det är till dessa spårs och teckens värld deras lif innerst och sist stöder sig – alla sökares, alla verklighetens, alla lyckans älskares.” Detta gör onekligen ett platonskt intryck och för tanken just till ”Faidros”.

Vidare. Skönhetsupplevelsen är en återerinring, en ”anamnesis”. ”Anamnesis”-läran, i form av kunskapens återerinring, möter oss även i en tidigare Platondialog, som intresserat Ekelund, nämligen ”Menon” (se Valdén, Grekiska termer hos Ekelund, ss. 207, 211). Ekelund, som helt bygger på erfarenhet, kunde knappast heller tro på Platons själavandringslära. I ”Lyra och Hades” (1930) står dock följande: ”Jag har aldrig kunnat lära annat än hvad jag kände ide, d.ä. – mindes… Jag var destinerad helt och hållet till af erinring.”

Det kunde för övrigt – och jag är den förste att hålla med – skrivas en studie över Ekelund som existentialist. Ständigt betonar han de ”egna villkoren”, t.ex. ”… att intet annat är värdt att kallas kunskap än hvad man vunnit uti kraft af att med hela sitt väsen ha behöft det, intet annat än hvad man i kraft av lefvande hunger upp-lefvat sig till jämnhöjd med.” (Concordia animi, 1942, s. 181). Existentialism har ibland (men inte hos alla existentialister) uppfattats som en motsats till platonism. Den egna, personliga upplevelsen mot allmänna, objektiva lagar. Men hos Ekelund, liksom hos Goethe, förenas det personliga och det universella. Att gå till grunden med sig själv och verkligen leva på egna villkor betyder inte att bli en särartad eller alldeles ”avvikande”. Jo, möjligen ur den konventionella och borgerliga moralens synvinkel, men inte mätt med en djupare, universell moral. Djupast inne möts de, kännarna av ”låghet”, ”täthet” och ”nyhet”, från öster och från väster, från antiken till våra dagar.

Till sist, innan vi kommer att gå över till Nietzsche och Ekelund, ett citat, ur ”På hafsstranden” (s. 178): ”Då vi läsa Homeros och Platon, är det icke kammarluft som slår oss till mötes. Nej, det är ord och verser som flugit genom seklerna likt hafsfåglar – på smäckra djärfva kroppar i tindrande luft.”

 

Ekelund och Nietzsche

I likhet med många andra stora svenska författare (exempelvis Strindberg, Fröding, Ola Hansson) var Vilhelm Ekelund (1880-1949) starkt påverkad av Friedrich Nietzsches filosofi. Men olikt de andra här nämnda, var Ekelund själv en betydande filosofisk tänkare – en moralist och kulturkritiker – och hans författarskap påminner därför starkt om Nietzsches eget – eller är, åtminstone, av samma slag.

Ekelunds författarskap kan delas in i tre huvudperioder. Mellan 1900 och 1906 publicerade han sju poesisamlingar. Hans första böcker kan väl närmast betraktas som beskrivningar av landskapssceneriet i den del av södra Sverige där han föddes. Senare, influerad av bl.a. franska och belgiska symbolister (t.ex. Verlaine), blir det yttre landskapet allt tydligare en symbol för hans inre liv och erfarenhet. Melankoli och hopplöshet är här framträdande drag. Poeter som han läser och beundrar är sådana som Hölderlin och Pindaros. I synnerhet den sistnämnde, vid sidan om Nietzsche, leder honom till att acceptera ett ”heroiskt ideal”. Hans sista dikter är inspirerade av vilja och mod.

NietzscheÄndå är hans första prosabok, Antikt ideal (1909) mer representativ för hans attityd, som karaktäriserar hans andra period, i vilken han hyllar Nietzsches heroiska anda och ansluter sig till dennes aristokratiska framtoning. Senare ändrar han dock sin inställning till livet, och blir mer harmonisk, även om han alltjämt intresserar sig för Nietzsches filosofi och sympatiserar med en annan och måhända mindre känd sida och period hos Nietzsche själv.

Men en sak förblir gemensam för Ekelund och Nietzsche tvärs över deras olika perioder: deras förhållande till tänkande och kunskap. De menar sålunda båda, att tänkandet måste underordnas livserfarenheten – i sig har kunskapen inget värde. Ekelund talar med visst förakt om vad han kallar ”bagaget”; hans term för onödigt vetande. Livet, erfarenheten och kulturen står alltså i centrum för både Nietzsche och Ekelund.

Skillnaden mellan dem – i detta sammanhang – kan i hög grad härledas från det faktum att Ekelund, i hans andra eller tredje – och mycket längre period – idealiserar ”metron”, den mentala ron och balansen, medan Nietzsche, bortsett från dennes ”positivistiska” mellanperiod, upphöjer den starka viljan, det äventyrliga och farliga. I det senare fallet, tycks Nietzsche mena, skall tänkaren och historikern handla som kraftfulla exponenter för historiens framåtrörelse. Ja, de skall kontrollera människans värderingar och handlingar. En filosof av denna typ, som ställvis betydde mycket för Nietzsche, var Schopenhauer som snarare såg sig själv som en ”lärare” än som en ”objektiv betraktare och undersökare”. Nietzsche bibehöll denna anti-intellektualistiska attityd – inte minst i boken Unzeitgemässe Betrachtungen (1873-74).

För Ekelund saknade den politiska historien intresse. Vad Ekelund ser som väsentligt i denna del är ”stora mäns inre utveckling” och litteratur om själslig hälsa. Han studerar Spinoza pga. dennes sinnestillstånd, inte pga. dennes filosofiska system. Han är också i hög grad ”konservativ”, i den meningen, att mycket få saker är nya under solen (det mesta av vikt är redan sagt). Den sanna moralen är alltid densamma och är identisk med reglerna för ett mentalt ”hygieniskt liv” (detta sista begrepp skall inte behöva störa den moderne läsaren – det är i praktiken en synonym till själslig och andlig hälsa och harmoni). Ekelund hänvisar också flitigt till rader av stora tänkare från en mängd kulturer i dessa frågor. MEN: i anslutning till Nietzsche menar han att varje sann tänkare skapar en ny eller nyare moral.

I en av sina mellanperioder, idealiserar Nietzsche för sin del sanningen i dess egen rätt, och påpekar att livet i sig självt helt enkelt är ett vetenskapligt experiment. Men Nietzsches intellektualism, i denna fas, är kanske ändå inte helt genuin. Den är mest en reaktion eller rekyleffekt visavi hans tidigare ”dionysiska” period, och likafullt talar han fortfarande om det äventyrliga livet och dess fria anda. Samtidigt förbereder han sin maktfilosofiska period.

I Antikt ideal och Båge och Lyra (1912), och två andra böcker, framstår alltjämt Ekelunds nietzscheanska tankespår: den hårda viljan, ambitionen och modet lyser i eldskrift. Han polemiserar mot romanticism, pessimism och kristendom. Men han har inte riktigt samma skäl för detta som Nietzsche. Han kritiserar kristendomen – främst för dess ovärldslighet, inte så mycket (som Nietzsche) för dess doktriner om mänsklig synd, jämlikhet, moral och omsorg. Ekelund – i motsats till Nietzsche – har inte heller något särskilt begär efter ”makt” och definitivt omhuldar han ingen tanke om övermänniskan. Lite paradoxalt ansluter han sig likafullt till Nietzsches ”tragiska optimism”, som den framställs i Die Geburt der Tragödie (1872), och beundrar åtminstone delvis Nietzsches maktdyrkan i dennes tredje mer betydande period, dvs. i främst Also Sprach Zarathustra (1883-85).

Med de två volymerna Veri Semilia (1915, 1916) och med Metron (1918) påbörjas så Ekelunds egna, tredje period. Hans nya ideal är moderation och mildhet. Han läser Goethe och Emerson. Och det är nu han upptäcker andra aspekter hos Nietzsche – dem han finner i ”ungdomsverken” Morgonröte (1880-81) och Die fröhliche Wissenschaft (1881-82). I dessa böcker befinner sig Nietzsche oftast mycket långt ifrån sin (senare och tidigare) glödheta passion och vilja till makt. Han accepterar klassiska ideal om balans och frid, och talar entusiastiskt om ”avsägelse” (DETTA är ett starkt drag hos Ekelund under långa tider, även om Ekelund snarare använder ord som avsiktslöshet, avstå, det lugna andetaget, friheten från jäktet). Ekelund talar vidare, i denna anda, mycket om exempelvis Goethe, Emerson, Horatius, Montaigne och Epikuros med hänvisning till Nietzsches resonemang om dessa i sina brev till Franz Overbeck och Peter Gast (och andra).

I sina senare böcker, mognare böcker, sympatiserar Ekelund också, och inte minst, med Platon (se ovan!) och Shakespeare, pga. av dessa författares altruism och ”andliga frid” samt, av samma skäl, med religiösa mystiker såsom Swedenborg, Eckehart och Lao Tse. Detta innebär dock inte att Ekelund är särskilt fixerad vid något egentligt ”religiöst”. Det viktiga är den själsliga (möjligen andliga) hälsan – dvs. friheten från begär, makt, ära och ”kärlek”, och fasthållandet vid ”hunger”, ”fattigdom” och ”låghet” som han uttrycker det med sina mogna kryptologismer. Han tar också parti för Schopenhauer mot Nietzsche, när den senare, i Der Wille zur Macht (1887), förlöjligar vad Schopenhauer kallar neutralt, osjälviskt ointresse. Ekelund skriver också med beundran om Whitmans personliga värme. Han finner att ett barn har en mer ideal attityd än en vuxen.

Men dessa ideal kan man också finna i Nietzsches mellanperiod. Vad som sedan inträffar, i och med Nietzsches vurm för makt och Zarathustra, bör inte heller missförstås. Den makt Nietzsche här idealiserar har ingenting att göra med politisk makt, utan har snarast att göra med den andliga makten hos de tänkare som påverkar historiens gång. Han föraktar också sådant som nytta och profit. I åtminstone ett avseende, innebär detta för övrigt, att Ekelund tar parti även för den senare Nietzsche – mot Goethe. Goethe framstår, både för Nietzsche och Ekelund, som företrädare för en ”vilsam frid”, fri från de hårda villkor som är ett krav för sant andligt liv.

Mystiken hos Ekelund 

Vilhelm Ekelunds aforismsamlingar Lefnadsstämning och Väst–Östligt utkom båda 1925. Lefnadsstämning med sina 365 aforismer, en för var och en av årets dagar, är upplagd som en återblick och självprövning, medan Väst–Östligt är en kulturkritisk programförklaring. De två böckerna varierar i grunden samma tema, med Ekelunds ord "Metrik–Mystik", en formel för en "väst–östlig" bildningsvärld som är en mötesplats för grekiska jämviktstankar och mystikens visdom. Lefnadsstämning, som Ekelund liknade vid en diktsamling på prosa, inleds av en aforism som ger en nyckel till titelbegreppet: "Man kunde väl tänka sig en människa vid något så när hvad man kallar erfaren ålder – blir en människa någonsin erfaren? – söka utskilja, utvälja ur sin erfarenhet det tanke- och sinnestillstånd som hon befunnit vara hennes bästa och djupast passande: beslutande så att om möjligt förvara och försvara dess bild i sitt lifs lägen." Inte minst är det i de egna pojkåren som Ekelund finner tillstånd av glädje och självkänsla som är värda att lyfta fram och som det går att hämta styrka i. Väst–Östligt utkom till 100-årsdagen av den tyske författaren Jean Pauls död, men som Ekelund senare själv förklarade kan den inte sägas handla om Jean Paul, även om den inleds av ett antal översatta tankar av denne, utan om "ett kulturläge och ett lefnadssinne, till hvars förnämsta representanter han hör". Det var den europeiska bildningen som Ekelund ville behandla: hans Europa hade i ungdomen främst omfattat Tyskland och Hellas men vidgades efterhand tills det blev väst–östligt i Goethes anda, inte längre i Nietzsches. Nu urskiljde han en tysk andlig linje som hade sina "ädla källor" i Östern.

Det finns alltså författare för vilka litteraturen främst är ett sätt att leva. Deras särskilda idiom är ett "främmande" språk på den så kallade marknaden. Vilhelm Ekelund hör till dessa författare.

För ett knappt decennium sedan utgavs i fyra väldiga volymer en konkordans till Ekelunds skrifter (Ett nytt språk. Essäer om ord och begrepp hos Vilhelm Ekelund. Under redaktion av Ingrid Schaar. Atlantis, 2005), det vill säga en förteckning över alla ord som förekommer i hans författarskap sammanställd enligt metoden Key-Word-in-Context.

För den datalingvistiska expertisen svarade Mats Eeg-Olofsson. Redaktör var Ingrid Schaar och i redaktionen ingick Per Erik Ljung, Claes Schaar och Nils Gösta Valdén. Samtliga är också involverade i essäsamlingen "Ett nytt språk". Den innehåller tolv essäer som följer spår och tecken hos Ekelund.

GoetheAldrig har väl skillnaden varit större än i våra dagar mellan Ekelunds ambition att skapa ett nytt, magiskt språk och litteraturindustrins villkor. Numera är en bok "ny" i en vecka. Det var knappast denna form av "nyhet", ett av hans nyckelbegrepp, som Ekelund eftersträvade.


Ja, han bröt mot marknaden redan i det avseendet att hans böcker snarast är en fortlöpande dagbok, en icke-skriftställares dagbok.

Det var delvis en konstruktion när Anders Olsson i sin bok "Ekelunds hunger" talade om ett avgörande "brott" och drog en skarp skiljelinje mellan lyriskt och aforistiskt i Ekelunds författarskap. Nu tycks Anders Olsson göra avbön och i essän "Språkets arkipelag", en av de mest substantiella i antologin, framhåller han på tal om aforismerna: "Det finns alla skäl i världen att kalla detta språk poetiskt, präglat av djupgående och fortgående nyskapelse." Han påvisar särskilt det nätverk mellan olika begrepp som Ekelund upprättar och där "de avskiljda orden kräver andra ord för sitt vidareliv".

Prosans poesi blir också belyst av Eva-Britta Ståhl och av Lars Bergquist, som tar fasta på inslaget av mystik och kvietism hos Ekelund, den avsiktslösa ingivelse som måste kollidera med "litteraturgeschäftet".

Detta är i sin tur en del av den "andliga industrialism", som Ekelund försöker övervinna genom att återförtrolla världen. Den moderna litteraturen såg han som en anlagd park, inte som en lund. Trädens roll som väktare av en mytisk verklighet i Ekelunds författarskap är föremål för en lika insiktsfull som inkännande essä av Per Erik Ljung.

Apropå Strindberg har Ekelund talat om "mysteriebetraktelsen" som modernitetens sista försök att besegra sekulariseringen. Speciella tecken fann han också hos föregångare som Thorild, varom Gunnar D Hansson berättar, och Almqvist, vilket Anders Mortensen utreder med särskild inriktning på den svenska fattigdomens betydelse.
Dessa motivstudier har underlättats av tillgången till konkordansen. Men Jesper Svenbro svär i kyrkan. Med en konkordans i händerna vet läsaren rentav mer än författaren, menar han. Därför förordar han "septembersvalka" i umgänget med sådana hjälpmedel. Svenbro anbefaller Ekelunds egen metod att läsa. Den utesluter förstås inte godtycke men förvandlar ordet till livsäventyr. Världen har aldrig lidit brist på ord, men levda ord är sällsyntare.

Ekelunds metod att ladda ord och begrepp med särskilda energier som tillförsäkrade dem framtid avtecknar sig tydligare för läsaren av "Ett nytt språk". Vi lär oss vad "nyhet" kan innebära och hur ord kan levandegöras i tecknet av början.

 

Carsten Palmer Schale

 

 

Litteratur av Vilhelm Ekelund

 

Årbris 1900

Syner 1901

Melodier i skymning 1902

Elegier 1903

In Candidum 1905

Ur den grekiska anthologien 1906

Hafvets stjärna 1906

Grekisk bukett 1906

Dithyramber i aftonglans 1906

Antikt ideal 1909

Böcker och vandringar 1910

Båge och lyra 1912

Valda dikter 1913

Tyska utsikter 1913

Nordiskt och klassiskt 1914

Veri similia 1916

Metron 1918

Attiskt i fågelperspektiv 1919

Dikter 1921

Sak och sken 1922

På hafsstranden 1922

100 jakthistorier och lite till 1923 (under pseudonym, Nanok II)

Böcker och vandringar 1923

Väst-östligt 1925

Lefnadsstämning 1925

Passioner emellan 1927

Spår och tecken 1930

Lyra och hades 1930

Valda sidor och essays 1908-1930, 1933

Det andra ljuset 1935

Elpidi 1939

Concordia animi 1942

Atticism - humanism 1943

Plus salis 1945

Dikter 1951

Prosa 1952

Nya vakten 1953

Ars Magna 1955

Saltet och Helichrysus 1956

In silvis cum libro 1957

Skoltal 1961 (urval av aforismer)

Själens tillflykt 1962 (dikter i urval)

Campus et dies 1963

Agenda 1966 (dagbok)

Brev 1896-1916, 1968

Brev 1917-1949, 1970

Hjärtats vaggvisor 1970 (efterlämnade dikter)

Hemkomst och flykt 1972 (självbiografiska anteckningar)

Ur en scholaris' verkstad 1974

Hjärtats väg 1974 (dikter i urval)

Aforismer och sentenser 1980

Den ensammes stämningar 1984 (artiklar och dikter 1898-1910)

Samlade dikter I 2004

Samlade dikter II 2004

 

 Ivo Holmqvist skriver ett tillägg på  Carsten Palmer Schales artikel om Vilhelm Ekelund, Platon och Nietzsche.
 
Det sägs att när kompositören och altviolinisten Sten Broman, han som senare blev Sydsvenskans mångårige musikkritiker och en ständigt lika välskräddad och suverän konferencier i Musikfrågan på TV, i sin ungdom lade fram en musikhistorisk avhandling i Lund som han skrivit på rekordtid så tog innehållsförteckningen upp ett verk som hette ”Spansk symfoni”. Den noggranne opponenten som nagelfarit avhandlingen påpekade syrligt vid disputationen att den titeln inte alls handlade om musik, tvärtom var det en kokbok. Avhandlingen underkändes, dock kan man tänka sig inte enbart på den blamagen.
 
I marginalen till Carsten Palmer Schales kloka och välskrivna introduktion till Vilhelm Ekelunds förhållande till Platon och Nietzsche sätter jag ett frågetecken på ett enda ställe, i hans avslutande lista på Ekelunds många verk. Där finns en titel som är ordentligt udda i sammanhanget, ”100 jakthistorier och lite till ” av pseudonymen Nanok II som alltså skulle vara identisk med skalden och aforistikern Vilhelm Ekelund. Fan tro´t…. Det är svårt att tänka sig honom vandra med gevär på axeln längs Rönneå, av ”simmande vit ranunkels öar sållad”, och inte heller i vitsippsbackarna i Saltsjöbaden mot slutet av hans liv, eller däremellan under stormiga utflykter till Berlin, i tallskogarna kring Aarhus under den danska exilen, eller längs Sandhammaren.
 
En man som drar sig undan i skogen med en bok, ”In silvis cum libro”, skjuter nog varken duvor eller fasaner, harar eller vildsvin, eller lägger ner annat villebråd. ”100 jakthistorier” tas visserligen upp i listan över Ekelunds böcker på uppslaget om honom på Wikipedia, men att det skulle vara att lita på i alla stycken är orimligt att tänka sig.  Det är väl troligt att det handlar om en annan Vilhelm Ekelund, namnet är – eller var i alla fall – inte särskilt ovanligt.  Jag har inte funnit ett enda spår att han skulle ha gett ut några jakthistorier mellan ”På hafsstranden” (1922) och ”Böcker och vandringar” (1923), varken i hans ”Brev” som Algot Werin gav ut i två band, eller i dennes stora levnadsteckning, också den i två delar.
 
Man kan vidare spekulera varför den som skrev dessa historier valde just pseudonymen Nanok II? Svaret finns i tidskrönikan för tjugotalets första år. Med en något annorlunda stavning är det ett inte obekant Inuitnamn, säkert mycket i ropet när dokumentärfilmaren Robert Flahertys ”Nanook of the North” (1922) visades på all världens biografer, en sevärd skildring av livet bland eskimåer. Jag såg den för snart femtio år sedan men minns fortfarande vissa bildsekvenser: jakt på säl från kajaker som kryssar fram mellan stora isblock, väl påpälsade ungar med munnen full av friska vita tänder, osv. Och det fanns en nordisk tradition att ge ut jakthistorier under pseudonym alltsedan Karen Blixens far Wilhelm Dinesen gjort det under författarnamnet Boganis (som han hade lånat från den indianstam i Wisconsin som han en tid levt hos).
 
Någon ekelundforskare med spårsinne borde idka jämförande stilstudier mellan de hundra jakthistorierna (vad innebär tillägget ”och lite till”?) och Vilhelm Ekelunds aforistiska prosa – det rör sig nog om inkommensurabla storheter. Nestorn bland dem, lundaprofessor i engelska Claes Schaar, är nu borta. Men det finns fortfarande sakkunnigt folk som är väl inlästa på Ekelund, både i Lund, Stockholm och på andra håll. Kruxet blir att få fram de hundra snart nittio år gamla jakthistorierna. Inget antikvariat tycks ha denna mystiska bok på 78 sidor, utgiven 1923 av Antikvariatbokhandeln i Karlshamn. Den finns listad på Libris men bevaras på bara två ställen. Vad gäller exemplaret i Kungliga Biblioteket står ett illavarslande ”utlånad?” som förstås betyder att boken är försvunnen. Återstår att fjärrlåna det andra exemplaret som förvaras på en biblioteksdepå i Norrland – om inte också det gett sig iväg. 
 
 Ivo Holmqvist

Carsten Palmer Schale slutreplik 

Av rent slarv, eller pga. bristande tålamod (= sant!), letade sig en (felaktig) titel av Ekelund in i min litteraturförteckning. Naturligtvis har Ekelund inte skrivit något om "jakt" och inte heller något under en inuitliknande pseudonym. Detta har med rätta påpekats av professor Ivo Holmqvist - och jag är honom tacksam för detta. Låt oss dock hoppas att denna blamage ses för vad den är: ett olycksfall i arbetet; att skrattas åt! I övrigt vill jag här ta tillfället i akt, att propagera för läsning av K.A. Svenssons i mitt tycke briljanta bok "Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949" (Gleerups 1958), som för säkerhets skull ligger här bredvid mig (!). Liksom läsning av mycket av vad professor Holmqvist själv skrivit!
 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism

Traditionalismen är en religionsfilosofisk skola, vuxen ur den västerländska esoterismen, som grundades på 1920-talet av den franske esoterikern René Guénon (1886-1951). Skolan vidareutvecklades i olika riktningar av andra esoteriska tänkare ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 04 oktober, 2012

Sent i november

När dimman ligger som en våt filt över tillvaron, ska man gå ut. Helst ska man gå ut i skogen där det luktar gott, mossan är mjuk och lingonrisbladen blänker ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 26 november, 2009

En dikt av Hebriana Alainentalo

En dikt av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 24 februari, 2017

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 Maj, 2016

August Strindberg och Nils Andersson – en hållbar vänskap

Att skaffa vänner och att behålla dem var inte Strindbergs bästa gren. Exempel på detta saknas inte: Heidenstam, Carl Larsson, af Geijerstam, Ola Hansson och Laura Marholm är några som ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2011

Joan as Police Woman,

Intervju: Joan Wasser - Joan As Police Woman

När jag träffar Joan Wasser har hon och hennes tre medmusiker bara några spelningar kvar på den två månader långa Europaturné som de har gjort för att lansera den senaste ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 21 december, 2015

I en värld fylld av nakenhet och skönhet

I en värld fylld av nakenhet och skönhet Vem - eller vad - är Friedrich Nietzsches Zarathustra? Bo Cavefors skriver om några tongivande nietzschetolkningar. Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 23 november, 2006

Bildens sång

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström, text och bild | Essäer om konst | 27 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.