Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | 13 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 Maj, 2017
Essäer om konst

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | 10 oktober, 2009
Essäer om politiken

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

Om den aktuelle Hjalmar Söderberg



Hjalmar Söderberg Porträtt av Astrid Kjellberg

Vår värld är i grunden ett mysterium. Att människan finns till, att naturen och universum existerar. Vi tränger in i mikrokosmos och ser atomens beståndsdelar vilka beskrivs som vågor och med instrument når vi ut i makrokosmos och ser stjärnor miljoner ljusår avlägsna utan att mysteriet minskas, snarare tvärtom. Inför en stjärnhimmel i augusti kan vi uppleva denna mystik och försonligt eller upproriskt känna att Hjalmar Söderbergs motto stämmer: ”Man väljer inte sitt öde” utan man får det. Den finns i barnets förundran innan uppfostran lärt det vad världen är och innan försörjningspiskan hos den vuxne skapat själsliga valkar. Man kunde säga att mystik ger en om än så tillfällig ledighet från piskan, förmågan att vara sysslolös, likaväl som ett glatt humör i det arbete som fallit på vår lott. Hos mäster Eckehart stunder av varförfri tillvaro.

Men – ”Att mänsklig visdom är dårskap för vår Herre, betyder inte att mänsklig dårskap är visdom för vår Herre” (Viktor Rydberg). Den värld vi fått är förnuftigt och logiskt inrättad. Om den kan vi genom kultur och språk och vetenskap få kunskap och urskilja vad som är sant och falskt. Vi kan se när det som går för religion är humbug, genom att visa hur den är medel till makt eller verktyg för demagoger att befrämja grupp- eller nationsintressen. Makten söker en o­världslig moral att stödja sig på.

Låt oss alltså utgå från det vi kan veta något om, och lämna det andra åsido; ungefär så kan Hjalmar Söderbergs Weltanschauung formuleras. I senare delen av sitt liv lade han ner energi på att granska Bibeln, vår moraliska urkund, för att få syn på sanningen bakom myterna. Religionskritiken bottnade, enligt vännen Bo Bergman, i ett historiskt och politiskt intresse. Han var inte ensam om sin kristendomskritik; Taine hade skrivit om Jesus liv, liksom George Brandes, ”vår tids Voltaire”. Jesus hade blivit människa, för Viktor Rydberg ”idealmänniska” men inte för Söderberg, som i gudssonen inte bara såg en arvtagare av äldre religiösa myter utan också en upprorsmakare som ”poetiskt-suggestivt”, det vill säga med samma medel som politiker och journalister, fick massan med sig mot en romersk civilisation, som ändå var ett framsteg för mänskligheten. (I uppskatt­ningen av antiken, ett arv från Montaigne och upplysningsfilosofin, låg grunden till Söderbergs humanism.) Moses, i Jahves eld, är en politisk ledare som använder religionen för att befästa sin makt; Jesus, i Jesus Barabbas en religiös svärmare, som kanske mot sin vilja dras in i en mass­psykos. I Ödestimmen är det akademiker och intellektuella som, i poetisk-suggestiv hegelinspirerad retorik om Tauriens historiska mission, får kejsaren att inleda kriget. Hjalmar Söderberg låg en termin i Uppsala och erfor hur snabbt det nationella giftet spritt av akademiker och intellektuella löpte risk att utvecklas till pandemisk härd.

Hjalmar Söderberg. Makten, Karleken och sanningen av Göran Lundstedt

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 I Gamla testamentet inte finns varken något helvete eller Nya testamentets eskatologi, läran om yttersta domen. Men redan på Söderbergs tid kunde man ju vara präst utan bibeltro. Religionen ett opium för folket. Men Söderberg skiljer vad som är överklassreligion eller poetisk-suggestiv mission från religion som privat mänskligt behov. När han kritiseras för religiös okänslighet, skriver han till Bo Bergman, att en som ägnat så mycket studium åt dessa saker inte helt kan sakna religiöst sinne.

Är då inte nihilism och värderelativism den naturliga konsekvensen? Sådan förlamande möjlighet finns gestaltade i novellen ”Duggregnet”, där alla själar är grå, en variant av Dantes Limbo, i ”Spleen” och på andra ställen. Detta främlingsskap, att vara född på ”fejl klode” (Obstfelder), var besläktat med en drömliknande känsla som kunde vara ångestfull men även bli till förenklade livsbilder som när människorna utanför fönstren till Rydbergs restaurang framstod som ödesbundna silhuetter; och i en novell försona pubertetsynglingen med hans skam. Och i Historietter förekommer spleen som veder­kvickande passionssvalka; livsledan går över i klarögdhet. Och tonen i denna första novellsamling är H C Andersens sagoton med ett tillskott av Voltaire.

Vi kan ju utröna vad som är bättre och sämre för människan och samhället. Det svaret är sedan upplysningen förbundet med en utvecklingsoptimism: människan och samhället går mot allt större upplysning. Det trodde jag som var barn på femtiotalet; då var det segrarna, USA och Storbritan­nien i det nyligen avslutade kriget, som formade kulturen. På sextiotalet, under ungdomsrevolten, var framstegstanken lika levande, även om den nu vände sig mot sidor i den kultur vi fostrats i. För Hjalmar Söderberg motsvarades vårt sextiotal av adertonhundratalets åttiotal: Strindbergs och Det nya rikets decennium. Det präglade honom lika mycket som sextioåtta präglade oss. Men både för oss och för Söderbergs generation bromsades snart någon form av rätlinjig utvecklingstro. Vi måste söka hantera vår besvikelse.

Det finns ju också stora skillnader. I slutet av adertonhundratalet var utvecklingstron på oklart sätt bemängd med darwinism; man såg också den ”etniska identiteten” som något självklart. Frenologin var ”veten­skap”. Det vimlar av rasism även hos intelligenta intellektuella. Både Hitler och Söderberg följde spelreglerna men med högst olika ögon, hjärtan och tankar.

Doktor Glas

 Söderberg var medveten om att en moral för att inte endast träda i ”nyttans” eller den härskande klassens tjänst måste ha ett ovärldsligt att utgå ifrån. Posi­tivisten och agnostikern fann det ovärldsliga i världen, i erfarenheten.

Han nöjer sig alltså inte med det humanistiskt pragmatiska svaret på sökandet efter en moral. Som Göran Lundstedt i Makten, kärleken och sanningen (h-ström text & kultur) säger, vill han återföra himlen till jorden. För Söderberg finns det ovärldsliga i kärleken, tidigt gestaltad i vad som kallats kyssens mystik; kyssen överskrider den sociala känslan och förenar med den andre och med kosmos. Den upplevelsen hör, för de flesta, ungdomen till. Hur är det möjligt att transponera den till vuxenmoral? Söderberg blir aldrig doktrinär i sin filosofi; han undviker till och med att söka formulera den; istället finns den underförstådd. Kärlek finns; den är en väg till den ledighetens mystik som ger betraktandets distans i sannings­sökandet. Det är inte bara den barnsliga, poetiska förundran som gör livet verkligt utan också förälskelsen; ådran till den källan fanns öppen långt in i ålderdomen.

Söderberg socialiserar kyssen; det erotiska finns också i vänskapen och i läsandet; han sprider den goda stunden som droppar av en medicin att inta vid motigheter och depressioner.

Doktor Glas har endast vid ett tillfälle, en midsommarnatt i ungdomen, fått kyssa en kvinna; ett par dagar senare ser han i en tidningsnotis att hon är funnen drunknad. Men minnet leder, då han ser en äkta man på lutherskt vis våldta sin hustru, fram till doktorns brott. Gabriel Mortimer i novellen ”Med strömmen” har visst fått uppleva förälskelsens nåd men hans livsmotiv stannar vid den spleen som inte transponerat insikten i erfarenheten till ett ”öde”, till att acceptera sin roll på den stora världsteatern. Mortimers ”förspel”, där förälskelsens sakrament utgjort en del, har inte fått något efterspel. I novellen ”Syndens lön” (Jfr Strindbergs åtalade ”Dygdens lön”) gör huvudpersonen som Cyrano de Bergerac, skriver poesi åt en annan; svårt var det inte, ty det var litteratur, och ”Hon var ung och smärt, hon doftade av barrskog och ljung, och hennes hy var bränd av solen och en smula fräknig”; när han sedan i skogen får se ynglingen vid en björkstam sluta den åtrådda, besegrad av diktens ord, i sin famn, känner han sin ”synd”: att låta litteraturen ersätta livet. Etik och estetik hör ihop. I ”Kyssen” faller de individual­psykologiska och sociala konventionerna när den ängslige ynglingen och den kritiska kvinnan förenas i den ”evighet” som kyssen ger inträde till. I ”Åge” blir paret på bänken vid Brunnsviken så inneslutna i kyssens försonande stund att det barn de har att vakta dör; kanske drabbar genom kärleken skulden så mycket tyngre. Ett problem är ändå hur den fula, som förmenas den ömsesidigt uppflammande gnistan, ska finna en ”mening”; är hon då dömd, som Nanny i ”Sibyllans grotta”, till ”elakhet och religion”?

Göran Lundstedt har alltså insiktsfullt turnerat titeln på en novell i Den talangfulla draken, ”Makten, visheten och kvinnan” (titel även på Herbert Friedländers postuma Söderbergsutgåva) när han namnat sin studie Hjalmar Söderberg, kärleken och sanningen.

den allvarsamma leken

Det samhällskritiska elementet var så starkt att han i politiskt ödesmättade stunder, han levde ju under båda världskrigen, lade undan skönlitteraturen för dagspolitiken. Arvid Stjärnblom dröjer på Johannes kyrkogård vid von Döbelns grav med inskriften ”Ära, skyldighet, vilja” (händelsen, liksom kärlekshistorien med Maria von Platen, har blivit ett mantra i söderbergslitteraturen), och sant är att han vid sin död 1941 stod på Gestapos svarta lista och hade fått en historisk roll, liksom förebilden Emile Zola i dreyfusaffären.

Göran Lundstedts brukar som bokanmälare i en morgontidning låta det lästa speglas i någon skärva av hans egen motivkrets som psykolog och kulturkritiker. Det är signalement på en god kritiker, som man följer för hans egen skull, att han med sin kärlek till litteraturen kan låta både detaljer och helhetsbild i sin förutfattade mening under läsning och reflexion förändras. Han förmår på några rader sammanfatta en boks innehåll.

Det är knappast genom att förvandla jag till du som man ser ”ansikte mot ansikte”, utan tvärtom genom att behålla sin egenart, till och med att få den förstärkt, då man lever sig in i och försöker förstå den andre, ”sätter örat till böckerna”, som Vilhelm Ekelund säger om Montaigne. På det är Göran Lundstedts studie ett levande exempel; han ser denne det korta formatets mästare ansikte mot ansikte; varmt sympatisk avhåller han sig ändå från panegyrik.

Göran Lundstedt är både littera­turvetare och essäist. I den förra rollen ger han genom att se sammanhangen ett handtag till essäistens värv: att se det personligt giltiga och betydelsen för vår samtid. Vid en första genomläsning fann jag boken väl sammanfattande och lakonisk (något som även hände med runorna i biografin över Knut Jaensson); nu ser jag att här råder den klarhet som kan uppstå efter livslångt umgänge. ”Söderberg gör inte sak med sitt öde”, är en fin turnering och omfördelning av vikterna i ett motto i Den allvarsamma leken.

För mig har Hjalmar Söderberg bland annat fått denna betydelse: jag väcktes politiskt och litterärt av 68-rörelsen. (I Tidig frukost står: ”när revolutionen är genomförd, får jag sätta mig ner”.) Därtill kom Harry Järvs utgåva av Strindbergs­fejden med den samtida arvtagaren Jan Myrdal. Det motsvaras av Söderbergs åttiotal. Jag kunde se hans ”melankoli”, spleen, som en laid-backhållning med klara – man kunde säga åttiotalistiska – ögon. Således: Hjalmar Söderbergs sätt ”att hantera sin besvikelse”. Spleen och vemod och humor är främmande element för Strindberg och Jan Myrdal; men det är element som gör det lättare att inte ”göra sak med sitt öde” och att i en ny stämning av erfarenhet förbli sina ideal trogen.

historietter

 I sitt arbetsrummet på Majorsgatan blickade från väggarna ner Strindberg, Voltaire och Bang. Spleenen blev en laid-backhållning som ger tonen i Söderbergs stil. Passioner mår bäst av att kylas ner. Även livsledande passioner håller sig bäst genom kyla; så undviker de att gå i blindo; tvärtom kan de vid tillfälle, som grundinstinkt, göra oss seende.

Göran Lundstedt urskiljer det oscariska samhället – den oscariska staden – som ett hem; ett hem före 1914, före storstrejk och bondetåg, en sorts gemenskap i en fortfarande sammanhållen kultur mitt i ett samhälle av klass­orättvisor, kvinno­förtryck och massmediemakt. Stockholmsscener är legio. Även om Söderberg företog en resa till Paris och senare till Tyskland fick Marika Stiernstedt en lätt chock då hon råkade honom på Södermalm, varvid han tillstod sig ha råkat på villovägar.

Jag delar Lundstedts uppskattning av Historietter och tror att novellen är Söderbergs urform. Men Lundstedt har fel då han utesluter ”redogörelser och utredningar” hos författaren; sådana finns i nästan allt av hans penna, inte minst hos den senare köpenhamnsförfattaren. Att de sedan följer en ”grund­instinkt” ger Lundstedt i någon mån rätt.

Liksom den oscariska huvudstaden är Söderbergs hem, också som omgift i Köpenhamn, är det figurerna från denna stad som återkommer i noveller och romaner, till och med i en religionskritisk bok som Jahves eld. Romanfigurerna förändras med sin upphovsman. De representerar i några fall liksom hos Kierkegaard olika hållningar. Lundstedt visar att utländska influenser, de danska ”dekadenterna”, norrmän som Ibsen, fransmän som Voltaire och Anatole France, betydde, med undantaget Strindberg, mer för Söderberg än svenska; i Makten, kärleken och sanningen blir han mer eller mindre, som Göran Lundstedt själv, en skånsk europé.

Biografin, nummer fyra i förlaget serie ”Litterära profiler”, är mer letters än life, men visar hur liv och dikt hör ihop, hur moral och estetik är förbundna. Det är en saklig framställning av en litteraturvetare vilken som essäist står – lever – i samma polemiska och vardags­personliga tradition som den melankoliske skeptikern.

pälsen

Det är inte den politiska insatsen under mellankrigstiden och de första krigsåren som gör Hjalmar Söderberg till ständigt aktuell författare. Det är arvet i en europeisk kultur från det antika Grekland i motsättning till det orientaliska barbariet (präglat av despotism och trälkultur) och den personligt intima tonen om centrala mänskliga ting. Tämligen döv var han ju för det goda i Orienten; i en ”skarp” utredning visar han sig inte ha begripit ”Saliga äro de i anden fattiga”; han använder tolkningen ”de fattiga i anden” för att få det till en sorts kom­pensation. Men fattigdom i den här bemärkelsen, eller ”tomhet”, är ett centralt hälsobegrepp i Orienten alltifrån den tidiga taoismen, och långt dessförinnan, till zenbuddhismen. I vårt informationssamhälle har det fått en betydelse som aldrig förr.

Söderberg använder Herbert Spencers ord ”rebarbisation” om Hitler och Mussolini, ty de var barbarer som fostrats i humanismens kulturer; Stalin, däremot, var despot i en slaviskt-orientalisk tradition, och väckte inte samma avsky. Så har jag inte sett honom bry sig om dadaismen eller modernismen (han skojar på något ställe om kubismen), av det skälet att han inte ville fortsätta destruktionen av den västerländska upplysningens kultur. Liksom så olika personer som Torgny Segerstedt och Churchill såg han vid andra världskrigets utbrott striden stå mellan den europeiska kulturen och barbariet. Eurocentrismen var en sorts kärleks­förklaring.

I Olle Thörnvalls Tankens konst (ellerströms), vilken också utgivits detta lätt konstruerade söderbergsår, koncentrerar sig författaren på novellerna och låter referaten och kommentarerna dubbelexponeras mot vår samtid. Vi befinner oss både i förra sekelskiftets och i tjugohundratiotalets Stockholm. ”Kartan” till Söderberg visar Lundstedt skarpare, medan Thörnvall besöker platserna på kartan; analogt blir motiven att tolka filosofin, tankekonsten, i Söderbergs noveller, och att med deras hjälp tolka vår samtid.

I polemik mot Poul Bjerre, som angripit Doktor Glas, framhöll Oscar Levertin: ”Bjerres misstag ligger däri, att han hela tiden talar om hvad som skildras i Doktor Glas och aldrig hur det skildras…Den litterära lifsstegringen beror åtminstone till två tredjedelar på framställningssättet och dess konstnärliga energi – och i jäm­förelse härmed spelar ämnet en underordnad roll.” (Återgivet i Nils O Sjöstedt med fleras Viljans frihet och mordets lockelse, Proprius 2003.) Öra för den särpräglade sti­len finns hos både Lundstedt och Thörnvall, även om de delvis hör olika. Söderberg bjuder själv på antydningar om vad stil är. I Hjärtats oro låter han musiken bli metafor för moralen och för sanningsprovet: ”Att höra rikedomens och den världsliga maktens representanter…försäkra att Jesus är deras ideal: det är kattmusik för varje öra som icke är så byggt att det särskilt njuter av falska toner. Och så mycket vet jag dock om mig själv, att jag har ett gott musik­öra…” Olle Thörnvalls bok är den första större studien i Söderbergs novellkonst. Han följer motiv i novellerna och visar liksom Lundstedt hur en handfull personer, med trolig förebild i Balzacs La comédie humaine, återkommer intakta eller utvecklade ända in i den sena essäistiken. Men de många referaten blir en illustration till Levertins svar till Bjerre, och kan, med de infogade pekpinnarna, blir tröttande. Man får också vara beredd på att en dryg sida ägnas frågan vilken gata några personer i två noveller vek in på under en promenad på Strandvägen. Men varför inte? Jämförelserna mellan nuets Stockholm och det gamla är skickligt genomförda.

Humlegården i Stockholm  bild karsten11 wiki

Thörnvall citerar Martin Bircks självkarakteristik, att ”ingen tanke eller nyans av en tanke (fanns), som han inte kunde följa”; intellektualismen blir så ett frivilligt val. Och för tänkaren i denna värld av oberäkneligheter finns väl också en liten fördel.

I en omfattande epilog lämnar Thörnvall novellerna för ett av sina specialom­råden, filosofin. Han tar in på samma badhotell i Dragör där Söderberg sommaren 1909 skrev Hjärtats oro, en dagbok med essäistiska inslag. Den innehåller, i den blandning av H C Andersen och Voltaire som fanns redan i Historietter, en uppgörelse med filosofen Vitalis Norström. Thörnvall använder kritiken till att städa upp bland sentida efterföljare till den boströmska idealismen. Det finns objektiva fakta, hävdar Thörnvall, som inte påverkas av ”en sanning av högre ordning”. Med dem, brukade av ett strukturerat och analytiskt intellekt, kan man bedriva både naturvetenskap, historiefilosofi och religions­kritik. Det är en av utgångspunkterna för valet av titel, Den engagerade skeptikern (Carlssons, 2002) till Elena Balzamos spårhundssäkra studie i den politiske Hjalmar Söderberg. ”Det råder alltjämt krig”, konstaterar Thörnvall, ”mellan dem som förfäktar en objektiv verklighet och dem som säger att den är subjektiv, mellan dem som säger att det finns en objektiv sanning och dem som säger att all sanning är relativ.” Detta förändrar ju ändå ingenting av den religiösa upplevelsens personliga sanning; det menar inte heller Thörnvall. Han markerar blott att de två, vetenskap och religion, må hålla sig var och en på sin kant. Och han ser, antagligen med rätta, att den senare, som i det amerikanska bibelbältet, otillbörligt tränger in på den förras område.

Gemensamt för Lundstedt och Thörnvall är en imposant in- och kringläsning på Söderberg, vilken de alltså hanterar högst olika. Lundstedts bok kan för den okunnige tjäna som en god introduktion, medan det är en fördel att redan ha en uppfattning innan man går till Thörnvall.

 

Gunnar Lundin

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Du är absolut

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 mars, 2013

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | Övriga porträtt | 02 september, 2014

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts