Arena könskrig

illustration: Moa Holmqvist Arena könskrig Arbetet för lika rätt för människor som skrivits in i kategorin ”kvinna” har pågått i över tvåhundra år. I väst har kategorin gått ifrån att vara ...

Av: Lisa Gålmark | 07 november, 2007
Essäer om samhället

Illustration: Hebriana Alainentalo

Kösamhällen och andra samhällen

Anders Björnsson om öl, kösamhälle och socialism.

Av: Anders Björnsson | 22 februari, 2017
Essäer om samhället

diktandet är ett annat sätt att vara mor

Donna me prega, - per ch'eo voglio dire d'un accidente - che sovente - è fero ed è si altero - ch'è chiamato amore: sì chi lo nega - possa 'l ver sentire ...

Av: Gilda Melodia | 24 december, 2017
Utopiska geografier

The fundamental torus geometry of the universe Psychic Spirit in You 2016

Improvement of the Flows of Matter and Energy in the Known Universe

LundaHydro AB, Vårlöksvägen 4, SE-387 92 Borgholm, Sweden

Av: Jan Stenis | 19 september, 2016
Utopiska geografier

Jag kan inte välja att inte tro på Gud. Intervju med Michela Murgia



Michela Murgia

Michela Murgia är en sardisk författarinna (hon själv försvarar sin sardiska identitet och kallar inte sig italienska) som är mycket erkänd i Italien. Hon har tidigare varit aktiv i den katolska kyrkan men bevittnar nu, genom en skarp kritik mot dess dekadens och maktmissbruk, om hur Kyrkan har “in eternum” utan hopp abdikerat sitt kristna ursprung för att välja en tankestruktur som förtrycker kvinnan.

Murgia demaskerar också den falska vetskapen, den ovetande vetskapen som pretentiöst visar sitt eget vakuum i tron att det är sanningen.

Jag träffade Michela Murgia i Stockholm under hennes Sverigebesök i samband med utgivningen av en hennes bok Själamakerskan (Accabadora på sardiska) utgiven på Brombergs förlag.

 

Efter dina akademiska studier började du arbeta på ett Call Center, samtidigt som du startade en blog, det vill säga en digital dagbok, där du antecknade dina tankar om ditt arbete. Plötsligt dyker det upp en förläggare som vill publicera en bok med material taget från din blog: Il mondo deve sapere (Världen måste få veta

– Boken har precis samma innehåll som min blog, jag ändrade ingenting i den. Förläggaren var mest intresserad av mina egna erfarenheter av jobbet, av sanningen kring ett Call Center; han bad aldrig mig bearbeta materialet narrativt.

Det gick sex månader och en regissör vid namn Verzì köpte rättigheterna och gjorde en film inspirerad av boken: Tutta la vita davanti (Hela livet framför dig) med bland andra Sabrina Ferilli.

När filmen kom ut hade min bok, då den berättar någonting sant och aktuellt, redan sålt 40 000 exemplar. Filmen handlar om något helt annat tycker jag. Jag har aldrig sett filmen som en tolkning av min bok. Virzìs film är en förlåtelse, min bok är en anklagelse.

Regissörens inställning är inte militant, min bok grundas istället på ett politiskt register som, genom en grym ironi, anklagar det politiska systemet. I Virzìs värld är samtliga gestalter offer av en viss socialmekanism, i min bok är skillnaden mellan bödel och offer solklar.

Sardinien med sitt språk (sardiska är inte en italiensk dialekt utan ett språk som är närmare katalanska än italienska), med sitt folk och sina traditioner och identiteter är någonting enormt viktigt för dig och för ditt kall som författare. Du gav ut en bok 2008, Viaggio in Sardegna. Undici percorsi nell'isola che non si vede (Resan till Sardinien. Elva osynliga banor genom ön).

Det är något helt annat än en turistguide.

– När jag fick förslaget att skriva en roman från min aktuella förläggare Einaudi (ett mycket känt bokförlag i Italien), hade jag publicerat min första bok hos förlaget ISBN, och jag ville inte svika dem. Därför tackade jag nej, jag ville publicera Accabadora (Själamakerskan) för ISBN. Men, ett av avtalets punkter var att jag skulle få behålla min redaktör, en person som jag jobbade bra tillsammans med. Dock blev denna person avskedad vilket gjorde att jag blev fri att publicera mina böcker hos vem jag ville.

Jag måste erkänna att Einaudi var mycket snälla mot mig. Förläggaren förstod anledningen ty jag sade nej och föreslog att jag skulle lägga fram någonting annat, även om det inte var en roman. Mitt svar var att jag ville skriva en bok om Sardinien, en annorlunda bok, en guide med kastljuset på något annat än turismen. En guide för att gå vilse på ön, och inte för att nå vissa undersköna platser. Så jag skrev den boken tack vare de erfarenheter som jag redan hade, i boken blandar jag geografiska fakta och turism med antropologiska och sociopolitiska funderingar.

Jag vet inte om boken är revolutionär, det som är säkert är att den tvingar läsaren att se ett annorlunda Sardinien i stället för att vara slav under de vykortsbilder som kommer därifrån. Det som gör mig mest glad är att boken såldes mer i Sardinien än på andra ställen i Italien. Antagligen för att sarderna förstod att det inte handlade om en turistbok.

I alla dina böcker närvarar en känsla för det sakrala. Jag säger sakrala och inte religiösa ty du är starkt kritisk mot religion. Ändå är det med Själamakerskan som sinnet för det sakrala börjar inta en mycket stark roll i ditt skrivande. Du skriver om dödshjälp eller eutanasi, alltså något som debatteras mycket i Italien just nu. Men du gör det genom myten, myten om Själamakerskan alltså accabadoran som betyder hon som avslutar, i praktiken en Terminator.

– Myten är en, låt oss säga, kultiverad definition. Detta betyder inte att det du säger inte är sant. Men när vi använder ordet myt använder vi ett symboliskt register som tillhör högkulturen. För de enkla människorna på landet, folket som i århundraden har tolkat livets mysterium genom arketypiska berättelser, var myten verklighet. Blixten som slog ned betydde att en gud var arg, vattnet som rinner och välsignar betydde att en gud var barmhärtig, nödvändigheten blev myt. Jag menar att miljön i vilken själamakerskan agerar är präglad av myten, hon är en av de tre parcerna (latin för moirerna eller nornorna), hon är Atropos, hon som väver människornas öde. Det är därför som själamakerskan, som heter Tzia Bonaria i boken, är en sömmerska. Atropos symboliserar också det som inte går att undvika, den obevekliga, hon föreställer det slutliga ödet, döden, det är hon som har i uppdrag att skära tråden som binder människan till livet. Om vi försöker förklara själamakerskans roll genom etiska, moderna termer, till exempel sorgen, smärtan och vården, då missar vi den verkliga betydelsen.

Kulturen där själamakerskan agerade var nödvändighetens kultur.

En kultur som var utfattig, en kultur där människan levde på gränsen till överlevande. Om en person blev sjuk och var sjuk en längre tid betydde detta att någon annan behövde sluta arbeta för att vårda denna. Det vill säga att det var en extra mun att ge näring till och två armar mindre som arbetade, detta kunde förinta hela familjers existens. Själamakerskan agerade inte mot en människa i smärtor utan mot en sjukdom som satte hela familjens liv i spel.

Ja, fast idag skulle vi inte kalla det dödshjälp utan helt enkelt mord.

Myten går att tillskrivas en viss miljö och generation. I den då tid myten, arketypen, den symboliska berättelsen om kvinnan som sätter punkt för en sjuk människas liv, ett liv för svårt för att stå ut med, var döden det enda sättet att ge det livet en betydelse.

Myterna emigrerar inte under tidens lopp, det symboliska ekot av myten om själamakerskan når oss än idag, men vi har svårt att begripa vad det kan betyda för en son eller en dotter att ge en tredje person uppdraget att döda deras egen far för att man inte har möjlighet att livnära och vårda honom.

Vi lever i andra miljöer, vi har vår välfärd som skyddar oss. Vårt samhälle är annat än själamakerskans, vi tillhör en annan limbo.

Själamakerskan

Det som du säger fascinerar och får mig att blekna. Men, för att återkomma till frågan, till din berättelse – du kallar inte den roman – det finns mer kärlek än hat på dessa sidor. Sömmerskan som är också själamakerska och heter Tzia Bonaria är en sorts trollkvinna (fattucchiera på italienska och som också betyder hon som gör något praktiskt).

– Ja du har rätt, ett annat namn för accabadora (själamakerska) på sardiska är Tpratica (uttalas savratika). Hon är en kvinna som kan och är kunnig i att göra vissa saker, det är en kvinna som tänker med händerna, genomför det som är nödvändigt.

Själamakerskans roll är inte helt okänd i Sverige. August Strindberg berättar i en tidig pjäs om en man som ger bort sitt barn till en kvinna ty han vill inte ha det. Jag vet inte om episoden är självbiografisk, men dessa kvinnor fanns också i Sverige. Det var ett brott som straffades med döden och inte bara fanns under medeltiden. Så fenomenet har alltså även funnits i Sverige. 

– Ja, det var brott i Italien och Sardinien också, men denna hemmastaddhet överlevde i en sluten kontext. Detta förklarar varför det inte finns några skiftliga spår om fenomenet. Detta betyder inte att kyrkoherden i byn inte visste något.

Min bok berättar en historia från 1950-talet. I södra Italien och speciellt på Sardinien skedde då en kulturell revolution. Fram till dess hade tiden gått långsamt. Min mormor och min mors mormor hade kunnat vara samma kvinna. De tillhörde både kulturellt och socialt samma kvinnliga modell.

Mellan min mor och hennes mor finns i stället en avgrund. Mormor var född 1904, min mor är född 1946, men skillnaderna är så stora att det verkar inte som 40 år utan som om 200 år skiljer dem. Min mormor klädde sig i traditionella dräkter, talade bara sardiska, hade en mycket tydlig idé om kvinnorollen. Min mor var tjugo år 1968, hon lyssnade på Beatles, klädde sig i jeans och kämpade på barrikaderna i Milano. Hon var en 1960-talstjej.

Men när historien förändras så snabbt försvinner inte de gamla sederna, de fortsätter att finnas tillsammans med det nya och ofta i konflikt med de nya. Bonaria (själamakerskan) befinner sig i en konflikt inte på grund av Maria, barnet som blir adopterat, utan för Nicolas skull. Nicola som vill bli avlivad även om han inte är döende. Bonaria måste då ta itu med en fråga som är helt ny. Hon vill faktiskt inte göra det ”jag ger död till dem som redan är döda och du är inte död”. Nicola tänker inte på Bonaria som en kvinna som spelar den roll som samhället har valt för henne, Nicola vill bestämma över sig själv, utanför kontexten, utanför ”familjen”. Hon gör då någonting fruktansvärt, något som hon aldrig kommer att förlåta sig för. Myten förflyttar sig från samhället till individen. Denna är en modern dispyt. Det är ett mord och det finns inga utvägar. Bonaria tillhör en annan tid, ett annat sekel, hon kan inte borttränga det hon har gjort. Ändå är Tzia Bonaria den mest moderna figuren i hela boken. Maria, barnet, är istället statisk, för att allting leder henne tillbaka till startpunkten.

Nu är vi framme till ett annat ämne i din bok: adoption, eller som du kallar det på sardiska Fillus de anima, alltså själabarn. Debatten om de så kallade surrogatmödrarna är mycket aktuell i Sverige just nu. En bok av Kajsa Ekis Ekman, Varat och Varan (på förlaget Leopard), handlar om just detta. Det vill säga infertila par eller homosexuella par ”lånar” en kvinnas livmoder, inseminerar den och mot betalning låter den avla ett barn. Finns det en relation mellan fillus de anima och surrogatmödrar?

– Nej, jag ser inget samband. Det som heter själabarn (eller fillus de anima) fungerar inte som ett lån av en livmoder och inte heller som överföring. Surrogatmodern är lånet och överföringen är adoptionen. Barnet som blir adopterat klipper banden med sina biologiska föräldrar. Men med fillus de anima klipps inte barnets förhållande med sina ursprungliga föräldrar utan det får en större familj. En biologisk mor som begriper att hennes eget barn behöver en större familj visar en stor känslighet: barnet behöver för sitt eget bästa att du delar ditt moderskap med en annan person. Dessa relationer skapas underifrån. Medan det som jag sagt tidigare, lån av livmoder och adoption, har inte barnet i centrum, det är vuxna som bestämmer. Med fillus de anima är den som bestämmer barnet. Relationen mellan de två familjerna är redan konkreta när man ställer frågan till barnet: vill du vara mitt barn också?

Inget biologiskt barn kan välja sin familj medan ett fillus de anima kan det. I min stad Cabras finns 48 filli de anima. Det är något helt annat än adoption. Den sardiska kulturen ser i kärleken någonting lika starkt som blodbandet. Om jag älskar dig är du min far och du min mor precis lika mycket som mina biologiska föräldrar.

Ave MaryJag skulle vilja prata om din senaste essäroman Ave Mary. E la chiesa inventò la donna (Ave Maria. Och kyrkan uppfann kvinnan) från 2011. Jag ser här en narrativ fortsättning av ditt författarskap.

– Jo du har rätt. Jag är inte en riktig essäist. Jag använder ofta berättandet för att bättre framföra innehållet. Ave Maria är en berättelse om utvecklingen av kvinnoställningen genom en röd tråd vävd av den katolska kyrkan.

Filosofen Luce Irigaray skriver om kvinnorna under medeltiden och fram till den franska revolutionen. Hon myntar ett ord ”la mystérique” som betyder att det enda sättet som kvinnorna hade för att utbilda sig och skriva böcker (tänk för exempel på Teresa av Avila) var att bli nunna.

– Det är intressant det du säger. För en tid sedan blev jag intervjuad av Corrado  Augias (italiensk essäist och teveprofil). Han är antiklerikal, enligt min åsikt på ett nästan maniskt sätt. Under intervjun försökte han gång på gång få mig att säga att klausuren var emblematisk för kyrkans förtryck av kvinnor. Jag svarade att han hade helt fel. Nunnan var ett uttryck för självständighet och befrielse på den tiden, eftersom om du inte blev nunna var du som kvinna tvingad att bli bortgift av din far, att gå igenom många graviditeter och att jobba till utmattning. Medan som nunna kunde kvinnan utbilda sig, skapa relationer med sina klostersystrar utan att behöva understå något våld.

Kulturen som vi lever i idag, även den med ”syndliga” parameter, är barn till den katolska kulturen genom seklen. Även de så kallade ateisterna eller humanisterna tillhör detsamma ursprungliga kulturarvet i Italien. Och du kan se det från flera synvinklar. Flickornas uppfostran är fortfarande sträng även hos ateisterna, att kvinnorna behöver mer kontroll än män är en idé som inte har någonting med tro eller icke-tro att göra. Det är en kulturell idé. Det är en idé om en värld och dess roller som kyrkan så radikalt har bidragit till att skapa. Och det finns ingen tro eller ideologi som kan ifrågasätta det. Givetvis går vi igenom en antropologisk revolution idag, även i Italien. Med kulturarvet är kvar. Även den katolska kyrkan baserade sina värderingar och regler på tidiga existerande arkaiska och patriarkaliska värderingar. Kyrkan hade kunnat välja den ursprungliga kyrkan, den av Augustinus och Paulus, men valde Aristoteles och Platon. Benito Mussolini sade: Jag är katolik, inte kristen. I denna mening finns det kanske alla möjliga förklaringar. Den lutherska kyrkan (och den protestantiska) var inte annorlunda. Men den har idag övervunnit den gamla föreställningen om kvinnan. Den katolska kyrkan har inte gjort något och jag fruktar att den aldrig kommer att göra något mot det. Därför att den då skulle behöva förneka sin egna maktapparat.

Jag är troende. Gud är den verkliga teologiska källan, inte den institutionella kyrkan. Samtidigt finns den mystiska kyrkan, Kristusbruden, ecclesian som är vi alla. I den hierarkiska kyrkan är de som tar besluten alltid män och präster. För troende människor som jag som tror på en kyrka som inkluderar och inte på en som exkluderar kvinnan, finns det bara möjlighet att hålla det lilla ljuset vid liv, det finns bara möjlighet att hålla flamman levande utanför ”rummet” i andetaget, ty Gud bebor vinden, inte rummet. Det handlar om ett mysterium som kan omtalas endast med hjälp av metaforer. Jag kan inte välja att inte tro på Gud.

Den sista frågan. Jag vet inte hur mycket av Sverige du har sett men kanske har du redan kunnat skapa dig en bild?

– Sverige är magnifikt. Så fort jag landade på flygplatsen såg jag något som slog mig. I hallen där man hämtar bagaget fanns affischer på kända svenskar som sade: Welcome to my hometown. På Sardiniens flygplatser finns det vackra bilder på hav och stränder, på mat och vin, på mässor och fester … alltså reklam från en turistbyrå, vykort. Jag menar, det är inte så att det i Stockholm och i Sverige saknas vacker utsikt, god mat, älgar, och renar i snön. Men det som man har valt att visa upp för dem som landar här för första gången är landets sociala kapital som säger: vi har vackra platser, mat och en underbar natur, men vi väljer att visa det som för oss är viktigast: människorna.

Jag tycker att detta är någonting fantastiskt som bär på ett extraordinärt symboliskt innehåll.


Guido Zeccola

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimir Oravsky

Reklam kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin

Följande är ett exempel från Jönköping, Sveriges 10:e största tätort tillika en kommun med cirka 130-tusen invånare. Jag antar dock att det som jag nedan beskriver, skulle kunna utspela sig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 november, 2015

Paola Gemma Francesca Russo.

Var och en måste söka sanning på sitt eget sätt

Paola Russo är en svensk-italiensk författarinna som har publicerat många böcker. Hon är rätt så ung, och hennes produktion av romaner, sagor, filosofiska resor med mera, från hennes första ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 27 augusti, 2015

KO UN. Diktaren från Syd Korea

Själv kom jag i kontakt med honom på slingriga vägar. Väl framme blev jag överväldigad. I "Mina dikters dröm", en essä som avslutar Sydkoreas store poet, dramaturg, romanförfattare, litteraturkritiker och frihetskämpe ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 04 september, 2012

Zeitgeistens förvandlingar: Illusionen och tidsandan

På morgonen den 11 september 2001 kolliderade två föregivet kapade flygplan med tvillingskyskraporna på Manhattan. Mammons största katedral hade plötsligt stuckits i brand. Inte ens den mest konspirativt lagde såg ...

Av: Lars Holger Holm | Essäer | 13 november, 2012

Sjukt och friskt - Om kolerans uppkomst och inverkan

Koleran, som främst under 1800-talet – och med pandemisk magnitud – kom att kräva mer än 100 miljoner människoliv (och som fortfarande kräver över 100 000 människoliv om året), kan med ...

Av: Karwan Osmani | Kulturreportage | 27 december, 2013

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Saxå konsertlokalen Foto Björn Gustavsson

Om Saxå kammarmusikfestival

Saxå kammarmusikfestival: artister som verkligen brinner för kammarmusik möter här en publik som gör detsamma. Och resultatet blir därefter.

Av: Björn Gustavsson | Essäer om musik | 12 september, 2016

Meditasjoner over betydningen til filosofi

I lys av tiden vi lever i. er det ganske klart at Arthur Schopenhauer(1778-1860) var inne på vesentlige ting når han karakteriserte individ i moderne samfunn som dampmolekyler i stor ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.