Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2011
Stefan Whilde

Köttets konst

Lucian Freud har gått ur tiden.I hans minne publicerar vi  en artikel skriven av Jonas Elvander  publicerad 2010. Efter en osedvanligt tråkig debatt angående den figurativa konstens vara eller icke vara ...

Av: Jonas Elvander | 03 augusti, 2011
Kulturreportage

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | 16 augusti, 2013
Gästkrönikör

Wallace Stevens. Till en gammal filosof i Rom

Den spanskamerikanske, katolske filosofen George Santayana (1863-1952) undervisade under några år i Harvard och påverkade då blivande författare som T.S.Eliot och Gertrude Stein.  Wallace Stevens (1879-1955), poet och försäkringsdirektör, studerade i ...

Av: Wallace Stevens | 16 april, 2014
Kulturreportage

Är "italienare" synonymt med Berlusconi?



 

altDen italienske ambassadören Angelo Persiani kritiserar motsägelsefullheten i Kristina Kappelins analys av Italien.

Italien är ett kärt ämne i Sverige och det senaste exemplet finner vi i Kristina Kappelins bok "Berlusconi - italienaren". Är beskrivningen av Italien i boken riktig? Nej.

Varför lyder titeln "italienaren"? Om vi utgår - som Kappelin gör - från den korrekta föreställningen att Italien är svårt att förstå, är det inte konstigt att sedan landa i slutsatsen att det finns en sorts modell för "italienare", representerad av Berlusconi? Kappelin konstaterar att 21% av de röstberättigade italienarna valde honom, hur kan vi med en så låg procentandel påstå att "italienare" är synonymt med Berlusconi? Hur många finns det i Italien som inte känner igen sig i Berlusconi eller tar avstånd från honom? Det italienska politiska livet är ytterst polariserat, med sprickor mellan nord-syd, höger-vänster samt kyrkans anhängare och de sekulära.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Därför är det svårt att definiera vem som är "italienare" och därmed olyckligt att göra sådana allmänna generaliseringar. Varför kan vi förresten inte föredra andra definitioner som "Leonardo italienaren" eller "Montessori italienskan"? I en artikel i Sydsvenskan den 27 mars under rubriken "Italienaren finns inte" skriver till exempel Kappelin rena motsatsen: "italienaren är långt ifrån skapad, än idag."

Till förändringar i Italien under de senaste 150 åren hör: från enandet av landet till monarkins fall, två världskrig, från jordbrukssamhälle till sjätte största industrilandet, från konstitutionell monarki till fascistisk diktatur till parlamentarisk demokrati med slitningar mellan Kommunistpartiet och Kristdemokraterna. Därefter kom upplösningen av de båda till dagens situation med endast sex partier i parlamentet. För 60 miljoner italienare betydde dessa sex partier en enorm förenkling av det politiska livet. Det är inte rimligt kalla ett samhälle som genomgått alla dessa förändringar för "stelnat och förlegat", som Kappelin gör.

Kvinnofrågan är förstås viktig i Italien, men snarare än att från svensk utgångspunkt döma så gäller det att försöka förstå varför saker och ting är som de är. I Italien har vi inte haft någon Gustav Vasa som kunnat definiera förhållandet mellan kyrka och stat redan för fem sekler sedan; avståndet till Rom gjorde ju detta något enklare än att ha Vatikanen som stormakt på hemmaplan. Genom hård kamp har vi lyckats få till stånd (civil) skilsmässa och rätt till abort, trots påtryckningar från den katolska kyrkan. En bred diskussion pågår i Italien vad gäller frågor viktiga för jämställdheten som konstgjord befruktning, preventivmedel, och bevarandet av embryon för att nämna några. Dock måste vi förstå att en katolik naturligtvis försvarar de grundläggande värderingar om livet och familjen som han eller hon i god tro besitter.

I Norditalien är kvinnans ställning jämförbar med övriga Europa. Alltså hänger jämställdheten ihop med ekonomisk utveckling, industrialisering, urbanisering och övergivning av den paternalistiska bondesamhällesmentaliteten. Utan full sysselsättning så är situationen dramatisk för de svagaste: kvinnor, unga, arbetslösa och invandrare. Tyvärr är arbetslöshet ett evigt italienskt problem. Utöver de 60 miljoner som bor i landet så finns lika många emigrerade italienare, inklusive de som kommit till Sverige, exempelvis alla de akademiker som utgör en del av den såkallade "hjärnans flykt"

Angelo PersianiMycket finns kvar att göra, och inte bara Italien har att lära av Finland som för två presidentval sedan presenterade flera kandidater som var kvinnor. Tarja Halonen blev återvald som president och premiärministern är också en kvinna. Är inte detta det bästa internationella exemplet vi har?

Det är heller inte rättvist att ta upp anklagelserna mot Berlusconi om samröre med maffian utan att för läsaren förklara de enorma framgångar som denna regering haft med åtskilliga tillslag mot framstående maffiabossar.

Slutligen, det är sant att man kan dra lärdom av den italienska situationen och undvika svårigheter även i andra länder. Till exempel frågar sig Kappelin hur många länder i Europa som har en lagstiftning som hindrar en person med stora medieinnehav att ge sig in i politiken? Man skulle kunna, som Kappelin erkänner, se Italien som ett "politiskt laboratorium" (alltså inte ett "stelnat samhälle"). Det rör sig nämligen om ett land fullt av av kontraster, mångsidigt och dynamiskt men också om ett extremt öppet samhälle. Se bara på italienarnas stora förmåga till självkritik, allt för att växa och utvecklas, istället för att enbart fokusera på andras problem.

Ambassadör Angelo Persiani
Artikeln publicerades i Aftonbladet i en förkortad version den 19 februari 2011

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

När en minister blir konstnär

Vad händer då? Jo, en makalös förvandling sker som jag upptäcker på Hosokawas första retrospektiva utställning, Längst med floden, i Paris. Morihiro Hosokawa - Japans före detta premiärminister - företräder ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 20 april, 2010

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 14 januari, 2016

Det regnar och det regnar, himlen är grå(Lasse Stefanz)

Det regnar, jag sitter och lyssnar på regnet, sover på kökssoffan en timme, ser ut genom fönstret, det regnar, ingen rör sig på gatan, inte ens lögnaren, fifflaren och bedragaren ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 21 oktober, 2014

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om samhället | 05 mars, 2009

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | Utopiska geografier | 18 juni, 2012

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2010

Konst och sport

När en svensk skidåkare spurtar på upploppet ramlar han/hon och bli fyra, om en norsk skidåkare spurtar, vinner han/hon och om en finsk åkare sprintar i mål blir han/hon tvåa ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer om konst | 18 augusti, 2010

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.