Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Är "italienare" synonymt med Berlusconi?



 

altDen italienske ambassadören Angelo Persiani kritiserar motsägelsefullheten i Kristina Kappelins analys av Italien.

Italien är ett kärt ämne i Sverige och det senaste exemplet finner vi i Kristina Kappelins bok "Berlusconi - italienaren". Är beskrivningen av Italien i boken riktig? Nej.

Varför lyder titeln "italienaren"? Om vi utgår - som Kappelin gör - från den korrekta föreställningen att Italien är svårt att förstå, är det inte konstigt att sedan landa i slutsatsen att det finns en sorts modell för "italienare", representerad av Berlusconi? Kappelin konstaterar att 21% av de röstberättigade italienarna valde honom, hur kan vi med en så låg procentandel påstå att "italienare" är synonymt med Berlusconi? Hur många finns det i Italien som inte känner igen sig i Berlusconi eller tar avstånd från honom? Det italienska politiska livet är ytterst polariserat, med sprickor mellan nord-syd, höger-vänster samt kyrkans anhängare och de sekulära.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Därför är det svårt att definiera vem som är "italienare" och därmed olyckligt att göra sådana allmänna generaliseringar. Varför kan vi förresten inte föredra andra definitioner som "Leonardo italienaren" eller "Montessori italienskan"? I en artikel i Sydsvenskan den 27 mars under rubriken "Italienaren finns inte" skriver till exempel Kappelin rena motsatsen: "italienaren är långt ifrån skapad, än idag."

Till förändringar i Italien under de senaste 150 åren hör: från enandet av landet till monarkins fall, två världskrig, från jordbrukssamhälle till sjätte största industrilandet, från konstitutionell monarki till fascistisk diktatur till parlamentarisk demokrati med slitningar mellan Kommunistpartiet och Kristdemokraterna. Därefter kom upplösningen av de båda till dagens situation med endast sex partier i parlamentet. För 60 miljoner italienare betydde dessa sex partier en enorm förenkling av det politiska livet. Det är inte rimligt kalla ett samhälle som genomgått alla dessa förändringar för "stelnat och förlegat", som Kappelin gör.

Kvinnofrågan är förstås viktig i Italien, men snarare än att från svensk utgångspunkt döma så gäller det att försöka förstå varför saker och ting är som de är. I Italien har vi inte haft någon Gustav Vasa som kunnat definiera förhållandet mellan kyrka och stat redan för fem sekler sedan; avståndet till Rom gjorde ju detta något enklare än att ha Vatikanen som stormakt på hemmaplan. Genom hård kamp har vi lyckats få till stånd (civil) skilsmässa och rätt till abort, trots påtryckningar från den katolska kyrkan. En bred diskussion pågår i Italien vad gäller frågor viktiga för jämställdheten som konstgjord befruktning, preventivmedel, och bevarandet av embryon för att nämna några. Dock måste vi förstå att en katolik naturligtvis försvarar de grundläggande värderingar om livet och familjen som han eller hon i god tro besitter.

I Norditalien är kvinnans ställning jämförbar med övriga Europa. Alltså hänger jämställdheten ihop med ekonomisk utveckling, industrialisering, urbanisering och övergivning av den paternalistiska bondesamhällesmentaliteten. Utan full sysselsättning så är situationen dramatisk för de svagaste: kvinnor, unga, arbetslösa och invandrare. Tyvärr är arbetslöshet ett evigt italienskt problem. Utöver de 60 miljoner som bor i landet så finns lika många emigrerade italienare, inklusive de som kommit till Sverige, exempelvis alla de akademiker som utgör en del av den såkallade "hjärnans flykt"

Angelo PersianiMycket finns kvar att göra, och inte bara Italien har att lära av Finland som för två presidentval sedan presenterade flera kandidater som var kvinnor. Tarja Halonen blev återvald som president och premiärministern är också en kvinna. Är inte detta det bästa internationella exemplet vi har?

Det är heller inte rättvist att ta upp anklagelserna mot Berlusconi om samröre med maffian utan att för läsaren förklara de enorma framgångar som denna regering haft med åtskilliga tillslag mot framstående maffiabossar.

Slutligen, det är sant att man kan dra lärdom av den italienska situationen och undvika svårigheter även i andra länder. Till exempel frågar sig Kappelin hur många länder i Europa som har en lagstiftning som hindrar en person med stora medieinnehav att ge sig in i politiken? Man skulle kunna, som Kappelin erkänner, se Italien som ett "politiskt laboratorium" (alltså inte ett "stelnat samhälle"). Det rör sig nämligen om ett land fullt av av kontraster, mångsidigt och dynamiskt men också om ett extremt öppet samhälle. Se bara på italienarnas stora förmåga till självkritik, allt för att växa och utvecklas, istället för att enbart fokusera på andras problem.

Ambassadör Angelo Persiani
Artikeln publicerades i Aftonbladet i en förkortad version den 19 februari 2011

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.