Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | 05 mars, 2012
Utopiska geografier

KYSS CARLSON!



Björntämjare och cirkusartister som kom från f.d. storhertigdömet Parma, Piacenza och Guastalla. Arkiv SAISAI (Società Assistenziale Italiana-Italienska Hjälpföreningen) fyller 100 år i år.
SAI är den näst äldsta invandrarföreningen i Sverige, efter den Finska Föreningen i Stockholm, som bildades 4 år tidigare.

SAI har uppmärksammat jubileum med olika aktiviteter, filmvisningar i september på Italienska Kulturinstitutet i Stockholm, en stor fest den 21 november och en jubileumskrift, "100 år av minnen -Italienarna berättar" som kommer ut i september.
Sidorna som följer är från jubileuemskriften.

Det var i mitten av 1800-talet som den första kontinuerliga invandringen från Italien ägde rum. Det handlade till största delen om säckpipeblåsare från Abruzzernas bergsbyar på gränsen mellan Campanien och Latium, kringvandrande positivhalare, björntämjare och cirkusartister som kom från f.d. storhertigdömet Parma, Piacenza och Guastalla. "Gipskatter", den stämpel som under årtionden har satts på italienarna i Sverige, var egentligen beteckningen för de karakteristiska gipsstatyetter, som oftast föreställde katter och som framställdes av statyettillverkare som härstammade från Luccaområdet i Toskana. Dessa kringvandrande försäljare och spelmän, som till en början bara tillbringade sommarmånaderna på den skandinaviska halvön och som oftast kom via Ryssland, utgjorde ganska snart ett färgstarkt inslag i den svenska vardagen. Bland dem som slog sig ner i Sverige fanns också några konstnärer, bland annat operasångare och orkestermedlemmar som hade rekryterats direkt från Italien i egenskap av solister, eller som hade kommit till Skandinavien med resande teatersällskap i slutet av förra och i början av det här seklet. Detta gäller förfäderna till familjerna Frati, Galli, Tomba, Turicchia, Vecchi och många andra som nu är helt införlivade i det svenska samhället.

SAI skapades och hölls vid liv de första åren av de som utgjorde ett priviligerat skikt i den italienska kolonin,  det var artister och välutbildade musiker som var både kända och erkända av det svenska samhället och de var ofta mycket framstående, t ex Bellio, Jaconelli.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De kringresande musikerna och de kringresande män och kvinnor som spådde framtiden och som beskrivits så bra av Catomeris (runt halsen hade de en låda med kuvert, de hade en papegoja på axeln som drog ett kuvert och där stod din framtid, som namnet antyder ofta ett lyckligt öde - Dicitori di buona ventura- Förespråkare för ett lyckligt öde), var ofta endast säsongsarbetande och de förlitade sig mycket på den katolska församlingen.

Kriget och det därpå följande nederlaget fick "Società Assistenziale Italiana" att försvinna nästan helt och hållet. 

Hemma hos Valborg Franchi, ordförande SAI 1923-1928. Tusen tack till Angelo Tajani. Det var i detta tillstånd som de italienska kvalificerade arbetare som hade anställts av Atlas Copco och andra företag i huvudstaden och kommit till Sverige 1947 fann sällskapet, och det är de som har äran av att ha "återupplivat" S.A.I.

 En dramatisk episod: Kyss Carlson!

Sverige, liksom USA, hade i början av seklet sina stora rättsfall, där italienska medborgare blev huvudpersoner.

Före fallet Sacco och Vanzetti i USA inleddes i Sverige en rättegång där de två som anklagades för mord var italienare. Brottet utfördes i december 1913 och offret, Johan Hallbergsson, var ägare till apoteket i Hammarby nära Upplands Väsby. Polisens misstankar föll på två kringvandrande musikanter, den artonårige Biagio Valente och den trettiotvåårige Giuseppe Jaconelli, båda från San Biagio Saracinesco, då i Casertaprovinsen.

Biagio Valente hade kommit till Sverige tillsammans med sin mor Teresa, och bland medlemmarna i den lilla italienska kolonin i Stockholm var han känd som "Teresas dumme son" eftersom han var mentalt efterbliven. Som barn hade han haft en hjärnblödning vilken hade förorsakat så allvarliga skador på nervsystemet att han inte kunde gå i den obligatoriska skolan eftersom han fick anfall av blixtrande huvudvärk. Trots detta handikapp hade Valente ända sedan barndomen visat sig vara mycket musikalisk, och med åren blev han en duktig dragspelare.

Giuseppe Jaconelli kom från en stor småbrukarfamilj, och han hade, på grund av fattigdomen, lämnat den lilla byn och vågat sig ända högst upp i Europa. Efter att ha gått till fots genom Ryssland och Finland hade han kommit till Stockholm där han hade lyckats överleva genom att spela säckpipa och sälja kort som avslöjade framtiden. En liten papegoja tog upp dem med näbben från en låda som han bar över axeln.

Så här redogjorde den tidens journalister för det som hänt:

Den 1 december 1913, det är en av de där nätterna med storm och snö som karakteriserar vintern i norr, mördas, med ett knivhugg i hjärtat, apotekaren Johan Hallbergsson i Upplands Väsby, ett samhälle mellan Stockholm och Uppsala. En mystisk nattlig kund hade strax innan knackat på dörren till apoteket. Även apotekarens hembiträde, som hade rusat till när hon hörde bråket, anfalles av den flyende mördaren, som sårar henne med fem knivhugg.

Den beskrivning av gärningsmannen som kvinnan ger polisen är mycket vag: en ung man med mörkt, yvigt hår, med en mjuk filthatt på huvudet och klädd i en lång överrock.

Trots minutiösa efterforskningar i området runt omkring med hjälp av hundar och ett massivt uppbåd av folk, lyckas inte polisen finna spår av mördaren. Fem dagar senare lägger polisen märke till två vagabonder i Marma, drygt två mil från brottsplatsen. Det är Valente och Jaconelli, och han häktar de två utlänningarna eftersom han tycker att de verkar misstänkta och för dem till polisstationen i Uppsala.

De två påstår att de har gått omkring i samhällena norr om Uppsala, ganska långt från brottsplatsen, men man tror inte på dem på grund av den unge Valentes egendomliga uppträdande. Han är nervös under förhöret, han svettas och han uppför sig konstigt. Den 8 december, efter tre dagars korsförhör, bekänner plötsligt Valente att han begått brottet. Men Giuseppe Jaconelli verkar inte orolig över kamratens bekännelse: "Han är tokig, stackarn", säger han till polisen, "och han kan ta på sig vilken skuld som helst bara för att vara till lags."

Trots att polisen börjar märka att Valente ofta ändrar sin version av det som hänt och att han under förhören kommer med nya detaljer, blir hembiträdet, nyckelvittnet, alltmer övertygad om att polisen har fått tag på rätt man.

Förhörsledarna, som bara väntar på att få fallet uppklarat, känner sig lättade.

Även Valentes reaktion när han får se offrets döda kropp tycks bekräfta misstankarna. Den unge mannen brister i gråt och måste föras bort av poliserna, medan Jaconelli, som gått fram till liket av apotekaren och lagt handen på den dödes panna försäkrar: "Jag svär vid Jungfru Maria att jag är oskyldig!"

Mamma Teresa, som under tiden sitter ensam i sin bostad på Fjällgatan, blir förtvivlad när hon får veta att pressen och den allmänna opinionen redan förklarat de två italienarna skyldiga.

En av de få som tror att Giuseppe Jaconelli och Biagio Valente är oskyldiga, är den kände juristen Axel Carlson, som efter långa diskussioner med sin fru om utvecklingen av fallet enligt dagstidningarna, tar kontakt med den italienske ambassadören och erbjuder sig att åta sig försvaret av de två italienarna.

När han lyssnat på Valentes version av händelserna är han övertygad om att det är något egendomligt med mannens uppförande. Denne påstår nämligen att apotekaren hade talat med honom på perfekt italienska, och när advokaten ber om ytterligare detaljer börjar han gråta och säger: "Jag måste fråga polisen, för det vet jag inte."

Nu har Carlson fått bekräftat att de båda italienarna är oskyldiga men han behöver bevis.

Under tiden kommer det ett brev till polisen där man meddelar att italienarna befann sig i Karlbylund under natten för brottet, på lite mer än en mils avstånd från Upplands Väsby. Ett tiotal vittnen bekräftar faktiskt att de sett två musikanter gå genom samhället och spela och att de väckt stor nyfikenhet hos invånarna.

Den som muntligt kan bekräfta dessa uppgifter är Erik Andersson, fjärdingsmannen, som är mycket respekterad i Karlbylund. Han infinner sig i rättegångssalen och vittnar till Valentes och Jaconellis fördel genom att bland annat avslöja att de två hade sovit på hans gård den natten när brottet begicks. Efter tre timmars korsförhör vänder sig domaren Hans Rothlieb till Erik Andersson och säger: "Ni är en hederlig svensk bonde och ni tar säkerligen inte fel."

"Jag svär att varje ord jag har sagt är sant", deklarerar fjärdingsmannen ännu en gång utan att tveka.

Efter en lång diskussion mellan domaren, den allmänne åklagaren och försvaret, under vilken Teresa Valente drabbas av ett svimningsanfall, försätts de två kringvandrande musikanterna på fri fot i väntan på utslaget.

När gamla Teresa får reda på domarens beslut går hon fram till podiet för att kyssa hans hand. "Kyss inte mig, kyss Carlson", säger domaren generat till henne och pekar på sonens försvarare.

Den 2 februari 1914 släpps Valente och Jaconelli fria, men nya vittnen träder fram som påstår att de sett italienarna i Upplands Väsby. Nya förhör, nya hjärtslitande scener bland de två anklagades släktingar, våldsamma protester från den italienska kolonin som följer fallet med stort intresse.

Domaren Rothlieb skulle vilja släppa de två igen men måste ge efter för juryns enhälliga utslag, nämligen misstanke om skuld. Valente och Jaconelli arresteras igen och får stanna i fängelset till den 9 mars, då tingsrätten enhälligt bekräftar att de båda italienarna är helt oskyldiga.

Den långa och komplicerade processen blev mycket uppmärksammad och väckte stort intresse hos allmänheten, men den skapade också oro. Detta förde med sig svårigheter och stora problem för det lilla antal italienare som var bosatta i Sverige. Man berättar till och med att det på flera ställen i Sverige inträffade händelser där svenskarna visade främlingshat gentemot italienare, och trots att de två stackarna blev helt frikända fortsatte svenskarna ett bra tag att betrakta italienare med misstänksamhet.

Den italienska pressen ägnade den frikännande domen stor uppmärksamhet, och till Axel Carlson kom det hundratals brev, gratulationstelegram och inbjudningar till alla möjliga platser i Italien.

Till och med påven Pius X, Giuseppe Garibaldis dotter, Camillo Golgi, nobelpristagaren i medicin, Guglielmo Marconi, Ernesto Moneta, som fått Nobels fredspris, framstående politiker och kulturpersonligheter förenade sig i hyllningskören.

I SAIS arkiv finns ett brev från advokaten Carlsson som tackar för blommorna med trefärgat band som föreningen skickat, med ett lite brev undertecknat av dåvarande ordförande, Giovanni Battista Passarelli. Det bevisar den djupa tacksamhet den italienska gruppen kände, ännu efter så många år.

Fallet uppklarades efter många år, när gärningsmannen, en svensk, erkände vid dödsbädden.

Det är från processen mot Valente och Jaconelli som uttrycket "Kyss Carlson" kommer, ett uttryck som senare använts ungefär i betydelsen: "Äh, dra åt skogen!"

Antonella Dolci
De som är intresserade att läsa boken, som är både på svenska och på italienska och innehåller många bilder, kan ta kontakt med Manlio Palocci (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.) eller Angelo Tajani (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.), efter del 20 september 2009.
Om filmfestivalen på tema italienarna i Sverige tittar här: http://www.iicstoccolma.esteri.it/IIC_Stoccolma/Menu/Gli_Eventi/Calendario/

Ur arkivet

view_module reorder
Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Som regn

Aldrig har väl regnet varit så renande, som det var, då det sakta föll ner från mitt ansikte, där jag i väntan på att få åka hem, insåg att ingenting ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 oktober, 2014

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 oktober, 2011

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.