Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | 25 november, 2017
Gästkrönikör

Palestina - landet som FN glömde

Det är inget särskilt eller unikt med palestinierna - utom kanske att det inte fösts något avseende vid deras rop på rättvisa, skriver Abdel-Qader Yassine och föreslår att FN löser ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 15 december, 2010
Reportage om politik & samhälle

Ivo Holmqvist om Folke Isaksson

“Eldflugorna har slocknat, askflagorna yr över jorden.” Så vackert och så dystert avslutade Folke Isaksson titeldikten i den samling som kom 1998 och som hette just ”Eldflugorna”. Den apokalyptiska slutraden ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 juni, 2013
Litteraturens porträtt

Att närvara med stor frånvaro

Mina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med. Det är inte lätt att låta sig bli ...

Av: Annika Sjöström | 05 april, 2010
Utopiska geografier

De biologiska föräldrarna. Mötet.



Ekan och solenJag hade ont överallt. Ont i kroppen av min utbrändhet. Det gjorde ondare än förut, det brände sår, i min hud. Jag kände en enorm hopplöshet, kunde inte fokusera på någonting annat än smärtan, som exploderade inom mig. Jag försökte meditera mig bort från min verklighet, bort från mitt helvete, genom att bara tänka mig någon annstans,

Då såg jag det framför mig. Det var en stark solnedgång. En oändlig sandstrand, jag lyssnade på vågorna, och plötsligt, låg jag där. Jag låg med benet uppdraget på ena sidan, och iklädd en vit heldräkt. Jag lät vågorna rulla emot mig, det var en söt hundvalp bredvid mig. Han lekte i sanden. Jag lyssnade på vågorna, det rullade mot stranden, och en mycket stark sol, tornade upp sig i bakgrunden. Plötsligt, framför den oändliga solen, i det glittrande vattnet, kom en äldre asiatisk man roende, han stod upp, i en gammal sliten träeka, och han rodde med bara en enda åra, långsamt framåt, mot solen. Han vände sig emot mig, och vinkade långsamt. Och jag tänkte; farfar.

Sedan ser jag en bild av mig själv, som ung, oskuldsfull flicka, yngre, fast ändå ärrad av mitt liv. Jag ligger på stranden och sover i en vit dräkt, jag ser fridfull ut och med ett inre lugn, jag inte känt på länge.

Bakom mig, utan att jag märker det, för jag sover ju, ser jag en flotte komma flytande. Och i den stunden, i det starka solljuset, ser jag min far, han står på flotten, också i en vit heldräkt, som en karatedräkt, och ler mot mig. Han är elegant, vacker, grånad och stilig och framförallt snäll, och han ler mot mig, utan att vika bort med blicken. Vinden rufsar om lite i hans hår, och han står fast, med händerna knutna bakom ryggen, och tittar på mig. Bredvid honom, till höger, står en rund, kort kvinna, med svart-grått hår i page, och röda läppar. Hon har en blå polotröja och en svart kjol. Det är min mor. Jag ser henne inte lika tydligt, men jag vet att hon är där. Hon ser trött ur, och sliten av livet, och mycket ledsen. Men hon ler mot mig, men kan inte hålla blicken lika tydligt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

StrandenDe står på flotten, bredvid varandra, dränkta i ljuset från solnedgången. De ser på mig, betraktar mig, när jag ligger på stranden. Jag fortsätter sova, men ändå är jag vaken, för jag ser allting, jättetydligt. Som att jag är vaken, men ändå sover, som att jag mediterar ännu, men ändå är levande, mitt i situationen.

Plötsligt är jag på flotten, vi tre är tillsammans på havet. Jag har mitt huvud vilat i min fars knä, och jag sover. Han stryker mig över håret, långsamt och stilla, med ömma rörelser. Det är som att han vill säga att allting kommer att bli bra, att allting kommer att ordna sig, och att jag kommer att bli fri från mina smärtor. Att det kommer försvinna. Det är som att han vill smeka bort alla mina smärtor, allting jag lidit, genomlevt, de senaste tio åren. Han ger mig stolthet och självförtroende, och jag känner mig stolt över att vara hans dotter.

Min mamma sitter till vänster om oss, hon har lagat mat och häller upp soppa i en skål till mig. Jag vet inte om jag äter något, men vi sitter där, vi tre tillsammans. Jag halvligger i min fars knä och flotten guppar för vinden.

Helt plötsligt är jag tillbaka på stranden, jag ligger på sidan, med benet uppdraget. Solen är stark från solnedgången, min farfar är längre bort i sin båt, och i hans siluett, ser jag att han nu fiskar, och solen sjunker allt längre och längre ner. Mina föräldrar står på flotten, bredvid varandra, och vinkar till mig. Min pappa ler, han ser stolt ut, min mor ser ledsen ut, jag kan inte urskilja ett leende från henne nu, men hon vinkar. Och flotten guppar upp och ner. På något sätt förstår jag att de skall ge sig av. Och paniken växer inom mig, det gör ont i hela mitt bröst.

Havet och solenLämna mig inte! Jag skriker rakt ut, i tomma inte, i mitt eget rum, och helt plötsligt är jag tillbaka i mitt rum, i min egen säng, men ändå där på stranden. Jag skriker åt dem, mina tårar rinner nerför mina kinder. Snälla, lämna mig inte!! Lämna mig inte här! Jag vill inte leva utan er, ni får inte lämna mig!

Men de står bara kvar på flotten, och min far ler, och vinkar, sedan blir han allvarlig, och sedan försvinner de ifrån mig. Kvar finns bara det silverdränkta havet. Min farfar är försvunnen, och långsamt blir det kallare.

Jag lyckas på något sätt somna. För jag är fortfarande lugn. Men jag är ledsen när jag somnar, och förvirrad, rädd och chockad. Men jag somnar, sover djupt, ända till morgonen.

När jag vaknar, och drar upp mina persienner, lyser solen starkt, starkt utanför. Vi har inte haft sol på flera flera dagar, och den lyser, starkt, lågt, precis som på stranden. Och jag ler. För jag vet att de finns kvar. Att de inte lämnat mig. Att de vakar över mig.

 

Linda Marie Jum Soon Johansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Angeren

Innledning I begynnelsen var nektelsen, og så lenge mennesket tviholdt på den, gikk livet på tomgang. Livets ordløse farer skygget for at et nøkternt blikk på omstendighetene kunne oppstå: Mennesket levde ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2014

Högklackat och vad som är viktigt

Högklackat och vad som är viktigt Några ord om Amsterdam. Som i alla städer, i alla människor, i alla begrepp, finns det dåliga och bra sidor. Ofta är de samma sak, sedd ...

Av: Ida Thunström | Resereportage | 15 augusti, 2009

Adolf Hitler. Foto: Wikipedia

Hitlers maktdrömmar

Bo I Cavefors om Adolf Hitler som försökte skapa ett kontinentalt maktcentrum mot bolsjevismen och Storbritannien.

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 25 februari, 2015

Stockhausens Donnerstag aus Licht, foto Sandra Then

Stockhausen i blåsväder - Donnerstag aus Licht på Basel Theatre

Karlheinz Stockhausens jättelika operaprojekt Licht, som omfattar veckans samtliga dagar och därmed är dubbelt så långt som Wagners Ring, har haft svårt att få fotfäste i operahusen. Det är inte ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 06 oktober, 2016

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 06 december, 2012

Bo Gustavsson

Låt oss befria oss från vår förljugna självbild

Bo Gustavsson om krig, våld, dubbelmoral och rädsla för oliktänkande.

Av: Bo Gustavsson | Gästkrönikör | 27 januari, 2015

Emmakrönika XXIII, Avamposto emmatico con mostri

nog när man ehuru älskar en annan, i det tagna afton slagna tillståndets skeden, hur ofta har man så helt rätt bild alls av den andra, kanské aldrig någonsin totalt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 06 augusti, 2009

Gynekologen

KVINNA MÖRDAD  - en löpsedel skymtar förbi. Några dar senare hajar jag till - GYNEKOLOGEN HÄKTAD. Köper bägge tidningarna - läser annars varken Aftonbladet eller Expressen. Gynekologen och jag kommer ...

Av: Else-britt Kjellqvist | Essäer om politiken | 14 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts