Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

De biologiska föräldrarna. Mötet.



Ekan och solenJag hade ont överallt. Ont i kroppen av min utbrändhet. Det gjorde ondare än förut, det brände sår, i min hud. Jag kände en enorm hopplöshet, kunde inte fokusera på någonting annat än smärtan, som exploderade inom mig. Jag försökte meditera mig bort från min verklighet, bort från mitt helvete, genom att bara tänka mig någon annstans,

Då såg jag det framför mig. Det var en stark solnedgång. En oändlig sandstrand, jag lyssnade på vågorna, och plötsligt, låg jag där. Jag låg med benet uppdraget på ena sidan, och iklädd en vit heldräkt. Jag lät vågorna rulla emot mig, det var en söt hundvalp bredvid mig. Han lekte i sanden. Jag lyssnade på vågorna, det rullade mot stranden, och en mycket stark sol, tornade upp sig i bakgrunden. Plötsligt, framför den oändliga solen, i det glittrande vattnet, kom en äldre asiatisk man roende, han stod upp, i en gammal sliten träeka, och han rodde med bara en enda åra, långsamt framåt, mot solen. Han vände sig emot mig, och vinkade långsamt. Och jag tänkte; farfar.

Sedan ser jag en bild av mig själv, som ung, oskuldsfull flicka, yngre, fast ändå ärrad av mitt liv. Jag ligger på stranden och sover i en vit dräkt, jag ser fridfull ut och med ett inre lugn, jag inte känt på länge.

Bakom mig, utan att jag märker det, för jag sover ju, ser jag en flotte komma flytande. Och i den stunden, i det starka solljuset, ser jag min far, han står på flotten, också i en vit heldräkt, som en karatedräkt, och ler mot mig. Han är elegant, vacker, grånad och stilig och framförallt snäll, och han ler mot mig, utan att vika bort med blicken. Vinden rufsar om lite i hans hår, och han står fast, med händerna knutna bakom ryggen, och tittar på mig. Bredvid honom, till höger, står en rund, kort kvinna, med svart-grått hår i page, och röda läppar. Hon har en blå polotröja och en svart kjol. Det är min mor. Jag ser henne inte lika tydligt, men jag vet att hon är där. Hon ser trött ur, och sliten av livet, och mycket ledsen. Men hon ler mot mig, men kan inte hålla blicken lika tydligt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

StrandenDe står på flotten, bredvid varandra, dränkta i ljuset från solnedgången. De ser på mig, betraktar mig, när jag ligger på stranden. Jag fortsätter sova, men ändå är jag vaken, för jag ser allting, jättetydligt. Som att jag är vaken, men ändå sover, som att jag mediterar ännu, men ändå är levande, mitt i situationen.

Plötsligt är jag på flotten, vi tre är tillsammans på havet. Jag har mitt huvud vilat i min fars knä, och jag sover. Han stryker mig över håret, långsamt och stilla, med ömma rörelser. Det är som att han vill säga att allting kommer att bli bra, att allting kommer att ordna sig, och att jag kommer att bli fri från mina smärtor. Att det kommer försvinna. Det är som att han vill smeka bort alla mina smärtor, allting jag lidit, genomlevt, de senaste tio åren. Han ger mig stolthet och självförtroende, och jag känner mig stolt över att vara hans dotter.

Min mamma sitter till vänster om oss, hon har lagat mat och häller upp soppa i en skål till mig. Jag vet inte om jag äter något, men vi sitter där, vi tre tillsammans. Jag halvligger i min fars knä och flotten guppar för vinden.

Helt plötsligt är jag tillbaka på stranden, jag ligger på sidan, med benet uppdraget. Solen är stark från solnedgången, min farfar är längre bort i sin båt, och i hans siluett, ser jag att han nu fiskar, och solen sjunker allt längre och längre ner. Mina föräldrar står på flotten, bredvid varandra, och vinkar till mig. Min pappa ler, han ser stolt ut, min mor ser ledsen ut, jag kan inte urskilja ett leende från henne nu, men hon vinkar. Och flotten guppar upp och ner. På något sätt förstår jag att de skall ge sig av. Och paniken växer inom mig, det gör ont i hela mitt bröst.

Havet och solenLämna mig inte! Jag skriker rakt ut, i tomma inte, i mitt eget rum, och helt plötsligt är jag tillbaka i mitt rum, i min egen säng, men ändå där på stranden. Jag skriker åt dem, mina tårar rinner nerför mina kinder. Snälla, lämna mig inte!! Lämna mig inte här! Jag vill inte leva utan er, ni får inte lämna mig!

Men de står bara kvar på flotten, och min far ler, och vinkar, sedan blir han allvarlig, och sedan försvinner de ifrån mig. Kvar finns bara det silverdränkta havet. Min farfar är försvunnen, och långsamt blir det kallare.

Jag lyckas på något sätt somna. För jag är fortfarande lugn. Men jag är ledsen när jag somnar, och förvirrad, rädd och chockad. Men jag somnar, sover djupt, ända till morgonen.

När jag vaknar, och drar upp mina persienner, lyser solen starkt, starkt utanför. Vi har inte haft sol på flera flera dagar, och den lyser, starkt, lågt, precis som på stranden. Och jag ler. För jag vet att de finns kvar. Att de inte lämnat mig. Att de vakar över mig.

 

Linda Marie Jum Soon Johansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.