Djungelboken – konservativ klassiker eller nydanande mästerverk?

Djungelboken är en klassiker i dubbel bemärkelse – dels som litterärt verk, dels som film. Som litterärt verk är Djungelboken en del av Rudyard Kiplings hyllade produktion som gav honom ...

Av: Belinda Graham | 07 september, 2013
Kulturreportage

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | 01 januari, 2015
Övriga porträtt

Stefan Whilde

 Torbjörn Säfve och skönheten

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att såväl proffsboxning som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 02 november, 2015
Stefan Whilde

Sveriges Yngsta Mästerkock

Tolvåringar som lagar oxrygg till huvudrätt och citrontarte till efterrätt. Tolvåringar som stressar och gråter över beasåsen som skär sig och smördegen som kletar. Tolvåringar som blir filmade och bedömda ...

Av: Rana Eshtiagh | 09 juni, 2014
Gästkrönikör

De biologiska föräldrarna. Mötet.



Ekan och solenJag hade ont överallt. Ont i kroppen av min utbrändhet. Det gjorde ondare än förut, det brände sår, i min hud. Jag kände en enorm hopplöshet, kunde inte fokusera på någonting annat än smärtan, som exploderade inom mig. Jag försökte meditera mig bort från min verklighet, bort från mitt helvete, genom att bara tänka mig någon annstans,

Då såg jag det framför mig. Det var en stark solnedgång. En oändlig sandstrand, jag lyssnade på vågorna, och plötsligt, låg jag där. Jag låg med benet uppdraget på ena sidan, och iklädd en vit heldräkt. Jag lät vågorna rulla emot mig, det var en söt hundvalp bredvid mig. Han lekte i sanden. Jag lyssnade på vågorna, det rullade mot stranden, och en mycket stark sol, tornade upp sig i bakgrunden. Plötsligt, framför den oändliga solen, i det glittrande vattnet, kom en äldre asiatisk man roende, han stod upp, i en gammal sliten träeka, och han rodde med bara en enda åra, långsamt framåt, mot solen. Han vände sig emot mig, och vinkade långsamt. Och jag tänkte; farfar.

Sedan ser jag en bild av mig själv, som ung, oskuldsfull flicka, yngre, fast ändå ärrad av mitt liv. Jag ligger på stranden och sover i en vit dräkt, jag ser fridfull ut och med ett inre lugn, jag inte känt på länge.

Bakom mig, utan att jag märker det, för jag sover ju, ser jag en flotte komma flytande. Och i den stunden, i det starka solljuset, ser jag min far, han står på flotten, också i en vit heldräkt, som en karatedräkt, och ler mot mig. Han är elegant, vacker, grånad och stilig och framförallt snäll, och han ler mot mig, utan att vika bort med blicken. Vinden rufsar om lite i hans hår, och han står fast, med händerna knutna bakom ryggen, och tittar på mig. Bredvid honom, till höger, står en rund, kort kvinna, med svart-grått hår i page, och röda läppar. Hon har en blå polotröja och en svart kjol. Det är min mor. Jag ser henne inte lika tydligt, men jag vet att hon är där. Hon ser trött ur, och sliten av livet, och mycket ledsen. Men hon ler mot mig, men kan inte hålla blicken lika tydligt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

StrandenDe står på flotten, bredvid varandra, dränkta i ljuset från solnedgången. De ser på mig, betraktar mig, när jag ligger på stranden. Jag fortsätter sova, men ändå är jag vaken, för jag ser allting, jättetydligt. Som att jag är vaken, men ändå sover, som att jag mediterar ännu, men ändå är levande, mitt i situationen.

Plötsligt är jag på flotten, vi tre är tillsammans på havet. Jag har mitt huvud vilat i min fars knä, och jag sover. Han stryker mig över håret, långsamt och stilla, med ömma rörelser. Det är som att han vill säga att allting kommer att bli bra, att allting kommer att ordna sig, och att jag kommer att bli fri från mina smärtor. Att det kommer försvinna. Det är som att han vill smeka bort alla mina smärtor, allting jag lidit, genomlevt, de senaste tio åren. Han ger mig stolthet och självförtroende, och jag känner mig stolt över att vara hans dotter.

Min mamma sitter till vänster om oss, hon har lagat mat och häller upp soppa i en skål till mig. Jag vet inte om jag äter något, men vi sitter där, vi tre tillsammans. Jag halvligger i min fars knä och flotten guppar för vinden.

Helt plötsligt är jag tillbaka på stranden, jag ligger på sidan, med benet uppdraget. Solen är stark från solnedgången, min farfar är längre bort i sin båt, och i hans siluett, ser jag att han nu fiskar, och solen sjunker allt längre och längre ner. Mina föräldrar står på flotten, bredvid varandra, och vinkar till mig. Min pappa ler, han ser stolt ut, min mor ser ledsen ut, jag kan inte urskilja ett leende från henne nu, men hon vinkar. Och flotten guppar upp och ner. På något sätt förstår jag att de skall ge sig av. Och paniken växer inom mig, det gör ont i hela mitt bröst.

Havet och solenLämna mig inte! Jag skriker rakt ut, i tomma inte, i mitt eget rum, och helt plötsligt är jag tillbaka i mitt rum, i min egen säng, men ändå där på stranden. Jag skriker åt dem, mina tårar rinner nerför mina kinder. Snälla, lämna mig inte!! Lämna mig inte här! Jag vill inte leva utan er, ni får inte lämna mig!

Men de står bara kvar på flotten, och min far ler, och vinkar, sedan blir han allvarlig, och sedan försvinner de ifrån mig. Kvar finns bara det silverdränkta havet. Min farfar är försvunnen, och långsamt blir det kallare.

Jag lyckas på något sätt somna. För jag är fortfarande lugn. Men jag är ledsen när jag somnar, och förvirrad, rädd och chockad. Men jag somnar, sover djupt, ända till morgonen.

När jag vaknar, och drar upp mina persienner, lyser solen starkt, starkt utanför. Vi har inte haft sol på flera flera dagar, och den lyser, starkt, lågt, precis som på stranden. Och jag ler. För jag vet att de finns kvar. Att de inte lämnat mig. Att de vakar över mig.

 

Linda Marie Jum Soon Johansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

dr Krabba 8

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 25 november, 2011

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell är professor i datorvetenskap i Portland, Oregon, och ”external professor” vid Santa Fé-institutet i New Mexico. Vid det senare utsågs hon att ge en föresläsningsserie, som hon kallade ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 augusti, 2012

Hannah Wilke. Intra Venus

Hannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 10 maj, 2013

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 15 maj, 2013

Ett kvinnoporträtt, Dora Maars upprättelse

Dora Maar Britt Ståhlberg Norées bok "Dora Maar och Picasso" kastar ett nytt ljus på Picassos musa, älskarinna och konstnärskollega. Britt flyttade till Paris på 70-talet och har blivit kvar ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 18 mars, 2009

Kroppens strukturer i ledning och leda

Utifrån temat leda skriver jag om kroppar som känner leda och kroppar som utsätts för en hantering som är tänkt att utesluta leda. Kroppsbegreppet Vårt synsätt på kroppen har förändrats radikalt i ...

Av: Birgitta Smiding | Agora - filosofiska essäer | 28 juni, 2012

Det Messianska löftet. Julen som epifani och epistemologi…

Vi kan trots all den ambivalens som omger oss i våra känslor kring julen, visionen av löftet, kraven, den goda viljans fest, och därmed även lätt hyckleriets, och de stora ...

Av: Oliver Parland | Essäer om religionen | 25 december, 2011

Emma Kunz – abstrakt konstnär, visionär och healer

På Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.