Johanna forskar kring smärtan

En trafikolycka både begränsade och berikade Johanna Willenfelts liv. I Johannas konstutövande öppnades nya fält upp, bland annat ställer hon frågor kring smärta och kroppsligt medvetande. Härnäst väntar en utställning ...

Av: Nicklas von Matérn | 03 Maj, 2011
Konstens porträtt

Veckan från hyllan

  I somras tillbringade jag en stipendievecka på det en aning speciella pensionatet Kiörningsgården i Nordingrå. Det fanns inget Internet på stället vilket passade mig alldeles utmärkt. En stor distraktion mindre ...

Av: Gregor Flakierski | 27 februari, 2011
Veckans titt i hyllan

Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | 22 mars, 2015
Essäer om konst

Varför blir inte människans skapelser levande?

Frågan kan tyckas konstig, men den dök upp, när jag såg en annons som förkunnade, att det finns 357 nya delar inuti årets bil. Det satte tankarna i rörelse. I ...

Av: Erland Lagerroth | 31 juli, 2011
Essäer om litteratur & böcker

En muslimsk begravning i Malmö



I anslutning till Östra kyrkogården finns ett område med muslimska gravplatserInnan jag sätter mig på stadsbussen till Rosengård läser jag i dagens Sydsvenskan en krönika om hemlösa och hur vi ser på dem medan de fortfarande är i livet. Texten är skriven med tanke på Asim – eller Marko som han brukade kallas. Han begravs idag. Och det är dit jag ska åka. Till Malmös moské.

Samtidigt som jag tittar ut genom de immiga bussfönstren samlar jag minnena kring Marko. Varje dag, på väg hem från jobbet, såg jag honom. Alltid någonstans vid Folkets Park, kring utgången till den stora Coop-butiken. Där stod han ofta och sjöng. Det var alltid sånger från Jugoslavien – hemlandet som inte längre finns. Marko hade en gudabenådad röst.

Jag tog mig inte tid att lära känna honom särskilt väl. Jag lyssnade mest till hans sång. Stannade till på väg in i butiken och insöp de lite sorgliga, sirliga slingorna från hans bortskrapade hemland. Det var inte var förrän han försvann ur mitt liv – inte förrän jag fick veta att Marko blivit brutalt mördad, som jag insåg att utan honom skulle min vardag inte bli sig riktigt lik.

-Tycker du om Bijelo Dugme, frågade jag en dag när jag passerade.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bijelo Dugme är ett gammalt rockband som, med sin förgrundsfigur Goran Bregovic, blivit så episka att de brukar kallas för Jugoslaviens svar på Rolling Stones.

-Ja, det är väl klart, svarade Marko.

Vi pratade en stund om bandet och sedan frågade jag om han hade någon favoritlåt. Marko funderade i ett par ögonblick och började sedan sjunga. Selma, heter låten han valde, och han sjöng den från början till slut. Där i entrén på Coop. Sedan förklarade han för mig vad texten betyder, på svenska.

Nu ropar busschauffören i högtalaren att jag ska stiga av. Jag hade fått be honom om det när jag steg på, eftersom jag inte är säker på var moskén ligger. Från busshållplatsen är det lätt att hitta, och på gårdsplanen utanför moskén möter jag en grupp kvinnor som jag känner igen. Det är personalen från Coop. Jag känner väl igen de här kvinnorna, men vi känner inte varandra. Trots detta sällar jag mig snabbt till deras grupp och frågar om de vet var på själva moskéområdet begravningen ska hållas. Men de vet inte. Inte heller de två poliser som vakar utanför entrén vet någonting. Poliser på en begravning, tänker jag och minns åter det hemska - att mannen med sångrösten har blivit mördad. Det är overkligt. Och det känns lite som en dröm, att vara på en begravning, utan att veta hur den ska gå till.

Anslagstavlan CoopEfter en stunds diskussion, i minusgraderna på gårdsplanen, bestämmer vi oss för att gå in i moskén.

-Måste man ha slöja där inne, frågar någon.

-Jag vet inte, svarar jag. Men jag vet att vi måste ta av oss skorna.

Det är det enda jag minns från studiebesöket här, i nionde klass. Just det där med skorna - och så minns jag den ljusblå takkupolen som jag tyckte påminde om en varm sommarhimmel.

Efter att ha passerat kvinnornas kapprum knyter jag min halsduk om huvudet för att dölja håret. För att vara på den säkra sidan. Kvinnorna från Coop gör likadant och sedan går vi in i moskén tillsammans. En grupp somaliska flickor passerar oss på vägen, och fnittrande pekar de på läktaren och säger att det är dit vi ska gå. Läktaren är kvinnornas plats, under moskéns bönestunder.

Jag väljer en plats nära skranket med god utsikt nedåt och provar först att sitta på knäna, som männen gör, på golvet nedanför. De deltar just nu i en gudstjänst och mellan varven reser de sig och repeterar arabiska fraser, som imamen just har sagt. Några av männen ser persiska ut. Några ser ut att komma från Balkan. De har andra modersmål än arabiska, och jag undrar om de förstår innebörden av bönerna. Eller om det är lite som med den kristna trosbekännelsen. Efter en stund får jag ont i knäna och sätter mig med benen i kors istället.

När gudstjänsten är slut skingras församlingsmedlemmarna ut ur det blåvitt ornamenterade böneutrymmet. Men vi som sitter på läktaren tittar frågande på varandra.

-Här finns ju ingen kista, säger någon plötsligt. Kan vi ha hamnat i fel lokal?

En av kvinnorna går ner för trappan för att fråga, och strax kommer hon upp igen och kallar ner oss andra. Begravningsgudstjänsten ska äga rum utomhus, säger hon. Och innan vi hunnit ta på oss ytterkläderna, har den hunnit börja.

Intill moskéns yttervägg står den bruna kistan på en låg bänk. Locket är täckt med grönt sidentyg, prytt med gyllene arabiska tecken. Bredvid kistan står imamen och läser verser på arabiska. Församlingsmedlemmarna som nyss deltagit i gudstjänsten står uppställda i rader framför honom. De kände inte Marko, men deltar ändå i hans begravning. Efter ett par minuter upprepar församlingsmedlemmarna Allahu Akbar tre gånger och därefter är bönestunden avslutad. På given signal går några av männen fram till kistan och lyfter upp den. Raskt stegar de mot begravningsbilen som väntar på infarten. Kistan ställs till rätta, dörren stängs och begravningsbilen körs bort.

-Vad händer nu, frågar någon.

Det blir tyst. Vi vänder oss till poliserna. De ser ut som män som brukar ha svar på det mesta, men här är vi alla lika rådvilla. Till slut får vi veta att begravningsceremonin ska fortsätta på Thomsons väg, på den muslimska kyrkogården.

-Men det ligger ju på andra sidan Rosengård, utropar en av kvinnorna från Coop. Hur ska vi ta oss dit?

Transportproblematiken ordnar sig snabbt, eftersom alla som har bilar erbjuder sina tomma platser till oss som tagit oss hit på andra sätt. Jag får skjuts med ett par i femtioårsåldern, som råkar stå bredvid mig. Jag hör på deras dialekt att de kommer ifrån forna Jugoslavien. När vi satt oss i bilen frågar kvinnan hur jag kände Marko. Hon verkar nyfiken på vår relation och på varför jag kommit till begravningen. Men det finns inte något enkelt svar på hennes fråga. Och jag har inte funderat på det själv, varför jag är här. Det var bara självklart.

Jag förklarar att Marko blivit en del av min vardag, en person som blivit viktig utan att jag funderat så mycket på det. Jag berättar att han gjorde mig så glad med sin sång och att det hade känts självklart att ta ett sista avsked. Sedan frågar jag hur hon kände den avlidne.

Och kvinnan svarar att en gång i tiden var de gifta med varandra. De kom till Sverige tillsammans, under kriget som splittrade Jugoslavien. Men kort därefter skiljde de sig och fortsatte med sina liv, på var sina håll. De hade varken hörts eller setts på nästan tjugo år.

På Rosengård i MalmöNär vi kommer fram till kyrkogården har kistan hunnit sänkas ner i jorden. Och de behjälpliga församlingsmedlemmarna har börjat skotta igen graven. Snabbt går det, och jag förstår att det vana vid att utföra den här ritualen. Imamen sjunger en sirligt vacker bön och i slutet gör han och de få andra, som förstår den fulla innebörden av ceremonin, en gest där de liksom stryker sina kinder nedåt. Nästan som att de torkar tårar.

Imamen säger sedan att de som har blommor med sig är välkomna att lägga dem vid graven. Kvinnan vars bil jag nyss åkt i, bidrar med det största blomsterarrangemanget. Och personalen från Coop har med sig buketter i cellofan som de sticker ner i jorden. En av dem sätter sig på huk vid huvudänden. Jag tror att det var den hon som kände Marko bäst. Det ser ut som att hon pratar med sin vän. Som att hon lägger ett barn att sova.

Det är säkert tio minusgrader ute, så när blommorna satts på plats börjar begravningsföljet naturligt att skingras. Sydnytt, som filmat ceremonin, stänger av sina kameror. Då plötsligt lägger jag märke till man, som hittills hållit sig dold. Jag lägger märke till hans omaka kläder och härjade ansikte. Han går långsamt fram till graven. Min blick fastnar vid hans vita hår. Trots att det är oklippt är det idag både är det både tvättat och vattenkammat. Han bugar stilla. Han står kvar vid graven en stund.

Samtidigt: Kvinnan från Coop, hon som nyss satt på huk, går fram till exfrun och presenterar sig.

De två har aldrig träffats förut och de kommer aldrig att träffas igen. Men i den bitande iskylan utbyter de några korta erfarenheter och tankar om sin gemensamme vän.

-Han tyckte mycket om att sjunga, säger exfrun.

-Han pratade ofta om dig, säger kvinnan från Coop.

Efter begravningen är jag genomfrusen och hemma i lägenheten tar jag ett varmt bad. Tänker på splittring och gemenskap. Och jag tänker på en låt som heter Selma.

-Selma ska flytta från sin hemstad och börja i skolan någon annanstans. Låten handlar om killen som bär hennes resväska till tågstationen. Han vill säga något fint innan tåget rullar iväg. Men han hinner bara be henne att hon inte ska luta sig för långt ut genom fönstret.

 

Sarah Kittel



Ur arkivet

view_module reorder

Domine ad adjuvante me festina

Ty du är vägen, sanningen och ljuset.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 07 juli, 2016

Annakarin Svedberg

Efter bion

För en del år sedan skrev jag esoteriska sagor och berättelser. Här är en av dem.

Av: Annakarin Svedberg | Utopiska geografier | 14 mars, 2016

E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 1

Edgar Lawrence Doctorow född 6 januari 1931 i The Bronx i New York, död 21 juli 2015, var en amerikansk författare som slog igenom 1975 med romanen "Ragtime". Tidningen Kulturens Ivo Holmqvist porträtterar honom med en artikel i två avsnitt.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2015

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

En strålande jul i Sverige Upplevd av Angelo Tajani

“Jul, jul, strålande jul...” - det tog flera år innan jag förstod dessa ords verkliga innebörd. Den svenska julen är verkligen enastående och dess fantastiska stämning borde spridas ut i världen. Det ...

Av: Angelo Tajani | Kulturreportage | 24 december, 2012

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | Utopiska geografier | 19 december, 2011

Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 16 juni, 2008

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.