Pentti Saarikoski på Tjörn

The Poet of Finland

I samband med sin egen 50-års dag påbörjade journalisten Saska Saarikoski (f. 1963) ”en resa” till sin känslomässigt okända pappa Pentti Saarikoski. Detta litterära geni som levde mellan 1937 och ...

Av: Rolf Karlman | 15 januari, 2017
Litteraturens porträtt

Karen Blixen i Afrika

Jolo (den legendariske reportern Jan Olof Olsson) som beundrade allt danskt och kände sig hemma både i ”Kungens Köpenhamn” och i ”Fritt Nyhavn” hävdade att man i Danmark inte är ...

Av: Ivo Holmqvist | 21 april, 2013
Litteraturens porträtt

Oktoberdikter

Nya dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | 11 oktober, 2017
Utopiska geografier

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | 12 oktober, 2013
Essäer om konst

Litteratur: Mircea Cartarescu; En lycklig dag i mitt Liv



 

Jag vandrar genom dina ruiner

Mircea Cartarescu
En lycklig dag i mitt Liv
Ellerströms

Image
Mircea Cartarescu. Foto: Cosmin Bumbutz
"Man kan vara dem bäste bland författarna på kontinenten eller åtminstone i Rumänien", skriver Mircea Cartarescu i en av dikterna i denna nya samling.

Det är beskt ironiskt men han överdriver inte. Mircea Cartarescu är den enda levande författaren som skulle kunna vinna Nobelpriset utan att man skulle misstänka att politiska hänsynstagande låg bakom valet.

Dikterna han skriver är prosadikter. Mircea Cartarescu använder olika stilar, olika språkliga strukturer, och samtidigt olika ironier och demaskeringar. Kärleken är den sammanbindande tråden.

Man skulle kunna karakterisera dessa poem som postmoderna om Mircea Cartarescus författarskap inte hade ett litet men lysande hjärta, en mitt (centrum) till vilket han ständigt återvänder.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är precis motsatsen till den så kallade postmodernismen, där verket är ständigt öppet ty det har inte en fast punkt att vända sig till och vittnar om världens relativitet.

Strukturerna dikterna liknar kärleksfulla blickar, från Rainer Maria Rilke till Gregory Corso och Ferlinghetti.

Att skriva om Mircea Cartarescu är att skriva om en av världens mest betydelsefulla författare. Men är han poet? Eller lurar han oss bara skickligt? Är det svårare att skriva romaner än att skriva dikter?  

Det vet jag inte. Alla skriver dikter men inte många lyckas med det.  Inte heller Cartarescu, tycker jag.  Låt oss läsa dessa "dikter" som om de vore bilder. Dessa bilder, dessa ordbilder bär alltid på en betydelse även när de tycks ge sig ut på postmodernismens osäkra fält.

Cartarescu tycks osäker som poet ty han är osäker som människa.

Men när han skriver romaner, bygger han underbara språkliga labyrinter där författarens personliga svaghet och blyghet inte kan tränga sig på.

I dessa "dikter" eller ordbilder måste Cartarescu tala om sig själv, då blir han svag och osäker. Det sentimentala bruket av orden gör honom kraftlös. Utan styrkan av sina autentiska ursprung antar orden en annan betydelse än det som poeten kanske ville antyda.

Detta vore i för sig inte så viktigt, världen kan väl bestämma att kalla strumpa det som en gång kallades himmel ... är alla överens?

Titta på den klara strumpan! Säger mannen till kvinnan...

Faktum är att Cartarescu inte är överens, han vet att han måste försöka använda orden på det rätta sättet. Han måste betrakta dem med respekt, bara då kan han befria kraften som alla ord bär på, bara då kan orden bli poesi.

Lyckas Cartarescu med det? Jag är inte säker.

Kärleksorden är i Cartarescu ofta patetiska eller repetitiva. Och när de slutar relateras till ett verkligt och "hörande" objekt, när orden, kärleksorden, förvandlas till litteratur då är kärleken död och ett levande liv har blivit en berättelse.

Däremot är denna berättelse (som inte är poesi!) viktig.  Den kan kommunicera, den kan överskrida gränsen till den privata korrespondensen och nå en allmängiltighet, därför att det mest privata kan även äga en allmängiltighet.

Cartarescu skriver inför allmänheten liksom skulle han behöva berätta sina historier för andra bara för att få lindra sin egen smärta, eller - men detta är ju romantik -för att sublimera den levda kärleken till något väsentligt eller absolut. Att en text, ett långt brev som han kallar poesi, har blivit litteratur vet man bara efteråt, när man läst klart dikterna.

Guido Zeccola

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Myteriet på Batavia

Mer än sjuttonhundra böcker har skrivits om myteriet på Bounty, skrev Nalle Valtiala i en intressant understreckare i Svenska Dagbladet häromveckan i samband med att ännu en lagts till den ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 06 september, 2014

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 16 oktober, 2013

Jorden - vår himmel

I min bok Humanist bland naturvetare har jag (s 169-194) introducerat en tidigare bok av David Abram: The Spell of the Sensuous från 1996. Nu föreligger en ännu större och ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 07 juni, 2012

Angående melodin

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 22 november, 2013

Häxors flyg till Blåkulla. Myter och fakta om själsresor

I Vasabladet 11.2.2012 skrev jag i en artikel att den evangelisk luterska kyrkan i Finland har bett samerna om förlåtelse för 400 års ytterst nedvärderande behandling men att shamaner dömdes ...

Av: Nina Michael | Essäer | 27 mars, 2013

Guido Zeccola. Foto Ida Thunström

Guido och Orden

Ett långvarigt arbete med orden i Tidningen Kulturen är nedlagt Guido Zeccola lämnar chefredaktörsstolen i morgon. Det övergripande ordansvaret har han burit sedan tidningens start Nu önskar han mer tid åt att sortera ...

Av: Benny Holmberg | Media, porträtt | 27 februari, 2017

Monika Sidén – Jätten Lajban

Om mig: Jag skriver. På papper, tangentbordet, i mobilen. Och i tankarna. Drivs av sammanhangen, människorna, bilderna, känslorna, musiken. Bor, lever och jobbar i Stockholm men drömmer mig ofta bort ...

Av: Monika Sidén | Utopiska geografier | 19 mars, 2012

Veckan från hyllan, vecka 48, 2012

Så har det varit ett litet krig i Gaza igen. Ockupationsmakten blockerar den lilla överbefolkade landsremsan, med stort lidande för befolkningen där, för att slå vakt om sin säkerhet. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 24 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.