• Litteraturkritik
• Publicerad: 15 december, 2017

Litteratur: Stefan Hammarén - Loserförfattarfabriken

Hammarén ser dig

Människan söker sällskap. Hon vill inte vara ensam. Men när sällskapet väl infinner sig, blir hon rädd. Hon blir det när hon inser (eller misstänker) att hennes ensamhet är någonting annat, eller att den är hotad. Den riktiga sociala verkligheten, den ideala, finns inte. Allting är en konflikt mellan ensamheter. Ensamheter som ibland möts men bara för att kunna livnära sig, klona sig (fortplanta sig), för att sedan skiljas på nytt.
Hos Stefan Hammarén är det en annan sak.

---



Loserförfattarfabriken är inte bara en bok utan en förening av mycket starka och olika nivåer av energi och ironi  (grekiska εἰρωνεία eironeía, bokstavligen "omkasta", "förställa") .

Varje mening innehåller förutom en färg och en ljudfrekvens framförallt den specifika och särskilda egenskapen av ett språkligt element.

Som enstaka element kan det förnimmas som ett konstigt och kanske grov invokation av en inre och bara därtill personlig verklighet, men när Loserförfattarfabriken utvecklas till berättelse, det vill säga till en kedja av språkligt ordnade element, blir det hela harmoniskt och … bibliskt.

Att läsa Loserförfattarfabriken det är som att läsa Bibeln.

Loserförfattarfabriken äger flera exsistensnivåer och dess högsta nivå är i stånd att krossa den mörka kraften (det som psykoanalysen kallar det undermedvetna) och uppliva ljuset, dagen, medvetenheten.

Hammarén vet att det måste finnas en syntes och en sammanfattning av olika möjliga inre verkligheter som är kompatibla med läsarens kulturella natur och identitet för att bli förstådd.

Han lyckas med det.

I denna del av vårt moderland, Europa, är många av oss vana att tro på en gränsöverskridande litteratur. (Fast detta finns och har funnits nästan överallt).

Ändå är detta blott till en del sant om vi erkänner den andliga förintelsen som vår civilisation är utsatt för från de dekadenta krafterna, men om vi försöker gå en aning djupare i vår historia behöver vi inte nödvändigtvis vända våra blickar bakåt utan vi finner även svar i nuet. 

Språket kräver ett idogt sökande, och denna resa tar oss oundvikligen till en plats där Traditionen  är högst  levande vilket Hammarén vill göra.

Jag vet inte om Hammarén kommer att skriva flera böcker, det borde han inte göra, riskken är att han gör en parodi av den han skrivit nu.

Stefan Hammarén har ofta skrivit (eller publicerat) böcker som var parodier av en parodi, nu borde han stanna kvar, finna stillhet, titta på sitt inte liv, åka bort eller ”meditera”.

Att skriva är en blodförlust... nu börjar en ny tid. I motsats till Satans avundsjuka kan Hammarén , precis som i Orienten, bli inte ”lika som” Gud, utan bli det som han alltid har varit: Gud själv.

 

Guido Zeccola