Ambiencé – världens längsta film

Världens längsta film kallas den även om den inte kommer att vara klar förrän år 2020. Trailern till den svenska konstnären Anders Webergs nästa projekt Ambiancé är hela 72 minuter ...

Av: Mathias Jansson | 18 juli, 2014
Essäer om konst

Jag, Buddenbrooks och julmarknad i Lübeck

Nordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna ...

Av: Johan Werkmäster | 20 december, 2012
Resereportage

Söderköping. Foto: Björn Gustavsson

Om brunnsverksamheten i Söderköping

Artikelserie om svenska spa-inrättningar. (Text nr 1.)

Av: Björn Gustavsson | 23 oktober, 2015
Björn Gustavsson

Man kan aldrig vara försiktig nog

När de byggde sitt bo och när de flyttade in vet jag inte. Men plötsligt var de där: vilda bin och deras bo, hängande från taket som Babylons hängande trädgårdar ...

Av: © Vladimir Oravsky | 30 november, 2013
Gästkrönikör

Litteratur: Kerstin Dahlbäck - … att ha funnits Med och utan Anna



Döden är något helt annat

Kerstin Dahlbäck
… att ha funnits Med och utan Anna
Carlsson

”…att ha funnits” är en bra och viktig bok. Viktig om man inser att man fortfarande måste återerövra rätten att leva sin – kanske – sista tid i livet på egna villkor. Bra för att den är osentimental och verklighetsförankrad. Författaren behöver inte lämna några förklaringar till varför hon ville skriva boken. Jag tror att många läsare, med eller utan egna erfarenheter av livsfarliga sjukdomar, efterfrågar just skildringar av sådant som hänt på riktigt.
Kerstin Dahlbäck
… att ha funnits Med och utan Anna
ISBN: 9789173318525
Förlag: carlsson



Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Det är lätt att tänka på döden när man är frisk och – kanske – lycklig, eller åtminstone nöjd med tillvaron. Man kan bringa sina saker i ordning (dödsstäda heter det visst?), skriva ett testamente, planera sin begravning, prata med anhöriga och vänner. Men när döden lurar bakom hörnet förändras allt. Man inser att man aldrig ens varit i närheten av det som håller på att hända. Döden är i dag inte en del av livet. Har den någonsin varit det? Efter att på ett par timmar sträckläst Kerstin Dahlbäcks bok om sin dotters sista år och månader i livet börjar jag undra om konceptet av döden som en del av livet som genomsyrar den moderna palliativa vården håller. Efter några minuters funderande bestämde jag mej för att det inte gjorde det. Jag sov på saken. Nej. Den är fortfarande inte någon del av mitt liv. Mitt liv är här och nu. Döden – vad och var är den? Jag tror inte att det handlar om vilket decennium man är född i. Döden ÄR INTE någon del av livet.

Bokens få citat från skönlitteraturen (Gunnar Ekelöfs brev, Konferensmannen av Birger Sjöberg och Främlingens syn av Runeberg, Tolstojs Anna Karenina) är välvalda. Men skönlitterära associationer dominerar inte skildringen som enbart följer händelsernas förlopp och moderns tankar och känslor under hoppets och förtvivlans berg-och dalbana fram till den sista striden. De avslutande kapitlen bildar ett slags efterspel där författaren, modern, sörjer en dotter som gick bort mitt i livet, full av planer, mitt i sina stora, ofullbordade projekt. Och försöker förstå. Sorgen och saknaden badar slutligen i ett för läsaren nästan outhärdligt ljus från forna dagar, långt innan sjukdomen knackat på dörren. Sorgen försvinner inte, som vårdcentralens specialister i sorgbranschen siar om. Modern – författaren – håller den vid liv, ty vad finns kvar om sorgen är borta? Minnen delar rum med en levande sorg.

Jag vill kalla denna berättelse för en optimistisk tragedi (”En optimistisk tragedi” var ett drama av Vsevolod Visjnevskij från 1932) vars hörnstenar är Kampen, Förlusten, Sorgen, Moralisk seger. Scenen intas av många aktörer, som alla kretsar kring en sjuk, så småningom döende, ung kvinna. Familjen, vänner, arbetskamrater, läkare av olika specialiteter, sjuksköterskor. I andra länder finns ytterligare specialister som kan tipsa sina stressade svenska kollegor - som inte alltid verkar mottagliga. Goda råd är förvisso dyra – i detta fall kan det tyvärr ibland bli bokstavligt. Bakom kulisserna döljs myndighetspersoner med sina sparkrav, och ytterst politikerna. Deras osynliga närvaro undgår inte moderns radar. De är dock noga med att inte lämna några spår.

En tredjedel av oss kommer att drabbas av cancer. Och – så gott som alla kommer vi att få vård i livets slutskede. ”…att ha funnits”, även om detta inte är skildringens primära syfte, lyfter slöjan från den moderna onkologkliniken, och - så småningom – den palliativa vården, liksom Alexander Sozjenitsyns ”Cancerkliniken” (1968 i svensk översättning) gjorde detsamma för snart femtio år tillbaka. Nu går vi in.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta hände i Sverige för bara några år sedan. Anna, 35 år gammal, mitt i karriären och ideellt arbete, hittar en tumör som snabbt testas och visar sej vara godartad. Tror man. Operationen skjuts upp till efter sommaren. Någon annan behandling sätts inte in. Är det de många och långa väntetiderna som gjorde att tumören hann förändras så att det lilla inslaget av ”någonting annat” plötsligt visade sej vara elakartat? Detta är en av frågorna författaren förgäves ställer. Frågorna blir många fler. Svar som hon får är få och otillfredsställande. Ibland skiljer sej svaren, beroende på vem som svarar. Som i ett indiskt ordspråk: ”Frågor och svar vandrar inte samma väg. Därför möts de inte alltid.” Gedigen kunskap och teknisk utrustning i världsklass, som förvisso finns i vår cancervård verkar vara gifta med underbemanning, tidsbrist, sparkrav och dålig kommunikation mellan olika delar av vården. Viktiga trådar tappas bort. Övergången till modern informationshantering har kostat skattebetalarna en förmögenhet, säkert flera. Ändå verkar vårdansvariga påfallande dåligt informerade om livsviktiga saker. Läkarnas kompetens varierar med säsong och veckans dagar. En hoppingivande immunterapi fördröjs i det längsta av oklara skäl. Optimism om utgången som fanns i början av sjukdomen har då för länge sedan lämnat scenen. Hoppet finns kvar.

Och så dör hoppet. Snarare dödas. Till på köpet av en läkare. Den sent påbörjade utlovade immunterapin fortsätter som vanligt. Läkaren i den palliativa vården är dock mest vara inriktad på att ”skola in” Anna och hennes anhöriga i det förestående döende. Den pågående immunterapin verkar irritera ”dödsspecialisten”. Tesen som spikas är att döden är en naturlig del av livet. De som inte accepterar ska övertygas genom – obligatoriska? – samtal. Författaren ångrar att hon inte lämnade rummet. Tack för varningen! Jag kommer att göra det, om jag någon gång råkar ut för ett liknande försök. På alla fyra om så behövs. I min mening handlar det om ett oförskämt försök att ”sälja in” omgivningens perspektiv till de berörda. Visst, vi tycker alla att det är naturligt att andra dör. Men betraktaren och det betraktade tillhör olika kategorier. Man behöver inte vara en stor filosof för att konstatera detta.

Var kommer denna ”dödskunskap” ifrån? Hur kommer det sej att vår palliativa vård lyckats lösa en gåta som människan grubblat över från tidernas begynnelse? Hur vågar man ge ett entydigt svar på vad döden är? Hospicerörelsen, som la grunden till modern palliativ vård, uppstod i 1960-talets England på kristen värdegrund. Läkaren som övade sej i ”dödsförberedelsen” visade sej vara en troende katolik – som i en katolsk publikation deklarerade att hen brukade fråga patienterna om deras religiösa tillhörighet. Att avkristnandet av svensk sjukvård inte var fullständigt genomfört anno 2015 kommer som en nyhet. Till skillnad från andra förbättringar i vården som står på önskelistan kommer det inte att kosta någonting att uttryckligen skriva in i personalens arbetsinstruktion att svensk sjukvård är inte kristen. Inte heller buddistisk, konfuciansk eller mazdaisk. Just name it.

”…att ha funnits” är en bra och viktig bok. Viktig om man inser att man fortfarande måste återerövra rätten att leva sin – kanske – sista tid i livet på egna villkor. Bra för att den är osentimental och verklighetsförankrad. Författaren behöver inte lämna några förklaringar till varför hon ville skriva boken. Jag tror att många läsare, med eller utan egna erfarenheter av livsfarliga sjukdomar, efterfrågar just skildringar av sådant som hänt på riktigt.

 

 

Elena Dahl

Ur arkivet

view_module reorder

Ett tvättfat i Kristitårs color

Hörde i örat till hjärnan, hjältinna, en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt utställt eller framme som flöt iland hos henne vid ett klippors ytterskär ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 01 november, 2011

Vid tidens skugga

Det står en spegel mellan oss. En glanslös och insmickrande yta som förbinder oss att sträcka ut handen för att beröra, att knyta näven hårt för att nå fram. Stolarna ...

Av: Freke Räihä | Gästkrönikör | 15 januari, 2012

Hatet är vår hemlighet. Skriva är politik. Om Lundberg & Enander. Hat &…

Kristian Lundberg och Crister Enander är två författare som tagit på sig ett grannlaga uppdrag i sitt skrivande, att använda sin förmåga att berätta för att visa på en sida ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 mars, 2013

Klart som glas - från Venedig på Hallwylska

Alla vet vad glas är för något. Men vad är glas gjort av? Det är inte lika många som vet. Grundbeståndsdelen är kvartssand (kiseldioxid) och till detta blandar ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 09 juli, 2011

Bellman dén udenlandske kunstner som har betydet mest for dansk kulturliv

En kendt og yndet menuet fra festspillet "Elverhøj", der er spillet mere end 1000 gange på Det kongelige Teater i København, er melodien fra Fredmans Sang 5 B. Og i ...

Av: Peter Skeel Hjorth | Essäer om musik | 07 augusti, 2010

Hälsning till en död vän

Crister Enander om Niklas Rådströms bok om Stig Claesson Tillfälligheter ska aldrig underskattas. Inte heller ska de negligeras. Somliga må kalla det för slumpen. Andra ser större krafter i rörelse och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 06 juni, 2011

Det är svårt att vara omtyckt av idioter

Albert Kahn Det är titeln på Daniel Lecomtes nyutkomna film om processen mot den franska satiriska veckotidningen, Charlie Hebdo. Jyllandsposten publicerade först de tolv kontroversiella Mohammedkarikatyrerna vilka ledde till terrorhandlingar mot ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 03 oktober, 2008

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del I av Gabriella Olsson

”Älsk” var som en kod mellan henne och Johan, det hjälpte henne att kompensera för hennes obefintliga självkänsla och fick henne att känna sig älskad. Pé-Pé, hennes far, tillhörde en ...

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 06 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.