Om utdanning og danning

Tematikken for herværende essay er, i vid forstand, moralfilosofi, det vil si at det er om hva en bør streve etter å realisere, hva som er høyverdig og hva som ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 september, 2009
Agora - filosofiska essäer

Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | 12 december, 2017
Essäer om konst

Fulke Greville

Fulke Greville. En dikt

Pessimistiska dikter kan vara uppmuntrande av olika skäl. De ger t.ex. anledning till motsägelse ("så illa är det väl ändå inte"), och om de är välskrivna påminner de om språkets ...

Av: Fulke Greville | 06 april, 2015
Utopiska geografier

Den unga flickans röst...

Den unga rösten hörs inte, men den ligger dold i den historiska textens komplexa manifestation. Den utvalda sjunger ändå om sina personliga upplevelser. Marias röst skulle tyckas outhärdlig i en tid ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 december, 2014
Gästkrönikör

Litteratur: Maryse Condé - Célanire



Skräckens symfoni orkestrerad av offret

Maryse Condé
Célanire
Översättning: Kristina Ekelund
Leopard

Fransyskans Maryse Condés ”Célanire” är en bloddrypande historia. Rättare sagt, en ständigt bloddrypande historia då mest bestialiska mord äger rum i så stor omfattning att skildringen känns späckad med dem.
Maryse Condé
Célanire
ISBN: 9789173437158
Översättning: Kristina Ekelund
Förlag: Leopard



Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Fransyskans Maryse Condés ”Célanire” är en bloddrypande historia. Rättare sagt, en ständigt bloddrypande historia då mest bestialiska mord äger rum i så stor omfattning att skildringen känns späckad med dem. Och naturligtvis trolldom. Offren tas av daga, och deras lik förpassas med hjälp av voodoomagi som utövas av den evigt unga och sköna novisen, läraren, och sedermera guvernörens maka, kreolskan Célanire. I likhet med en naturkraft härjar Célanire på två kontinenter – på den afrikanska västkusten och i författarens hemland Guadeloupe. Genren heter mycket riktigt karibisk gotik. En ytterst blodig variant av skräck- och mysterieroman.

Historien böjar i franska Elfenbenskusten med början av det tjugonde århundradet. En dyster, ohälsosam, vattensjuk trakt med fula kolonialbyggnader, korrupt fransk administration och en otrevlig lokalkung. Slavhandeln är visserligen för länge sedan avskaffad men mentaliteten verkar vara för evigt präglad av den. Afrikanska män befinner sej i ett evigt underläge mot den vita mannen. De kompenserar sej genom att låta sina oxpiskor vina över kvinnorna. Ingen är fri. Vita män som skildras är sjukligt beroende av sina afrikanska älskarinnor, spriten och någon gång opium. Vita kvinnor tynar bort, afrikanskor förtrycks av alla. Men hämndens stund är nära. En ung mörk lärarinna Célanire Pinceau från Västindien, utbildad i Paris, anländer med skepp i sällskap med en äldre missionär som själv hatar och fruktar Afrika till den grad att han inte ens vill stiga i land utan vänder tillbaka till Frankrike det fortaste han kan. Célanires ankomst blir ett veni, vidi, vici. Skoldirektören dör helt plötsligt. Inget anmärkningsvärt i tropiskt klimat år 1901. Den unga lärarinnan promoveras till skoldirektris då det inte finns några andra på plats med utbildning som krävs. Men det som äger rum senare är desto mer anmärkningsvärt.

Internatskolan förvandlas till en mönsterskola där även flickor läser ett allmänt program, och inte enbart lär sej sömnad och matlagning. Avgångsexamina blir en framgång. Pengar och belöningar strömmar in. De anställda och barnen anlägger en paradisträdgård, skolan byggs till, moderniseras och målas i varma färger. Färgstarka fåglar visar sin prakt i voljären, och direktrisen själv bär färgglada afrikanska kläder och charmar både män och kvinnor i sin närhet. Hon tar friskt för sej. Hennes frigjordhet provocerar, samtidigt som dödsfallen i hennes närhet förbryllar. Lokala män och pojkar av alla slag som ställer sej i hennes väg försvinner på mystiskt vis – dödar varandra, begår självmord, råkar ut för oförklarliga olyckor. Unge Hakim råkar komma på Célanires hemlighet.

Hennes eviga sjalett om halsen döljer ett hemskt, aldrig skådat ärr. Med ärret blottar han även hennes livshistoria. Ett nyfött flickebarn i Guadeloupe såldes, utan sin mors vetande, till en medicinman som offrade henne i en blodig rit. Hon hittades livlös vid en vägkorsning och räddades av en läkare, vilken senare i skildringen visar sej vara hennes biologiske far. Hakim blir ett av Célanires många offer, bland vilka hamnar även lokalkungen och dennes son, tronarvingen. Ingen rår på henne. Hon röjer ur vägen även den franske guvernörens fru och ser till att inta hennes plats. I Guadeloupe dit hon flyttar med sin man fortsätter hon sin makabra karriär tills hon funnit alla trådar som leder till hennes ursprung. Efter att ha straffat alla skyldiga och funnit sin helgonlika mors grav får hon äntligen frid. Hon kommer till sin man guvernören och förklarar att det är dags för dem att skaffa sej ett eget barn…

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Romanen ”Célanire” kom ut i Paris 2000. Ett år innan intervjuades Maryse Condé av Rebecca Wolf i Bomb Magazine. I intervjun säger hon: ”I could not write anything unless it had a certain political significance. I have nothing else to offer that remains important.” Condés politiska gärning var att från 2004 leda Comité pour mémoire de l´esclavage. På hennes initiativ instiftades 2006 Slaveriets minnesdag 10 maj. Detta manar till en analys av vad Célanires historia egentligen har att säga. Ett sammelsurium av våldsamheter, exotiska miljöer och sex presenteras ingalunda i enkelt underhållningssyfte. Det är snarare ett sätt att hålla läsarens uppmärksamhet vid liv. Och det kan inte vara någon tillfällighet att Célanires väg i skildringen följer slavhandelns väg - från den afrikanska västkusten där skeppen lastades med människor, till Västindien. Alliansen mellan de afrikanska kungarna som förde sina eviga krig i syfte att ta så många fångar som möjligt, och europeiska, i detta fall franska, slavhandlare, födde ett ovanligt långlivat monster. Célanire, i vars öde finns spår av Condés farmor, är den enda som rår på det. En fri, överlägsen och välutbildad mörk kvinna som främjar och skyddar afrikanska flickor, samtidigt som hon utövar blodig magi mot allt och alla som förtrycker dem. Den enda referensen till namnet Célanire jag kunde finna i världslitteraturen var Félicité de Genlis´ (”Madame Genlis”) roman från Karl den Stores tid (engelsk översättning från 1797 heter ”Knights of the Swan”). Madame Genlis´ ”Gudomliga Celanira” var dotter till Vitikind, hertigen av gamla Saxonien, och pryddes med så många dygder att fingrarna inte skulle räcka att räkna dem alla…

Elena Dahl

Ur arkivet

view_module reorder
Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Interiör från Egon Schieles sommarbostad i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Egon Schiele bortjagad från sitt sommarhus

Egon Schiele betraktas som en av konstens "bad boy". Han hade en förkärlek för att måla av unga flickor i erotiska positioner och när det kom ut att han anlitade ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 september, 2015

Three ladies in Cairo. Del II. From northern slopes to oriental deserts

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 10 juli, 2014

Eddie och Reb in da House

  Eddie och Reb. Foto: Agneta Tröjer Eddie och Reb in da House I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 04 augusti, 2007

III De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Det handlar om Korridorens stilla förändringar i ljushänseende från morgonstund med naket ljus till grumligt eftermiddagsbleke med försåtliga skuggor döljande dagens dels konkreta dels imaginära minnesspekulationer och rekapitulationer som efterföljs ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juli, 2011

Bukowski, John Fante och Antikristen

Charles Bukowski. Foto: Slime Bukowski hotade sitt förlag Black Sparrow att han skulle sluta skriva om de inte köpte in alla John Fantes publikationer. Han skriver i förordet till Ask ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 09 september, 2008

Robert Burns i översättning av Erik Carlquist

Writers´ Museum, en av Edinburghs sevärdheter, är tillägnat de skotska nationalförfattarna Robert Burns, Walter Scott och R.L.Stevenson. Där visas, förutom originalmanuskript och porträtt, sådant som Scotts schackbord och en ring med ...

Av: Robert Burns | Allmänna reportage | 20 maj, 2013

Jean Genet – Poetikern med döden som frihet

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör,så förbliver det ett ensamt korn; men omdet dör, så bär det mycket frukt. (Johannes12:24) Att uppenbart få en stark ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 11 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.