Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010
Stefan Hammarén

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | 19 mars, 2017
Essäer om konst

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation



En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ursäkt för att de var här. 
I Rom, på tvåhundratalet av vår tideräkning, var endast sextiotusen av en miljon invånare av latinsk härkomst. När ett folk har fullbordat den historiska idé som det var dess kallelse att förkroppsliga har det inte längre något skäl att bevara sin olikhet, att ta hand om sin särart, att rädda sina anletsdrag mitt i ett kaos av ansikten.

Dagens folkvandringar görs inte genom massiva omflyttningar utan genom successiv infiltration: lite i taget nästlar man sig in bland ”infödingarna”, alltför blodfattiga och alltför förfinade för att fortfarande sänka sig till föreställningen om ett ”territorium”. Efter tusen år av vaksamhet öppnar man portarna...När man tänker på den långvariga rivaliteten mellan fransmän och engelsmän, därefter mellan fransmän och tyskar, förefaller det som om de alla, genom att ömsesidigt försvaga varandra, inte hade någon annan uppgift än att påskynda det allmänna sammanbrottet så att andra exemplar av mänskligheten kan avlösa dem. Liksom forntidens Völkerwanderung kommer den samtida att orsaka en etnisk förvirring vars faser inte klart kan förutses. I närvaro av dessa så olikartade nunor är föreställningen om ett i någon mån homogent samhälle obegriplig. Själva möjligheten av en så heterogen folkmassa tyder på att de infödda i det utrymme de bebor inte längre hade viljan att försvara ens skuggan av en identitet.

I Rom, på tvåhundratalet av vår tideräkning, var endast sextiotusen av en miljon invånare av latinsk härkomst. När ett folk har fullbordat den historiska idé som det var dess kallelse att förkroppsliga har det inte längre något skäl att bevara sin olikhet, att ta hand om sin särart, att rädda sina anletsdrag mitt i ett kaos av ansikten. Efter att ha styrt de två hemisfärerna håller västerlänningarna nu på att bli till allmänt åtlöje: spetsfundiga vålnader, de sista av sin ras i uttryckets egentliga bemärkelse, vigda till en pariatillvaro, klena och slappa slavar, något som möjligen ryssarna kan undvika, dessa sista vita. Detta för att de fortfarande besitter stolthet, denna motor, nej, denna orsak till historien. När en nation inte längre besitter stolthet, och när den upphör att anse att den är universums orsak eller ursäkt, så utesluter den sig själv från vardandet. Den har förstått – till dess lycka eller olycka, beroende på var och ens perspektiv.

Om den nu får den äregirige att förtvivla så fascinerar den å andra sidan den meditative som är en gnutta depraverad. Farligt framskridna nationer är de enda som förtjänar att man intresserar sig för dem, i synnerhet om man upprätthåller oklara förbindelser med Tiden och vänder sig till Clio av ett behov att bestraffa sig själv, hudflänga sig själv. Det är för övrigt detta behov som sporrar till verksamhet, i stor likväl som obetydlig skala. Var och en av oss arbetar mot sina intressen: vi är inte medvetna om det så länge vi arbetar, men om man undersöker vilken epok som helst ser man att människor nästan alltid handlar och offrar sig för en möjlig eller uttalad fiende: revolutionens män för Bonaparte, Bonaparte för Bourbonerna, Bourbonerna för släkten Orléans...Uppväcker historien endast hånskratt, har den inget mål? Ja, den har mer än ett mål, faktiskt många mål, men den uppnår dem bakvänt. Den företeelsen går att bekräfta överallt.

Man förverkligar motsatsen till det man strävat efter, man framskrider i motsats till den vackra lögn man lagt fram för sig själv; härav kommer intresset för biografier, den minst tråkiga av tvivelaktiga genrer. Viljan har aldrig tjänat någon: det mest tvivelaktiga av det man producerar är det man mest håller fast vid, det för vilket man tillfogar sig själv flest umbäranden. Detta är sant för en författare likväl som för en erövrare, ja faktiskt för vem som helst. Slutet för vem som helst inbjuder till lika mycket reflektioner som slutet för ett imperium, eller slutet för människan själv, så stolt över att ha nått fram till den upprätta positionen och så orolig för att förlora den, att återgå till sitt primitiva utseende, att kort sagt avsluta sin karriär som hon påbörjat den: krokig och luden. Över varje varelse hänger hotet att regrediera till dess utgångspunkt (som för att åskådliggöra dess banas gagnlöshet, all utvecklingsgångs gagnlöshet) och den som förmår undvika det ger intrycket av att smita från en plikt, att vägra spela spelet genom att uppfinna en alltför paradoxal form av förfall.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation, att demaskera den, att avkläda den det anseende och den arrogans som är kopplad till dess bedrifter. Därigenom kan den urskilja vad den var och är värd, vad som var illusoriskt i dess ansträngningar och konvulsioner. I den utsträckning den frigör sig från de fiktioner som försäkrade den om dess berömmelse, så tar den ett avsevärt steg mot kunskap..., mot desillusioneringen, mot det allmänna uppvaknandet, en ödesdiger upphöjelse som slungar ut den utanför historien, om den inte uppväckts genom att helt enkelt ha upphört att vara närvarande i och utmärka sig i historien. Universaliseringen av uppvaknandet, frukt av klarsyntheten, som själv är en frukt av reflexernas erosion, är ett tecken på frigörelse i andens ordning och på kapitulation i handlingarnas ordning, just i historien, som själv endast är fastställandet av kollaps: när man vänder sin blick mot historien befinner man sig i den bestörte betraktarens situation. Den automatiska korrelation mellan historia och mening som man upprättat är ett perfekt exempel på villfarelsens sanning.

Historien innehåller om man så vill en mening, men denna mening ifrågasätter och förnekar i varje ögonblick historien, gör den pikant och olycksbådande, ömklig och grandios, kort sagt oemotståndligt demoraliserande. Vem skulle ta historien på allvar om den inte vore själva vägen till förfall? Blotta faktumet att man sysselsätter sig med den säger mycket om vad den är, medvetenheten om den är, enligt Erwin Reisner, ett symptom på de yttersta tiderna (Geschichtsbewusstsein ist Symptom der Endzeit). Man kan faktiskt inte hemsökas av historien utan att störta ner i hemsökelsen av dess avslutning. Teologen reflekterar över händelserna med tanke på den yttersta domen; den ångestfyllde (eller profeten) , med tanke på en mindre praktfull men lika betydelsefull utsmyckning. Båda räknar med en katastrof som liknar den som Delawareindianerna förlade i det förflutna, när enligt deras traditioner inte endast människorna utan även djuren bad i skräck. Och de lugna perioderna? kommer man att invända. Man kan inte förneka att de existerar, ändå är lugnet endast en lysande mardröm, ett lyckat lidande.

 

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 16 augusti, 2011

Basale element i Hegels filosofi

Innledning Det gis mange slags typer av filosofi, og én av disse er Hegels filosofi. Tankegangen i den filosofiske konsepsjonen til Hegel slik. Mennesket er av ånd, der ånden er tredelt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 december, 2014

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | Reportage om scenkonst | 23 februari, 2013

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2015

Sofie Livebrant, ”Lighthouse Stories”. Brus och Knaster/Playground.

Lighthouse Stories - Sofie Livebrant

Sofie Livebrant säger att hon läser för att bli inspirerad. Det är lätt att tro henne. Hon har tidigare bland annat tolkat Dan Andersson, Karin Boye och Emily Dickinson och ...

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 03 februari, 2016

Att skapa tillsammans med andra – om Click festivalen i Helsingör

För fyra år sedan startade Mikael Fock och Casper Øbro New Media Art festivalen Click i Helsingör i Danmark. Under åren har festivalen växt sig allt större med konstutställningar, musikframträdande ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2014

När folkbildningsrörelsen kom till Hälsingland

Den 14 september hade jag glädjen att få vara med när biblioteket i Hudiksvall fyllde 100 år. Det väckte en rad minnen, varav det första handlar om min farmor Therese. Hon ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.