Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Kroppen



Det är en prövningens och utsatthetens tid; tveklöst är det så. Märkligt ändå att jag uppfattar denna tid som jag ville att den vore med dig. I din frånvaro ställs jag på nytt öppen, blir genomströmmad , definierad från ögonblick till ögonblick. - Jag vill att kärleken skall vara "lätt"-, sade du en gång. Men den lätthet jag känner nu är en frånvaro av fast förankring, och det finns en fasa i detta, en fasa jag dock intalar mig att jag döljer och bemästrar väl. 
I öknen där, vart alla former och gestalter som vi är vana med tycks förvandlas till någon helhet i vilken all tidigare begrepp, säkra etiska punkter, visioner och övertygelser upphör att gestaltar sig som enskilda delar och fastställda enheter för att inkorporeras i ett Allt utan diskrimineringar och kategorier, då även känslorna förvandlas.
Jag börjar se på mitt eget liv från annat perspektiv.
Människor och ting som hade varit omkring mig och till vilka hade jag donerat all uppmärksamhet och kraft, tycks vara bråkdelar av den totalitet jag kan nu tillfångata, som vatten i mina händer.
Det som består av det tidigare livet är då det som på något sätt är mest tungt.
Ty Tyngden är världen, är verkligheten.

Jag trodde att jag kände dig; men det jag kände var bara mig själv i dig.

Dina handlingar har bevisat det för mig; i dem kände jag dig helt plötsligt inte.

Mitt förnyade krav på att känna dig är samtidigt ett diktat: att lära känna mig.

På så vis är vi fortsatt förbundna; kanske mera nu än någonsin förut.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I din frånvaro kallar du mig till att vara en annan.

Jag blir mig själv, inför dig, först som en annan.

Så tar du ändå fram det i mig som är av dig.

" Men för att tillvaron är så stor, för allt

här till synes behöver oss, detta

flyktiga

som sällsamt berör oss. Oss, de mest flyktiga.

En gång allting, blott en gång. Aldrig mer. Och även vi

en gång. Aldrig mer. Men detta att

en gång funnits, om än endast en gång:

Att ha varit jordiska, tycks oåterkalleligt."

(Rainer Maria Rilke, nionde elegin)

 

 

I

Stuckna ord isbelagda

en matbit på tungablomman

lacrimosa

spindel genom vindarna

som skyler skriket .

 

II

Nuet utplånar inte minnet: det förflutna,

och världen som tycks försvunnen eller ...

innefattar andra ord

så svåra att begripa ( men bara i detta nu och för tillfället).

Att begripa för att kunna erfara orden

med samma ömsesidiga genomskinlighet

vilande in i tryggheten

såsom den där tiden när

blommorna blommade i midvinter och

allting

(i din värld och i min )

kramande ömsesidighet

 

III

Vi som lever för att beständigt tar avsked

har mera vatten i vår fältflaska.

När blicken som den älskade åkallar

i nattens vävande skred

angriper törsten och

allt faller ned

i förväntans darrande mun,

då drick, drick din fittas vin!

Det ska gå över.

 

I öknen där, vart alla former och gestalter som vi är vana med tycks förvandlas till någon helhet i vilken all tidigare begrepp, säkra etiska punkter, visioner och övertygelser upphör att gestaltar sig som enskilda delar och fastställda enheter för att inkorporeras i ett Allt utan diskrimineringar och kategorier, då även känslorna förvandlas.

Jag börjar se på mitt eget liv från annat perspektiv.

Människor och ting som hade varit omkring mig och till vilka hade jag donerat all uppmärksamhet och kraft, tycks vara bråkdelar av den totalitet jag kan nu tillfångata, som vatten i mina händer.

Det som består av det tidigare livet är då det som på något sätt är mest tungt.

Ty Tyngden är världen, är verkligheten.

De människor som har varit mig nära och som är delar av min egen kropp (ett barn, en man, en kvinna...) tycks blivit delar av Alltet men ändå förblivit oersättliga fragment av min egen kropp i en psykofysisk symbios.

Passionerna, begäret dämpas och jag förstår nu att jag måste börja arbeta på något annat och därför sluta att splittra min energi och intelligens annorstädes.

Strängheten som jag vill bebo, är nödvändig för min egen sökning.

Om din verklighet liknar det som just nu försökte jag beskriva då respekterar jag ditt beslut och aldrig mer kommer jag att försöka återuppväcka dina känslor och begär för mig.

Jag sitter i väntan och ska försöka nå stillheten, en tystnad utan smärta.

Jag kommer att möta dig kanske igen, men i andra former och min hemlighet ska jag försvaras i mitt hjärta som ett tyst löfte.

Ändå, när du eller om du kommer att förstå att kärleken inte är ett hinder för ditt "arbete" och Alltet, eller om du förstå eller kommer att se på att Flykten, som du kan nå bara i mig och tillsammans med mig, är åtminstone lika viktig såsom Tyngden, då ska du komma till mig med andra ögon och låta ditt begär träffa mitt.

Innan dess... Jag älskar dig oavbrutet.

 

 

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.