Musikkrönika

Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man slungas långt tillbaka i tiden - och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en ...

Av: BJÖRN GUSTAVSSON | 30 december, 2010
Gästkrönikör

Dostojevskijs somnlösa nätter i Petersburg

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt", skriver Hjalmar Söderberg i "Det mörknar över vägen" 1907. Visserligen är det en inbiten cyniker som på detta ...

Av: Bengt Samuelson | 06 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Jean Genet – Poetikern med döden som frihet

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör,så förbliver det ett ensamt korn; men omdet dör, så bär det mycket frukt. (Johannes12:24) Att uppenbart få en stark ...

Av: Göran af Gröning | 11 september, 2014
Litteraturens porträtt

Anne-Sofie Nielsen; novell – Hon var som en utspänd fjäril

 Jag har skrivit länge nu. Om mossan, den kärleksfulla, om granar med dess breda mörkgröna handflator, mjuka eller taggiga beroende på årstid, starka och rotfasta bland blåbärsris och fåfänga vattenväxter. Jag har ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | 03 december, 2012
Utopiska geografier

Gilda Melodia

Postludium



Den yttersta olyckans ångest
gäller jagets förintelse utifrån.
Arnolphe, Phédre, Lykaon
Man har allt skäl att kasta sig på knä
att tigga om förbarmande
när den våldsamma döden
i färd med att slå ned
måste döda jaget utifrån
innan livets själv har krossats. 
Jag bevarar ändå en inre GLÄDJE, en inre KUNSKAP och FRIHET, diamanten som serenerna skänkte till mig och som ingen kan ta ifrån mig. Men jag sorger med alla andra som lever ett efemärt liv i tro på något som är galet och illusoriskt. Eller, och det är ännu värre, de har slutat tro på någonting och bara dyrkar deras egen cynism. Jag undrar om alla dessa människor sover nu och ... drömmer dem?

Jag ser, men bara i bland, på det som är evigt.
Jag bor inte längre min kropp.
Samtidigt är kroppen fortfarande belastad av begär.
Skillnaden är i att jag ser nu det som jag en gång mer eller mindre deltog i.
I bland är det roligt.
Men inte hela tiden.

Det är ändå Livet som skriker och vrålet av en försvunnen gud ekar.
En gud som finns bara bortom Gud.
Att vara poet betyder idag att vara präst. Eller tvärtom.
Och det som är evigt är inte "stunden" utan BAKGRUNDEN där alla händelserna sker.
Men folket, alltså fenomenet, ser på händelsen och inte på bakgrunden.
Som Mao tze Tung skrev: När fingret pekar på månen, idioten tittar på fingret!

Jag avskyr alla dessa ORDinarie författare och filosofer som skriver om rättvisa, rasism, det sociala alltså. De ser inte, de bara vill bli sedda.
Och jag känner mig som en idiot som gör sina trick på scenen strax innan ridån faller.
En dans eller ett ord som inte behöver ha någon publik.
Jag är så trött på en kamp jag själv inte länge tror på.
Trött att vara som Don Quijote.

Ja. nu sitter jag här och kan inte sova. Jag kan inte drömma denna natt. Jag som ville så gärna drömma fortsättningen på helgens dröm kan inte drömma...
Då tänker jag, tänker på det som i livet är banalt. Mina relationer, mitt arbete...
Det som jag ogillar mest är kompromissen, tålamodet som måste visas hela tiden för att inte såra människor (ignoranta) och för att undvika konflikter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och sedan denna ensamhet eller snarare känslan jag har att ha blivit lurad och förrått av människor och av mig själv. Detta patetiska behov att bli synlig för vissa människor jag älskar och deras ständiga frånvaro liksom jag vore en som stör hela tiden. Nej det är inte så, jag stör inte hela tiden. Det är bara att jag har svårt att förstå varför måste man vara så ivriga med konsumtionen av livet. Varför måste man njuta av människor, ting och semester till det sista andetaget och på det är sättet inte lämna utrymme till en djupare utforskning av det inre livet, av det som man kan se bara om man lugnar sig lite eller om man vågar utan rädsla medveten om risker och kriser som kan uppenbara sig. Ty utan att gång på gång ifrågasätta oss och våra övertygelser kommer vi aldrig att se det som verkligen är viktigt att se.

Varför är detta samhälle (och nu talar jag inte om länder) så relativistiskt och så upptaget med sin egen trolöshet? Var finns barnet i alla oss, var har det försvunnit. Vi har förlorat möjligheten till att förvåna oss!

Snacka sedan om att jag revolterar mig mot denna värld!
Snacka sedan om jag söker i det extrema det som den vardagliga banaliteten inte kan ge mig.

Jag bevarar ändå en inre GLÄDJE, en inre KUNSKAP och FRIHET, diamanten som serenerna skänkte till mig och som ingen kan ta ifrån mig. Men jag sorger med alla andra som lever ett efemärt liv i tro på något som är galet och illusoriskt. Eller, och det är ännu värre, de har slutat tro på någonting och bara dyrkar deras egen cynism. Jag undrar om alla dessa människor sover nu och ... drömmer dem?

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.