Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Gilda Melodia

Postludium



Den yttersta olyckans ångest
gäller jagets förintelse utifrån.
Arnolphe, Phédre, Lykaon
Man har allt skäl att kasta sig på knä
att tigga om förbarmande
när den våldsamma döden
i färd med att slå ned
måste döda jaget utifrån
innan livets själv har krossats. 
Jag bevarar ändå en inre GLÄDJE, en inre KUNSKAP och FRIHET, diamanten som serenerna skänkte till mig och som ingen kan ta ifrån mig. Men jag sorger med alla andra som lever ett efemärt liv i tro på något som är galet och illusoriskt. Eller, och det är ännu värre, de har slutat tro på någonting och bara dyrkar deras egen cynism. Jag undrar om alla dessa människor sover nu och ... drömmer dem?

Jag ser, men bara i bland, på det som är evigt.
Jag bor inte längre min kropp.
Samtidigt är kroppen fortfarande belastad av begär.
Skillnaden är i att jag ser nu det som jag en gång mer eller mindre deltog i.
I bland är det roligt.
Men inte hela tiden.

Det är ändå Livet som skriker och vrålet av en försvunnen gud ekar.
En gud som finns bara bortom Gud.
Att vara poet betyder idag att vara präst. Eller tvärtom.
Och det som är evigt är inte "stunden" utan BAKGRUNDEN där alla händelserna sker.
Men folket, alltså fenomenet, ser på händelsen och inte på bakgrunden.
Som Mao tze Tung skrev: När fingret pekar på månen, idioten tittar på fingret!

Jag avskyr alla dessa ORDinarie författare och filosofer som skriver om rättvisa, rasism, det sociala alltså. De ser inte, de bara vill bli sedda.
Och jag känner mig som en idiot som gör sina trick på scenen strax innan ridån faller.
En dans eller ett ord som inte behöver ha någon publik.
Jag är så trött på en kamp jag själv inte länge tror på.
Trött att vara som Don Quijote.

Ja. nu sitter jag här och kan inte sova. Jag kan inte drömma denna natt. Jag som ville så gärna drömma fortsättningen på helgens dröm kan inte drömma...
Då tänker jag, tänker på det som i livet är banalt. Mina relationer, mitt arbete...
Det som jag ogillar mest är kompromissen, tålamodet som måste visas hela tiden för att inte såra människor (ignoranta) och för att undvika konflikter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och sedan denna ensamhet eller snarare känslan jag har att ha blivit lurad och förrått av människor och av mig själv. Detta patetiska behov att bli synlig för vissa människor jag älskar och deras ständiga frånvaro liksom jag vore en som stör hela tiden. Nej det är inte så, jag stör inte hela tiden. Det är bara att jag har svårt att förstå varför måste man vara så ivriga med konsumtionen av livet. Varför måste man njuta av människor, ting och semester till det sista andetaget och på det är sättet inte lämna utrymme till en djupare utforskning av det inre livet, av det som man kan se bara om man lugnar sig lite eller om man vågar utan rädsla medveten om risker och kriser som kan uppenbara sig. Ty utan att gång på gång ifrågasätta oss och våra övertygelser kommer vi aldrig att se det som verkligen är viktigt att se.

Varför är detta samhälle (och nu talar jag inte om länder) så relativistiskt och så upptaget med sin egen trolöshet? Var finns barnet i alla oss, var har det försvunnit. Vi har förlorat möjligheten till att förvåna oss!

Snacka sedan om att jag revolterar mig mot denna värld!
Snacka sedan om jag söker i det extrema det som den vardagliga banaliteten inte kan ge mig.

Jag bevarar ändå en inre GLÄDJE, en inre KUNSKAP och FRIHET, diamanten som serenerna skänkte till mig och som ingen kan ta ifrån mig. Men jag sorger med alla andra som lever ett efemärt liv i tro på något som är galet och illusoriskt. Eller, och det är ännu värre, de har slutat tro på någonting och bara dyrkar deras egen cynism. Jag undrar om alla dessa människor sover nu och ... drömmer dem?

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.