Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010
Stefan Hammarén

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | 19 mars, 2017
Essäer om konst

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Gilda Melodia

Håll ut!



Att hålla ut; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism.




Att hålla ut är att vara den jord, i hopplöshetens och glömskans tid, var hoppets och viljans frö kan gro och växa till att bli det som är – framtiden, den nya dagen som rinner ut.

Men i den dunkla existentiella natten, när ensamheten känns som störst, och  jag är som förtvinad i smärta, så vet jag  att uthärda, kan vara heroiskt, men det är egentligen bara en hård och stundom bitter kamp mot sig själv, för att kunna rädda sig själv.

När man ser att allt vad man håller högt i livet värderas som lägst, trampas på, smutsas ner, reduceras till något värdelöst som skall skrotas, och betraktar mängden, hög eller låg i status, som likgiltig går fram till kanten på den egna graven, sin egen kulturs och sina egna jags grav; när man ser allt det och dem man håller kärt, söndras och förtärs, av nihilismens obönhörliga och motbjudande grå tillstånd av maktlöshet inför alla värdens nollpunkt, var vägen uppåt är den samma som vägen neråt; då finns det ingen självklarhet i att uthärda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Då förstår man att det finns stunder var man inte alls egentligen orkar, var natten inte enbart är lång, utan kompakt, utan synlig ända; man befinner sig i ett själsligt insomnia, ett vilolöst tillstånd, var man känner sig kraftlös – och tom. Personliga besvikelser, idealiske besvikelser; de tornar sig, antar monstruösa dimensioner, de ger den vakna mardrömmen en form och en tyngd vars vikt man krossas av om – ja om.

Jag har gått de mörka cirkelgångar, sett och förvirrat mig in i de svartaste irrgångar, i saknad av hopp har man omfamnat mörkret, det visste man och vet man var man har, när man är allra lägst och har givit upp tron, då finns det inget kvar, och man kan känna en sorts lugn, men detta lugn är inget annat än död och allt gotts fördärv; den slutgiltiga övergivenheten av allt gott inom en själv och allt gott utanför en själv, en personlig ruin, en krigsskådeplats, ett personligt 1945, om igen och om igen.

Då ser jag, ja då ser jag, inte mening i en romantisk vision, jag ser den som en strimma av ljus, en gryning inför mitt inre blick; det är inte solen jag ser, jag ser det lilla som är kvar som är vackert; det nästan utrotade goda som gör det mänskliga mänskligt, som den anomali människan är i naturen, på gott – och ont.

Där i den tunna strimman, gryningen i mitt inre mörker, ser jag det och den jag älskar, det och den som betyder allt, alltid. Jag vet att jag måhända inte är stark nog för att uthärda enbart för mitt eget självs skuld, jag håller det inte i så högt värde att min blotta existens och vegeterande på denna torftiga grund jag går och trår på är tillräcklig; men jag är stark nog till att uthärda för det och de som är värdefullast; de som behöver mig mest och låta dem plantera ens inre ruiner med mening och syfte, större än de egna besvikelser och förluster.

Det är hårt, men det gör gott. Det heroiska ligger i att överleva vardagen utan att förlora sitt bästa jag, och trots förluster resa sig igen och igen och igen – inte för att man måste, utan för att man vill.

Att hålla ut, är att i vardagens konforma färglöshet, se andra och annat än sin egen tristess, om inte annat, så för de andra eller idealens skuld; det och de som skall leva bortom existensen, det som skall vara kvar när du inte längre finns. Att uthärda, är att kämpa det inre kriget, varje dag, och stundom förlora, utan att ge upp.

Att hålla ut är att vara den jord, i hopplöshetens och glömskans tid, var hoppets och viljans frö kan gro och växa till att bli det som är – framtiden, den nya dagen som rinner ut. 

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 16 augusti, 2011

Basale element i Hegels filosofi

Innledning Det gis mange slags typer av filosofi, og én av disse er Hegels filosofi. Tankegangen i den filosofiske konsepsjonen til Hegel slik. Mennesket er av ånd, der ånden er tredelt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 december, 2014

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | Reportage om scenkonst | 23 februari, 2013

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2015

Sofie Livebrant, ”Lighthouse Stories”. Brus och Knaster/Playground.

Lighthouse Stories - Sofie Livebrant

Sofie Livebrant säger att hon läser för att bli inspirerad. Det är lätt att tro henne. Hon har tidigare bland annat tolkat Dan Andersson, Karin Boye och Emily Dickinson och ...

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 03 februari, 2016

Att skapa tillsammans med andra – om Click festivalen i Helsingör

För fyra år sedan startade Mikael Fock och Casper Øbro New Media Art festivalen Click i Helsingör i Danmark. Under åren har festivalen växt sig allt större med konstutställningar, musikframträdande ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2014

När folkbildningsrörelsen kom till Hälsingland

Den 14 september hade jag glädjen att få vara med när biblioteket i Hudiksvall fyllde 100 år. Det väckte en rad minnen, varav det första handlar om min farmor Therese. Hon ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.