- Gilda Melodia
- Publicerad:
Ultimata privilegiet
Händelser som ligger utanför den vanliga normen, allt det som genom att ske förvånar och kastar oss utanför oss själva, kan i vissa fall bidra till att normens drag blir tydligare. Att älska en annan människa är ingen konst.
Men när våra kroppar är i exil eller möter andra kroppar ... är denna erfarenhet omöjlig och läget i vilket älskarna, eller bara en av dem, kastas, liknar döden. Längtan i kärleken är kroppens tystnad.
Där är att älska och att dö detsamma.
Känslorna, begären, beteendena – t.o.m. orden som man använder i dessa sammanhang - är överallt likadana.
Kärleksspråket talar begripligt till våra egna hjärtan lika effektivt som till andra älskare överallt i världen.
Vad är det som gör att vår kärlek ändå blir unik?
Vad är det som gör att varje kärleksrelation –språkligt så allmän och i vissa fall så banal - för de inblandade blir ett väsen av allt det existerande?
Stöd Tidningen Kulturen
Den älskade varelsen som i våra ögon blir ett väsen av hela existensen – liksom den starkare ljusstrålen som förmörkar alla andra ljus - är kanske ett verktyg, en "vehikel" som öppnar oss mot och till det som annars skulle förbli osägbart.
Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn.
Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt begär ensamt.
Det är det erotiska begäret och rädslan inför döden som tvingar oss att öppna våra ögon för det som vi kallar Vara.
Ömsesidigheten i kärleken överlåter de älskande till att tillsammans erfara en sanning som bara i dödens ensamhet kan återupplevas.
Våra nakna kroppar i kärlek befriar sången och skriket som förenar oss med varandra och samtidigt förenar vårt köttliga tempel med Varats oändlighet.
Men när våra kroppar är i exil eller möter andra kroppar ... är denna erfarenhet omöjlig och läget i vilket älskarna, eller bara en av dem, kastas, liknar döden. Längtan i kärleken är kroppens tystnad.
Där är att älska och att dö detsamma.
Gilda Melodia
