Krigsslutet, 1945.

De som kom tillbaka

Intellektuella återvände idealfyllda till Tyskland efter freden 1945. Nu skulle något nytt skapas. Men idealen krossades och alltför många gav sig av igen. Exilen blev permanent.

Av: Gustaf Redemo | 17 september, 2015
Essäer om politiken

Om smak, dialog och estetik

Syftet i Gunnar D Hanssons Var slutar texten? är dels att jämka förhållandet mellan författaren som litteraturvetare och som essäist, dels parallellt att definiera ett nytt ämne vid Göteborgs universitet ...

Av: Gunnar Lundin | 11 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | 05 maj, 2016
Kulturreportage

Moa och Pelle, en kärlekshistoria

För en tid sedan började jag läsa en bok för min son. Boken var från min egen barndom, Moa och Pelle, en kärlekshistoria. Det var som att läsa runskrift. Jag ...

Av: Björn Augustson | 08 oktober, 2014
Gästkrönikör

Litteratur: Alexander McCall Smith - Precious och Grace



Pyramidspel och traumatiska barndomsminnen i den nya Damernas Detektivbyrå

Alexander McCall Smith

Precious och Grace

Översättning: Yvonne Hjelm

Massolit

 

Tycker du att sommaren i Sverige är för het? Det är inget emot sommaren i Botswana! Vännerna Precious och Grace, allmänt kända som Mma Ramotswe och Mma Makutsi på Damernas Detektivbyrå i Botswana, släcker törsten med otaliga koppar te.




Precious Ramotswe måste vara ett levande helgon som står ut med Grace Makutsi och hennes 97% från sekreterarskolan. Ja, vi får höra om de där 97% några gånger till i den här romanen.

 

Samma detektivbyrå, nya uppdrag, samma devis

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Man känner snabbt igen sig. Det är samma detektivbyrå, nya uppdrag, och samma förlåtande inställning från Mma Ramotswe. Vilket hon kan behöva, för Mma Makutsi håller på att bli alldeles olidlig. Hon pratar om allt möjligt irrelevant och gör konstiga utläggningar som tar flera sidor när det egentligen är klienten som ska berätta om ett fall. Hon påstår till och med att hon är detektivbyråns grundare och kallar Mma Ramotswe för "den andra kvinnan" när hon tror att Mma Ramotswe inte hör på. Men Mma Ramotswe bestämmer sig för att inte låtsas om det. Det är bättre att förtrycka känslorna än att få ut dem. Allt för arbetsfriden? Eller är det för att Mma Ramotswe förstår att Mma Makutsi har ett sjukt självhävdelsebehov? Även när de gäller de olika fallen funderar Mma Ramotswe på om det inte är bättre med förlåtelse än med hämnd, och om alla fall verkligen är värda att lösa ... Dessutom får hon en herrelös hund på nacken och Polopetsi, som brukar hjälpa till på Damernas Detektivbyrå, visar sig själv behöva hjälp när han blir inblandad i skumraskaffärer.

Väl beprövat formula av McCall Smith

En gång hörde jag följande meningsutbyte om Damernas Detektivbyrå: "Alla Damernas Detektivbyrå är precis likadana!" - "Ja men, det är ju det som är MENINGEN!"

Det är bara att fastslå direkt: Meningen med livet i Damernas Detektivbyrå kvarstår!

Man känner igen sig, och det är det som är meningen! Man kan dock inte påstå att det är samma historia, även om det är samma sensmoral som predikas. Man får till och med höra en hel predikan på köpet (Mma Ramotswe går i kyrkan).

Det är bättre att förlåta än att hämnas. Du mår själv mycket bättre av att vara glad och att förlåta dem som gjort dig orätt, än att gå omkring och bära på agg och se grandet i din nästas öga.

Det är bättre att ge brottslingar en andra chans än att sätta dit dem. Ingen blir snäll av att sitta i fängelse. Okej, det där sista var ett citat från Bamse, en svensk seriefigur som är raka motsatsen till Batman när det gäller attityden till brottsbekämpning, men det kunde mycket väl ha sagts av Mma Ramotswe, grundare av Damernas Detektivbyrå.

Ett levande helgon 

Precious Ramotswe måste vara ett levande helgon som står ut med Grace Makutsi och hennes 97% från sekreterarskolan. Ja, vi får höra om de där 97% några gånger till i den här romanen.

Det mest oförklarliga i romanen är att när en ny klient, Susan, kommer till Damernas Detektivbyrå för att spåra personer från sin barndom (hon flyttade sedan till Kanada) så är det Mma Makutsi som ska intervjuas i tidningen, där hon poserar med sitt diplom och pratar om sina 97% - och på vilket sätt ska detta hjälpa utredningen? Borde inte det vara bättre och mer logiskt att intervjua den kanadensiska återvändaren Susan och skulle inte det vara mer spännande för läsarna? Både för läsarna av den här romanen och läsarna av tidningen som figurerar i romanen?! (Jag slår vad om att ingen i Botswana kan ha undgått att höra om Mma Makutsi och hennes 97% vid det här laget, hon är extremt högljudd och jobbig - till och med hennes egna skor brukar säga åt henne att hålla tyst ibland!)

Vad hände i Susans barndom?

Susan är på jakt efter sin gamla barnflicka Rosie, och vill även hitta sina gamla vänner, klasskompisar och sitt gamla hus, men Mma Ramotswe vill inte sätta Susan i kontakt med barnflickan Rosie, eftersom Rosie var extremt elak mot barn och hon anklagade Susan för saker hon inte gjort, och stängde in henne utan bröd och vatten i tjänstebostaden. För ett litet barn verkar en dag som en evighet. Att bli inlåst så där kan vara traumatiserande för livet - och det märks att Susan fortfarande inte kommit över den grymma behandlingen. Ingen blir snällare eller mer väluppfostrad av att bli orättvist inlåst.

Mma Ramotswes moralpredikan för Susan är att hon inte får träffa Rosie, det är inte bra att hämnas, det är bättre att förlåta och gå vidare och till exempel träffa gamla klasskompisar och ha riktigt roligt i Botswana - och Susan gör som Mma Ramotswe säger. 

Sensmoral: Du skola förlåta dina fiender och dem som dig ont gjort.

Det hade varit bättre att komma med sensmoralen att man inte ska misshandla och missbehandla små barn som man ska passa, för de får ärr för livet av det. Även om det kanske är ärr som inte syns utanpå.

Plikten att förlåta allt - utom pyramidspel

Hela skuldbeläggningen läggs på Susan, att hon måste bättra sig och förlåta. Skulle det inte ha kunnat vara bra att träffa Rosie i terapeutiskt syfte? Susan måste ha byggt upp en bild av henne som ett stort monster under alla dessa år, att se henne på riktigt när hon själv är vuxen hade kunnat hjälpa.

En intrig som är mer logisk är den med den herrelösa hunden och jakten på ett hem till den - de föräldralösa barnen på barnhemmet, där barn som förlorat sina föräldrar i HIV-epidemin bor, tar verkligen den övergivna hunden till sina hjärtan. Hunden är perfekt tröst för de nyanlända föräldralösa.

Polopetsi har också fått en egen intressant intrig i den här boken, han har blivit inblandad i pyramidspel.

Mma Ramotwe säger till honom på skarpen att ge tillbaka alla människor deras pengar och att anmäla de som är skyldiga och ligger bakom svindeln och sätta dit dem ordentligt (Polopetsi har ju bara värvat investorer i god tro, han är inte hjärnan bakom). Så devisen att förlåta alla gäller tydligen inte riktigt alla, i alla fall inte folk som startar pyramidspel. Den bortkomne Polopetsi klarar ditsättandet så bra att han får avlönat jobb hos polisen på köpet (arbetet för Damernas Detektivbyrå är oavlönat) så på något sätt kan man ju ändå säga sig att pyramidspelet lönade sig för Polopetsi.

Ett farväl till gamla karaktärer?

Antalet karaktärer i Damernas Detektivbyrå har svällt för varje bok, kanske är det nu dags att ta farväl av Polopetsi? Och helst också Charlie, som bara är utfyllnad och som inte tillför boken eller detektivbyrån något. Kanske kan till och med Mma Makutsi och hennes talande skor ersättas? Mma Ramotswe verkar inte ha något nytt att säga de andra längre, hon tänker för första gången mer än hon konverserar med andra karaktärer i den här romanen. Ett utbyte av sekreterare och hjälpreda kanske kan få igång de vitsiga dialogerna igen! 

Det är bara att se fram emot nya fall i Botswana - med Mma Ramotswe som den snällaste brottsbekämparen sedan Bamse!

 

Belinda Graham

 

Ur arkivet

view_module reorder

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 3

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 21 maj, 2013

Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | Resereportage | 06 september, 2009

12 oktober

Lina Andréasson är 23 år och bor i Malmö. Hon studerar vid Lunds Universitet där hon ska ta sin fil.kand i litteraturvetenskap i höst. Tidigare har hon gått två år ...

Av: Lina Andréasson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 22-2013

Kravallerna i Husby och andra förorter. Ett smärtsamt nederlag för alla. För Husbyborna, för Stockholm, för Sverige, för hela samhället. Förhoppningsvis blir det en väckarklocka som får oss alla att uppmärksamma ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 25 maj, 2013

En intervju med Stuart Staples från Tindersticks

Stuart Staples, sångare och låtskrivare i det engelska bandet Tindersticks, möter mig med ett stort leende och ett fast handslag. Han är enkelt och elegant klädd i kavaj, skjorta, mörka ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 19 maj, 2010

“Tim 2006-2008. Art Farm, Yang Zhen (Beijing)”  av Wim Delvoye, Courtesy the Artist

Hudnära konst

På ryggen har han en stor tatuering av en känd konstnär. När han dör kommer skinnet att skäras bort och ramas in som ett konstverk. Nej, det är inte en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 16 februari, 2017

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

Att vara en annan: Robert Musils Möglichkeitsmensch

Någon gång på 1930-talet gjorde den österrikiske författaren Robert Musil denna anteckning i sin dagbok: ”Seit ich zum Leben erwacht bin, denke ich mir die Sache anders” (Alltsedan jag vaknade ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.