Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | 08 april, 2010
Konstens porträtt

Od Óðr, den extatiskt rasande, är i nordisk mytologi en gåtfull version av Oden.

Helgande och extas

Söker man inspiration i det absurda, surrealistiska och skämtsamma har man större chans att utveckla en originell eller intressant idé, än om man skulle arbeta helt mekaniskt med ett platt ...

Av: Eirik Storesund | 22 april, 2017
Essäer om religionen

G.K.Chesterton (1874-1936) Dikter i översättning av Erik Carlquist

G.K.Chesterton (1874-1936) är mest känd för sina berättelser om Fader Brown, den okarismatiske prästen som löser svåra detektivgåtor genom sina teologiska insikter. Själv konverterade Chesterton till katolicismen 1922. Chesterton var dessutom ...

Av: G.K.Chesterton | 12 augusti, 2014
Utopiska geografier

ur Matrix

An awful waste of space – människans förgänglighet sedd genom samtida kulturyttringar

Ända sedan jag var liten har jag stått och blickat mot det förflutnas förtvinade brist på varaktighet. Ögonblick som samlats och sparats i mitt inre ska en gång inte längre ...

Av: Daniel Lehto | 11 november, 2017
Kulturreportage

Malin Bergman Gardskär. Foto Privat

Mannens rätt att få utöva makt



Inget är så känsligt som att kritisera det manliga beteendet, både den enskilda individens samt de beteenden män i grupp har en tendens att nedlåta sig till. Inget är heller så heligt som att som man få försvara det dagliga förtrycket som aldrig vill ta slut och sociala medier har blivit en utmärkt lekplats för män där de obehindrat kan dra oss i håret, kasta grus och förstöra våra sandslott. 
Jag är mycket väl medveten om att inte alla män våldtar, hotar, förnedrar eller trakasserar kvinnor, tvärtom så är jag omringad av vettiga, kloka män. Men det är ju inte heller dem jag riktar detta till.
Den ofrivilliga närkontakten

Det var en lördag eftermiddag, soligt väder och jag satt och väntade på bussen. Jag var den enda vid busshållplatsen och tvärs över gatan, på platsen och i huset där det nyligen flyttat in en byggfirma, pågick det en fest, en killfest. Bussen var sen och festen mittemot alltmer högljudd när jag ser att blickarna nu riktas åt mitt håll. Två av dem lösgör sig ur klungan och tar sikte på busshållplatsen men innan de går ser jag hur de andra männen dunkar de två i ryggen och skrattar högt.

Jag hör inte vad de säger men jag förstår att något är på gång. Jag hoppas att bussen ska hinna komma men det gör den inte så jag ringer min man som är hemma och säger att jag vill att han ska komma. Olustkänslan är stark men eftersom att jag har en tid att passa så kan jag inte bara gå därifrån. Och samtidigt som jag känner den där olustkänslan så väl så försöker jag intala mig att jag ska skärpa mig, att det hela inte är så farligt.

Att jag bara överdriver och är känslig.

De båda männen som kommer emot mig går in i busskuren varav den ena sätter sig bredvid mig. Jag ignorerar dem men är på helspänn. Då flyttar sig han som redan sitter ner så nära att hans kropp nuddar min varpå jag direkt reser mig och går. Männen som är kvar på andra sidan gatan brister ut i ett högljutt skratt och de två männen går långsamt tillbaka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag skäms men jag vet inte varför. Jag sneglar ner på valet av mina kläder men kan inte hitta något att anmärka på. Eller jag kanske inte skulle ha tagit sandalerna?

Mina fina nya sommarskor som exponerar en del av mina bara fötter.

Vad hade jag gjort för att få dem att bete sig så? Ingenting.

Mitt enda brott var att jag befann mig där, väntandes på en buss som var sen.

Det var ingen farlig handling de utsatte mig för. Egentligen. Inget våldsamt övergrepp och jag tror knappast att de skulle slita av mig kläderna och våldta mig där och då.

Men handlingen, den där lilla handlingen och den där ofrivilliga närkontakten av en annan människas kropp var oerhört kränkande. Den fick mig att känna mig totalt maktlös och utelämnad. Jag kände mig genast äcklig och anklagade mig själv.

Jag tycker om att motionera och gör det gärna på kvällen och ikväll var första kvällen sedan det hände som jag vågade mig ut på egen hand. Jag såg mig om över axeln hela tiden och kunde inte slappna av under den timmen jag var ute. Jag kom på mig själv med att hela tiden söka med blicken efter människor och hus som såg trygga ut, som skulle kunna vara min tillflykt om jag av någon anledning måste ta skydd. Och då bor jag ändå i ett tryggt, vitt medelklassområde som stundtals till och med kan te sig ganska idylliskt.

Patriarkala maktstrukturen har ingen etnicitet

Att just de här männen inte var svenskar har ingen som helst betydelse. I höstas fick jag exakt samma vidriga bemötande av svenska män som jobbade på ett av Sveriges största byggföretag. Förra sommaren var det en svensk man som körde förbi mig en kväll när jag var ute och gick och det räcker tydligen med att byta till korta träningsbyxor för att en man ska tvärnita med bilen och vända om för att sedan försöka komma ikapp en. (Fast då har jag redan sprungit in i ett villaområde och tagit en annan väg hem.) De gånger jag varit utsatt för diverse olika sexuella övergrepp, (ja för dem är flera), har det varit av svenska män.

Den vita svenska mannen är inte ett dugg bättre än män med en annan härkomst för den patriarkala maktstrukturen har ingen etnicitet.

Häromkvällen när jag var ute med hunden var det en man som gick ut och ställde sig på husets farstubro och följde mig med långsamt blicken under hela den sträckan utanför hans hus. Små saker som för oss kvinnor är så oerhört starka, kränkande och skapar en känsla av att vi aldrig är trygga. Som om rätten till våra kroppar är männens. Och det här är bara en liten, liten del av det man som kvinna får vara med om.

Jag är mycket väl medveten om att inte alla män våldtar, hotar, förnedrar eller trakasserar kvinnor, tvärtom så är jag omringad av vettiga, kloka män. Men det är ju inte heller dem jag riktar detta till. 

Vem tror du att du är?

Den senaste tiden har näthatet fått ett ordentligt uppsving. Först drevet mot artisten Zara Larsson, som efter att hon blivit felciterad i Expressen, blir fullständigt överkörd både av privatpersoner men också media, där alla är helt eniga om en sak; vem tror hon att hon är egentligen? Men om en manlig artist göra samma sak, vilket de gör hela tiden, så rycker man bara på axlarna och ler lite godmodigt åt spektaklet. Det är väl inte så farligt liksom.

Bloggerskan Kissie skrev ett inlägg på sin Facebooksida att hon tyckte att John Guidetti, svensk fotbollsspelare i U21-landslaget, skulle ta och lugna ner sig lite och inte bete sig om han räddat världen (angående hans insats när Sveriges U21-landslag tog guld förra veckan) och får direkt kommentarer från kränkta män som försvarar det han gjort och kontrar med kommentarer som: och vad har du egentligen åstadkommit med ditt liv? Vem tror du att du är? Och kommentarerna som nedvärderar hennes utseende tycks aldrig ha något slut.

"Inte alla män..." är en vanlig kommentar man får höra när man försöker belysa de olika maktstrukturer och den diskriminering som råder över hela världen.

Bara för att rasism och brist på human kvinnosyn råder över hela världen betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tänka att vi i Sverige är att ändå har det så himla bra, vilket vi på många punkter har. Eller att bara för att det finns män som inte våldtar eller beter sig som svin så ska vi tycka att kampen som förts nu är tillräcklig. Bara för att inte just min man, min far eller mina manliga vänner och kollegor inte våldför sig på kvinnor eller anser att kvinnan är av det lägre stående könet. 

Var lite nöjd istället

Män är väldigt snabba på att hävda att vi kvinnor har det så himla förspänt ändå, att vi svenska kvinnor bara gnäller. Att vi borde vara lite nöjda istället. Ja, rentav tacksamma.

Män tar gärna på sig rollen som tolkningsföreträde för oss trots att de inte är ett dugg intresserad av att ta reda på hur vi egentligen har det.

Män som inte har en aning om hur det känns att bli avklädd med blicken så fort man äntrar ett rum, män som inte har en aning hur förnedrande det känns att bli tafsad på när helst de passar dem, hur utsatt man som kvinna känner sig när man kliver in i en taxibil för att åka med en okänd man, hur klumpen i magen växer när det kör förbi en bil som saktar in eller hur äcklig man känner sig när män som tror att de är diskreta passar på att kika ner i urringningen.

Män som passar på att utöva sin makt så fort de kommer åt.

"Men tjejer tafsar också, hur kul tror ni det är?" Nej, vi vet EXAKT hur "roligt" det är eftersom vi blir utsatta för det hela tiden. Kvinnor är knappast det felfria könet och detta är såklart inte acceptabelt beteende från något håll. Men jag vågar nog säga alldeles säkert, att medan du som är man, kanske 1.85 lång och blir tagen i rumpan så kanske du på sin höjd vänder dig och blir irriterad eller skrattar bort det tillsammans med dina vänner.

Jag vågar nog påstå att du inte börjar anklaga dig själv för det som händer eller börja ångra att du tagit på dig byxor som smiter åt eller ens att du känner dig smutsig och äcklig.
Men det gör vi.

Medan du, när du går ensam hem från tunnelbanan en sen och mörk kväll, möter tre kvinnor, inte ens reflekterar över att något skulle kunna hända. Du bara passerar dem och går hem och känner dig lugn och trygg. Men för oss kvinnor är det en ständig skräck och oro.

Att vara kvinna innebär att ständigt vara på sin vakt, vad du än gör och i vilka rum du än rör dig i. Att vara kvinna är att ständigt förtryckas, förminskas och på alla möjliga sätt förnedras.

Att vara kvinna är att hela tiden höra män upplysa en om att man inte ska tro att man är något.

Malin Bergman Gardskär

Ur arkivet

view_module reorder
Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 14 januari, 2016

Mörkrets hjärta

Olof Lagercrantz har skrivit att författaren ska ta läsaren i handen för att lotsa denne genom berättelsens faror på en törnbeströdd stig, ungefär som Vergilius leder Dante genom 1300- talets ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 19 mars, 2013

Att ha sig eller omaka sig med Percival

Det är en snålkall majmorgon med kulen regnblåst. En spillkråka hackar så det sjunger i telestolpens murkna virke. Svarta moln far över himlen. Naturen gör motstånd mot sin egen skönhet ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 30 maj, 2011

Liljevalchs vårsalong 2012: ”Vem skulle ana…?”

Liljevalchs årliga jurybedömda utställning är i full gång. Vårsalongen drar till sig etablerade och aspirerande konstnärer runt om i landet och många är de som söker varje år. Till årets ...

Av: Yohanna Nordh | Essäer om konst | 04 februari, 2012

Teatermasker hos Ingela

Från världens scener. Genom tid och rum

Ingela Karlsson tycks vara en av dessa urbegåvningar som ingenting rår på – utom viljan, inspirationen, tanken. Hon driver ”Teaterbägaren” sedan 20 år, skapar föreställningar, skriver, regisserar, komponerar. Hennes arbetsfält ...

Av: Annakarin Svedberg, text och bilder | Scenkonstens porträtt | 03 mars, 2017

Roland Barthes

Roland Barthes och den tidlösa autarkin

Roland Barthes, som föddes för precis 100 år sedan och dog 1980, etablerade sig som ledande fransk intellektuell med den litteraturteoretiska essän "Litteraturens nollpunkt" (1953), en position som bara förstärktes ...

Av: Arne Melberg | Litteraturens porträtt | 18 december, 2017

 Annalisa Ericson och Nils Poppe i Blåjackor

Den Store Nils Poppes internationella genombrott

Blåjackor har kallats både den bästa svenska filmen och den roligaste svenska filmen --- och dessutom den största teatersuccén. En succé som gick via Frankrike, Danmark och England och tusen ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 02 november, 2016

Malmö stadsbibliotek med den nyare tillbyggnaden Ljusets kalender. Foto: Anna Nyman

Minnen från en barndoms stad

I en längre text låter Harriet Svensson, ordförande i Proust-sällskapet, minnena från sin barndom i Malmö flöda fritt. Inför läsaren skapar hon en bild av den barndom hon bär med ...

Av: Harriet Svensson | Essäer om litteratur & böcker | 24 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.