Applåd!!!

Vad är det egentligen vi applåderar när vi applåderar? Är det själva framförandet, den specifika tolkning vi just fått lyssna till? Eller är det kanske verket i sig: kompositionen? Eller ...

Av: Björn Gustavsson | 10 februari, 2016
Björn Gustavsson

Att dela ensamheten med Alice Munro

Alice Munro är en skicklig stilist som skildrar det vardagliga livet. Ungefär så har det sagts. Men vad är det där stilistiska och vad är det för liv? För 1800-talets stora ...

Av: Christina Kall | 23 oktober, 2013
Litteraturens porträtt

Elsa Viola. Anteckningar från våning 33

1. De har spärrat in mig och hon har vaknat någonstans i öster. Det var så det började den här gången, precis så. Det där snabba, sköna, onda kan jag inte ...

Av: Elsa Viola | 28 oktober, 2013
Utopiska geografier

Jean Luc Godard, 1968. Foto: Gary Stevens. CC By 2.0

Till sista ögonblicket

Jag ser gärna om filmer. Man kommer närmare, har ramverket klart för sig, kan övergå från ett kursivt, i någon mening ofullständigt, tittande till ett mer fokuserat. Filmer som tål ...

Av: Ulf Stenberg | 04 februari, 2016
Essäer om film

Litteratur: Niels Peter Stilling - Danmarks Herregårde: Skåne Halland og Blekinge



Danska herrgårdar i Sverige

Niels Peter Stilling
Danmarks Herregårde: Skåne Halland og Blekinge
Gyldendal

I två tidigare böcker har historikern och museimannen Niels Peter Stilling mycket ingående och faktarikt förtecknat och kommenterat herrgårdarna på en rad större och mindre danska öar: på Sjælland, Møn, Lolland-Falster, Fyn och Langeland.



På bokens vackra omslag syns ett porthus som uppfördes år 1600, det på Hovdala strax söder om Hässleholm, ”en krigerborg ved Finjasøen” som länge var förfallet och som under de år militären använde markerna till stridsvagnsövningar var stängt för besökare.

 

Nu har turen kommit till de delar som sedan sen vikingatid varit danskt land men som på grund av ”den ulykkelige fred i Roskilde i 1658” inte längre är det. Det tredje bandet,”Danmarks Herregårde: Skåne Halland og Blekinge” är alltigenom intressant och som tack vare redaktören Marianne Moring och grafikern Bettina Kjærullf-Schmidt på Gyldendal blivit ett praktverk. De sex första kapitlen som håller sig till Skåne går kronologiskt fram, från medeltiden och renässansen över barock, rokoko, klassicism och empire till 1800-talets medeltidssvärmande historicism. I de avslutande båda kapitlen förtecknas nio herrgårdar och slott i Halland och tre i Blekinge. Boken hinner med sammanlagt åttio byggnader.

Det börjar med Borgeby strax utanför Landskrona där Rainer Maria Rilke kände sig hemma hos Hanna Norlind och hennes man målaren och författaren Ernst, han som till Baltiska utställningen i Malmö 1914 åstadkom en praktfull affisch med flygande storkar. Sådana var han bra på, liksom på kajor och kråkor. Och det fortsätter med de många senmedeltida borgarna på Österlen, som Glimmingehus, Bollerup och Tosterup som spelar en viss roll i HasseåTages film "Äppelkriget". Torup i bokskogarna strax utanför Malmö är den första i kapitlet om renässansborgar. Där bodde den feministiska pionjären friherinnan Coyet på vars namn Hjalmar Gullberg rimmade, i en visa vars insjungning av Edvard Persson blev efterhängsen. Det är en bedövande vacker trakt i vårens lövsprickning, och på hösten är färgprakten lika överväldigande som lönnträden i New England.

På Torup föddes astronomen Tycho Brahe som dog i Prag. Av hans tillhåll på ön Ven finns bara grunden kvar: Uranienborg hör till renässansruinerna, samman med Månstorps Gavlar och annat. Bland barockens byggnader återfinns Rössjöholm i nordvästra Skåne, det gods där Frans G. Bengtssons far var förvaltare, liksom Övedskloster, ritat av Carl Hårleman och Jean Erik Rehn, från 1753 ägt av släkten Ramel. Byggnaderna blev så ståtliga att Gustav III under ett besök avundsamt tyckte att det var alltför kungligt för någon som inte hörde till kungahuset. Börringe Kloster just där man tar av norrut från vägen mellan Ystad och Malmö för att komma till Sturup har ett omfattande slottsbibliotek, fast det på Trolleholm är ännu större – om sådana slottsbibliotek kan man läsa i Per Wästbergs vackra bok ”Resa i tysta rum”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Arton slott och herrgårdar vars yttre restaurerats, renoverats och förvandlats och inte sällan förvanskats listas under rubriken ”Historicisme”. Örtofta, Gärsnäs och Trolleholm blev den danske arkitekten Ferdinand Meldahls ”legeplads”. En av hans lärjungar var landsmannen Peter Boisen som åstadkom vackra hus som stadsarkitekt i Ystad, ovanligt många finns kvar. En annan som gärna återskapade det medeltidsromantiska var Helgo Zettervall, när han inte ritade kyrkor i Eslövsgotik eller ägnade sig åt universitetshuset i Lund. Och på Jordberga, bekant som platsen för alla förvecklingarna i Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”, märks C. G. Brunius förkärlek för gotiska bågar och valv i rött tegel, nära släkt med den nordbaltiska tegelarkitekturen i tyska hansestäder.

På bokens vackra omslag syns ett porthus som uppfördes år 1600, det på Hovdala strax söder om Hässleholm, ”en krigerborg ved Finjasøen” som länge var förfallet och som under de år militären använde markerna till stridsvagnsövningar var stängt för besökare. I sen tid har det restaurerats på varsamt vis. Och mot slutet av boken beskrivs ett ännu mera imponerande bygge, Tjolöholm där kungsgården Thølæ fanns på 1200-talet, och som den förmögna göteborgsfamiljen Dickson uppdrog åt den mycket unge Lars Israel Wahlman att rita, i engelsk arts and craft-stil. Eftedr byggherren James Fr. Dicksons plötsliga död i mars 1898 tog hans änka Blanche  mycket aktiv del i tillkomsten. Om den historien finns en intressant dokumentärroman av Eva Maria Liffner, ”Drömmaren och sorgen”. Också Tjolöholm har förevigats på film, där utspelar sig Lars von Triers undergångsmärkta ”Melancholia”.

 

 

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 23 september, 2013

” Lämna för Guds skull Gud i fred” (Mäster Eckehart)

Går man från Domplatz - där universitetet Luther studerade vid för övrigt är sammanbyggt med själva katedralen - in i den vindlande och vackra medeltidsstaden Erfurt och dess trånga gränder ...

Av: Crister Enander | Essäer om religionen | 25 januari, 2010

Three ladies in Cairo. Del I. Love and Loss

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den man som ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 04 juli, 2014

George Bernard Shaw

George Bernard Shaw - den excentriske avvikaren som alltid gick sin egen väg Han åt inte kött. Men han tuggade mer än gärna i sig sina motståndare med glupande aptit. Få ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Intervju Jamie Woon

Soul och dubstep-artisten Jamie Woon har hyllats i sitt hemland Storbritannien. Med sammetslen ljus röst sjunger han sina egenproducerade kompositioner vars eklektiskt klara ljudbild är minimalistisk och svängig på samma ...

Av: Lena Lidén | Musikens porträtt | 30 augusti, 2011

Moralsk realisme

Innledning Med ‘realiteten’, det vil si det som er virkelig eller som utgjør virkeligheten, forstår jeg ‘det som er så stort at det går ut over alt det mennesket er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2014

Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 21 december, 2012

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | Agora - filosofiska essäer | 10 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.