Applåd!!!

Vad är det egentligen vi applåderar när vi applåderar? Är det själva framförandet, den specifika tolkning vi just fått lyssna till? Eller är det kanske verket i sig: kompositionen? Eller ...

Av: Björn Gustavsson | 10 februari, 2016
Björn Gustavsson

Att dela ensamheten med Alice Munro

Alice Munro är en skicklig stilist som skildrar det vardagliga livet. Ungefär så har det sagts. Men vad är det där stilistiska och vad är det för liv? För 1800-talets stora ...

Av: Christina Kall | 23 oktober, 2013
Litteraturens porträtt

Elsa Viola. Anteckningar från våning 33

1. De har spärrat in mig och hon har vaknat någonstans i öster. Det var så det började den här gången, precis så. Det där snabba, sköna, onda kan jag inte ...

Av: Elsa Viola | 28 oktober, 2013
Utopiska geografier

Jean Luc Godard, 1968. Foto: Gary Stevens. CC By 2.0

Till sista ögonblicket

Jag ser gärna om filmer. Man kommer närmare, har ramverket klart för sig, kan övergå från ett kursivt, i någon mening ofullständigt, tittande till ett mer fokuserat. Filmer som tål ...

Av: Ulf Stenberg | 04 februari, 2016
Essäer om film

Litteratur:Eskil Fagerström - Rom. En stads historia



Från myten till sophanteringen. Rom genom historien.

Eskil Fagerström

Rom. En stads historia

Historiska media  

 

Eskil Fagerström tar oss på en lång resa i tiden och berättar om skatter och hemligheter av Europas mest kaotiska stad: Caput Mundi Rom.




Intressanta kapitlen i Rom. En stads historia, handlar inte bara om konst utan om politik och historia. Vi kan njuta av spännande artiklar som oftast handlar om katolicism och påvar, men det är jo dem som gjort Roms historia.

 

Rom var den västerländska civilisationens mitt i nästan tusen år. Roms historia är inte bara en historia av krig och makt utan framförallt en historia av väg- och byggnadsingenjörer, av
vattenbyggnad, av civilrätt, statsrätt, förvaltningsrätt, liksom också straffrätt. Den romerska rätten betraktas som en av de mest betydande insatserna i den mänskliga kulturens utveckling.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Romarna i sitt rättssystem för den första gången och på ett förebildligt sätt förstått att förena en fast logik och formell stringens med ett realistiskt sinne för det praktiska livets skiftande behov. 

Ab urbe condita 

Eskil Fagerström börjar med myten, myten om ”Urbe” (staden). Ab urbe condita, i klassisk ortografi ABVRBECONDÍTA; förkortat a. u. c. varianter: Anno ab urbe condita, A. a. U. C. eller Ab Urbe Condita) är latin för 'från stadens grundläggning', och syftar på Roms grundande, enligt traditionen år 753 f.Kr., och är benämningen på den klassiska romerska tideräkningen.[1] År 2017 i den gregorianska kalendern är 2770 om man räknar "Ab urbe condita".

Vanligare var dock att romarna benämnde åren efter vilka som var konsuler eller, under kejsartiden, utifrån antal år en kejsare hade regerat.

Fagerström berättar men kunskap, ironi och värme om de sju kungarna i den mytiska Rom: Romulus, Numa Pompilius, Tullius Hostilus, Ancus Martius, Lucius Tarquinius Priscus, Servius Tullius, Lucius Tarquinius Superbus. Rex Sacrorum (latin för "Kung över det heliga") var det högsta prästämbetet i Rom när Rom regerades av kungar som också innehade ämbetet.

Detta förändrades när den siste kungen, Tarquinius Superbus, avsattes och Rom blev republik 510 f.Kr. Någon måste då ansvara för de ritualer som kungen tidigare hade utfört. Romarna utsåg då en Rex Sacrorum. Denne var alltid en patricier som valdes på livstid. Teoretiskt var han den högste prästen men i praktiken var han mindre betydelsefull än Pontifex Maximus. Till skillnad från denne och augurerna var han förbjuden att inneha något annat ämbete. Han var frikallad från alla militära och civila skyldigheter. På grund av dessa inskränkningar var ämbetet aldrig eftertraktat av plebejerna och förblev därför ett monopol för patricierna ända fram till år 390 då det avskaffades av Theodosius I. Rex sacrorums hustru var också präst och hade titeln Regina Sacrorum (Drottning över det heliga). Rex Sacrorum och Regina Sacrorum presiderade vid de offer som utfördes varje månad vid Ides, Nones och Kalendas enligt den romerska kalendern. Han offrade till Jupiter och hon till Juno.

De romerska kejsarna innehade makten i romarriket under den period som kallas det Romerska kejsardömet och som avlöste den Romerska republiken. Övergången mellan republik och kejsardöme innebar att makten samlades hos en enda person, snarare än hos "Senaten och folket i Rom".

Detta skedde gradvis, och historiker ser olika tidpunkter som brytpunkter mellan republik och kejsardöme: Mordet på Julius Caesar (44 f.Kr.), slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller då Gaius Octavianus fick hederstiteln Augustus (27 f.Kr.).

Augustus, som allmänt anses ha varit den förste kejsaren, var noga med att upprätthålla bilden av republikanskt styre och antog ingen särskild titel för att markera början på sitt styre (som började 27 f.Kr.).Istället koncentrerade han helt enkelt den makt som redan fanns bland de romerska magistraterna till sig själv och övertog den existerande hederstiteln "Princeps Senatus" (den förste i senaten).  Denna regeringsform, som varade i nästan 300 år, kallas därför för "Principatet".

Efter den romerska krisen på 200-talet, formaliserade och förskönade Diocletianus den senaste tidens kejserliga styrelsesätt, genom att etablera det så kallade "Dominatets" period i det romerska kejsardömet. Detta kännetecknas av att makten uttryckligen lades på kejsarens person och att man började använda titeln "Dominus Noster" ("Vår herre"). Från och med Diocletianus fanns det ofta flera kejsare samtidigt, som delade makten över det vidsträckta riket mellan sig. Efter Theodosius I:s död 395 e.Kr. delades riket permanent i en västlig och en östlig halva. De var dock inte juridiskt åtskilda och kejsaren i det mer stabila östliga riket utövade ofta makt över den västra halvan. Rom upplevde stora problem efter 395 e.Kr. och föll samman fullständigt efter 455 e.Kr. – den siste västromerske kejsaren abdikerade 476 e.Kr., varefter Östrom fortsatte att hävda anspråk på Västroms förra territorium. Rom fortlevde till 1453 och Osmanska rikets erövring av Konstantinopel. De östromerska kejsarna, som i modern tid allmänt kallas bysantinska kejsare, fortsatte en obruten rad av romerska kejsare. Listan över Östromerska kejsare fortsätter fram till 610 e.Kr., vilket numera brukar vara gränsår för när man slutar kalla riket för det östromerska och övergår till att kalla det för det bysantinska.

Medeltiden

Sedan tar Fagerström oss på en kavalkad över Roms tidiga medeltidshistoria. Men kampen mellan de två imperier (Öst och Väst), de inre strider mellan påvarna i den som hade blivit kristendomens huvudstad i denna del av Europa. Intressanta kapitlen om påven Gregorius (här slarvar författare lite med stavningen på italienska och latin i en annars perfekt behärskat språk).

Så småningom börjar Rom befolkas av helgon och änglar som ersätter de gamla gudarna och halvgudarna i folksjälen. Påvarna tänker då mer på att förvandlar Rom till en konststad såsom Florens, med konstnärer som Michelangelo än på kyrkan i sig.

Hade inte varit för reformen och Luther hade den påvliga stolen förvandlat sig till en av de många monarkier under den där tiden.

Den religiösa revolten med Martin Luther i spetsen men också med Huldrych Zwingli och Jean Calvin tvingar den romerska kyrkan till den katolska reformationen, som återtar de gamla metoder de använde under den tidigare medeltiden som till exempel inkvisitionen. Den katolska kyrkan tog också mera målmedvetet än tidigare konsten i sin tjänst, och den triumfatoriskt överdådiga, sydeuropeiska barockstilen blev ett viktigt propagandavapen i motreformationens tjänst. Motreformationen lyckades tränga tillbaka reformationen i Mellaneuropa och konsoliderade katolicismen under en stark påvemakt. ”Kättarna” brändes på bålet lite överallt, inte bara munkar och filosofer som Giordano Bruno (1600 på Piazza Capo dei Fiori) utan också Jean D'Arc, Girolamo Savonarola som sedan upprättades och blev helgon förklarade.

Underbara kapitlen och de om barocken så centralt i Romshistoria med Bernini, Francesco Borromini,  Pietro da Cortona. Det var under renässansen och barocken som Peterskyrkan blev den kyrka vi kan besöka idag. Och inte bara Peterskyrkan, utan också Roms mest intressanta kyrkor och torg byggdes under den där tiden!

Modernitet

Intressanta kapitlen i Rom. En stads historia, handlar inte bara om konst utan om politik och historia. Vi kan njuta av spännande artiklar som oftast handlar om katolicism och påvar, men det är jo dem som gjort Roms historia.

En kort parentes av påvens makt över staden har vi efter Italiens enande (på italienska kallat Risorgimento) När det fransk-tyska kriget bröt ut i juli 1870 måste Frankrike på grund av kriget kalla hem alla tänkbara trupper. Då återdrogs även de franska kompanierna från Rom.

Detta ledde till att den italienska armén ostört kunde angripa och besegra påvestaten och införliva den sista resten i Italien. Huvudstaden flyttades därefter till Rom, Viktor Emanuel II flyttade därmed in i påvens residens Quirinalpalatset – som idag är presidentpalatset – och påven förvisades till Vatikanen.

Fred med påven slöts först av Mussolinis regim genom Lateranfördraget 1929, då sedan dess Vatikanens område utgör en egen stat – Vatikanstaten. Mussolini lät som en manifestation av Lateranfördraget bygga Via della Conciliazione, som en symbolisk länk mellan Vatikanen och centrala Rom. Den konstruerades genom att riva ett antal kvarter från Peterskyrkan ner mot Castel Sant ‘Angelo och bygga matchande monumentala fasader längs sidorna.

Rom. En stads historia avslutas med kapitlen om Mussolinis nya imperium, med efterkrigets svåra år fram till 1960-talet ekonomiska framgångar då Rom och Italien intog en viktig plats i den enade Europa, eller snarare Italien bidrog att grunda Unionen.

Eskil Fagerström fortsätter berätta om den samtida Rom, med sina politiska skandaler, sina strider mellan olika ”socialismer” och sitt stora problem idag: sophanteringen.

En fin bok som starkt rekommenderas... även till turister!

 

 

 

 

 

 

Gilda Melodia

 

Ur arkivet

view_module reorder

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 23 september, 2013

” Lämna för Guds skull Gud i fred” (Mäster Eckehart)

Går man från Domplatz - där universitetet Luther studerade vid för övrigt är sammanbyggt med själva katedralen - in i den vindlande och vackra medeltidsstaden Erfurt och dess trånga gränder ...

Av: Crister Enander | Essäer om religionen | 25 januari, 2010

Three ladies in Cairo. Del I. Love and Loss

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den man som ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 04 juli, 2014

George Bernard Shaw

George Bernard Shaw - den excentriske avvikaren som alltid gick sin egen väg Han åt inte kött. Men han tuggade mer än gärna i sig sina motståndare med glupande aptit. Få ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Intervju Jamie Woon

Soul och dubstep-artisten Jamie Woon har hyllats i sitt hemland Storbritannien. Med sammetslen ljus röst sjunger han sina egenproducerade kompositioner vars eklektiskt klara ljudbild är minimalistisk och svängig på samma ...

Av: Lena Lidén | Musikens porträtt | 30 augusti, 2011

Moralsk realisme

Innledning Med ‘realiteten’, det vil si det som er virkelig eller som utgjør virkeligheten, forstår jeg ‘det som er så stort at det går ut over alt det mennesket er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2014

Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 21 december, 2012

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | Agora - filosofiska essäer | 10 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.