Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Tibet - en dröm i väst

Om "Prisoners of Shangri-La" av Donald S. Lopez jr. Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998 Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur ...

Av: Annakarin Svedberg | 23 februari, 2011
Essäer om religionen

Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Kulturkrönika September 2016



Fem kulturhöjdpunkter denna sensommar: 1) Sara Broos nya film Speglingar; 2) indie-pop kontra barock på Drottningholmsteatern ; 3) Tjajkovskijs balettklassiker Nötknäpparen i technoversion på Dansens hus; 4) renässans för salongsmåleriet på Waldemarsudde; 5) Folkoperans starkaste uppsättning på många år: Philip Glass opera Satyagraha. 
Satyagraha betyder Sanningens väg och är en filosofi och utövande av icke-våldsmotstånd som utvecklades av Gandhi. Philipp Glass opera är både musikaliskt och innehållsmässigt påverkad av indisk musik och indisk filosofi. Huvudsakligen handlar den om Ghandis icke-våldsfilosofi och om hur Gandhi tillsammans med sina anhängare skapar bättre villkor för diskriminerade grupper.

Men vi börjar i biosalongen: Sara Broos, som tidigare haft stort framgången med filmen om Lars Lerin, För dig naken, har nu gjort en personligt vinklad film om sin mamma, konstnären Karin Broos. I den poetiskt, associativt formade dokumentären beskriver Sara Broos öppenhjärtigt deras relation, men speglar också sina ätstörningar i mammans revolutionära ungdomsår och delvis destruktiva leverne. Ju mer dottern försöker förstå, desto djupare når hon in i något som slutligen växer till en betraktelse över livet självt.
"Vi är vana vid att använda varandra som redskap i vår familj", sa nyligen Sara Broos – men det intressanta är att resultatet här (kryddat med värmländsk accent och lerinskt vackra bygdebilder) blir så allmängiltigt.

En skogsskördare som kapar träd efter träd och snart har fällt en hel skog... allt blir till bilder som väcker funderingar. Stilen är omväxlande bryskt dokumentär och drömskt svävande. Sara Broos lyriska infallsvinklar påminner om såväl Jan Troell (inte minst i Sagolandet) och Laurie Andersons montageartade filmteknik.
Ska man till Drottningholm en sensommarkväll och luften är ljummen (och det har den verkligen varit i år) finns det väl inget ljuvligare än att resa med någon av de vita gamla båtarna från tidigt 1900-tal. Man kommer i stämning, helt enkelt, för vidare upplevelser i det gamla teaterhuset från Gustav III:s tid...

Denna gång bjöds en ytterst speciell konsert där indie-musik mötte barock; här i form av sångaren och låtskrivaren Peter von Poehl (numera bosatt i Frankrike och gift med dottern till nobelpristagaren Patrick Modiano) tillsammans med organisten Martin Hederos och trummisen Larry Mullins – och därtill en grupp barockmusiker från teaterorkestern, här anförda av violinisten Maria Lindal.

Maria Lindals (kanske lite väl klämkäcka) kommentar till detta udda musikaliska möte: "Att mötas som musiker över genregränser är inget nytt men det är alltid lika häftigt att upptäcka att nästan all musik består av samma byggstenar – harmonik, melodi och rytm. Ta vilket barockstycke som helst, skala bort melodin och fokusera på basgången så kommer du att märka att den skulle fungera till de flesta pop- och rocklåtar vi idag kallar modern musik. Peter von Poehls låtar parade med några barocklåtar känns helt naturligt. Tänk att gubbar som Bach, Vivaldi och Purcell skrev musik på samma sätt som Sting, Springsteen och von Poehl."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och hur lät detta möte? En av de mest säregna konserter jag bevistat... Peter von Poehls lite Ted Gärdestad-liknande, tämligen udda stil kombinerat med Martin Hederos exhibitionistiska spelstil på en orgel (som knappt hördes!) och därtill barockmusiker som emellanåt utförde något slags komp till denna light-pop och däremellan excellerade i barocksekvenser som tillfälligt skapade suggestiva kontraster – helheten blev lika förbryllande som spännande.

Och apropå "spännande": efterhäng i intilliggande Déjeunersalongen, med fönsterväggar ut mot parken, gav mersmak – mer sånt på Drottningholmsteatern mörka sommarkvällar!
Dansens hus i Stockholm hade som bekant häromåret en megasuccé med Fredrik Benke Rydmans technoversion av Svansjön – som sedan väckte begeistring runtom i Europa och sammanlagt sågs av 250 000 människor. Nu kommer Benke Rydman med en nytolkning av ännu en klassiker, Tjajkovskijs Nötknäpparen.

"Det går inte att blunda för situationen i Europa idag, därför har jag valt att låta Nötknäpparen handla om barn som saknar sina föräldrar", säger Fredrik Benke Rydman om sin nya uppsättning, där den klassiska baletten brutits upp i spektakulära scener och där pop, hiphop och techno dominerar musiken, även om originalet emellanåt hörs tämligen oförfalskat. För den nyskrivna musiken svarar bl.a. Danny Saucedo och Anna Ternheim.

Fredrik Benke Rydman är en av de mest begåvade unga svenska koreograferna och mina förväntningar efter Svansjön var mycket högt ställda. Många av scenerna vittnar om hans kreativitet och sceniska intelligens, men de briljanta infallen till trots blir helheten inte riktigt övertygande. Ambitionen att uppdatera berättelsen till en nutida saga om hemlösa barn i ett splittrat Europa med skarpa klyftor mellan rik och fattig är lovvärd – men dramaturgiskt är uppsättningen brokig och svår att greppa.

Idén att låta en publikvärd agera underhållare och med ironisk touch lotsa publiken genom händelserna på scenen snarare understryker det faktum att regin dras med stora problem – hur smart och publikfriande "publikvärden" än agerar i sina försök att få med sig publiken i handlingen.
Men när denna häftigt iscensatt Nötknäpparen är som bäst kunde den lika gärna vara del av något som visas på Europas häftigaste showscener – som exempelvis Freidrichstadt-Palast i Berlin, låt vara att inramningen där är mondän-kommersiell. Benke Rydman arbetar ju dedicerat konstnärligt; men här spretar uttrycken – som saknades ännu på den förlösande idén: "Vi gör så här!"
Höstens stora utställning på Waldemarsudde lyfter fram svenskt salongsmåleri under sent 1800-tal, där Julius Kronberg (död 1921) är det mest kända namnet. Begreppet salongsmåleri syftar i första hand på den konst som ställdes ut på Parissalongen under senare delen av 1800-talet.

Det i regel barockt pompösa salongsmåleriet präglades av antik mytologi och en eklektisk stil som i mångt och mycket påminner om den borgerliga högkultur som den ju var ett barn av. Emellanåt på gränsen till kitsch – och det var som just "kitsch" den avfärdades av företrädare för opponentrörelsen och den gryende modernismen. Därefter har denna svulstiga stilriktning brukat betraktas som hopplöst omodern – låt vara att det i dagens postmoderna klimat säkerligen finns många som kan tycka att den har något att ge även vår samtid.

Och med all rätt: Visst kan man dra paralleller till dagens samhälle. Karin Sidén skriver i den ambitiösa utställningsboken: "På senare år har ett eklektiskt förhållningssätt till olika konstnärliga inspirationskällor betraktats som något högst naturligt och som något positivt. /---/ Att vara eklektiskt ansågs så sent som på 1800-talet inte som något negativt, en värdering som helt kom på skam i och med modernismens starka kritik mot det föregående århundradets brokiga bild- och formvärld." Sidén betonar att salongsmålarnas estetik påminner om "postmodernismens fria hållning till bildmässiga inspirationskällor i vår tid".

Som för att understryka salongsmåleriets relevans för nutiden har museiledningen hängt upp ett antal nutida målningar av den brittiska konstnären Miss Aniela. De blandar stilar och motiv på ungefär likartat sätt; i mångt och mycket följer de den surrealistiska underström som nu och då går i dagen bland dagens unga konstnärer, samtidigt som dessa bilder till stor del är fotografiska. Jag kan tänka mig att Miss Aniela skulle vara som klippt och skuren för en separatutställning på Fotografiska i Stockholm.
F

olkoperan i Stockholm har under senare år hållit en lite vinglig kurs och flera av produktionerna har varit spektakulära snarare än konstnärligt övertygande. Men med uppsättningen av Philipp Glass opera Satyagraha (från 1979) har Folkoperan nu fått in en scenisk fullträff.
Så synd att kompositören inte hade möjlighet att komma till premiären: jag gissar att Philipp Glass verkligen skulle ha jublat över denna kongenialt sammanvävda cirkusopera, där ett sedan länge planerat samarbete mellan Folkoperan och Cirkus Cirkör nu resulterat i en formidabel arbetsseger.
För regi och scenografi svarar Tilde Björfors, som 1995 startade Cirkus Cirkör. I en intervju nyligen sa hon: "Cirkus är på liv och död, när man ska göra de svåraste sakerna måste man vara så närvarande i stunden att man är helt naken. Och så är det med operasång också."

Satyagraha betyder Sanningens väg och är en filosofi och utövande av icke-våldsmotstånd som utvecklades av Gandhi. Philipp Glass opera är både musikaliskt och innehållsmässigt påverkad av indisk musik och indisk filosofi. Huvudsakligen handlar den om Ghandis icke-våldsfilosofi och om hur Gandhi tillsammans med sina anhängare skapar bättre villkor för diskriminerade grupper.

Eller för att citera Folkoperans vd Monica Fredriksson: "Operan tar sin utgångspunkt i hur ett samhälle behandlar människor av annat ursprung som lever under svåra omständigheter och berättar om upphovet till civil olydnad och hur man skapar en rörelse kring något viktigt."

Men det bästa som sagts om tendensen i denna opera uttrycks av Tilde Björfors: "Att vilja det goda har ingen hög status i dagens samhälle. För mig har mötet med Ghandi påmint mig om hur mycket kraft det ändå finns i det. Det kanske är mycket mer framkomligt att hålla fast vid idén om Satyagraha än att bygga murar och stänga gränser."

Folkoperans uppsättning av Satyagraha är en lika suggestiv som inspirerande upplevelse, där orkesterns filigran-arbete i fonden kombineras med de mest sagoaktiga sekvenser på scenen, utförda av Cirkus Cirkör. Och därtill sångare – underbara röster! – som både solistiskt och i kör lyfter fram essensen av det operaaktiga i detta ytterst speciella verk.

Philip Glass minimalistiska musik, rytmbaserade och addidativt präglade musik är en paradox: samtidigt stillastående och föränderlig. Ungefär likadant med sången, som liksom böljar sig fram, och cirkusartisternas kongeniala rörelser med trådar och nystan; stora som befunne vi oss i Alice i underjorden... Däremellan de mest virtuosa fysiska konster – ibland tiotals meter upp ovanför scenen – och till råga på allt utan skyddsnät. Fascinerande att detta alls kan få göras i ett så genomreglerat samhälle som det svenska.

Slutscenen, där alla hjälps åt att väva/hålla livshjulet i rörelse, är en fantastisk manifestation av kollektiv optimism. Alla hjälper alla.

Folkoperans Satyagraha är en blandning av fabulös saga à la Lennart Hellsing och dadaistisk installation/happening à la 1920-talets Paris. Geometri, former, proportioner – precis som i Glass musik...

Librettot är på sanskrit och innehåller delar ur Bhagavad-Gita. Här slutligen ett citat: "Uppfyll mitt begär!"
"Döda fienden!"
"Ge mig makt!"
"Gör mig lycklig!"
Så tänker de,
dessa förlorade själar
Besatta av ouppnåeliga begär,
fyllda av hyckleri, arrogans och stolthet
får de världen att gå under.

Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Mathias Jansson

Mathias Jansson. En dikt

Indimmiga loci. En dikt av Mathias Jansson , konstvetare och konstskribent med mera

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 juli, 2016

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | Essäer | 26 januari, 2013

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2013

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 01 december, 2015

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.