Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 maj, 2017
Gilda Melodia

Det digitala landskapet

Joan Fontcuberta En bergsplatå som mörk stupar ner i djupet medan den andra sidan reser sig spetsig och eroderad mot horisonten. Landskapet är öde, dystert och kargt, kanske är det ...

Av: Mathias Jansson | 15 augusti, 2008
Essäer

Mystik, lyrik. Om poeten Denise Levertov

Ett försök att se och förklara något av sambanden mellan mystik och lyrik i allmänhet med fokus på den brittisk-amerikanska poeten Denise Levertovs religiösa diktning i synnerhet. Ja, hur ska jag ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 14 december, 2012
Litteraturens porträtt

Om Lars Norén, Kristian Gidlund och Lena Andersson via Heidegger

”Jag har skrivit på dagboken. Jag är nu på sidan 373. Jag fruktar att den blir mycket omfattande, kanske 1 500 sidor. Vem orkar med det.” Så skriver faktiskt – ...

Av: Björn Gustavsson | 08 december, 2013
Gästkrönikör

Kulturkrönika September 2016



Fem kulturhöjdpunkter denna sensommar: 1) Sara Broos nya film Speglingar; 2) indie-pop kontra barock på Drottningholmsteatern ; 3) Tjajkovskijs balettklassiker Nötknäpparen i technoversion på Dansens hus; 4) renässans för salongsmåleriet på Waldemarsudde; 5) Folkoperans starkaste uppsättning på många år: Philip Glass opera Satyagraha. 
Satyagraha betyder Sanningens väg och är en filosofi och utövande av icke-våldsmotstånd som utvecklades av Gandhi. Philipp Glass opera är både musikaliskt och innehållsmässigt påverkad av indisk musik och indisk filosofi. Huvudsakligen handlar den om Ghandis icke-våldsfilosofi och om hur Gandhi tillsammans med sina anhängare skapar bättre villkor för diskriminerade grupper.

Men vi börjar i biosalongen: Sara Broos, som tidigare haft stort framgången med filmen om Lars Lerin, För dig naken, har nu gjort en personligt vinklad film om sin mamma, konstnären Karin Broos. I den poetiskt, associativt formade dokumentären beskriver Sara Broos öppenhjärtigt deras relation, men speglar också sina ätstörningar i mammans revolutionära ungdomsår och delvis destruktiva leverne. Ju mer dottern försöker förstå, desto djupare når hon in i något som slutligen växer till en betraktelse över livet självt.
"Vi är vana vid att använda varandra som redskap i vår familj", sa nyligen Sara Broos – men det intressanta är att resultatet här (kryddat med värmländsk accent och lerinskt vackra bygdebilder) blir så allmängiltigt.

En skogsskördare som kapar träd efter träd och snart har fällt en hel skog... allt blir till bilder som väcker funderingar. Stilen är omväxlande bryskt dokumentär och drömskt svävande. Sara Broos lyriska infallsvinklar påminner om såväl Jan Troell (inte minst i Sagolandet) och Laurie Andersons montageartade filmteknik.
Ska man till Drottningholm en sensommarkväll och luften är ljummen (och det har den verkligen varit i år) finns det väl inget ljuvligare än att resa med någon av de vita gamla båtarna från tidigt 1900-tal. Man kommer i stämning, helt enkelt, för vidare upplevelser i det gamla teaterhuset från Gustav III:s tid...

Denna gång bjöds en ytterst speciell konsert där indie-musik mötte barock; här i form av sångaren och låtskrivaren Peter von Poehl (numera bosatt i Frankrike och gift med dottern till nobelpristagaren Patrick Modiano) tillsammans med organisten Martin Hederos och trummisen Larry Mullins – och därtill en grupp barockmusiker från teaterorkestern, här anförda av violinisten Maria Lindal.

Maria Lindals (kanske lite väl klämkäcka) kommentar till detta udda musikaliska möte: "Att mötas som musiker över genregränser är inget nytt men det är alltid lika häftigt att upptäcka att nästan all musik består av samma byggstenar – harmonik, melodi och rytm. Ta vilket barockstycke som helst, skala bort melodin och fokusera på basgången så kommer du att märka att den skulle fungera till de flesta pop- och rocklåtar vi idag kallar modern musik. Peter von Poehls låtar parade med några barocklåtar känns helt naturligt. Tänk att gubbar som Bach, Vivaldi och Purcell skrev musik på samma sätt som Sting, Springsteen och von Poehl."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och hur lät detta möte? En av de mest säregna konserter jag bevistat... Peter von Poehls lite Ted Gärdestad-liknande, tämligen udda stil kombinerat med Martin Hederos exhibitionistiska spelstil på en orgel (som knappt hördes!) och därtill barockmusiker som emellanåt utförde något slags komp till denna light-pop och däremellan excellerade i barocksekvenser som tillfälligt skapade suggestiva kontraster – helheten blev lika förbryllande som spännande.

Och apropå "spännande": efterhäng i intilliggande Déjeunersalongen, med fönsterväggar ut mot parken, gav mersmak – mer sånt på Drottningholmsteatern mörka sommarkvällar!
Dansens hus i Stockholm hade som bekant häromåret en megasuccé med Fredrik Benke Rydmans technoversion av Svansjön – som sedan väckte begeistring runtom i Europa och sammanlagt sågs av 250 000 människor. Nu kommer Benke Rydman med en nytolkning av ännu en klassiker, Tjajkovskijs Nötknäpparen.

"Det går inte att blunda för situationen i Europa idag, därför har jag valt att låta Nötknäpparen handla om barn som saknar sina föräldrar", säger Fredrik Benke Rydman om sin nya uppsättning, där den klassiska baletten brutits upp i spektakulära scener och där pop, hiphop och techno dominerar musiken, även om originalet emellanåt hörs tämligen oförfalskat. För den nyskrivna musiken svarar bl.a. Danny Saucedo och Anna Ternheim.

Fredrik Benke Rydman är en av de mest begåvade unga svenska koreograferna och mina förväntningar efter Svansjön var mycket högt ställda. Många av scenerna vittnar om hans kreativitet och sceniska intelligens, men de briljanta infallen till trots blir helheten inte riktigt övertygande. Ambitionen att uppdatera berättelsen till en nutida saga om hemlösa barn i ett splittrat Europa med skarpa klyftor mellan rik och fattig är lovvärd – men dramaturgiskt är uppsättningen brokig och svår att greppa.

Idén att låta en publikvärd agera underhållare och med ironisk touch lotsa publiken genom händelserna på scenen snarare understryker det faktum att regin dras med stora problem – hur smart och publikfriande "publikvärden" än agerar i sina försök att få med sig publiken i handlingen.
Men när denna häftigt iscensatt Nötknäpparen är som bäst kunde den lika gärna vara del av något som visas på Europas häftigaste showscener – som exempelvis Freidrichstadt-Palast i Berlin, låt vara att inramningen där är mondän-kommersiell. Benke Rydman arbetar ju dedicerat konstnärligt; men här spretar uttrycken – som saknades ännu på den förlösande idén: "Vi gör så här!"
Höstens stora utställning på Waldemarsudde lyfter fram svenskt salongsmåleri under sent 1800-tal, där Julius Kronberg (död 1921) är det mest kända namnet. Begreppet salongsmåleri syftar i första hand på den konst som ställdes ut på Parissalongen under senare delen av 1800-talet.

Det i regel barockt pompösa salongsmåleriet präglades av antik mytologi och en eklektisk stil som i mångt och mycket påminner om den borgerliga högkultur som den ju var ett barn av. Emellanåt på gränsen till kitsch – och det var som just "kitsch" den avfärdades av företrädare för opponentrörelsen och den gryende modernismen. Därefter har denna svulstiga stilriktning brukat betraktas som hopplöst omodern – låt vara att det i dagens postmoderna klimat säkerligen finns många som kan tycka att den har något att ge även vår samtid.

Och med all rätt: Visst kan man dra paralleller till dagens samhälle. Karin Sidén skriver i den ambitiösa utställningsboken: "På senare år har ett eklektiskt förhållningssätt till olika konstnärliga inspirationskällor betraktats som något högst naturligt och som något positivt. /---/ Att vara eklektiskt ansågs så sent som på 1800-talet inte som något negativt, en värdering som helt kom på skam i och med modernismens starka kritik mot det föregående århundradets brokiga bild- och formvärld." Sidén betonar att salongsmålarnas estetik påminner om "postmodernismens fria hållning till bildmässiga inspirationskällor i vår tid".

Som för att understryka salongsmåleriets relevans för nutiden har museiledningen hängt upp ett antal nutida målningar av den brittiska konstnären Miss Aniela. De blandar stilar och motiv på ungefär likartat sätt; i mångt och mycket följer de den surrealistiska underström som nu och då går i dagen bland dagens unga konstnärer, samtidigt som dessa bilder till stor del är fotografiska. Jag kan tänka mig att Miss Aniela skulle vara som klippt och skuren för en separatutställning på Fotografiska i Stockholm.
F

olkoperan i Stockholm har under senare år hållit en lite vinglig kurs och flera av produktionerna har varit spektakulära snarare än konstnärligt övertygande. Men med uppsättningen av Philipp Glass opera Satyagraha (från 1979) har Folkoperan nu fått in en scenisk fullträff.
Så synd att kompositören inte hade möjlighet att komma till premiären: jag gissar att Philipp Glass verkligen skulle ha jublat över denna kongenialt sammanvävda cirkusopera, där ett sedan länge planerat samarbete mellan Folkoperan och Cirkus Cirkör nu resulterat i en formidabel arbetsseger.
För regi och scenografi svarar Tilde Björfors, som 1995 startade Cirkus Cirkör. I en intervju nyligen sa hon: "Cirkus är på liv och död, när man ska göra de svåraste sakerna måste man vara så närvarande i stunden att man är helt naken. Och så är det med operasång också."

Satyagraha betyder Sanningens väg och är en filosofi och utövande av icke-våldsmotstånd som utvecklades av Gandhi. Philipp Glass opera är både musikaliskt och innehållsmässigt påverkad av indisk musik och indisk filosofi. Huvudsakligen handlar den om Ghandis icke-våldsfilosofi och om hur Gandhi tillsammans med sina anhängare skapar bättre villkor för diskriminerade grupper.

Eller för att citera Folkoperans vd Monica Fredriksson: "Operan tar sin utgångspunkt i hur ett samhälle behandlar människor av annat ursprung som lever under svåra omständigheter och berättar om upphovet till civil olydnad och hur man skapar en rörelse kring något viktigt."

Men det bästa som sagts om tendensen i denna opera uttrycks av Tilde Björfors: "Att vilja det goda har ingen hög status i dagens samhälle. För mig har mötet med Ghandi påmint mig om hur mycket kraft det ändå finns i det. Det kanske är mycket mer framkomligt att hålla fast vid idén om Satyagraha än att bygga murar och stänga gränser."

Folkoperans uppsättning av Satyagraha är en lika suggestiv som inspirerande upplevelse, där orkesterns filigran-arbete i fonden kombineras med de mest sagoaktiga sekvenser på scenen, utförda av Cirkus Cirkör. Och därtill sångare – underbara röster! – som både solistiskt och i kör lyfter fram essensen av det operaaktiga i detta ytterst speciella verk.

Philip Glass minimalistiska musik, rytmbaserade och addidativt präglade musik är en paradox: samtidigt stillastående och föränderlig. Ungefär likadant med sången, som liksom böljar sig fram, och cirkusartisternas kongeniala rörelser med trådar och nystan; stora som befunne vi oss i Alice i underjorden... Däremellan de mest virtuosa fysiska konster – ibland tiotals meter upp ovanför scenen – och till råga på allt utan skyddsnät. Fascinerande att detta alls kan få göras i ett så genomreglerat samhälle som det svenska.

Slutscenen, där alla hjälps åt att väva/hålla livshjulet i rörelse, är en fantastisk manifestation av kollektiv optimism. Alla hjälper alla.

Folkoperans Satyagraha är en blandning av fabulös saga à la Lennart Hellsing och dadaistisk installation/happening à la 1920-talets Paris. Geometri, former, proportioner – precis som i Glass musik...

Librettot är på sanskrit och innehåller delar ur Bhagavad-Gita. Här slutligen ett citat: "Uppfyll mitt begär!"
"Döda fienden!"
"Ge mig makt!"
"Gör mig lycklig!"
Så tänker de,
dessa förlorade själar
Besatta av ouppnåeliga begär,
fyllda av hyckleri, arrogans och stolthet
får de världen att gå under.

Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Folkhögskola och sprängkraften

Folkhögskolan och sprängkraften Det stora alvaret. Så kallas den trädlösa kalkstensplatå som utgör ungefär en fjärdedel av Ölands totala yta. Två kilometer därifrån ligger Ölands folkhögskola, en av Sveriges mötesplatser ...

Av: Elin Bengtsson | Allmänna reportage | 26 januari, 2007

Veckan från hyllan, vecka 31-2012

”Regionala flygplatser riskerar att slås ut” förkunnar en somrig nyhet på svt.se. Det finns 40 (fyrtio) flygplatser i Sverige, de elva största ägs av staten genom Swedavia, det som tidigare ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 28 juli, 2012

Med Oliver Parland i huvudroll

Men snart på utfärd och picknick med min psykiater från Trädstockholm som gjorde hembesök, där borta trevligt råkade vi ut för de tvenne enda dårar som fanns kvar på det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 29 april, 2012

Abdel-Qader Yassine

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige!

För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Gästkrönikör | 16 december, 2017

20 minuter med Birgitta

Vad hinner du på 20 minuter? Ett litet stopp på flygplatsen i Amsterdam fick oss att fundera. Flygskuttet mellan Frankfurt och Amsterdam tar lite drygt 20 minuter. Mer än 20 ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 16 oktober, 2012

Kamouflage

Med ett ilbudh som var ett expressbudh fick jag förförsändelsen som innehöll sorgfloret, medelst [medels] ett exexpressbud som var ett ilbud erhöll jag (likaså) inför försändelsens, helvetesmunderingen, halvmuddar, budet som ...

Av: Stefan Hammarén | Utopiska geografier | 23 mars, 2009

Carsten Palmer Schale – Jag föddes som tillhörighet

Jag, Carsten Palmer Schale, är i huvudsak sociolog och socialpsykolog, men har också grundläggande kompetens inom naturvetenskap och humaniora. Jag har vidare varit forskare i ett 10-tal länder, bl. a ...

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 04 mars, 2013

Den flyktiga musan, den svårfångade kärleken, den fördömda skönheten och det högsta…

Belinda Graham om Marcel Carnés Paradiset barn nu i en fin dvd-utgåva.

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 06 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.