Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | 31 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

"Allt är en del av processen"

Warpaints 2010 var fullt av turnéer och uppmärksamhet kretsande kring det mångfacetterade debutalbumet "The Fool". Kvartetten från Los Angeles, bestående av Jenny Lee Lindberg (bas, sång), Emily Kokal (gitarr, sång) ...

Av: Carl Abrahamsson | 29 januari, 2011
Musikens porträtt

De farligaste fängelserna har osynliga galler. Om Tariq Ramadan

I en tid då Sverigedemokraterna pekar ut muslimska invandrare som orsak till allt ont i det svenska samhället och då flera europeiska länder infört en islamofobisk lagstiftning genom förbudet mot ...

Av: Bo Gustavsson | 01 november, 2010
Essäer om samhället

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | 21 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016



Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera 
Ellen Thesleff är väldigt känslig för ljus: hur ljuset faller, hur det påverkar världen omkring oss, hur det påverkar vårt seende... Redan i den uppmärksammade målningen "Eko", 1891, med en vallflicka som ropar (eller kular) i skogen, är ljuset överväldigande: samma nordiska sommarljus som i exempelvis Zorns midsommarmålningar från Mora. Senare närmar hon sig symbolismen – delvis via renässansmålaren Fra Angelico, vars fresker hon beundrade alltsedan en vistelse i Florens. Såväl de himmelsklara färgerna, renheten och ett slags andlig medvetenhet påminner om italienaren.
Hennes utforskande av färgers och formers möjligheter är lustfyllt att betrakta.
Laurie Anderson Foto CC BY-SA 2.0

Laurie Anderson Foto CC BY-SA 2.0

Annons:

Det är frapperande hur mångsidigt och rikt kulturlivet i Stockholm har blivit under senare decennier. Hur magert framstod det inte ännu i mitten av 1970-talet! Jag minns kalendariet "På stan" i DN. Det var ofta bara en enspaltare, och de evenemang som annonserades var minsann inte många – ofta bara ett tiotal per dag!

Å andra sidan hölls marknadsföring i strama tyglar under de gråa åren i mitten av detta decennium: reklam ansågs i breda, tongivande grupper vara FELAKTIGT.
I denna krönika ska jag lite kort beskriva några stockholmska kulturhändelser vårvintern 2016. Först ska det handla om teater.

Den österrikiske dramatikern Arthur Schnitzler var den dåtida dubbelmonarkins motsvarighet till Lars Norén: en skarp iakttagare av sin samtid.

Schnitzler beskrev i sina pjäser sysslolösa, vilsna överklassmänniskor, vars tillvaro delvis påminner om den som återkommer i Tjechovs dramatik. Men hos Schnitzler vibrerar ett mer urbant liv. Hedonism och ett ständigt sökande efter njutning präglar hans gestalter – ett fenomen som för övrigt gör Schnitzlers dramatik i högsta grad dagsaktuell. Sigmund Freud beundrade vännen Schnitzler och såg i denne "en psykologisk djupforskare, så ärlig och orädd som ingen förr"...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I februari gick Schnitzlers De stora vidderna upp på Dramaten. Inte sedan 1915 har den spelats på denna scen. I början av 1900-talet var dock Schnitzler en av de mest spelade dramatikerna på Dramaten – enbart mellan 1910 och 1922 satte teatern upp 16 pjäser av hans pjäser!
Den på sin tid strakt kontroversielle Schnitzler lyfter fram människors drömmar och undermedvetna, inte minst sexualdriften – och en pjäs som Ringlek fick till och med spelförbud. Under senare år har hans pjäser åter kommit i ropet. Viss betydelse hade säkert Stanley Kubricks omtalade film Eyes wide shut, baserad på Schnitzlers "Drömberättelse" – ett erotiskt drama i klass med Roman Polanskis "Bitter moon". På 1990-talet iscensattes "Der einsame Weg" (Den ensamma vägen) på Berlins Schabuühne, i en lika utsökt som djuplodande tolkning av Andrea Breth (som förresten sedan fortsatte till Wien och blev intendent på Burgtheater). Häromåret satte Uppsala stadsteater upp Ringlek.

Eftersom jag ännu har starka minnen av den oerhört starka, suggestionsmättade Schnitzler-uppsättningen i Berlin hade jag väntat mig en samtidsanknuten, berörande Schnitzler även i Stockholm. Tobias Theorell, som tidigare gjort en hel del bra saker, har dock inte alls fångat djupet, smärtan, allvaret hos Schnitzler: denna uppsättning har snarast något av gammalt folklustspel över sig; en känsla som paradoxalt nog stärks av nyöversättningen, signerad Horace Engdahl. Men tyvärr: språket har fått en lätt patinerad ålderdomlighet över sig – och skådespelarna överlag agerar som om deras uppgift verkligen i första hand var att illustrera ytlighet. Härtill kommer att alltsammans pågår i en oklart definierad tid: sekelskifte eller mellankrigstid? Eller rentav snudd på nutid? Tidsaspekten förblir besvärande diffus.

Som man ropar får man svar, säger ordspråket – och i denna uppsättning förblir det mesta i ett slags Tjechov light-atmosfär, där teatralitet får ersätta karaktärsgestaltning och där smärtan och där undertexten aldrig ges en chans.

Må vara att det centrala neurotiska blixtlåsförhållande som Thomas Hanzons Friedrich Hofreiter och Petronella Barkers Genia Hofreiter beskriver glimmar till och livar (de framstår för övrigt som som parallella till paret i Drömberättelse/Eyes wide shut). Men inte ens Thomas Hanzons starka scennärvaro lyckas rädda helheten – och efter en flera timmar lång vinglig färd mynnar föreställningen i en slutscen där det plötsliga allvaret i detta sammanhang bildar näranog ett västgötaklimax. Visst finns här goda skådespelarinsatser och moment av kompression och glans – men som helhet lyfter aldrig iscensättningen.

Dramaten arrangerade den 14 mars, i samarbete med Leopard bokförlag, en brett och ambitiöst anlagd hyllningsafton till nyligen bortgångne Henning Mankell. Leopard bokförlags chef Moa Elf Karlén förklarade i ett pressmeddelande bakgrunden: "Henning var en av våra största författare och dramatiker. Läst, omtyckt och vida diskuterad. Det är viktigt att minnas och hylla honom."
Stora delar av Kultursverige fanns på scenen – men också i den fulltaliga publiken.

Efter en välkomnande introduktion av dramaturgen Magnus Florin följde ett mycket brokigt program (som hade varit förtjänt av lite mer regi, eller i vart fall en avvägning mellan vitt skilda ambitioner: att ge en bild Henning Mankell via klipp från gamla tv-program; att låta honom beskriva ideologi, estetik, teatersyn etc; förmedla förinspelade videohälsningar från vänner, såsom skådespelaren Kenneth Branagh och sångerskan Barbara Hendricks; livemusik; framträdande av Jan Guillo som (lite lättsinnigt) gav några minnesbilder – samt uppläsningar ur den självbiografiska Kvicksand (2014) och andra verk, här med skådespelare som i vissa fall gjorde helt fantastiska högläsningar; framför allt Stina Ekblad, Sven Wollter, Lena Endre och Rolf Lassgård. Rocksångarikonen Patti Smith, som var god vän med Henning Mankell, framförde två låtar, Wing och My Blakean Year, vilket blev en verklig kulmen. Medan hon spelade och sjöng (med en röst som underbart rör sig på eggen mellan styrka och skörhet) projicerades en fantastisk bild där hon sitter tätt tillsammans med Henning Mankell. Synd att hon inte fick längre tid på scenen – och synd att vare sig hon eller någon annan berättade mera om denna tydligen mycket speciella själsfrändskap. Fantastiskt var det, hur som helst, att denna rocksångerska, uppstigen ur Woodstock-eran, förgyllde denna afton.

Spännande Lars Bohman gallery (Östermalm) visar fram till 23 april en utställning med verk av Helene Blomqvist. Hennes "Florentine" visar minnen och samlingar tillhörande en fiktiv, f.d. balletdansös. Egenartade, dockliknande figurer: en mycket originell, alltigenom fantastisk sagovärld – jag kom att tänka på Cindy Sherman. Helene Blomqvist, född 1975, är utbildad vid fotohögskolan i Göteborg och finns numera representerad på bl.a. Moderna museet. Det vilar något surrealistiskt, drömlikt över hennes bilder och figurer, som här framträder i suggestiva miljöer, som hon byggt upp i sin studio.

Sven-Harrys konstmuseum, beläget i Vasaparken, är ett storsinnat projekt, invigt 2011. Här har byggmästare Sven-Harry Karlsson (halvbror till författaren Anna Wahlgren) fått fritt utlopp för sitt stora konstintresse: dels arrangerar museet spännande konstutställningar, dels visas många verk ur Sven-Harrys egen samling (bl.a. en rad verk av Hill, Schjerfbeck och Strindberg). Sven-Harry är, skulle man kunna säga, en sentida motsvarighet till det tidiga 1900-talets prins Eugen och Ernst Thiel.
Denna vår presenteras den finländska konstnären Ellen Thesleff (1869—1954). Hennes målningar uppvisar en intressant och personlig utvecklingslinje: från naturalism via expressionism till en tidig modernis, präglad av färgexperiment och formupplösning. Mot slutet ger hon sig ut i ett poetsikt färgmålande à la Kandinsky och hänger sig en abstraktion som samtidigt har starkt sinnliga drag.

Ellen Thesleff är väldigt känslig för ljus: hur ljuset faller, hur det påverkar världen omkring oss, hur det påverkar vårt seende... Redan i den uppmärksammade målningen "Eko", 1891, med en vallflicka som ropar (eller kular) i skogen, är ljuset överväldigande: samma nordiska sommarljus som i exempelvis Zorns midsommarmålningar från Mora. Senare närmar hon sig symbolismen – delvis via renässansmålaren Fra Angelico, vars fresker hon beundrade alltsedan en vistelse i Florens. Såväl de himmelsklara färgerna, renheten och ett slags andlig medvetenhet påminner om italienaren.
Hennes utforskande av färgers och formers möjligheter är lustfyllt att betrakta.

Och precis som det står i Lena Holgers utställningsbok: denna finländska konstnär tog i målandet med sig både det italienska ljuset och hemlandets blåa skogstoner och ljuvheten kring barndomens sjöar och sommargula åkrar (de gyllene fälten, den blekblå insjön och de blåsvarta barrskogshöjderna i "Midsommarafton" från 1906 förmedlar bilden av både kärlek till uppväxtens karga natur men också något översinnligt – som om den mognande säden här trädde i helgonglorians ställe...) Mot slutet av livet får hennes målningar en transparens: blir flyktiga drömbilder där blåtoner dominerar och verkligheten tycks allt mer komplex och svårfångad.

På Moderna museet har man ännu – fram till 24 april – chans att se utställningen med Paul Klee och Ivan Aguéli. Det är ingen vidlyftig utställning, snarare begränsad, lite minimalistisk, med i många fall ganska små tavlor och skisser, men effekten är ändå stark. Två särlingar möts här i ett slags dialogutställning, där både skillnader och likheter blir tydliga.

Slutligen kortom några filmer. Missa inte Heart of a dog – multiartisten Laurie Andersons suggestiva, poetiskt laddade, mycket personliga film, där hon reflekterar over liv och död och samtidigt beskriver livet i New York. Preecis som i hennes musikverk: drömskt... repetitivt... snudd på hypnotiskt... Sevärd är också den brittiska filmen A Danish girl, regisserad av Tom Hooper, och som baseras på David Ebershoffs roman från år 2000 – som i sin tur bygger på de danska konstnärerna Lili Elbes och Gerda Wegeners liv i början av 1900-talet – ett äkta par där mannens transvestit-fantasier till slut mynnar i en önskan att få bli kvinna på riktigt – men priset för att bli "Lili" är högt: han dör i den kirurgiska operation som genomförs – ett av de första könsbytena i historien. Oscarsbelönade Alicia Vikander i rollen som hans fru – och som långsamt ser sin man förlora allt mer av sin traditionella manlighet – gör en stark insats. Filmen blir samtidigt en spegel av den allmänna diskussion om kön, genus och sexuell frihet som på senare år växt sig så stark.

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder

Harpan på Drachmanns grav

På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin ...

Av: Kerstin Dahlén | Essäer | 05 november, 2017

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Anita Björk och Graham Greene

I en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 28 oktober, 2012

Hela havet stormar på Opera Comique

På Opera Comique i Paris händer det numera rätt märkliga saker. Man har hittat en egen profil vid sidan av de två andra, större operahusen, Garnier och Bastille. Repertoarvalet ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 30 maj, 2010

Tove Jansson, författare, bildkonstnär, muminmamma

Tove Jansson skulle i år ha fyllt etthundra år. Det firas inte minst i Finland, där hennes bildkonst ställs ut på museet Ateneum i Helsingfors. Lagom till utställningen har konstprofessorn ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 07 april, 2014

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | Essäer om film | 21 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.