”Jag tycker, det är alldeles ljust omkring mig”

Stockholmsutställningen 1930 var, som en av romanfigurerna i Eyvind Johnsons Krilon-serie uttrycker det, ”den tydliga, klara början till en ny och finare värld.” En paviljong på utställningen hette Svea Rike ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

God natt, Berlusconi

Bearbetnig: Guido ZeccolaDen fjärde november 2008 skriver USA:s medborgare historia, de väljer sin första svarta president. I sitt segertal skickar Barack Obama ett politiskt meddelande till andra delar av världen ...

Av: Jasmina Nedevska Törnqvist | 19 november, 2008
Gästkrönikör

Beatrice Månsdotter

Vinterblek

Den bleka vinterhuden avslöjar ett nät av tunna blodådror. Som förgreningar under en tunn yta. I ett vinterlandskap som bäddar in all tidigare grönska som övergått till en avskalad variant ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 maj, 2017
Gästkrönikör

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016



Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera 
Ellen Thesleff är väldigt känslig för ljus: hur ljuset faller, hur det påverkar världen omkring oss, hur det påverkar vårt seende... Redan i den uppmärksammade målningen "Eko", 1891, med en vallflicka som ropar (eller kular) i skogen, är ljuset överväldigande: samma nordiska sommarljus som i exempelvis Zorns midsommarmålningar från Mora. Senare närmar hon sig symbolismen – delvis via renässansmålaren Fra Angelico, vars fresker hon beundrade alltsedan en vistelse i Florens. Såväl de himmelsklara färgerna, renheten och ett slags andlig medvetenhet påminner om italienaren.
Hennes utforskande av färgers och formers möjligheter är lustfyllt att betrakta.
Laurie Anderson Foto CC BY-SA 2.0

Laurie Anderson Foto CC BY-SA 2.0

Annons:

Det är frapperande hur mångsidigt och rikt kulturlivet i Stockholm har blivit under senare decennier. Hur magert framstod det inte ännu i mitten av 1970-talet! Jag minns kalendariet "På stan" i DN. Det var ofta bara en enspaltare, och de evenemang som annonserades var minsann inte många – ofta bara ett tiotal per dag!

Å andra sidan hölls marknadsföring i strama tyglar under de gråa åren i mitten av detta decennium: reklam ansågs i breda, tongivande grupper vara FELAKTIGT.
I denna krönika ska jag lite kort beskriva några stockholmska kulturhändelser vårvintern 2016. Först ska det handla om teater.

Den österrikiske dramatikern Arthur Schnitzler var den dåtida dubbelmonarkins motsvarighet till Lars Norén: en skarp iakttagare av sin samtid.

Schnitzler beskrev i sina pjäser sysslolösa, vilsna överklassmänniskor, vars tillvaro delvis påminner om den som återkommer i Tjechovs dramatik. Men hos Schnitzler vibrerar ett mer urbant liv. Hedonism och ett ständigt sökande efter njutning präglar hans gestalter – ett fenomen som för övrigt gör Schnitzlers dramatik i högsta grad dagsaktuell. Sigmund Freud beundrade vännen Schnitzler och såg i denne "en psykologisk djupforskare, så ärlig och orädd som ingen förr"...

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I februari gick Schnitzlers De stora vidderna upp på Dramaten. Inte sedan 1915 har den spelats på denna scen. I början av 1900-talet var dock Schnitzler en av de mest spelade dramatikerna på Dramaten – enbart mellan 1910 och 1922 satte teatern upp 16 pjäser av hans pjäser!
Den på sin tid strakt kontroversielle Schnitzler lyfter fram människors drömmar och undermedvetna, inte minst sexualdriften – och en pjäs som Ringlek fick till och med spelförbud. Under senare år har hans pjäser åter kommit i ropet. Viss betydelse hade säkert Stanley Kubricks omtalade film Eyes wide shut, baserad på Schnitzlers "Drömberättelse" – ett erotiskt drama i klass med Roman Polanskis "Bitter moon". På 1990-talet iscensattes "Der einsame Weg" (Den ensamma vägen) på Berlins Schabuühne, i en lika utsökt som djuplodande tolkning av Andrea Breth (som förresten sedan fortsatte till Wien och blev intendent på Burgtheater). Häromåret satte Uppsala stadsteater upp Ringlek.

Eftersom jag ännu har starka minnen av den oerhört starka, suggestionsmättade Schnitzler-uppsättningen i Berlin hade jag väntat mig en samtidsanknuten, berörande Schnitzler även i Stockholm. Tobias Theorell, som tidigare gjort en hel del bra saker, har dock inte alls fångat djupet, smärtan, allvaret hos Schnitzler: denna uppsättning har snarast något av gammalt folklustspel över sig; en känsla som paradoxalt nog stärks av nyöversättningen, signerad Horace Engdahl. Men tyvärr: språket har fått en lätt patinerad ålderdomlighet över sig – och skådespelarna överlag agerar som om deras uppgift verkligen i första hand var att illustrera ytlighet. Härtill kommer att alltsammans pågår i en oklart definierad tid: sekelskifte eller mellankrigstid? Eller rentav snudd på nutid? Tidsaspekten förblir besvärande diffus.

Som man ropar får man svar, säger ordspråket – och i denna uppsättning förblir det mesta i ett slags Tjechov light-atmosfär, där teatralitet får ersätta karaktärsgestaltning och där smärtan och där undertexten aldrig ges en chans.

Må vara att det centrala neurotiska blixtlåsförhållande som Thomas Hanzons Friedrich Hofreiter och Petronella Barkers Genia Hofreiter beskriver glimmar till och livar (de framstår för övrigt som som parallella till paret i Drömberättelse/Eyes wide shut). Men inte ens Thomas Hanzons starka scennärvaro lyckas rädda helheten – och efter en flera timmar lång vinglig färd mynnar föreställningen i en slutscen där det plötsliga allvaret i detta sammanhang bildar näranog ett västgötaklimax. Visst finns här goda skådespelarinsatser och moment av kompression och glans – men som helhet lyfter aldrig iscensättningen.

Dramaten arrangerade den 14 mars, i samarbete med Leopard bokförlag, en brett och ambitiöst anlagd hyllningsafton till nyligen bortgångne Henning Mankell. Leopard bokförlags chef Moa Elf Karlén förklarade i ett pressmeddelande bakgrunden: "Henning var en av våra största författare och dramatiker. Läst, omtyckt och vida diskuterad. Det är viktigt att minnas och hylla honom."
Stora delar av Kultursverige fanns på scenen – men också i den fulltaliga publiken.

Efter en välkomnande introduktion av dramaturgen Magnus Florin följde ett mycket brokigt program (som hade varit förtjänt av lite mer regi, eller i vart fall en avvägning mellan vitt skilda ambitioner: att ge en bild Henning Mankell via klipp från gamla tv-program; att låta honom beskriva ideologi, estetik, teatersyn etc; förmedla förinspelade videohälsningar från vänner, såsom skådespelaren Kenneth Branagh och sångerskan Barbara Hendricks; livemusik; framträdande av Jan Guillo som (lite lättsinnigt) gav några minnesbilder – samt uppläsningar ur den självbiografiska Kvicksand (2014) och andra verk, här med skådespelare som i vissa fall gjorde helt fantastiska högläsningar; framför allt Stina Ekblad, Sven Wollter, Lena Endre och Rolf Lassgård. Rocksångarikonen Patti Smith, som var god vän med Henning Mankell, framförde två låtar, Wing och My Blakean Year, vilket blev en verklig kulmen. Medan hon spelade och sjöng (med en röst som underbart rör sig på eggen mellan styrka och skörhet) projicerades en fantastisk bild där hon sitter tätt tillsammans med Henning Mankell. Synd att hon inte fick längre tid på scenen – och synd att vare sig hon eller någon annan berättade mera om denna tydligen mycket speciella själsfrändskap. Fantastiskt var det, hur som helst, att denna rocksångerska, uppstigen ur Woodstock-eran, förgyllde denna afton.

Spännande Lars Bohman gallery (Östermalm) visar fram till 23 april en utställning med verk av Helene Blomqvist. Hennes "Florentine" visar minnen och samlingar tillhörande en fiktiv, f.d. balletdansös. Egenartade, dockliknande figurer: en mycket originell, alltigenom fantastisk sagovärld – jag kom att tänka på Cindy Sherman. Helene Blomqvist, född 1975, är utbildad vid fotohögskolan i Göteborg och finns numera representerad på bl.a. Moderna museet. Det vilar något surrealistiskt, drömlikt över hennes bilder och figurer, som här framträder i suggestiva miljöer, som hon byggt upp i sin studio.

Sven-Harrys konstmuseum, beläget i Vasaparken, är ett storsinnat projekt, invigt 2011. Här har byggmästare Sven-Harry Karlsson (halvbror till författaren Anna Wahlgren) fått fritt utlopp för sitt stora konstintresse: dels arrangerar museet spännande konstutställningar, dels visas många verk ur Sven-Harrys egen samling (bl.a. en rad verk av Hill, Schjerfbeck och Strindberg). Sven-Harry är, skulle man kunna säga, en sentida motsvarighet till det tidiga 1900-talets prins Eugen och Ernst Thiel.
Denna vår presenteras den finländska konstnären Ellen Thesleff (1869—1954). Hennes målningar uppvisar en intressant och personlig utvecklingslinje: från naturalism via expressionism till en tidig modernis, präglad av färgexperiment och formupplösning. Mot slutet ger hon sig ut i ett poetsikt färgmålande à la Kandinsky och hänger sig en abstraktion som samtidigt har starkt sinnliga drag.

Ellen Thesleff är väldigt känslig för ljus: hur ljuset faller, hur det påverkar världen omkring oss, hur det påverkar vårt seende... Redan i den uppmärksammade målningen "Eko", 1891, med en vallflicka som ropar (eller kular) i skogen, är ljuset överväldigande: samma nordiska sommarljus som i exempelvis Zorns midsommarmålningar från Mora. Senare närmar hon sig symbolismen – delvis via renässansmålaren Fra Angelico, vars fresker hon beundrade alltsedan en vistelse i Florens. Såväl de himmelsklara färgerna, renheten och ett slags andlig medvetenhet påminner om italienaren.
Hennes utforskande av färgers och formers möjligheter är lustfyllt att betrakta.

Och precis som det står i Lena Holgers utställningsbok: denna finländska konstnär tog i målandet med sig både det italienska ljuset och hemlandets blåa skogstoner och ljuvheten kring barndomens sjöar och sommargula åkrar (de gyllene fälten, den blekblå insjön och de blåsvarta barrskogshöjderna i "Midsommarafton" från 1906 förmedlar bilden av både kärlek till uppväxtens karga natur men också något översinnligt – som om den mognande säden här trädde i helgonglorians ställe...) Mot slutet av livet får hennes målningar en transparens: blir flyktiga drömbilder där blåtoner dominerar och verkligheten tycks allt mer komplex och svårfångad.

På Moderna museet har man ännu – fram till 24 april – chans att se utställningen med Paul Klee och Ivan Aguéli. Det är ingen vidlyftig utställning, snarare begränsad, lite minimalistisk, med i många fall ganska små tavlor och skisser, men effekten är ändå stark. Två särlingar möts här i ett slags dialogutställning, där både skillnader och likheter blir tydliga.

Slutligen kortom några filmer. Missa inte Heart of a dog – multiartisten Laurie Andersons suggestiva, poetiskt laddade, mycket personliga film, där hon reflekterar over liv och död och samtidigt beskriver livet i New York. Preecis som i hennes musikverk: drömskt... repetitivt... snudd på hypnotiskt... Sevärd är också den brittiska filmen A Danish girl, regisserad av Tom Hooper, och som baseras på David Ebershoffs roman från år 2000 – som i sin tur bygger på de danska konstnärerna Lili Elbes och Gerda Wegeners liv i början av 1900-talet – ett äkta par där mannens transvestit-fantasier till slut mynnar i en önskan att få bli kvinna på riktigt – men priset för att bli "Lili" är högt: han dör i den kirurgiska operation som genomförs – ett av de första könsbytena i historien. Oscarsbelönade Alicia Vikander i rollen som hans fru – och som långsamt ser sin man förlora allt mer av sin traditionella manlighet – gör en stark insats. Filmen blir samtidigt en spegel av den allmänna diskussion om kön, genus och sexuell frihet som på senare år växt sig så stark.

Björn Gustavsson

Ur arkivet

view_module reorder

Skvättet 3

                                     

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 14 oktober, 2013

Exorcism – nyfunnet O’Neill drama

1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – ...

Av: Bertil Falk | Reportage om scenkonst | 28 mars, 2012

Samiska shamandomens nya dimensioner

 Man tar inte skada av att uppleva för mycket,Men man kan ta skada av att uppleva för litet! (Läkaren och författarenGöran Grip i boken:Allting finns) Vid seminariet Samerna i kyrkan i Enare ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 19 augusti, 2013

Som djur

Människor och andra djur kan systematiskt förvandlas till ting av andra människor "Ni håller er med köpta slavar här. De har det sämst men skall ändå utföra det tyngsta arbetet; ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 19 januari, 2009

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 06 november, 2013

Tagore performing the title role inValmiki Pratibha (1881) with his niece Indira Devi as the goddess

Geniet från Bengalen

Undertecknad kom i kontakt med Rabindranath Tagore (1861-1941) redan i 20-årsåldern (Den skapande enheten) – och läste hans poetiska storverk "Gitanjali" ungefär 10 år senare. Nu har han legat på ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 21 juli, 2017

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 26 oktober, 2006

Hiphop, rap och opera och stort hjärta

Kvartetten är Dustin Hoffmans regidebut. Känd skådespelare, Oscars vinnare, Hollywood-dragplåster … men hitintills alltså inte regissör. Hoffman satsar på skyhög mysfaktor, brittiska karaktärsskådespelare, kända från opera och teater, och anlägger ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 13 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.