Du ska va inne, min vän

När jag var yngre hade jag en kompis utanför Växjö vars mamma var en hurtig naturälskare. Detta ledde till att hon jämt försökte få mig och min kompis att gå ...

Av: Anna Nyman | 14 juni, 2009
Gästkrönikör

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | 05 juli, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Benjamin 23

 

Av: Håkan Eklund | 21 januari, 2012
Kulturen strippar

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | 06 september, 2013
Essäer om konst

Björn Gustavsson

I huvudet på Björn Gustavsson



En hyperkrönika av B. Gustavsson som reste och upptäckte i somras. 
Jag satt i det vackra tornrummet i Åbo underrättelsers tidningshus och hörde Torbjörn Kevin tala sig varm om kulturens betydelse för tidningen: kulturen hör samman med finlandssvenskarnas identitetsbegrepp och är därför av yttersta vikt, proklamerade han.
Dalarö

Sommarsolen lyser över Dalarö. Jag går längs tysta vägar kantade av schweizervillor. Några av dem rustas; lettisk-registrerade jeepar kantar infarterna. Det gamla hotellet vid färjehamnen ska snart rivas; det andra stora hotellet tycks befinna sig i förfall.

Dalarö: en lite ålderdomligt slumrande utpost nära öppet hav; ungefär som Furusund (dit ju Strindberg begav sig sedan Kymmendö-borna förbjudit honom att återvända).

Jag äter lunch i det gamla tullhuset från mitten av 1800-talet. Servitören pekar neråt hamnen: där filmade Bengt Lagerkvist inledningen av Hemsöborna; tv-serien från 1965 med Allan Edwall och Sif Ruud.

Kocken är orolig: fisket här blir allt sämre.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag minns en båtresa 1987 till Kymmendö, på andra sidan fjärden. En man visade mig gårdshuset där Strindberg hyrt in sig och där hans egen farfar, Albert Berg, hade bott. "Jag är Gustens sonson", sa han, lite stolt – och sedan pekade han ut Strindbergs lilla skrivarstuga, österut på ön. Den såg ut som en sjöbod. Jag tror att det var här Stig Dagerman skrev De dömdas ö.

Jag fortsatte över strandängarna. Längst bort låg ett vackert hus. Jag visste att Werner Aspenström bodde där, men jag vågade mig inte fram. Jag minns fridfullheten: en sommardikt.

Finlandssvenska

I stort sett råder fredlig samexistens mellan de två stora språkgrupperna i Finland, men jag aktar mig för att prata svenska när jag sent en kväll rör mig ute på stan."

Så drastiskt uttryckte sig Torbjörn Kevin, chefredaktör för Finlands äldsta tidning, Åbo underrättelser, då jag besökte honom för en tid sedan – vid en tid då "språkstriden" mellan finlandssvenska och finskan var ytterst inflammerad och diskussionerna om svenskan som "tvångsspråk" gick höga i pressen. Stämningarna mot den finlandssvenska minoriteten var hätsk, men varifrån hoten kom var oklart: handlade det om finländska "nationalister" eller om någon enstaka galning?

När jag besökte svenskspråkiga Hufvudstadsbladet i Helsingfors berättade ledningen att flera av journalisterna nyligen mottagit dödshot och att extraordinära säkerhetsåtgärder vidtagits.

Jag satt i det vackra tornrummet i Åbo underrättelsers tidningshus och hörde Torbjörn Kevin tala sig varm om kulturens betydelse för tidningen: kulturen hör samman med finlandssvenskarnas identitetsbegrepp och är därför av yttersta vikt, proklamerade han.

Åbo underrättelser, med en upplaga på endast 7 000 exemplar, har ett 15-tal frilansare knutna till kulturredaktionen. Och fram till nyligen hade tidningen en halvtidsanställd recensent – som resten av tiden ägnade sig åt att skriva dikter.

Om kultursidornas framtid lät Torbjörn Kevin pessimistisk. Mitt i vårt samtal fick han ett samtal i mobilen. Efteråt lyste han upp: "Jag ska få köpa en segelbåt!" Och jag tänkte: Kultur är också ett slags segling.

"Multietniskt ungdomsspråk" kallas fenomenet på knastertorr byråkratsvenska. Alltså den svenska som förekommer i vissa storstadsområden – eller i, som det också kallas: "rinkebystockholmskan", "rosengårdsskånskan", "angeredsgöteborgskan"...

Två ord från denna nya "förortssvenska" har nu accepterats av Svenska akademin som placerat dem i den 13:e upplagan av den egna ordlistan: "keff" (dålig) och "guss" (tjej).

Men att språket är i snabb förvandling märks också på andra sätt – till exempel i samtida boktitlar: "Aldrig fucka upp" heter en bok av Jens Lapidus, "Kalla det vad fan du vill" en annan av Marjaneh Bakthiari. Och nyligen kom en ny ungdomsroman av Jenny Jägerfeld: "Jag är ju så jävla easy going".

Sådana boktitlar hade varit omöjliga för en generation sedan.

Vid sidan av "anglifieringen" drar det friskt språkliga fläktar över landet. Lyssna exempelvis på Veronica Maggios texter! "Du får prata mig på gatan" – ett helt nytt sätt att använda svenskan!

Men man behöver inte bege sig till Rinkeby för att konstatera den språkliga omvandlingen. Det räcker att lyssna till skolbarn i Rättviksskolan. Om en femteklassare inte vet något – då yttrar han inte det halvjargongiga, redan lite uttjatade "Jag ska googla på det!" Han säger i stället: "Jag ska fakta på det!"

Norge fritt

Mörk kväll i Hallingdal, ett stycke öster om Hardangervidda. I kulturhuset i Ål håller jag föredrag om Eyvind Johnson. Publiken lystrar: här får de höra lite om den svenska 1900-talsförfattare som kanske visste mest om norsk skönlitteratur.

Jag spelar upp en några minuter från en bandinspelning där Eyvind Johnson 7 maj 1945 håller ett högstämt tal, "Norge fritt", och där han med en retorik värdig en Krilon beskriver hur "den nordiska syskonringen av folk" nu åter kan knytas samman.

En av åhörarna berättar att hennes pappa var författare och hemma i bokhyllan har en rad böcker med dedikation av "vännen Eyvind". Några konstnärer i publiken inviterar på en liten supé med sik från Telemark, flatbröd, fäbodsmör m.m.

I övrigt en intensiv arbetsvecka i fjälldalen intill, där jag om dagarna håller fyr i den Jötul-kaminen i Jens Björneboes 1700-talshärbre; han flyttade hit på 1950-talet – men också Agnar Mykle och flera konstnärer kom hit till Leveld för att söka inspiration och arbetsro. Sedan något år tillbaka har här inrättats ett konstnärscentrum, tack vare bl.a. författaren Josein Gaarder.

Jag vandrar i dalgångar under snövita högfjäll, promenerar längs en brusande älv, provianterar i lanthandeln och skriver dagarna i ända. Bestämmer mig för att läsa Björneboes trilogi om bestialitetens historia; för övrigt ett av Knausgaards norska favoritverk.

Teaterhösten i Stockholm

Teaterhösten i Stockholm har börjat med en fullträff. Dramatens nya uppsättning av Lars Noréns Och ge oss skuggorna är bland det bästa som på mycket lång tid visats på Stora scenen.

Det är helt enkelt teater när den är som bäst: knivskarpa snitt in i några människoöden – med hjälp av en ensemble med några av landets främsta skådespelare.

Eugene i Lars Noréns pjäs beskriver familjen som "de fyra pelarna i ett tempel: vi kan inte bli fria utan att krossas". I mångt och mycket är det konflikterna från genombrottsverket Natten är dagens mor som här återkommer.

Lars Norén har alltsedan ungdomsåren varit oerhört fascinerad av O´Neill; han tog djupa och avgörande intryck av den legendariska Dramatenuppsättningen 1956 av Lång dags färd mot natt. Lars Noréns aktuella pjäs – som han arbetade på i åtta år och där han enligt egen utsago lagt ner mycket av egna erfarenheter – kan beskrivas som ett slags fortsättning på den familjesituation som beskrivs i O´Neills verk – som för övrigt fick världspremiär i Stockholm 1956. (Ingemar Bergman gjorde en fenomenal uppsättning av Lång dags färd år 1988. Pjäsen har senare satts upp 1998 och 2006; det är alltså hög tid för ytterligare en iscensättning!)

Einar Stubö, som tidigare gjort succé på norska Nasjonalteatret, har regisserat en föreställning präglad av stark känsla för rytm och rörelse, liksom en insikt om vad tystnad, ögonkast, kan tillföra. Här skapas suggestiva atmosfärer och stämningar och Noréns berättelse om Eugene O´Neills 61-årsdag blir till en nedstigning i en familj där alla är på flykt och där man gör allt för att undfly smärtpunkterna – vilka just därför blir än tydligare.

Kari Gravklevs snyggt strama scenografi manar fram associationen till svart bunker: man får känslan av att vara på ett slags botten. Användningen av dokumentära bilder och filminslag liksom jazzmusik och annan tidstypisk musik skapar en helhet som snabbt magnetiserar åskådaren: man sugs in i ett skeende som det är svårt att värja sig mot. (Dock är spelet till att börja med aningen ofokuserat och det tar en stund innan skådespelarna känns riktigt bekväma i sina roller.)

Örjan Ramberg gör till att börja med en ganska tillbakadragen, närmast tankspridd Eugene – men efterhand växer och djupnar porträttet i en process som på många sätt imponerar. Eugene plågas alltjämt av sin svåra barndom. Minnena förstärks av det faktum att han tvingas se hur allt går igen även i nästa generation. Hans båda söner ur tidigare äktenskap, Eugene Jr (Reine Brynolfsson) och Shane (Peter Andersson), som denna dag kommer för att uppvakta honom, blixtbelyser det förflutnas skuggor. I sina söner ser han sig själv och sin bror, i sin fru ser han sin mor... För sitt inre ser han repriser på sådant han helst av allt vill glömma.

Lena Endre som hustrun pendlar mellan underdånig hjälpsamhet och självmedveten resning som inga kränkningar tål. Det hatkärlekspräglade, symbiotiska äktenskapet är en återkommande smärtpunkt i Noréns dramatik. Makarnas förhållande är ömsom ett inferno, där de är varandras ohyggliga fångvaktare, ömsom en grönskande asyl av flödande kärlek och ändlös tillgivenhet.

Thomas Hanzon ger en gripande bild av äldste sonen Eugene Jr: osjälvständig, osynlig för fadern hur han än försöker hävda sin begåvning. . Han är en snart 40-årig ung man som gett upp hoppet om att någonsin bli synlig som en självständig individ. Han tycker sig vara totalt fången i pappans berömmelse. Hur han än försöker utmärka sig, kommer han aldrig att kunna överglänsa fadern. Sonen är en himlakropp utan eget ljus, en reflekterande måne, för alltid bunden i en bana kring faderns namn. Erik Ehn spelar med utsökt närvaro den yngre brodern: redan långt in i narkotikamissbruk.

Det är anmärkningsvärt att programhäftet inte nämner den tidigare Dramatenuppsättningen av Och ge oss skuggorna. Den gjordes 1991, i utsökt regi av Björn Melander (en av de stora Norénregissörerna) och med formidabla prestationer av Max von Sydow och Margaretha Krook i huvudrollerna. Jag minns bland annat den suggestiva slutscenen, där Björn Melander på eget bevåg hade diktat till ett starkt morgonljus i slutsekunderna, vilket var kongenialt – inte minst därför att det öppnade för associationer till Natten är dagens mor, och till Stagnelius tröstande ord till människor i bedrövelse.

Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Den rasjonalistiske metafysikkens røtter

Herakleitos(540 – 480 f.Kr.) betegnet den kosmiske makt med 'Logos'(Ordet). Hva er rasjonalistisk metafysikk, e.g. hva er den filosofiske diskursen 'rasjonalistisk metafysikk' om – hva går den ut på? En første ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 augusti, 2011

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 18 Maj, 2009

De jämtska -vin-namnen. En betydelsefull ortnamnstyp och dess öden och äventyr i tradition…

Hägra, Härke, Höla, Knytta, Knöva, Kövra, Rista, Skickja, Ösa, Rätan, Grytan, Rödön, Silje och Välje är namn på orter i gamla betydande jämtbygder. Vad de på urnordisk tid betydde är ...

Av: Håkan Roos | Essäer om samhället | 02 december, 2014

Tiziana Luciani Foto: Chicco Fratta

Det är medvetenheten om kön och genus som skapar vår identitet

Tiziana Luciani är psykoterapeut och författare, hon föddes i Rom men bor i Perugia. På grund av sitt arbete reser hon ofta i Italien och utomlands. Jag har alltid uppskattad ...

Av: Guido Zeccola | Porträtt om politik & samhälle | 10 mars, 2015

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | Utopiska geografier | 01 november, 2010

En målning av Melker Garay. Detalj

Begreppet Gud

Melker Garay och Gud.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 14 februari, 2016

William Wordsworth Franska revolutionen som den i början tedde sig för anhängarna

Den romantiske poeten William Wordsworth (1770-1850) är mest känd för poesi med naturen som föremål och med meditativ grundstämning. På senare år var han konservativ, och utnämndes 1843 till Poet ...

Av: William Wordsworth | Utopiska geografier | 22 juli, 2013

Brott och straff 4 Jordabalkens potens - köpekontraktets konsistens

När fast egendom står på spel blir arma människor som förbytta och antar paragrafiska skepnader. I egendomens förbannelse blir lagarna till magiska redskap, hävstänger för trollkonster och förklädnader och möjliga ...

Av: Benny Holmberg, | Essäer om konst | 17 november, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.