Det isländska ljudlandskapet

Det isländska ljudlandskapet Island, en ö omringad av is och vatten, en ö som närapå intakt har bevarat språket som talades i Skandinavien för mer än 1 000 år sedan, exporterar ...

Av: Jim Knutsson | 27 mars, 2010
Essäer om musik

Bitterhetskänslor

Ett återkommande begrepp i min och mina vänners vokabulär när vi var runt tjugo var bittra kärringar. Dessa personer, som kan vara av både manligt och kvinnligt kön, möter man ...

Av: Marja Beckman | 12 augusti, 2010
Gästkrönikör

27. Norr

Börjar kameran rulla väldigt långt ut finns det en pöl där ett svanpar glider omkring. Sträckta halsar, maklighet. Tills en lössläppt hund intar skällposition, med tungan utanför mun och bred ...

Av: Norr | 15 juni, 2012
Lund har allt utom vatten

Göran af Gröning

SÅ MÅNGA NÄTTER … SÅ MÅNGA SPRIDDA TANKAR

Om man kunde utplåna allt det neurosen ristat in i anden och hjärtat, alla de osunda avtryck som den lämnat efter sig, alla de orena skuggor som åtföljer den! Allt ...

Av: Göran af Gröning | 25 januari, 2016
Utopiska geografier

Amalie Smith Foto David-Stjernholm

Litteratur: Amalie Smith - Cell. Samling



Motsättningarnas enhet mellan livet och döden

Amalie Smith

Cell. Samling

Översättare: Jonas Rasmussen

ellerströms

 

Jag tänker: varje läsning blöder i eget hjärta, varje sten kastats i eget ärende, det gamla livet konfronterar detta, jag läser mig sorgsen inför det förklarande:
”April är den vackraste
av de 48 månader
vi har känt varandra
Nu är det ljust innan jag vaknar
Jag känner det som överexponerade,
upphettade drömmar”




Det är alltid döden som vinner
Amalie Smith Foto David-Stjernholm

Amalie Smith Foto David-Stjernholm

Det är alltid döden som vinner, har någon sagt i en sorts sanning. I Cell illustreras kärlekens kraft i alla vågade bryggors bräckliga övergångar, undergrävda och förlängda av oöverstigliga olikheter, sorterade i disparata undermeningar och allt vad man kan återskapa i försmådd känsla och oväntade utvikningars aggressivitet gentemot livets outgrundliga meningar och vaga vägar.

Cell gestaltar kärlek mellan två där mannen drabbas av cancer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är det svåra att se. Att inte se, är ändå räddningen, att gömma, att glömma, att stjäla sidovinster på att inte erkänna.

Amalie Smith gestaltar det farliga, hudnära mötet, i reagerande cellers innanmäte, i utanförskap mot en annalkande död, det så onda förgörande.

Det talande diktsubjektet tar sig så hårt på orden, vågar berätta om det påträngande:

”Jag vaknar när solen går upp

bakom huset,

som sov den i en ask”

Det levande livet levs i förpostfäktande korrespondens med den väntande katastrofen:

”Jag ser en skata

landa i takrännan på huset mittemot,

och en annan följer efter,

särar sina stjärtfjädrar

 

du särar våra ben till en solfjäder ut över lakanet

 

När vi ligger i sängen tillräckligt länge

upplöses kropparnas gränser”

 

Dikt stiger i verkligheter över varandra. Tro tar till medel mot fakta. Kärlek försinar vetskap, sjukdom krossar. Amalie Smith redovisar kärlekens alla vardagliga förluster inför det annalkande.

Intimiteten är det kvarstående:

”Jag glider in under täcket

och tilltalar dig

inifrån”

Smith söker i diktsubjektet finna den absoluta närheten, likheten, skammen i kärlekens naivitet, särskilt inför den evigt eventuella döden.

”Det är något barnsligt med oss när vi går på gatan tillsammans/.../våra kläder verkar begagnade, antingen för stora eller för små, vilket barnsligt par vi är att se på...”

Hon beskriver därefter likheten och simultaniteten mellan de två i sin utgalloperande grälla patetik.

Det är mycket sorgset.

Hon går in i dem, in i varandra av dem, in till förväxling, det är obehagligt avklädande förnekande förnaknande.

Jag blir alldeles härtagen av hennes gestaltade textnärhet. I innovativa utspel skapar hon svindlande djup och återtar utgångsyta mitt i alltihop i en form av lugnets tekniska stabilitet mitt i sorgen för att snart åter genom sidoredovisningar av materia och museala ting och därtill kroppserfaringar skapa nya fallhöjder utifrån verklighetens estetik.

Mineralsamlingen spelar en knirrande roll

och golven knarrar:

”Det är anmärkningsvärt hur villigt mineraler låter sig musealiseras”

Och om sorgens karaktär blir det köttigt, som en exotisk frukt.

”Kroppen förmår inte rymma den andres sorg och måste istället bukta ut”

 

När diktjaget går in i minnesretoriken är redan faran stabilt stående avklädd i farstun.

”Man behöver inte leta

efter förgänglighet,

bara vänta och dokumentera”

 

Och i det absolut abstrakta:

”Kristeva talar om abjekt som det som inte kan förstås som subjekt eller objekt. En rörelse mitt emellan.

Abjicere(lat.): Att kasta bort.

Ett abjekt är avskilt från kroppen: spott, snor, skit, urin, spyor, öronvax, svett, säd, blod, sårskorpor, tänder naglar, hår...”

 

Vi avskiljs från våra kroppar.

Vi dör. Smith erkänner förgängligheten men önskar kvarhålla tingen kanoniserade i minneskartoteket som handfasta reliker.

 

”CELL kommer från latinet,

cellular- liten kammare”

 

”Jag vågar

kalla det du,

denna förening av celler”

 

I skiljandet åt, stiger min tanke som en enda fullbordad syn på denna diktsamlings verkningsgrad, en närvaro maximerad i ett lägeskartotek av att vara. Textinnovationer som ritar upp ett darrande samband mellan två subjekt, i kärlek, i hudnära cellnära verklighet som brast i sitt anslag, en tankegång som fick hela sitt ärliga scenario i utlöpande storhet till fullo raserat. En text som inte äger någon som helst utgång eller ingång bara evig närvaro utan början eller slut. En stor diktsamling!

 

Amalie Smith (f. 1985) slog igenom i Danmark med I civil 2012, ett utdrag är publicerat i diktantologin Nervsystem – ung dansk poesi (2015). Arbetar tvärkonstnärligt med såväl poesi, prosa, installationer och videoverk. 2015 tilldelades hon kronprinsparets Stjernedryspris till unga talanger. Marble är hennes senaste bok.

Tidigare utgivet på Ellerströms: Marble (2016)

 

 

 

 

Benny Holmberg

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jan-Ewert Strömbäck. Alltid på en måndag

  Jan-Ewert Strömbäck är författare av både skönlitteratur och sakprosa. Han debuterade 1975 i Wahlström&Widstrands debutantantologi Grupp 75. Förra året belönades han av juryn för LO:s kulturpris för en nyskriven novell ...

Av: Jan-Ewert Strömbäck | Utopiska geografier | 12 augusti, 2013

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | Utopiska geografier | 26 april, 2010

När Arvo Pärt kom till Mexiko

Lördagen den 20 oktober var det första gången som Arvo Pärts musik framfördes i Mexiko City, och det utav Estlands Filharmoniska Kammarkör och Tallins Kammarorkester under ledning av Tõnu Kaljuste ...

Av: Rebecka Villanueva Ulfgard | Musikens porträtt | 02 november, 2012

Maya Deren: banbrytande artist

Maya Deren (1917-1961) var en pionjär inom den amerikanska efterkrigstidens avantgardefilm. Feministisk inspiratör, banbrytande koreograf, Voodooprästinna, etnograf, filosof, dansare och poet. Ett "flower child" före sin tid som vägrade låta ...

Av: Helena Strängberg | Filmens porträtt | 19 april, 2010

Clarice Lispector och språkets konstruktion i en klassisk roman

Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick är berättelsen om berättandet. I centrum finns den illitterata maskinskriverskan Macabéa, en plågad författare och språket som möjlighet.  "Allt började med ett ja." Så börjar ...

Av: Pär Sjölinder | Litteraturens porträtt | 22 april, 2009

Nattvandrarens blick

Ögats anatomiskt grundläggande uppgift, att i nära samarbete med celler och synnerver omvandla ljus till nervimpulser, har varit densamma genom alla tider, vare sig det gäller de allra enklaste organismernas ...

Av: Niklas Eriksson | Essäer om konst | 24 augusti, 2017

På drift med Beatgenerationen

Jack Kerouacs klassiska trendskapare ” På väg” finns nu i ny reviderad upplaga, snyggt översatt av Einar Heckscher. Volymen innehåller även ett förord av Anne Charters där hon kortfattat redogör ...

Av: Elisabeth Brännström | Kulturreportage | 06 januari, 2013

Arne Schweitz / Scanpix - hd.se

Taube: ”Jag är poet, jag gycklar ej med orden”

1962 erhöll jag Svenska institutets och Franska statens stipendium för att fullborda en trebetygsuppsats över ämnet ”Evert Taube och Provence”. Jag begav mig således till Aix-en- Provence där jag vid ...

Av: Åke Erlandsson | Musikens porträtt | 02 november, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.