Rymden och litteraturen

Vad är att läsa? Att läsa är att genomgå ett blivande, att lösas upp i molekyler, för en stund förlora sig jag, och bli ett annat/något annat. Att få texten att ...

Av: Mats O. Svensson | 07 juni, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Kattens lag på brinnande bakgator

Katterna jamar, dem skriker som små barn, rännandes mellan ruiner, sophögar och barn som leker bland eldar. Musiken dundrar mellan husen, denna arabiska, sällsamma, sorgliga musik, som klagar, önskar, väntar ...

Av: Linda Johansson | 19 december, 2009
Resereportage

Schopenhauer, 1852

Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

1988 firades i Tyskland 200 år sedan Arthur Schopenhauer föddes. I en tid då många människor praktiserar Schopenhauers åsikt att man kan befria sig ur världens elände genom att förneka ...

Av: Bo I Cavefors | 05 september, 2016
Agora - filosofiska essäer

Anton Joseph Wilhelm

Anton Joseph Wilhelm. Det har varit en omtumlande tid sedan Anton Joseph Wilhelm valde att lämna pojkrummet bakom sig och ta steget ut mot litteraturens hårda branch. Genom känsloväckande krönikor ...

Av: Anton Joseph Wilhelm | 14 november, 2011
Utopiska geografier

Daphne Du Maurier. Foto Ruth Bartlett

Litteratur: Daphne du Maurier: Rebecca; Fåglarna



Tidlös, trollbindande skräcklitteratur från en mästare inom genren

Daphne du Maurier
Rebecca
Översättare: Dagny Henschen och Hikda Homberg
Fåglarna
Översättare: Gerd Lilliehöök och Lisa Rothstein
Modernista

 

Den brittiska författarinnan Daphne du Mauriers roman ”Rebecca” blev en omedelbar bestseller när den gavs ut i Storbritannien 1938. Två år senare filmades den av Alfred Hitchcock och odödligheten blev ett faktum.




Både ”Rebecca” och ”Fåglarna och andra noveller” håller mycket hög klass rent stilistiskt och kommer förhoppningsvis att trollbinda en ny generation av läsare. Den här typen av litteratur förtjänar att bli odödlig.
Daphne Du Maurier. Foto Ruth Bartlett

Daphne Du Maurier. Foto Ruth Bartlett

Romanen har sedan dess aldrig varit ur tryck och det kommer ständigt nya utgåvor och nyöversättningar som upprätthåller berättelsens starka, suggestiva grepp om sin publik. Även novellerna ”Fåglarna” och ”Vänd dig inte om” filmades och tillhör numera den moderna skräcklitteraturens absoluta klassiker. Både ”Rebecca” och novellsamlingen ”Fåglarna och andra noveller” har nu getts ut i svensk nyöversättning på Modernista och det är anmärkningsvärt hur väl Daphne du Mauriers berättelser håller för en modern läsekrets.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Daphne du Maurier (1907-1989) föddes i London, men växte till största delen upp i Cornwall där också de flesta av hennes berättelser utspelar sig. Hon var dotter till den kände skådespelaren och teaterdirektören, Gerald du Maurier, och hans fru skådespelerskan Muriel Beaumont. Hennes farfar var tecknaren och illustratören, George du Maurier, som bland annat tecknade för satirtidningen ”Punch”. Han var också en begåvad författare, mest känd för romanen ”Trilby” (1895) där den notoriske bedragaren och hypnotisören Svengali förför och duperar en ung konstnärsmodell . Daphne de Maurier hade alltså en del att brås på och både hon och hennes två systrar, Angel och Jeanne, var konstnärligt begåvade. Det hjälpte naturligtvis att de var födda in i en välbärgad överklass med starka kopplingar till Londons intellektuella elit och Daphne, som tidigt bestämde sig för att bli författare, fick hjälp av släktingar i början av sin karriär. Något som inte blev långvarigt eftersom hon snart var på väg ut ur buren på egna starka vingar. Manuset till hennes debutroman ”The loving spirit” togs emot med entusiasm av William Heinemanns förlag i London som gav ut den 1931. Förlaget byttes sedan ut, till Heinemanns förtvivlan, när Daphne du Maurier istället bestämde sig för att ge ut sina böcker hos vännen och förläggaren Victor Gollancz.

Under sin författarkarriär skrev Daphne du Maurier ett stort antal böcker och trots att hon var gift med officeren Tommy ”Boy” Browning 1932 till hans död 1965 förblev hennes skrivande det som var viktigast för henne. Paret fick tre barn tillsammans Tessa, Flavia och Christian, men Daphne påstod själv att hon inte hyste någon större kärlek till barn. Under arbetet med ”Rebecca” lämnade hon sina två döttrar hos släktingar i England och anslöt sig till ”Boy” i Egypten där hon skrev färdigt romanen. Med åren drog hon sig mer och mer undan offentligheten och tillbringade större delen av sin tid i sitt hus i Cornwall, där hon nästan enbart ägnade sig åt sitt författarskap.

Det som är mest utmärkande för ”Rebecca” , kronan på verket i Daphne du Mauriers stora produktion, är den suggestiva, spöklika stämningen på godset Manderley dit en ung, nygift kvinna kommer med sin betydligt äldre man, Max de Winter. Hela atmosfären förgiftas av de ständiga påminnelserna om Max före detta fru, den starka, vackra Rebecca vars närvaro är så påtaglig att den unga kvinnan, som förblir namnlös trots att hon står för berättarrösten, håller på att gå under av svartsjuka. Rebeccas rum står kvar orört och den dödskalleliknande hushållerskan, Mrs Danvers, som avgudade Rebecca gör minst sagt sitt bästa för att hålla hennes minne vid liv och sätta käppar i hjulet för den nya, oerfarna husfrun. Läsaren dras in i en skrämmande berättelse som helt bygger på huvudpersonens minnen.

Vi får från de första inledande, numera klassiska raderna, ”I natt drömde jag att jag kom till Manderley igen.” veta att Manderley är borta och att den historia vi kommer att läsa ligger begravd i det förflutna. Daphne du Maurier gör det inte lätt för sina läsare. Romanen är fylld av gåtor som aldrig får något riktigt svar, när jag läst sista sidan bläddrade jag nästan omedelbart tillbaka till inledningen och började läsa igen. Språket har en suggestiv kraft som bygger på upprepningar och minnesbilder av godset, dess invånare och av den döda Rebecca, som får liv genom omgivningens minnen av henne. ”Rebecca” kan bäst beskrivas som en psykologisk thriller med övernaturliga inslag och Daphne du Maurier som en mästare inom genren. Språket är så förtätat att det så gott som binder fast läsaren vid sidorna och författaren använder sig ofta av helt briljanta metaforer. Det gåtfulla inslaget bidrar också till att romanen stannar kvar i minnet, om inte för alltid så mycket, mycket länge. Tyvärr finns det vissa brister i den nya svenska översättningen, men ”Rebecca” behåller ändå sitt stenhårda grepp om läsaren och berättelsens kärna har kvar sin kraft.

Novellsamlingen ”Fåglarna och andra noveller” innehåller, utöver titelnovellen, fyra andra guldkorn i genren skräcklitteratur. Alla novellerna har tydliga övernaturliga inslag och visar prov på författarens unika förmåga att trollbinda sina läsare. Naturen har ofta en framträdande plats i Daphne du Mauriers berättelser och den gör sig även påmind i den här samlingen. I ”Fåglarna” gör den uppror med förödande konsekvenser för mänskligheten och i ”Äppelträdet” får ett gammalt, gistet äppelträd representera ett liv som aldrig haft någon egentlig mening.

Både ”Rebecca” och ”Fåglarna och andra noveller” håller mycket hög klass rent stilistiskt och kommer förhoppningsvis att trollbinda en ny generation av läsare. Den här typen av litteratur förtjänar att bli odödlig.

 

 

Elisabeth Brännström

 

Ur arkivet

view_module reorder

Metafysik eller materialism? Finns det en lösning?

I begrundan av John Landquists levnadsöde och mitt eget kom jag att läsa Svante Nordins Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin från 1984. Det är en fascinerande läsning ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 08 november, 2014

Steve Reich och rätten att tolka samtiden

Nyligen gav Steve Reich ut sin betraktelse över 11 september-attentatet. Redan före skivan kom ut omgärdades den av kontroverser, inte minst på grund av omslaget. Masatomo Kuriyas foto från ögonblicket ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 21 oktober, 2011

Han som klev av tåget i Hästveda – några makabra…

I The Faber Book of Anecdotes som amerikanen Clifton Fadiman redigerade för trettio år sedan – den amerikanska delupplagan heter The Little, Brown Book of Anecdotes, inte på grund av ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 18 december, 2014

Gioacchino Rossini för trettionde gången

I år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen ...

Av: Ulf Stenberg | Reportage om scenkonst | 22 augusti, 2009

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 1 av 4)

Som flanör och vandrare ser jag världen ur ett krasst drömsperspektiv. Jag noterar omgivningarna, men lever i dikten. Jag njuter dofterna, men katalogiserar dem systematiskt för att frysa tiden i ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 januari, 2017

Vildhallon i Paris (röst till Paul Celan)

det var för ditt rena hjärtas skull som månen steg ned till de leda driftrena vallmo ursköljda käke understödsväxta små folken bäckmärkta spenar, i trossar  

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 25 maj, 2009

Min fars övernaturliga upplevelse

Då jag var ung förstod jag mig inte på min fars (1898-1975) böcker - jag begrep helt enkelt inte ett dugg! Efter det att jag hade börjat studera kulturvetenskap (2002) ...

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 12 februari, 2014

Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Ragnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes ...

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 02 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.