"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | 14 juli, 2010
Musikens porträtt

Släpp inte fan över bron!

Släpp inte fan över bron! Ann Hingström träffar Hans Alfredson.    Hans Alfredson, foto: Julia Peirone/W&W Två fullvuxna män med akademisk bakgrund och smak för det burleska slår sig alltså ihop och ...

Av: Ann Hingström | 12 januari, 2007
Scenkonstens porträtt

Dikter

Text · Thore Rösnes (1935–2005) |llustrationer · Gudrun Edel Rösnes Kari Bakke Två dalar, två språk men samma ärliga känsla ...flyga vill du kan du... som den vita fågeln i trädet hör... nu skriker måsarna även över bondens ägor

Av: Thore Rösnes | 29 januari, 2008
Utopiska geografier

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 januari, 2013
Gästkrönikör

Tua Forsström Foto Arild Vågen CCBYSA30

Litteratur: Tatjana Brandt (red) - Korsstygn, rastplats. Om den finlandssvenska poesins belägenhet



En vacker liten bok

Tatjana Brandt (red)

Korsstygn, rastplats. Om den finlandssvenska poesins belägenhet

Ariel  

 

Åtta essäer av åtta olika författare: Tatjana Brandt, Susanne Christensen, Pauliina Haasjoki, Elisabeth Hjorth, Maïmouna Jagne- Soreau, Johanne Lykke Holm, Peter Mickwitz och Magnus William-Olsson. Med en inledning av Tatjana Brandt som sammanställt och redigerat boken.




Och nu, äntligen, i ett nu har jag nått fram till vad jag längtade efter. Att få skriva om essän om Tua Forsströms diktsamling Sånger genom Tatjana Brandt… Samtidigt känner jag av min ålder, min trötthet, min leda och förvirring inför allt det undanglidande, irreala världen blivit för mig under detta avslutande skede i mitt liv. Med säkerhet det sista kvartalet, förmodligen kortare…
Tua Forsström Foto Arild Vågen CCBYSA30

Tua Forsström Foto Arild Vågen CCBYSA30

Och nu till själva essänsen (sic!), innehållet, Korsstygnen. Vi hämtar andan vid denna Rastplats uttröttade i förundran över att efter en förfluten storhetstid som spjutspets för modernismen tvingas ställa oss frågan: finns vi alls till? Finns det en ”finlandssvensk poesi”… Den frågan ställs redan i Tatjanas i viss mening uppgivna, resignerade på samtiden uttröttade ton, tv-soffornas ytliga, platta och latent hotfulla attityd. Att vara vad som återstår av en minoritet som uppfattats som privilegierad, mytologiserats till en rest av en förtryckarkolonialistklass gör att vi försöker förstå allt, hat och hot, att ligga lågt, och försöka undvika såväl gnäll och bitterhet, för att inte provocera fram än mer ilska. Vi vet ju enligt Cartesiansk logik att vi finns till, att vi är. Men vi kämpar med den alltmer tilltagande känslan av att betraktas som något mer eller mindre pinsamt förflutet, i Sverige en amputerad lem som knappast väcker några varmare känslor, redan lätt illafaren, (kanske luktar den redan?)och i vårt fosterland som ett främmande element som på sätt eller annat, antingen smälta bort, in i den minimala finska språkgruppen, eller så emigrera; ”go home” till det Sverige därifrån vi illegitimt kommit i någon obestämd forntid i den ondsinta och elaka avsikten att tvinga det fredliga finska folket att tala svenska, och veta hu

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Magnus William-Olsson skriver om Chôra och Topos, om ”platsigheten” och hur den digitaliserade och postdigitaliserade världen upphävt rummets konkreta ”platsighet”. Han berör även frågan kring sin egen bakgrund, sin moders finlandssvenska identitet och sin egen anknytning därtill. Och jag känner mig såväl fascinerad av Magnus mångkunnighet, originalitet, och ärliga vilja till förståelse, som provocerad, ja irriterad av hans vacklan och ”rikssvenska” arrogans. Visst kan man fnissa åt Runebergsbysten, men den rätten kan vi i realiteten unna endast oss själva. Ity Runeberg otvivelaktigt är en större poet än Tegnér Geijer, Ling, & co, (för att inte tala om Dybeck!!!) och att det inte alls är sagt att Finland som vi känner det skulle existera utan honom. Sverige som aldrig varit hotat eller ockuperat i modern tid, som ur finsk (och finlandssvensk) synpunkt alltid spelat ett dubbelspel och svikit då det gällt. Till och med nu hukar man bakom vår rygg, och hoppas på att vi sköter försvaret… För de svenske är det obegripligt att vi både vill bli helt accepterade och helst beundrade och inte upplever det som enbart lustfyllt att helt uppgå i moder Sveas arroganta och infantiliserande famn. Vi är känsliga i vår utsatta position. Vi minns Chrusjtjovs antydningar om ” att när vi nu är så goda vänner, kunde vi väl ta bort gränsen” Själv blir jag alltid arg både när man här säger ” det är väl inget problem, du är ju precis som vi” som när man säger: ”det här kan du inte begripa, eftersom du inte är svensk”. Min narcissism säger ju att jag vill dels förklaras vara jämbördig och lika god, men dessutom något därutöver, ”lite bättre”, inte en lite avsigkommen, lite pinsam föråldrad fattig förbrylling från ett bortslarvat föredettings land. Någon som är ”likadan” men alltså ”lite sämre”. Hur detta skall gestaltas performativt vet jag inte. Är då finlandssvenskan en ”dialekt” ett eget språk i stil med ”meänkieli”, ett relikt. Eller något som ”inte finns”. Tatjana säger att skriftspråket är identiskt, och att man endast kan urskilja finlandssvenskan vid uppläsning. Så är det ju inte. På nära håll har jag hört om en bok som då den skulle ges ut i Sverige genomgick en hästkur där det på varje sida förekom ”korrigeringar” för att texten skulle bli och vara begriplig för de svenske. Finlandssvenskans långt mer icke konformistiska, mer vildsinta satsbyggnader och ålderdomligare ordval måste ”rättas” till. På samma sätt har Tove Jansons Muminböcker ”tämjts” och anpassats efterhand redan av henne själv för det rikssvenska i nyutgåvorna. Fantasifullheten få ge vika för det rationella. Som min moder påpekade: det rent germanska blir ofta mera tråkigt”…

Elisabeth Hjort skriver en initierad essä om våld och icke våld hos Matilda Södergran och Henrika Ringbom. ” Att förlita sig på ordens opålitlighet, eftersom det man vänjer sig vid är allt man har. Och detta poesins våld och icke våld finns ingen annanstans”… Och jag tänker då på den sene Wittgensteins tankar om vardagsspråket, och på den franska psykoanalytikern Piera Aulangiers tankar om ”Våldet i tolkningen” och min egen instinktiva motvilja mot hela begreppet, våldet, våldsromantiken samtidigt som jag kan förstå storheten i Iliaden, i Jüngers ” I stålstormen” … Och jag upptäcker att min motvilja och vrede grundar sig på känslan av den kvinnliga, feminina, feministiska (falska?) dubbelheten och fascinationen och sentimentaliteten inför våldet, inte som något som i vissa situationer är en obehaglig nödvändighet ” ett jobb som måste göras” utan onödiga känslor ( som en kirurg, eller en soldat som kämpar för sin och främst för sina kamraters överlevnad). Varför blir jag då upprörd då kvinnor berör samma område? Kanske för att jag som romantisk idealist hoppas på att det fanns något bättre… Och betänker allt det onda som sker då efteråt säger: jag gjorde bara mitt jobb, jag gjorde bara min plikt, vad som var nödvändigt just då etc…

Så till det konstruktiva, helande samtalet mellan Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz om relationen mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga samtida litteraturen. Tonen i denna brevväxling, i detta samtal är uppriktig, samtidigt dock hovsam, artig, intresserad och välvillig. Det besynnerliga i bristen på kontakt och kunskap om varandra i de breda folklagren berörs knappast. Den har ju inte heller funnits i den ”högre” litteraturen i någondera av språken. Dialogen är både behjärtansvärd, efterlängtad och nödvändig. Björlings Solgrönt översatt till finska…

Så följer då Johanne Lykke Holms betraktelse Apostat. Om att vara bilingual och därmed sakna ett modersmål, en Mothertongue. En kort, vacker och poetisk text, som tar avstamp i Cia Rinnes poesi.

För mig som finlandssvensk är det så: att jag talar två språk, vartdera mitt hemlands gör att risken för att falla till föga för de ohemula kraven på ”yksi kieli, yksi mieli” ( ett språk, ett sinne) faller på sin cyklopiska enögdhet. Tyvärr saknar jag multilingvistens facettögon.

Därför, och just därför känner jag igen genialiteten i Cia Rinnes poesi/konst. Trösten i det som ger ett eko av min bortgångna dotter Stellas sätt att bryta sig ur språkets bur. Hon som lärde sig italienska på tre veckor för att kunna studera i Bologna. Dada eller multilingvistisk poesi. Spegling av strävan till det transcendenta i bortom varat. Även var det en glädje att plötsligt finna att det var lätt och obehindrat att läsa danska. Susanne Christensen gör här en stark ansats till en djupsinnig analys, men för mig, tillhörande en annan generation, känns även här att massan av dessa postdigitala stimuli som sköljer över oss stundom splittrar och distraherar så att vi än en gång hamnar i samtidens kaos i form av flyktingskap och -strömmar vi inte kan vare sig överblicka, förstå eller hantera.

Verkligheten ersätts av den hallucinatoriskt omedelbara lustprincip med dess ytliga tomhet den virtuella ”verkligheten” vill och kan döva oss med. I dess fotspår följer omedelbart den persekutoriska skräcken och de paranoida fantasier och apokalyptiska visioner det övermäktigt schitzoida drar med sig… Hieronymus Bosch helvetesvisioner, skräckfyllda och förföriskt sköna lockande och skrämmande tar över.

Ralf Andtbackas egenartade, befriande humoristiska och samtidigt poesi i Fält behandlas rätt ingående och skickligt av Maîmouna Jagne-Soreau i en Bourdieu och därmed marxistiskt inspirerad text. Ordet postnationell lyser här upp det finlandssvenska dilemmat och visar hän mot dess upplösning och lösning. Där det trånga perspektivets instängdhet via vidgningen stärker identiteten i dess därmed sannare och mer reala form.

Och nu, äntligen, i ett nu har jag nått fram till vad jag längtade efter. Att få skriva om essän om Tua Forsströms diktsamling Sånger genom Tatjana Brandt… Samtidigt känner jag av min ålder, min trötthet, min leda och förvirring inför allt det undanglidande, irreala världen blivit för mig under detta avslutande skede i mitt liv. Med säkerhet det sista kvartalet, förmodligen kortare…

Jag vill krossa alla dessa skärmar som hindrar sikten för det som ligger bakom, eliminera alla dessa pseudobegrepp, tömma ur allt detta ljumma smutsbadvatten av underhållning som hindrar mig att få grepp om den renande tvålbiten… jag vill ha en renande rökbastu med björkris och löyly, något konkret påtagligt något som svider i skinnet. Jag vill skrika ut åt ”sann”(?!) finnjävlarna att utan den svensktalande fiskarpojken Mikael Agricolas insats hade ni inte ett eget skriftspråk, utan det svenska ” förtrycket” hade ni varit livegna bönder i det kejserliga Ryssland, utan den finlandssvenske Sibelius hade ni inte haft en aning om era känslomässiga djup. Utan den svenskspråkige Mannerheim, general Ehrnrot, och Lagus hade ni varit i samma situation som balterna. Och åt de rikssvenske vill jag ryta att er ”moraliska överlägsenhet = arrogans är ett stans hyckleri grundat på svekfullt dubbelspel och att ert beteende för närvarande är lika skandalöst som då ni ännu i krigets slutskede vägrade att sluta med malmtransporterna till Hitlertyskland trots att de allierade erbjöd sig att ekonomiskt kompensera er om ni bara kunde förmå er att avstå… Kunde man om vill kalla er ”feministiska utrikespolitik” för ”käringaktig” utan att i likhet med vissa betydande författare kastas på sophögen?

 

När jag nu på detta sätt bestämt och med basta renat mig från förargelsen över det ”finlandssvenska” dilemmat, efter att ha vuxit upp i ett land som under senaste sekel genomlevt fyra krig här där man fnissar åt vår kärlek till det land vi kämpat för nu då äntligen övergå till det som står mig närmast och mest sant.

Tua Forsström är den som står mig närmast generationsmässigt och som jag bäst förstår av allt det som här berörts. Hon är utan vidare den mest etablerade av de finlandssvenska poeterna idag, och omnämndes även som nobelpriskandidat, men givetvis var det en omöjlighet. Det var enklare och mer dramatiskt att ta till Bob Dylan, och därmed överskrida som man hoppades ” djärvt” en genregräns. För mig och många andra var detta nog en eftergift åt och inför den nivelleringsprocess som pågår. Tiden kommer ju att utvisa om de stora orden om ”Homeros” och Shakespeare skall infrias. Hade då inte till exempel Villon varit mera ”lagom”. Måste man ta till Dante och Goethe för att övertyga är man nog rätt desperat. Eftertankens kranka blekhet blir bara mera påtaglig om man försöker dölja den bak aldrig så tjocka lager av smink, Ett geni mår bäst av att erkännas i sin egenart, genre och ram…

 

Men nu då till Tua och hur essän förhåller sig till hennes poesi.

Först och främst: när man vill undersöka ett broderi, en vävnad eller en bonad är det avigsidan, avan som avslöjar hur något är gjort. När det gäller korsstygn måste även detta gälla. Dvs. det icke utsagda är minst lika väsentligt som det som sagts. Och än mer avslöjande. Vad jag tycker mig se är såväl ett försök att vara objektiv, sann och ärlig. Att varken förfalla till panegyrik eller överkritiskhet. Mellan raderna tycker jag mig ana en viss ambivalens, och en yngre förmågas irritation över någon som på något sätt kan stå i vägen för… detta kring temat digitalt och postdigitalt. Som om vi som inte växt upp med detta på samma sätt inte riktigt kan förstå… och de som vuxit upp närmare denna revolution inte heller kan förstå oss helt och fullt. Det är givetvis sant. En knapp generation skiljer Tatjana från Tua, drygt en från mig. Själv har jag ju tyvärr gått in i den ålder då man alltför lätt tycker sig se en viss impertinens i hela det ungdomliga projektet. Att småsint hakar upp mig på citat: ”Den egna identiteten verkar, det är min iakttagelse på prov, rotas i en svängning mellan staden som man bor i och en global fantasi eller vision”… vem har sagt att alla bor i städer numera? Eller skall det då stå staten, men i så fall ser jag en skillnad mellan ”landet” som en levande organism och ”staten” som är en död konstruktion eller maskin. Alltså: är detta nu ett av de lite väl många korrekturfel som numera förekommer i nästan alla texter (inte minst mina egna, men som kritiker eller recensent har man ju rätten att kasta sten även i glashus). Tatjanas text är otvivelaktigt klartänkt, intelligent, rik i sina anknytningar till andra författare. Men just här kommer något av problematiken fram. Texten kretsar ständigt runt och omkring det den försöker ringa in via i sig bestickande referenser och citat. Detta leder till långt fler andra författare än Tua själv, citeras berörs och analyseras. Det är ju symptomatiskt för hela boken att den ständigt viker undan, själva kärnan, det smärtsammaste, det svåraste det plågsamma och därigenom helt visst heroiskt undviker gnällighet, ilska, att provocera. Några av Tuas titlar kan vi påminna om, Sånger, Snöleopard, Marianergraven, En kväll i oktober rodde jag ut redan klassiker… Och låt mig nu som avslutning hänvisa till den innerliga dikten ur Sånger om den sakrala, Heliga Haren som torkar ”alla världens tårar som rinner ner längs glaset/Haren torkar natten lång och alla morgnar/ med sin trasa”

Alla drabbas vi av sorg, Fler och mer oåterkalleliga ju äldre vi blir. Alltmedan vår insikt fördjupas. Om vi ger oss tid att se bakom skärmen…

Så ge er tid att läsa… både boken och poeterna som där nämns…

Alltid, alltid bör man gå till källorna.

Och med deras vatten skölja bort all den smuts kommersialism och underhållning ständigt sköljer över oss. Förblindar…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Oliver Parland

 

Ur arkivet

view_module reorder

Städning eller Abdullahs och mitt öde

En dag fick jag ett kort meddelande. Jag blev anvisad ett arbete. Jag betraktade kuvertet, poststämpelns datum. Hur länge hade brevet varit på väg? Jag visste inte när jag skulle ...

Av: Peter Terrin | Utopiska geografier | 17 augusti, 2009

"Jag är långt radikalare än någon kan ana."

Den 3 oktober 1974: Svenska Akademiens ständige sekreterare, Karl-Ragnar Gierow, kliver ut genom Börssalens dörr och betraktar mediauppbådet framför sig. Han meddelar, men i påfallande behärskade, nästan kärva ordalag, att ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2009

Way Out West, en musikfest i Slottsskogen

Årets festival bjöd på ett fullspäckat schema med många stora bokningar och förväntningarna från festivalbesökarna var skyhöga. Första dagen var det en relativt lugn stämning, anledningen var antagligen att Neil ...

Av: Sunna Nordgren | Kulturreportage | 16 augusti, 2013

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2011

Vi behöver A-filosofi!

”Teknik, naturvetenskap, ekonomi – och resten av din kolumn i dagens GP (2/7 -11)”, skrev jag för några månader sedan till Cecilia Verdinelli, ”var intressant och givande”. Och fortsatte: ”Inte ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 15 september, 2011

Umami, salinitet och Sakurai

Sommarelden   I empiriska och rituella sammanhang är det bärare av den, av verk eller andra strukturer knutna till det sociokulturella mottagandet, kommunicerandet av det, själva aspekten som belyser, samt de facto ...

Av: Freke Räihä | Agora - filosofiska essäer | 18 juni, 2012

Andreas Slominski och den onödiga konsten

Andreas Slominski är född 1959 i Tyskland och har, mig veterligen, ännu inte ställt ut i Sverige. Han tog examen 1986 från Hamburg Academy for Applied Arts. Innan han började ...

Av: Richard Krantz | Konstens porträtt | 29 juni, 2013

Lars Hertervig - Ljusets målare

Naturen brukar räknas som den främsta kulturella resursen i Norden. Landskapet har blivit en spegel som reflekterar många kulturella begrepp i vårt samhälle. Den nordiska kulturkretsen förbinds ofta med extrema ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 22 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.