Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening



Kärleken har behov av verklighet. 
Att ge mening åt det som världen har förtingligat, är att ge tillbaka tinget dess storhet, ge tillbaka det som vårt kallhamrade förnuft tagit ifrån det. Barnen vet det.

Jag vet med mig att var gång jag träder in i ett rum kommer mina sinnen fånga upp något. Och ögonblicket efter, står medvetandet inför möjligheten att med tanken vända och vrida, ja mönstra, klyva, skärskåda varje ting i rummet. Ett privilegium? Ett förpliktande? En förbannelse? Det vet jag inte.

Jag vet bara – eller åtminstone inbillar jag mig det – att tingen i rummet liksom talar till mig, som om de visste att jag kommer att lägga märke till dem med ohöljd nyfikenhet och ge dem min fulla uppmärksamhet. Och därtill komma på mig själv att ha tagit dem till mig. Visst är det egendomligt?

Som om jag är den person som de tålmodigt väntat på; den som ska lyfta upp dem ur deras stumhet. Varför? För att förmedla vad de har att berätta. Ni förstår, de vill så gärna dela med sig av något. Kanske en tanke, kanske en idé, kanske en dröm. Men vad det än må vara så vill de anförtro mig det.

Vissa gånger får jag till och med en känsla av att de liksom bönfaller om att jag ska förstå deras utsatta belägenhet. Och oftast uppfylls jag av en märkligt förpliktande föraning om att jag måste göra dem en tjänst - en viktig tjänst – som kommer få dem att erfara ett slags mening med att över huvud taget finnas till.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag blir så att säga den som kommer ge deras tysta existens ett absolut erkännande som ska få dem att i rummet stå ut med sin ordlösa tillbakadragna verklighet. Jag blir den som ska befria dem från den osynlighet som alltid drabbar ett förstummat ting. Jag blir deras hopp. Och det sägs att den som skänker hopp, skänker även mening.

Att ge mening åt det som världen har förtingligat, är att ge tillbaka tinget dess storhet, ge tillbaka det som vårt kallhamrade förnuft tagit ifrån det. Barnen vet det. De som har förmågan att se så mycket i det som för oss vuxna är livlösa ting. Barnen – de som skrattar förtjust när de med tingen skapar en förtrollad värld, full av mening, i det tält som de byggt med hjälp av en filt och två stolar.

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.