Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | 19 maj, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Astrid har svaren

Läs tidningen en dag. Se på nyheterna. Lyft blicken från din lilla bubbla av trygghet i Sverige och känn dig skrämd. Du kanske trodde att vi någonstans hade lärt oss ...

Av: Elisabet Lunga | 02 oktober, 2014
Gästkrönikör

Kyla i Kabul

Vintern är kall i Kabul. Det sägs att på många, många år har det inte varit sådan kyla. Temperaturen går ner till runt tio minusgrader på natten. I kylan inträffar ’koranbränningen’: ...

Av: Åsa Pernilla Gustafsson | 27 mars, 2012
Resereportage

En dag blir vi alla minnen

När jag åkte hem den natten, på ödsliga vägar, genom ett gnistrande vinterlandskap, visste jag att farfar var på väg bort. Jag visste att jag aldrig mer skulle få se ...

Av: Björn Augustson | 16 juni, 2014
Gästkrönikör

Bo Gustavsson

Litteratur: Bo Gustavsson - Den långa dagen. Texter om en verklighetskris



I begynnelsen var ordet

Bo Gustavsson
Den långa dagen. Texter om en verklighetskris
Celanders förlag

 

Om  skrivandet som en ontologisk krishantering.




”Den långa dagen” är både krävande och inspirerande läsning. Efter att sträckläst hela boken upptäckte jag att man även kan göra som Gustavsson rekommenderar i fråga om filosofen Nikolai Hartmanns stora verk Possibility and Actuality, 1938(essän Musils Möglichketsmensch och Hartmanns ontologi): att göra nedslag här och där. Man kan inte ta fel, vilken essä man än råkar hamna i är en spegelskärva som fångar grundidén. Jag ser den som mänskligt skapande som ständigt, även i det sista, återspeglar världen, och skaparen är både spegeln och en del av världen.
Bo Gustavsson

Bo Gustavsson

De sista orden i Andrej Tarkovskij film Offret framsägs av en pojke som nyligen vattnat ett torrt träd planterat av hans far, medan denne fortfarande varit hos honom. Nu när fadern på ett mystiskt sätt lyckats rädda världen åt sin son, måste priset betalas. Fadern ska försvinna. Sonen vet vare sej om kärnvapenkriget som utspelades medan han sov eller om faderns offer som vänt tillbaka tiden och raderat kriget och den nukleära vintern. Han undrar bara vad fadern menade med att allting startade med ordet. I början av essän Skrivandet och sfinxen: verkligheten som spöke i sin tredje essäbok Den långa dagen, som avslutar Frihetstrilogin och innehåller sjutton essäer, talar Bo Gustavsson om att vi upplever en verklighetskris som är en verklighetsförlust.

Orsakerna är krig, terrorism, rasism, konsumism. På denna lista lyser klimatkollapsen med sin frånvaro, men den dyker upp senare i avslutningsessän. Det skapande ordet utgör en av nycklar till Den långa dagen. Gustavsson talar om ordets makt. ”Språket är människan och världen, språket är historien och civilisationen. Språket är existensen.” Han sjunger språkets och skrivandets lov. Med språkets hjälp kan vi göra verkligheten verklig igen i en spöklik värld som vi inte längre känner igen. Gustavsson talar om ordet som ”till och med föregår begynnelsen … ett slags språk före begynnelsen. Ett språk som både skapar och upprätthåller världen.” Skrivandet kan och i vår tid bör fungera som ontologisk krishantering. Poeten (och jag antar att detta gäller även andra konstarter) skapar ett nytt språk och härmed också en ny verklighet, ett nytt sätt att handla.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den andra nyckeln är utan tvivel filosofin och filosoferna. Turinhästen anspelar på den plågade hästen som Nietzsche gråtande kramar samma dag, den 3 januari 1889, som hans psykiska sjukdom tar över. Den franske poeten Benjamin Fondanes poesi (essän Benjamin Fondane och det existentiella skriket) ska ses mot bakgrund av Sören Kierkegaards och Lev Sjestovs tankar. Yasujiro Ozus filmer (essän Den långa dagen som gett namnet till boken) karakteriseras av zen-estetikens symbolspråk. Listan är lång. Läsaren gör bäst att damma av sina kunskaper i filosofi.

EssäsamlingenDen långa dagen kan liknas vid en existentiell vänthall befolkad med poeters lyriska jag, roman- och filmkaraktärer, mänskliga gestalter från kända konstverk, adepter i mystikens skrifter, deltagare i filosofiska samtal. Denna vänthall är full men ovanligt spatiös. I boken skildras många kända, men också en del mindre kända, ibland under en längre tid bortglömda författare och filosofer.

Bo Gustavssons galleri består av filosoferna Platon (omtolkad av Alain Badiou), Emerson, Robert Hartmann, Alexandre Kojève med sin interpretation av Hegel, mystikern al-Niffari, konstnären Edward Hopper, poeterna Krister Gustavsson, Benjamin Fondane, Anna de Noailles, Forough Farrokhazad, Bo Setterlind, Fernando Pessoa, Novalis, prosaförfattarna Robert Musil, Marcel Proust, dramatikerna Sofokles och Calderon, regissörerna Yasujiro Ozu och Bela Tarr. Essäernas tempo är så välsignat långsamt att läsaren hinner att dröja kvar i skildringarna vilket främjar läsnjutningen och reflektionen. Bokens titel antyder att det finns gott om tid. Att vi lever, enligt Gustavsson, i den yttersta av tider, förändrar inte saken.

Gestalten som bäst representerar väntan är den klassiske Oidipus som i Sofokles sista tragedi Oidipus i Kolonos (essän Att sätta sig på en sten, att hitta sin heliga plats) kommer till vägens slut. Skröplig, blind och oren, placerar han sin magra kroppshydda på en sten i en helig lund som han på detta vis vanhelgar. Hans botgöring är slut, men den sista sträckan som leder till dödsriket har ännu inte anträtts. Huvudpersonerna i Turinhästen (essän Bela Tarrs svartvita värld) befinner sej mitt i apokalypsen men de ägnar sej åt gårdsskötseln som de gjort i alla tider.

Hämtar vatten, ger hästen mat, gör eld, lagar mat, äter. Världens undergång går inte snabbt. När varken vatten, eld eller ljus längre finns sätter de sej och väntar. Vad menas med denna väntan? Det är uppenbart att den har sin mening. Det handlar inte om väntan på Godot som aldrig kommer. Det handlar om väntan på någonting konkret. Kan det vara väntan på uppenbarelsen av varat bortom de kända begreppen som uttrycks med vanliga kända ord? Något av barnets utsatthet och ”pappa, varför det?” – frågan finns i alla essäer.

I al-Niffaris (d ca 965) Anhalternas bok (Att följa brinnande ord) är ”den hejdade” ”ett vilsegånget djur”. Sigismund i Calderons Livet är en dröm (essän Livet som dröm) är återigen slagen i bojor av sin far efter bara en dag på tronen. Den gamla tillvaron måste slås i spillror för att en ny medvetenhet, och med den en ny verklighetsuppfattning, ska växa fram.

”Den långa dagen” är både krävande och inspirerande läsning. Efter att sträckläst hela boken upptäckte jag att man även kan göra som Gustavsson rekommenderar i fråga om filosofen Nikolai Hartmanns stora verk Possibility and Actuality, 1938(essän Musils Möglichketsmensch och Hartmanns ontologi): att göra nedslag här och där. Man kan inte ta fel, vilken essä man än råkar hamna i är en spegelskärva som fångar grundidén. Jag ser den som mänskligt skapande som ständigt, även i det sista, återspeglar världen, och skaparen är både spegeln och en del av världen.

Men essäerna kan också liknas vid pusselbitar. Tillsammans ger de en högst personlig bild av människans kreativa andlighet. Den ständigt höga nivån på presentationerna och analyserna av kända och i Sverige mindre kända, men i högsta grad betydande konstnärliga och vetenskapliga livsgärningarna, leder både till ökad kunskap och till insikter om djupare dimensioner i vår verklighet. I dag upplever vi ett stort paradigmskifte på energiområdet – oljeekonomins långsamma nedgång. Det sker mot bakgrund av klimatkollaps och politiska kriser som hotar västerländska kulturvärden.

Det kan med rätta kännas bråttom att stå upp till deras försvar. Inte desto mindre måste man stanna upp och slå sej ner i den existentiella vänthallen för att sätta ord på den förändrade verkligheten. Bildligt talat gäller STOP-instruktionen i Arméns överlevnadshandbok. Stanna-Tänk-Orientera-Planera. Bo Gustavsson har rätt. Vi är i konflikt med vår egen verklighetsuppfattning. Konflikten utspelas i varje människohjärta. Och att avläsa och tolka det som tänkare och konstnärer ville säga i tider som var/är ”ur led”, kan hjälpa oss att möta dagens totalt oförutsedda händelser.

 

 

Elena Dahl

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vad är en Högskola och hur är dess Demokratiska ansvar?

Enligt Dewey är den i första hand enligt definition; ”en social institution” och utbildning en social process. Skolan är en form av socialt liv dit alla krafter bör koncentreras. Krafter ...

Av: K-G Svanström | Övriga porträtt | 03 oktober, 2012

Under ShivaRatri

Den mest kände personen som du antagligen aldrig hört talas om, är död

Sir George Martin har dött, 90 år gammal. Hela världen minns honom och hans gärning, inte minst de som var med under The Beatles-eran, (som långtifrån är över, enligt mig) ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 21 mars, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

I korsets tecken

Han satt på sitt rum. Naken. Det var för varmt, kände han. Det var så in i helvete varmt. Hade jag inte druckit det sista så hade jag inte blivit ...

Av: Stina Nilsson | Utopiska geografier | 15 februari, 2010

När en etta blir en nolla

Skolavslutning: Foto: Florence Montmar Lilian O Montmar om en nygammal sed: nollningen som drabbar skolungdomarna som börjar gymnasiet. Hösten 2007 urartade många nollningar. Alkoholförgiftade tonåringar fördes till ungdomsmottagningarna, där de ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om samhället | 27 augusti, 2008

Jonas Wessel. Jag är en annan

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 20 augusti, 2012

Emmakrönika XVI, disfavör

Varför kan du inte tycka att jag är en fantastisk människall, när jag tycker att du är? Skulle du tycka det om mig och dig själv, vore du inte kunna ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 02 maj, 2009

Detalj från bokomslaget

Nytt tänkande för en ny tid

I Network Review (organ för Scientific and Medical Network, SMN) nr 111 från våren 2013 uppmärksammas en bok dubbelt. Dels finns en artikel av dess författare, Maureen O´Hara och Graham ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 30 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.