Veckan från hyllan, vecka 22-2012

Det har varit rasistiska demonstrationer i Tel Aviv nyligen. Krav framfördes att illegala invandrare från Afrika ska utvisas. Rop hördes som uppmanade till pogrom. Förbipasserande svarthyade personer attackerades. Några sudanesiska ...

Av: Gregor Flakierski | 26 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Ulysses

En ny reflektion från Melker Garay, den här gången om James Joyces Ulysses.

Av: Melker Garay | 30 juli, 2015
Melker Garay : Reflektioner

För Buddhismens Vänners vårblad 1973

(som jag fann när jag städade bland mina papper.) Döden Hur vi ser på döden beror av hur vi ser på livet. Vi andas in och vi andas ut. Inandning är födelse ...

Av: Annakarin Svedberg | 17 april, 2014
Essäer

Slut

Kring sekelvändan 1900 vimlade den europeiska litteraturen av uttråkade unga män och kvinnor, fulla av spleen (den melankoli som Tegnér kallade mjältsjuka). Parhästarna Hjalmar Söderberg och Bo Bergman gäspade sig ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 december, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Hans Keilson. Foto Förlaget

Litteratur: Hans Keilson - Komedi i moll och Vedersakarens död



Två tidlösa berättelser om förföljese av Hans Keilson

Hans Keilson
Komedi i moll
Översättare:Henrik B. Nilsson

Vedersakarens död
Översättare: Katarina Karlsson
Nilsson Förlag

 

År 1933, samma år som Hitler kom till makten i Tyskland, debuterade den tjugofyraårige läkarstudenten, gymnastikläraren och musikern, Hans Keilson, med den självbiografiska romanen ”Livet går vidare”. Keilson blev den siste författaren av judisk börd som gavs ut på Fischer Verlag och ett år senare brändes hans bok på bål av nazisterna.

 




Båda romanerna påbörjades under Hans Keilsons tid som gömd i Holland under krigsåren. Han påbörjade manuskripten, men grävde, för att skydda sig själv, ner dem i trädgården till det hus där han gömdes undan av ett ungt nederländskt par.
Hans Keilson. Foto Förlaget

Hans Keilson. Foto Förlaget

På senare år brukade Keilson ofta skämta om att hans debutroman kom ut just i tid för att bli förbjuden. Som tur är finns hans romaner nu tillgängliga för en internationell läsekrets och efter återupptäckten 2007 har han hyllats som ett geni av en nästan enig kritikerkår. 2010 nominerades han till National Book Critcs Circle Award för bästa roman utgiven i USA. Han hade då fyllt hundra år men var vid full vigör och han skrattade gott åt de kritikerröster som geniförklarade honom. Han var ju, ansåg han själv, först och främst psykiater och inte en riktig författare

Hans Keilson, som blev hundraett år gammal, föddes 1909 i Bad Freiwalde i Tyskland och avled 2011 i Nederländska Hilversum. För att undkomma nazisterna hade han flytt tillsammans med sin första fru, Gertrude, 1936 och när Andra Världskriget bröt ut höll han sig gömd hos ett par ute på den holländska landsbygden. Gertrude, som inte var judinna, höll sig kvar på utsidan där hon födde deras dotter, Barbara. Under sin tid som gömd gick Keilson med i motståndsrörelsen och han skickades ibland ut för att hjälpa svårt traumatiserade judiska barn som förlorat sina föräldrar i förintelsen. Detta lade grunden för Keilsons senare karriär som psykiater och psykoanalytiker med traumatiserade barn som specialområde, ett arbete som han lade ner hela sin själ i. Han skrev också ett standardverk inom området, ”Sequentielle Traumatserung bei Kindern”, som han själv var mycket stolt över.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De två romaner som gjorde så starkt intryck på både kritiker och läsare, ”Komedi i Moll” och ”Vedersakarens död” hade kanske aldrig utgivits på nytt om det inte hade varit för den amerikanske översättaren Damion Searles. För tio år sedan befann Searles sig i Österrike, där han rotade igenom en låda med utrangerade böcker utanför ett Antikvariat i Klagenfurt. Av en slump fick han tag i ett gammalt exemplar av ”Komödie in Moll” och insåg direkt att boken var en bortglömde liten pärla. Searles, som även insåg att den uråldrige författaren fortfarande levde, bestämde sig snabbt för att översätta boken till engelska och efter en tid av förhandlingar gick New York-förlaget Farrar, Strauss och Giroux med på att ge ut den lilla kortromanen tillsammans med Keilsons numera mest kända verk ”Vedersakarens död”. Resten är historia och Keilson utnämndes av en entusiastisk kritiker i The Guardian till kanske ”den främste författare du aldrig har hört talas om”. Något som naturligtvis också roade Keison själv.

Båda romanerna påbörjades under Hans Keilsons tid som gömd i Holland under krigsåren. Han påbörjade manuskripten, men grävde, för att skydda sig själv, ner dem i trädgården till det hus där han gömdes undan av ett ungt nederländskt par. Efter kriget grävde han upp dem igen och sammanställde sina berättelser. ”Komedi i Moll” gavs ut i Nederländerna 1947, men i Tyskland fick utgivningen vänta till 1988 på grund av författarens misstänkta kommunistiska sympatier. Vedersakarens död gavs inte ut förrän 1959 och översattes 1962 till engelska. Under åren kom den dock att glömmas bort, bara för att återuppstå 2007 tillsammans med ”Komedi i Moll”, ett stort lyft både för Hans Keilson och den litterära världen.

”Komedi i Moll” är i det stora hela baserad på Keilsons egna erfarenheter som gömd i Holland under kriget. Romanen är kort, tonläget är lågmält och författaren skriver utan större åthävor om ett ungt par som gömmer en judisk flykting i sitt sovrum. Berättelsen utgår från parets perspektiv och den känsla av påtvingad intimitet som infinner sig i deras vardag. De vill sin inneboende väl, men monotonin och skräcken för upptäckt sliter och när flyktingen helt plötsligt dör av naturliga skäl infinner sig ett helt nytt dilemma som får historien att utveckla sig till en bladvändare som kan sluta hur som helst. Keilsons återhållsamma berättarstil bidrar till att öka spänningen och förmedla den klaustrofobiska stämningen i huset, man inser med plågsam tydlighet hur situationen ser ut för människor som tvingas gå under jorden och för dem som av ren medmänsklighet väljer att hjälpa dem.

”Vedersakarens död” är en mer komplicerad roman både när det gäller innehåll och berättarteknik. Keilson har valt att berätta sin historia genom något som känns som en hybrid mellan psykoanalytisk essä och självbiografisk berättelse. Historien har en ram och innanför den uttrycker Keilson sina tankar om förföljare och offer och bådas starka bindning till varandra. Han återberättar också minnen från författarjagets barndom och ungdom och beskriver hur han upptäckte att han hade en fiende som var ute efter att förgöra honom. Fienden nämns aldrig vid namn, men det är tydligt av det historiska förloppet i berättelsen att Keilson skriver om Hitler och den uppblossande, förgörande antisemitism som tog över Tyskland efter hans tillträde. Inte heller nämner Keilson att hans fiende hatar honom, och i sin tur ser på honom som en fiende, på grund av att han är av judisk börd. Utelämnandet av namn och etnisk tillhörighet gör att romanen även kan tillämpas på den verklighet vi lever i idag och hela konceptet framträder mycket, mycket tydligt. Keilsons berättarstil är även här lugn, klar och tillbakalutad och den ganska komplicerade tankegång som han utvecklar runt temat förföljare och offer, blir inte alltför svår att följa.

Romanen kan kräva ett par omläsningar, men det är den väl värd, mycket på grund av de utomordentligt skickligt skildrade återblickarna in i barndomen och ungdomen. Det här är inte en bok jag personligen nöjer sig med att läsa bara en gång, snarare ser jag på den som en följeslagare som jag gärna tar ut ur bokhyllan då och då för omläsning. I mitt fall hade recensenten i The Guardian rätt: Hans Keilson är den främste författare jag aldrig har hört talas om.

 

Elisabeth Brännström

 

Ur arkivet

view_module reorder
Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Shane Carruth, människan och naturen

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg ...

Av: Rasmus Lygner | Filmens porträtt | 24 juni, 2017

Olle Ljungström under Forever Young-turnén 2010. Foto: Cecilia Ekströmer/ Wikimedia Commons, 2010.

Olle Ljungström

Det har varit bitterljuvt att lyssna på kassetten: ljuvt eftersom det har varit fint att få återuppleva intervjutillfället, bittert eftersom jag hela tiden har haft i bakhuvudet att personen jag ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 01 augusti, 2016

Komar & Melamid, United States: Most Wanted Painting (1995)

Världens vackraste tavla – matematiskt sett

Det finns tusentals listor på nätet med förslag på vilka som är världens vackraste tavlor. En massa förståsigpåare, från konsthistoriska experter till rena amatörer, har rangordnat och lämnat förslag på ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 juli, 2015

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Blir du lönsam lille vän?  Foto: Carl Henrik Tillberg

Cirkeln sluts i södra Frankrike, ett möte med ett av Sveriges främsta konstnärspar

Är du lönsam lille vän är utnämnd till Sveriges mest kända målning, men vad hände egentligen med upphovsmakaren Peter Tillberg? Katinka Kant har åkt ned till Aix-en-Provence och hälsat på ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 23 mars, 2017

Fredrik Sixtensson. Den lilla fågeln

Fredrik Sixtensson - fil kand i grekiska, med rötter i Småland. Gör skönlitterära försök att omsätta en kär, passiv hobby till en fruktsam aktiv. Skriver ett idéhistoriskt inriktat examensarbete om självmord hos ...

Av: Fredrik Sixtensson | Utopiska geografier | 11 november, 2014

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del II

Bløffen om menneskenes natur Når sant skal sies, så er det med vareestetikken og globalisering som det er med Pave Benedict: At Paven er Guds vikar på jorden, hvilket ikke er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2012

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.