En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Hans Keilson. Foto Förlaget

Litteratur: Hans Keilson - Komedi i moll och Vedersakarens död



Två tidlösa berättelser om förföljese av Hans Keilson

Hans Keilson
Komedi i moll
Översättare:Henrik B. Nilsson

Vedersakarens död
Översättare: Katarina Karlsson
Nilsson Förlag

 

År 1933, samma år som Hitler kom till makten i Tyskland, debuterade den tjugofyraårige läkarstudenten, gymnastikläraren och musikern, Hans Keilson, med den självbiografiska romanen ”Livet går vidare”. Keilson blev den siste författaren av judisk börd som gavs ut på Fischer Verlag och ett år senare brändes hans bok på bål av nazisterna.

 




Båda romanerna påbörjades under Hans Keilsons tid som gömd i Holland under krigsåren. Han påbörjade manuskripten, men grävde, för att skydda sig själv, ner dem i trädgården till det hus där han gömdes undan av ett ungt nederländskt par.
Hans Keilson. Foto Förlaget

Hans Keilson. Foto Förlaget

På senare år brukade Keilson ofta skämta om att hans debutroman kom ut just i tid för att bli förbjuden. Som tur är finns hans romaner nu tillgängliga för en internationell läsekrets och efter återupptäckten 2007 har han hyllats som ett geni av en nästan enig kritikerkår. 2010 nominerades han till National Book Critcs Circle Award för bästa roman utgiven i USA. Han hade då fyllt hundra år men var vid full vigör och han skrattade gott åt de kritikerröster som geniförklarade honom. Han var ju, ansåg han själv, först och främst psykiater och inte en riktig författare

Hans Keilson, som blev hundraett år gammal, föddes 1909 i Bad Freiwalde i Tyskland och avled 2011 i Nederländska Hilversum. För att undkomma nazisterna hade han flytt tillsammans med sin första fru, Gertrude, 1936 och när Andra Världskriget bröt ut höll han sig gömd hos ett par ute på den holländska landsbygden. Gertrude, som inte var judinna, höll sig kvar på utsidan där hon födde deras dotter, Barbara. Under sin tid som gömd gick Keilson med i motståndsrörelsen och han skickades ibland ut för att hjälpa svårt traumatiserade judiska barn som förlorat sina föräldrar i förintelsen. Detta lade grunden för Keilsons senare karriär som psykiater och psykoanalytiker med traumatiserade barn som specialområde, ett arbete som han lade ner hela sin själ i. Han skrev också ett standardverk inom området, ”Sequentielle Traumatserung bei Kindern”, som han själv var mycket stolt över.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De två romaner som gjorde så starkt intryck på både kritiker och läsare, ”Komedi i Moll” och ”Vedersakarens död” hade kanske aldrig utgivits på nytt om det inte hade varit för den amerikanske översättaren Damion Searles. För tio år sedan befann Searles sig i Österrike, där han rotade igenom en låda med utrangerade böcker utanför ett Antikvariat i Klagenfurt. Av en slump fick han tag i ett gammalt exemplar av ”Komödie in Moll” och insåg direkt att boken var en bortglömde liten pärla. Searles, som även insåg att den uråldrige författaren fortfarande levde, bestämde sig snabbt för att översätta boken till engelska och efter en tid av förhandlingar gick New York-förlaget Farrar, Strauss och Giroux med på att ge ut den lilla kortromanen tillsammans med Keilsons numera mest kända verk ”Vedersakarens död”. Resten är historia och Keilson utnämndes av en entusiastisk kritiker i The Guardian till kanske ”den främste författare du aldrig har hört talas om”. Något som naturligtvis också roade Keison själv.

Båda romanerna påbörjades under Hans Keilsons tid som gömd i Holland under krigsåren. Han påbörjade manuskripten, men grävde, för att skydda sig själv, ner dem i trädgården till det hus där han gömdes undan av ett ungt nederländskt par. Efter kriget grävde han upp dem igen och sammanställde sina berättelser. ”Komedi i Moll” gavs ut i Nederländerna 1947, men i Tyskland fick utgivningen vänta till 1988 på grund av författarens misstänkta kommunistiska sympatier. Vedersakarens död gavs inte ut förrän 1959 och översattes 1962 till engelska. Under åren kom den dock att glömmas bort, bara för att återuppstå 2007 tillsammans med ”Komedi i Moll”, ett stort lyft både för Hans Keilson och den litterära världen.

”Komedi i Moll” är i det stora hela baserad på Keilsons egna erfarenheter som gömd i Holland under kriget. Romanen är kort, tonläget är lågmält och författaren skriver utan större åthävor om ett ungt par som gömmer en judisk flykting i sitt sovrum. Berättelsen utgår från parets perspektiv och den känsla av påtvingad intimitet som infinner sig i deras vardag. De vill sin inneboende väl, men monotonin och skräcken för upptäckt sliter och när flyktingen helt plötsligt dör av naturliga skäl infinner sig ett helt nytt dilemma som får historien att utveckla sig till en bladvändare som kan sluta hur som helst. Keilsons återhållsamma berättarstil bidrar till att öka spänningen och förmedla den klaustrofobiska stämningen i huset, man inser med plågsam tydlighet hur situationen ser ut för människor som tvingas gå under jorden och för dem som av ren medmänsklighet väljer att hjälpa dem.

”Vedersakarens död” är en mer komplicerad roman både när det gäller innehåll och berättarteknik. Keilson har valt att berätta sin historia genom något som känns som en hybrid mellan psykoanalytisk essä och självbiografisk berättelse. Historien har en ram och innanför den uttrycker Keilson sina tankar om förföljare och offer och bådas starka bindning till varandra. Han återberättar också minnen från författarjagets barndom och ungdom och beskriver hur han upptäckte att han hade en fiende som var ute efter att förgöra honom. Fienden nämns aldrig vid namn, men det är tydligt av det historiska förloppet i berättelsen att Keilson skriver om Hitler och den uppblossande, förgörande antisemitism som tog över Tyskland efter hans tillträde. Inte heller nämner Keilson att hans fiende hatar honom, och i sin tur ser på honom som en fiende, på grund av att han är av judisk börd. Utelämnandet av namn och etnisk tillhörighet gör att romanen även kan tillämpas på den verklighet vi lever i idag och hela konceptet framträder mycket, mycket tydligt. Keilsons berättarstil är även här lugn, klar och tillbakalutad och den ganska komplicerade tankegång som han utvecklar runt temat förföljare och offer, blir inte alltför svår att följa.

Romanen kan kräva ett par omläsningar, men det är den väl värd, mycket på grund av de utomordentligt skickligt skildrade återblickarna in i barndomen och ungdomen. Det här är inte en bok jag personligen nöjer sig med att läsa bara en gång, snarare ser jag på den som en följeslagare som jag gärna tar ut ur bokhyllan då och då för omläsning. I mitt fall hade recensenten i The Guardian rätt: Hans Keilson är den främste författare jag aldrig har hört talas om.

 

Elisabeth Brännström

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.