Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | 18 februari, 2014
Gästkrönikör

Idén om religion i Platon

Visserligen är det så att filosofi är någonting mer än studiet av en rad, mer eller mindre, kanoniserande filosofers synpunkter. Som Lars Svendsen påpekar, handlar filosofi till stor del om ...

Av: Niclas Mossberg | 19 februari, 2010
Essäer om religionen

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | 13 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Eugène. Foto Lindelöws

Litteratur: Eugène - Ungdomens dal



Att rannsaka hela sig själv

”Man köper dem, man säljer dem, man slår sönder dem, man begraver dem, man glömmer dem, man spänner fast dem, man använder dem, man s[t]jäl dem, man kastar dem, man bränner dem, man ger bort dem, man stänger in dem, man misshandlar dem. Men i slutändan styr dem oss.”

Född i Bukarest under Ceauşescu, föräldrarna politiska flyktingar som tog sig till Schweiz, när han var sex år fick han tillsammans med sin bror utresetillstånd och familjen kunde återförenas i Lausanne. Och så gillar Eugène bilar och Stjärnornas krig.
Eugène
Ungdomens dal
ISBN: 9789187291654
Översättning Anna Nyman
Förlag: Lindelöws



Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Eugène. Foto Lindelöws

Eugène. Foto Lindelöws

Eugène Meiltz, med artistnamnet Eugène, har ordnat sin självbiografi utifrån tjugo utvalda ting. I sitt förord skriver han att: ”Föremål ljuger inte. De avslöjar högmod, svagheter, drömmar, fixa idéer och hemlighetsmakerier.” Upplägget, som är inspirerat av Georges Perec, erbjuder en möjlighet att kringgå den förutsägbara dramaturgi som så gärna infinner sig i den spontana sammanfattningen av ett liv: ”Jag föddes här, mina föräldrar var på det sättet, när jag var åtta år hände mig detta, jag gillar ditten och datten.”

Tingen författaren valt är dock inga associativa madeleinekakor vars doft och smak slår upp portarna till glömda minnespalats. De sträcker sig i tur och ordning från ’ett kilo tomater’, till ’den rumänska ABC-boken’, till ’Rubiks kub’ och slutligen ’faderns döda kropp’. Därmed täcker de in livet från fem till trettiotre års ålder. För trots att utgångspunkten för biografin är de mer eller mindre lösryckta tingen, tillåts kronologins ordning råda oemotsagd. Och just den slags levnadsteckning som Eugène i sitt förord vänder sig mot, låter sig här med lätthet göras:

Född i Bukarest under Ceauşescu, föräldrarna politiska flyktingar som tog sig till Schweiz, när han var sex år fick han tillsammans med sin bror utresetillstånd och familjen kunde återförenas i Lausanne. Och så gillar Eugène bilar och Stjärnornas krig.

Det alltigenom utmärkande draget för boken är annars den skämtsamma tonen. Det är en lustighetens estetik som genomgående styr berättandet och används för att skildra såväl de mörka och oroande episoderna av uppväxten, som de mer triviala.

När Eugène och brodern Alex utmanar varandra i att kasta tomater på grannarna från fasterns balkong i Bukarest träffar de dråpliga projektilerna mitt i prick. Men när kulturkrockarna från exilen i Schweiz beskrivs med samma ton, faller skämten ofta platt. Visst kan humorn vara ett kraftfullt verktyg både för att bryta kulturella barriärer och för att bearbeta svåra upplevelser, men den riskerar också att trivialisera verkligt bekymrande händelser. Eller att helt enkelt göra dem ointressanta. Så ter sig flera av Eugènes barndomsminnen för mig, som lustiga anekdoter vilka författaren - och därför också läsaren - undviker att ta på allvar.

Med detta sagt möter barnet Eugène en hel del försvårande omständigheter i sitt liv - såväl fysiska som psykologiska. Utöver den hämmande stamning han fått med sig från rumänskan till franskan, drabbas han som sextonåring av en allvarlig ledgångsreumatism. Något som självklart försvårar det sociala umgänget med andra och underminerar den tonårige Eugènes självförtroende.

I dialogerna med kompisar och familj visar han sig dessutom ha kroniskt svårt att greppa sitt sammanhang. Frågorna han ställer är alltid barnets. Kanske för att han inte förstår vad som kan räknas till allmänkunskapen och vad som är överkurs.

Så är fallet när han försöker analysera texten till en låt han ser framföras på tv. Eugène gör här ett stort nummer av att de kulturella referenserna antingen går honom förbi, eller i bästa fall fångas in som frifräsande satelliter, omöjliga att foga samman och skapa mening i. Som läsare undrar jag om jag ska härleda också denna dråpligt beskrivna situation till författarens migrationsbakgrund, att bristen på orienteringsförmåga är en konsekvens av att han ryckts upp från sitt rumänska sammanhang. Men en sådan slutsats verkar orimlig.

Är inte vilsenheten lika mycket ett uttryck för hans personlighet? Ett fantasirikt men naivt perspektiv på tillvaron, kryddat med en tilltagande vilja att fiktionalisera sin omvärld. Det är som att lustigheterna bygger upp en förväntan på en storslagen punchline som aldrig kommer. Och på vägen har det han egentligen ville berätta om – livet – fallit bort.

Men det tar sig. I takt med att barnet blir ungdom verkar Eugène slutligen växa ifatt sig själv. Han börjar läsa franska på universitetet, spelar i band, får en flickvän. Plötsligt litar jag på honom som författare. Jag intresserar mig för hans livsval och sympatiserar med den insikt som träffar honom efter att hans motorcykel tappat alla fyra bultarna till bakhjulet, mitt på motorvägen:

”Medan gryningens första ljusglimtar börjar höja sig över landskapet håller jag ögonen fastnitade vid detta bakhjul. Jag körde i 114 kilometer i timmen när det hände.

Hädanefter befinner jag mig mellan liv och död. Inte helt levande och långt ifrån riktigt död.”

Så är det ett vuxenblivande boken skildrar? Ja, Eugène, född 1969, är väl egentligen för ung för att skriva ett bokslut om sitt liv. En sådan tolkning får också stöd i det avslutande kapitlet som behandlar faderns död. Den då trettiotreårige författaren har hunnit vinna sina första litterära priser, gift sig och flyttat till Basel. När han på dagen för dödsfallet kommer hem till sin chockade mor i Lausanne har likbärarna redan varit där. Kroppen ligger i kapellet till de sörjandes beskådan.

Här börjar Eugènes sista resa som barn. Han beger sig till kapellet och uppfylls av en vilja att röra vid sin döda far. Han inser också att det är just det som krävs för att börja bearbeta faktum: Kroppen är inte längre en far, den är ett ting, en tveksam kopia av den människa som varit. Men han backar. Han vill, han borde, men han kan inte.

Istället tar han en promenad och benen för honom till Ungdomens dal. En plats han besökt hundratals gånger under uppväxten. En plats i klara färger med kullar som genomborras av rutschkanor, där han åkt rullskridskor i backarna, eller bara passerat på väg mot sjön. En plats som ligger i en helt annan värld än det Rumänien han flydde med sin familj.

Den sörjande sonen går genom sin ungdoms dal och låter sig översköljas av bilder från sitt liv, av pappan, av platsen. Han känner solen och ser barnens lekar framför sig. Men han minns också pappans allt svartare livssyn. Mot slutet undvek han solen och rörde sig mot solipsismens återvändsgränd.

Väl nere vid botten konstaterar Eugène: ”Jag har just slutfört min största resa; jag har rannsakat hela mig själv.”

Kanske är det detta försök till rannsakan som satt tonen boken igenom. En vilja att med största möjliga ärlighet skildra både sitt femåriga, sitt femton- och sitt trettioåriga ’jag’. I så fall kan jag inte undgå att förstå boken i sin helhet som Eugènes fortsatta vandring genom Ungdomens dal. Alltså ännu ett steg, ännu en bearbetning av alla de ting som styr författaren mot berättelsen om sitt liv.

Fredrik Eriksson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 mars, 2016

Lars Lerin – Ständigt aktuell

Att måla är att ”gå i närkamp med ledan”, att ”hålla ångesten stången”, har Lars Lerin sagt i en intervju. Verk av konstnären, en av Nordens främsta akvarellister, har visats ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 04 september, 2012

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?

En vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 08 juli, 2014

Vad jag älskar mest i livet

Om jag skulle ange två huvudintressen här i livet skulle jag nog säga: litteratur och musik. Jag känner ungefär lika stark dragning åt båda håll. Litteraturen och musiken: de två ...

Av: björn gustavsson | Gästkrönikör | 27 december, 2010

Gilda Melodia

Postludium

Den yttersta olyckans ångest gäller jagets förintelse utifrån. Arnolphe, Phédre, Lykaon Man har allt skäl att kasta sig på knä att tigga om förbarmande när den våldsamma döden i färd med att slå ned måste ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 februari, 2016

Av Jasenko Dervisic

Att1 tillverka2 ett3 ting4, vars5 motstycke6 ej7 tidigare8 setts9, är10 konstnärens11 vision12 Ett13 uttryck14 bland15 dem16 alla17 att18 kalla19 sitt20 eget21 är22 därför23 dennes24 ambition25 Kritiker26 säger27 att28 ingenting29 nytt30 kan31 göras32 ...

Av: Jasenko Dervisic | Utopiska geografier | 15 augusti, 2008

Veckan från hyllan

  Listan på socialdemokratiska partiledarkandidater som tackar nej blir allt längre för varje dag. Inom Vänsterpartiet är det tvärtom, snart går det inte längre att hålla reda på alla som är ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 30 januari, 2011

Den metaforiska metafysiken

Den metaforiska användningen av ord och begrepp utgör en manipulativ akt av överföring inom lingvistiska kommunikationsspel av en verklighetsordning till en annan ordning. Aristoteles definierade i sin beskrivning av överföringen, att ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 25 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts