Art Games – varken dataspel eller konst

Det finns konstnärer som gör dataspel och det finns dataspel som betraktas som konst. Man brukar benämna de här spelen för Art Games, konstnärliga dataspel om man skulle översätta det ...

Av: Mathias Jansson | 13 januari, 2014
Essäer om konst

 Pierre-Auguste Renoir, som föreställer modern Gabrielle och Jean Renoir.Public Domain Wikipedia

En lunch i det gröna av Jean Renoir - en kärleksförklaring

En rubrik som kanske sätter myror i huvudet, det är i så fall meningen. Frukost i det gröna, Eduard Manets berömda målning från 1863, känner många till, men Jean Renoirs ...

Av: Ulf Stenberg | 10 februari, 2016
Essäer om film

Rumlarens guide till paradiset

  Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat ...

Av: Stefan Whilde | 03 mars, 2011
Stefan Whilde

Den radikala teologin

Med sin bok Det postsekulära tillståndet, som kom ut i höstas, bidrar Göteborgsteologen Ola Sigurdson med en stark näringsinjektion till den svenska religionsdebatten. Ämnet gäller frågan om religionens status i ...

Av: Simon Henriksson | 05 mars, 2010
Essäer om religionen

Czeslaw Milosz  Foto Artur Pawlowski CCBYSA4.0

Litteratur: Czeslaw Milosz - Traktater på vers



En ark i tidens flod

Ordet traktat (franskans traité) för tankarna till upplysningstiden, till Voltaire och Alexander Pope. Det är knappast en ”lyrisk” genre. Den präglas av rationalism och common sense.

Då Czeslaw Milosz kallar en av sina tre traktater för Traktat om poesin låter det därför närmast som en paradox, som en kollision mellan oförenliga storheter. Så rör det sig också om ett försök att skapa en dikt bortom stämningsmåleri och välljud: ”Glöm poesin, jag vill ha ny diktion”.

Att ”rädda” poesin är även att ”ta upp en evig stund ur rörelsen”, att försöka fasthålla ett absolut värde, då moralen adopteras av politiken. Det finns en förbindelse mellan liv och konst, stil och existens.
Czeslaw Milosz
Traktater på vers
ISBN: 9789173272247
Översättare: Jurek Hirschberg
Förlag: H:ströms



Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Czeslaw Milosz  Foto Artur Pawlowski CCBYSA4.0

Czeslaw Milosz  Foto Artur Pawlowski CCBYSA4.0

Milosz eftersträvar en förening av intellekt och känsla. Den utgår från en tankeakt. Han misstror metaforer och vill tala direkt: ”Jag skall helt enkel säga ”bord”, jag skall inte använda ett språk där orden blir förundrade över orden”.

Det är inte bara poetik. Udden är också riktad mot ideologiernas utfästelser och mot nationalistisk retorik. Genom att underordna sig traktatens form vill Milosz befria sig från esteticism till förmån för innehåll och uttryckskraft.

Att ”rädda” poesin är även att ”ta upp en evig stund ur rörelsen”, att försöka fasthålla ett absolut värde, då moralen adopteras av politiken. Det finns en förbindelse mellan liv och konst, stil och existens.

Försöket att extrahera ”en liten bit” av realitet i anslutning till klassicismen inleds i Traktat om moralen, som skrevs i Washington 1947, då Milosz  verkade vid den polska ambassaden. Det är en tid präglad av katastrofkänsla och diktens sista ord är ”mörkrets hjärta”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Milosz  hyllar vardagsting och förordnar ”ett tryggt hjärta”. Så skapar han en ark i tidens flod, men han är också uppenbart fascinerad av marxismens föreställning om vardandet och senare utvecklar han en subtil dialektik, enligt vilken man måste göra bruk av vardandet för att återerövra en ny dimension. På samma sätt menar han, att de sanna dissidenterna är de som först var tvungna att ” gå genom marxismen, genom denna historiska dimension”.

Förhållandet mellan ”ÄR” (être) och ”Blir” (devenir) är ett genomgående tema i traktaterna.
Milosz  anklagar dem som i Nietzsches efterföljd ”accepterar förändringens flod utan att avskilja sanningsbegreppet från rörelsen”.

Det är inte främst en filosofisk fråga. Den beror djupa skikt i Milosz  personlighet och är förenad med skuldideologier. Dessa känslor avspeglas i de partier av Traktat om poesin, som behandlar ockupationsåren i Polen.

Dikten, som skrevs i Frankrike 1955 och som har försetts med en utförlig kommentar av författaren, har fyra delar. De är lokaliserade till sekelskiftets Kraków, mellankrigstidens Warszawa, krigsårens Warszawa och Pennsylvania 1948-49.

Aldrig tycktes människan vara så underkastad determinismen och så berövad hoppet som i andra världskrigets Polen. Det är Demiurgens värld, varat som fängelse, och mot den står hos Milosz  två makter: minnet av barndomens Litauen och hans katolska tro eller kanske snarare av mystik färgade tro på en transcendens.

Milosz  var liksom sin främsta förebild Adam Mickiewicz född i Litauen och skulle alltid spela ut barndomslandskapets skogklädda kullar mot den monotona polska slätten.

Vilnius blir en utopisk mikrokosmos liksom Trieste hos Claudio Magris.

Författare har i Polen av hävd haft en representativ roll: ” I ett land vars historia dignar av tragedier, invasioner av mäktiga grannar, främmande ockupationer och uppror mot ockupanterna, hade poesin fått rollen av osynlig regering och var hyllad som sådan”.

Så är också Traktat om poesin närmast en versifierad polsk litteraturhistoria, där Milosz  prövar författarens halt och motståndskraft mot tidsandans politiska och estetiska manifestationer.

De är betecknande, att då Milosz  överväger stanna i USA är den själva förpliktelsen som polsk författare, denna särskilda mission, som får honom att återvända till Europa. Han menar visserligen att i vår tid är alla författare emigranter, men utan ”mitt Europa” är han ingen.

Hans förpliktelse gäller inte minst de döda. Historien återerövras och blir ett vapen mot värderelativism. Minne är också motstånd.

Jurek Hirschbergs översättning kompletteras av tre omfattande intervjuer med Milosz  gjorda av polska kritiker. Det arbete som Hirschberg utfört är ett ”labour of love”, en kärleksgärning.

Milosz  försök att införa en ny dimension har inte förlorat sin relevans. I en värld av ettor och nollor saknas ett dialektiskt, överskrikande moment om man erinrar sig Vilhelm Ekelunds uppmaning till den beträngda människan: ”Ett tredje måste hon söka – där hon kan återvinna det första”.

 

 

Göran Lundstedt

Ur arkivet

view_module reorder
Grace Joel. Roses.Wikimedia

Porträtt av en impressionist

Grace Jane Joel (28 maj 1865-6 mars 1924 ) var en av Nya Zeelands konstnärer, mest känd för sin förmåga som porträttör och figurmålare.

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 02 augusti, 2015

Hölderlin

Polyfona kontexter – cirkulära texter

Fortsätter så min växelverkande resa med korta prosastycken, reflexioner, egna och andras dikter: allt för att visa hur det osökta, tillsynes slumpartade och kontextfria, ändå hänger ihop, måste hänga ihop ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 27 april, 2017

Bob Colacello: Andy Warhols vapendragare

I samband med att Bob Colacellos fotobok OUT gavs ut 2008 och den stora Warholutställningen på Moderna i Stockholm ägde rum, ringde jag upp Colacello i New York för att ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 02 januari, 2011

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

”Vi är skapta för varandra”Constanze Weber 250 år

Constanze Weber, Wolfgang Amadeus Mozarts gemål, hade rykte om sig att vara honom ovärdig. Ytlig, slösaktig och otrogen sägs hon ha varit. Omdömet om henne vacklar mellan beundran och förakt ...

Av: Lilian O. Montmar | Övriga porträtt | 04 juli, 2012

En sväng med Mina

Med Tomas Cederkvist  som skeppare blir en sväng på Vättern lekande lätt. Hans godmodiga och trygga erfarenhetsbaserade hållning gör en eftermiddagstur norrut längs Omberg till en sann njutning. Kulturens Per-Inge Planefors ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 juli, 2013

Kvinna och konstnär – Gabriele Münter

Att konsthistorien är skriven av män för män är en sanning som ständigt upprepas liksom frågan: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Den feministiska konstforskaren Linda Nochlin ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 24 februari, 2013

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om samhället | 05 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.