Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | 18 februari, 2014
Gästkrönikör

Idén om religion i Platon

Visserligen är det så att filosofi är någonting mer än studiet av en rad, mer eller mindre, kanoniserande filosofers synpunkter. Som Lars Svendsen påpekar, handlar filosofi till stor del om ...

Av: Niclas Mossberg | 19 februari, 2010
Essäer om religionen

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | 13 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Witold Gombrowicz Foto Modernista

Litteratur: Witold Gombrowicz - Ferdydurke



Ditt nylle liknar en rumpa

Witold Gombrowicz
Ferdydurke
Modernista

Ferdydurke är den sjätte boken av Gombrowicz som Modernista ger ut. Författaren dog 1969, 65 år gammal, Ferdydurke publicerades 1937. Samma år författaren avled gav Bonniers ut Ferdydurke översatt från franska av Magnus Hedlund och Jan Stolpe. Nu har David Szybek tolkat texten direkt från polska, och resultatet förefaller alldeles utmärkt.

 

Den slipprige morbror Konstanty, med sin "skabrösa, restaurangmässiga bon vivant-och grand seigneur-livskunskap" fylls liksom sin son och hustru av "äckel och förfäran" vid tanken på en personlig och fysisk jämlikhet, ett slags naiv förbrödring, mellan borgarsonen Mjentus och passoppen Walek. Förvecklingarna kräver en urladdning, och den kommer, "på denna underjordiskt lössläppta herrgård, full av giftiga miasmer".
Witold Gombrowicz
Ferdydurke
ISBN: 9789186629755
Översättning av David Szybek
Förlag: Modernista

 


Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.


Witold Gombrowicz Foto Modernista

Witold Gombrowicz Foto Modernista

Boken väller fram ur en vildvuxen torva av fixa idéer som givits lösa tyglar, som hänsynslöst fullföljs, och som får språket självt att nyskapande skorra, skamsvettas, sjuda och svämma över av bångstyrig självsvåldighet. Den handlar om infantiliseringens vånda och lockelse, om den kreativa andens vidunderliga vantrivsel i ett förment moget och vuxet samhälle, och om lusten att överskrida sociala skrankor på jakt efter något mer autentiskt än stelnad borgerlig kutym och mögliga herrskapliga later. Berättaren är en ung man i trettioårsåldern som skrivit en roman med titeln Minnen från puberteten. En morgon får han ett oanmält besök av "T. Pimko, doktor, lektor och magister, eller snarare lärare. Kultiverad filolog från Kraków, småttigt nätt och kort, magerlagd, flintskallig, i pincené, i randiga byxor, i jackett, med prydliga gula naglar, i gula sämskskinnsskor." Under denne löjeväckande etablissemangsrepresentants blick sker något märkligt med berättaren – han krymper, "rumpnar", "smågörs" och förbarnsligas, fjättras av sin egen nu infantila, söta barnrumpa, och tvingas följa med den "skräckinjagande pliktskyldige och fulländat slätstrukne" Pimko till rektor Piórkowskis skola, där han ånyo ska bli en elev i målbrottsåldern. Rektorn presenterar stolt sina lärare:

" "De är huvudstadens bästa huvuden", svarade rektorn. "Ingen av dem har en egen tanke i huvudet, och om det skulle dyka upp en hos någon av dem så ser jag till att jaga bort antingen tanken eller tänkaren. De är helt och hållet harmlösa fumlare, de lär bara ut det som finns i läroplanen, någon egen tanke finns där inte skymten av." "

Pojkarna i skolan hör förstås till en värld, och inte minst en föreställningsvärld, som sedan länge upphört att existera i Europa. De befinner sig i ett plågsamt övergångsskede, där många av dem mest av allt tycks frukta att deras mammor (som står utanför skolgården och tittar på deras oskyldiga och näpna små rumpor under rasterna) och deras lärare ska tro att de är helt oskyldiga vad gäller kunskap om kvinnor och sex. En falang vill dock försvara "den idealistiske gossen" mot "den cyniske grabben", och en drastisk konfrontation, som innefattar "verbal våldtäkt genom örat", äger rum, där de högstämda gossarnas ledare drabbas av anföraren för grabbgruppen, en pojke som går under namnet Mjentus, som tvingar sin vedersakare att ta del av sin version av könslighetens prosaiska mysterier. Innan dess har läsaren i muntra tablåer fått bevittna hur de tröstlöst verklighetsfrämmande gubbstruttarna till lärare med de torftigaste argument och fånigaste utantilläxor förgäves försöker inpränta i eleverna döda ideal som de själva inte tror på, men som förväntas fylla de unga med hänförelse, berika och förädla dem. Tvångsinvigningen i snusket genom örat föregås också av en dramatisk duell av miner och gester; gossen Syfon serverar "uppbyggliga och vackra" miner, och grabben Mentjus kontrar med "nedrivande och fula" grimaser. Berättaren säger om detta ögonblick:

"Då gick verkligheten slutgiltigt över sina gränser, väsenslösheten kulminerade i mardröm, och skeendet gick från overklighet till total dröm."

Å ena sidan ett anlete präglat av principer och ideal, brådmoget, lillgammalt, självbelåtet och gudsnådligt; å andra sidan ett nylle som med "omogen" handgriplighet, rabelaisiskt eller beckettianskt, ägnar sin subversiva uppmärksamhet åt det kroppsliga i all dess utsöndrande och anti-idealistiska råhet.
Gombrowicz leker med fiktionen. Han vänder sig i en utvikning till "kännare och forskare, dessa pimkon som specialiserar sig i att konstruera rumpa genom att påpeka konstruktionsfel i ett konstverk" och förkunnar att hans bok är så logiskt stringent som man kan begära: handlingen tar sin början med "en fundamental kroppsdel, den snälla, tama rumpan", ur vilken ansiktet växer fram likt trädets lövverk och krona. Vidare säger han:

"Jag rekommenderar er min metod att förstärka genom upprepning. Genom att systematiskt upprepa vissa ord, fraser, situationer och delar förstärker jag dem, samtidigt som jag mångfaldigar intrycket av en enhetlig stil närapå till vansinnets gräns. Genom upprepning, det är genom upprepning man lättast skapar all mytologi!"

Och den metoden tillämpas sannerligen i Ferdydurke, med god effekt: mycket rumpor och nyllen blir det, till och med månen och solen blir till slut till väldiga och plågande rumpor på det vansinnesvirvlande himlavalvet, och den envetna suggestionen av det orimliga, det hutlösa, det absurda, det himlastormande och det underjordsuppviglande gör det aldrig förut skådade till självklar textnorm. Så fungerar de texter som bryter delvis ny mark. En annan sak som kännetecknar sådana verk är att författaren gör vad han eller hon vill, följer sina nycker och roar sig kostligt med dem. I Ferdydurke dyker plötsligt en novell med titeln Filidor med barn i botten upp, och så småningom även en Filibert med barn i botten, och de två styckena föräras även var sitt förord, där resonemang som påminner om de i Gombrowicz dagböcker presenteras, bl.a. en sarkastisk utvikning om pretentiösa intellektuella kotteriers idioti och värdelöshet:

"O dessa hänryckta sånger som ingen lyssnar på! O kännarnas förnumstigheter, glöden på konserter och poesiaftnar! O dessa initieranden, värderanden, diskussioner! O ansiktena på dessa personer när de deklamerar eller lyssnar och tillsammans högtidlighåller skönhetens mysterium! I kraft av vilken smärtsam antinomi omvandlas allt ni gör eller säger just på detta område till löjlighet?"

Mjentus drömmer om förbrödring med "de riktiga grabbarna"; i staden finns det lärlingar, gesäller, vaktmästarsöner, arbetarklassgrabbar, men han vill ut på landet för att förbrödras med drängarna, eftersom han föreställer sig att det är där han kan uppdaga ett slags ursprunglighet, friskhet och oförställdhet som kommer att göra honom salig. Och tillsammans med berättaren Josef, som en tid av magister Pimko inackorderats hos en familj som har "en modern skolflicka", en varelse som alstrar komisk åtrå och skräck såväl hos Pimko som Josef, tar sig Mjentus ut på den polska landsbygden, där även Gombrowicz´ mycket läsvärda och subtilt obehagliga romaner Kosmos och Pornografi utspelas.

De vandrar ut genom staden, ett frånstötande mänskligt menageri gör dem uttråkade och irriterade: " "Nylle", sa Mjentus. "Inget uppriktigt, inget naturligt, allt imiterat, krimskrams, falskhet och förljugenhet." " Väl ute på landet stöter de på berättarens moster Hurlecka, som är ute och färdas i en chaufförkörd bil. Hon tar dem medan regnet vräker ned med till en "mörk, brutal, ond och olycksbådande" trakt, där hon bor med sin make godsägaren Konstantyn och sina två barn, Zygmunt och Zofia. Berättaren bodde rentav sina första tio år i världen på denna plats, visar det sig, en tid som han förträngt ur minnet. Och det är därFerdydurke når sin frenetiska kulmen: den sällsamt sjukdomsanfäktade och pladdriga högreståndsfamiljen ser med fasa hur Mjentus fraterniserar med populasen, hur han i form av en passopp vid middagsbordet hittar en dräng att påfluget förbrödras med, och tjänstefolket å sin sida förundras över vad som sker, när tabun bryts och gränser överskrids.

Lite nedlåtande och diskret herremannabögeri med en undersåte skulle den liderlige morbror Konstanty skrockande ha överseende med, men för...brödring? Något slags existensomvälvande klassförräderi? Frustrationer och aggressioner växer på alla håll, hot om våld eggar upp sinnena, herrskapsansiktet ställs öga mot öga med "det massiva folknyllet".

Den slipprige morbror Konstanty, med sin "skabrösa, restaurangmässiga bon vivant-och grand seigneur-livskunskap" fylls liksom sin son och hustru av "äckel och förfäran" vid tanken på en personlig och fysisk jämlikhet, ett slags naiv förbrödring, mellan borgarsonen Mjentus och passoppen Walek. Förvecklingarna kräver en urladdning, och den kommer, "på denna underjordiskt lössläppta herrgård, full av giftiga miasmer".

Nikanor Teratologen

Ur arkivet

view_module reorder
 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 mars, 2016

Lars Lerin – Ständigt aktuell

Att måla är att ”gå i närkamp med ledan”, att ”hålla ångesten stången”, har Lars Lerin sagt i en intervju. Verk av konstnären, en av Nordens främsta akvarellister, har visats ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 04 september, 2012

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?

En vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 08 juli, 2014

Vad jag älskar mest i livet

Om jag skulle ange två huvudintressen här i livet skulle jag nog säga: litteratur och musik. Jag känner ungefär lika stark dragning åt båda håll. Litteraturen och musiken: de två ...

Av: björn gustavsson | Gästkrönikör | 27 december, 2010

Gilda Melodia

Postludium

Den yttersta olyckans ångest gäller jagets förintelse utifrån. Arnolphe, Phédre, Lykaon Man har allt skäl att kasta sig på knä att tigga om förbarmande när den våldsamma döden i färd med att slå ned måste ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 februari, 2016

Av Jasenko Dervisic

Att1 tillverka2 ett3 ting4, vars5 motstycke6 ej7 tidigare8 setts9, är10 konstnärens11 vision12 Ett13 uttryck14 bland15 dem16 alla17 att18 kalla19 sitt20 eget21 är22 därför23 dennes24 ambition25 Kritiker26 säger27 att28 ingenting29 nytt30 kan31 göras32 ...

Av: Jasenko Dervisic | Utopiska geografier | 15 augusti, 2008

Veckan från hyllan

  Listan på socialdemokratiska partiledarkandidater som tackar nej blir allt längre för varje dag. Inom Vänsterpartiet är det tvärtom, snart går det inte längre att hålla reda på alla som är ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 30 januari, 2011

Den metaforiska metafysiken

Den metaforiska användningen av ord och begrepp utgör en manipulativ akt av överföring inom lingvistiska kommunikationsspel av en verklighetsordning till en annan ordning. Aristoteles definierade i sin beskrivning av överföringen, att ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 25 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.