Bangalore. Religionernas hjärtpunkt

Mer än två månader har gått sedan jag återvände från min resa till tiomiljonerstaden Bangalore i södra Indien och konferensen på Christ Church University. Det är märkligt hur fort minnen ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 24 mars, 2014
Resereportage

Jan Stenis Foto Göran Petersson, Lund

Nya dikter av Jan Stenis

Filosofie doktor Jan Stenis har erövrat sex stycken akademiska examina och blev 2011 medlem i Sveriges Författarförbund. Samtidigt är han en glödande romantiker och en ömsint poet som fått fly ...

Av: Jan Stenis | 15 januari, 2017
Utopiska geografier

Who is Charlie?

Alla begrepp flyter in i varandra. Ingenting är längre vad det brukade vara och ingenting är heller hur det ser ut att vara.

Av: Niklas Anderberg | 10 december, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Vad kan vi lära oss av rondellhundarna? En intervju med Lars Vilks

Kränker man tillräckligt mycket och tillräckligt ofta blir det till slut färdigkränkt, utan att världen går under, har Lars Vilks sagt. Men är det så enkelt? Ett halvår efter de ...

Av: Håkan Lindgren | 18 december, 2007
Konstens porträtt

Detalj från omslaget

Litteratur: Kurt Tucholsky - Tyskland, vårt Tyskland



Skrifter av den radikale författaren och tidningsmannen Kurt Tucholsky

Hur kunde ett helt land förledas? Ett helt folk bländas av den uppeldade talarens retorik? Visst gjorde de ekonomiska kriserna sitt, absolut. Men det var ingen som förleddes, inte egentligen. Nazismen uppstod inte ur ett tomrum. Den var en följd av att en uppsjö av reaktionära krafter tågade hem besvikna efter första världskrigets slut. Många sparade uniformerna i garderoben och drömde om ett återupprättat tyskt kejsardöme.


 

Kurt Tucholsky var en av dem som varnade. En av dem som redan tidigt kunde peka ut vilka mekanismer i det stukade tyska statsbygget som ofelbart verkade leda mot nytt krig. Och han gjorde det vecka efter vecka i sin tidning Die Weltbühne (Världsscenen).
Kurt Tucholsky
Tyskland, vårt Tyskland
ISBN: 9789187393372
Urval av Jan Stolpe Prosa i översättning av Ulrika Wallenström Dikter av Ola och Carsten Palmær
Förlag: Celanders

 


Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Detalj från omslaget

Detalj från omslaget

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gradbeteckningarna syntes kanske inte längre, men den militära maktordningen upphörde aldrig att prägla Tyskland.

I Tyskland, vårt Tyskland finns ett urval av den radikale författaren och tidningsmannen Kurt Tucholskys texter, från 1918 ända fram till 1935, då han bosatt i Sverige, valde att avsluta sitt liv. I boken, som är en återutgivning från 1977, presenteras en mångfald av dikter, kabaréer, monologer och krönikor. Läsningen av dem ger en hisnande ingång till den politiska och kulturella utvecklingen i den tyska mellankrigstiden. Texterna, som många gånger är författade med satirisk udd, är i och för sig skrivna i polemik med den dåtida utvecklingen - militarismen, kapitalismen, reaktionen - och bör alltså också läsas som en politiserad källa. Men å andra sidan skulle nog de flesta, även de som till vardags känner sig främmande på vänsterkanten, med historiens facit i hand ändå ge Tucholsky rätt.

Kurt Tucholsky var en av dem som varnade. En av dem som redan tidigt kunde peka ut vilka mekanismer i det stukade tyska statsbygget som ofelbart verkade leda mot nytt krig. Och han gjorde det vecka efter vecka i sin tidning Die Weltbühne (Världsscenen). Några rader från versen Krig mot kriget, skriven i juni 1919, ekar med kuslig precision: "Och så, om tjugo år, är det tid / för nya kanoner och nya krig." I september 1939, alltså nästan exakt tjugo år senare, bröt som vi alla vet nästa stora europeiska krig ut. Och resten är historia.

När Kurt Tucholsky 45 år gammal tog livet av sig var han bosatt i Hindås utanför Göteborg. Han hade då, frånsett brevkorrespondensen med vänner runt om i Europa, inte skrivit ett ord på tre år och följaktligen hamnat i ekonomiska trångmål. Men det var knappast därför han valde att begå självmord. Nationalsocialisterna hade kommit till makten i Tyskland, berövat honom medborgarskapet och bränt hans böcker på bål. Die Weltbühnes chefredaktör Carl von Ossietzky hade fängslats och skickats till koncentrationsläger. Och där satt Tucholsky trygg och säker i Sverige, riden av samvetskval och utan förmåga att fortsätta skriva. Han, som kunde vara skoningslös i sin kritik, såväl av andra som av sig själv, hade misslyckats i sin mission. Ingen var utan skuld, inte heller han.

De hade alla låtit det ske. När Ossietzky 1936, med världssamfundets sympatier på sin sida, tilldelades Nobels fredspris, hade Tucholsky redan resignerat och lämnat scenen för gott.
Just resignationen är annars ett återkommande inslag i Tucholskys verk. Så inte minst i de ironiskt högoktaniga tidningskrönikor han skrev i die Weltbühne. Med till synes outtröttlig kampvilja behandlas dåtidens aktuella rättsfall (Tucholsky var också doktor i juridik). Han analyserade den forna officerskårens moraliska undfallenhet och visade hur ihåliga de högt hållna preussiska idealen egentligen var (Tucholsky hade också tjänstgjort under kriget). Han följde noga de domslut som fälldes i politiskt färgade rättegångar och påvisade den rättslöshet som präglade de tyska domstolarna.

Den satiriska svärtan kom väl till pass och är ständigt närvarande i texterna, som för att markera det dödliga allvaret i situationen. Men det är först när han tillåter sig själv att tala från hjärtat som han erkänner: "Jag resignerar. Jag kämpar vidare, men jag resignerar."

I kritiken av de välmående borgarna är Tucholsky hänsynslös. Av högerkrafterna är inget annat att vänta, men de liberaler och demokrater som väljer att titta bort, det är de som kunde ha gjort en skillnad bara genom att faktiskt stå upp för sina dyra ideal. I ett utfall med osedvanligt grym ton skriver han 1927:
"Det görs så litet för att förhindra nästa krig, då era tarmar, det är att hoppas, även i städerna kommer hänga över stolskarmen. Varje kväll borde det visas på bio, hur de verkligen dött.
Måtte gasen krypa in i era barns lekrum. Måtte de långsamt segna ner, pyrena. Jag önskar kyrkorådsledamotens fru, och chefredaktörns, och bildhuggarns mor och bankirens syster att de får en bitter, kvalfull död allesammans... Eftersom de inte hör och inte ser och inte känner. Tyvärr drabbar det alltid fel."

Den hårda tonen är annars svårfunnen i Tucholskys språk. Kanske speglar den desperationen med vilken han ändå slogs för sin sak och önskade kunna påverka den tyska opinionen.
Men humorn är Tucholskys vassaste vapen. Särskilt lyckosamt blir det i de återkommande monologerna om herr Wendriner - en småborgerlig man med högljudda, men motstridiga åsikter om det mesta, och som alltid känner sig på vippen till kränkt. I Herr Wendriner telefonerar ger han på sitt sätt uttryck för den borgerliga mellanpositionen: "De må skjuta ihjäl varann eller inte – men det får väl ändå inte rubba affärerna!"

Monologerna om herr Wendriner är, formen till trots, alltid placerade i stimmiga sociala miljöer. Herr Wendriner funderar och resonerar och kommenterar allt som försiggår i rummet. På så vis ger han dråpligt men träffsäkert luft åt borgerlighetens egenkära ideal. Här i ett stycke hämtat från Herr Wendriner lever under diktatur: "Nå, i vilket fall som helst råder det ordning. Alltså, det råder ordning. Bara ni är statsmedborgare och har det gula kortet, alltså skyddsmedborgare, händer det er ingenting... i det är de konsekventa." Så länge herr Wendriner får fortsätta med sina affärer och själv inte utsätts för något obehagligt, så länge kan han mycket väl hälsa på SA-mannen på hörnet, med hela armen också om det behövs.

1985 instiftade Svenska PEN Tucholskypriset som varje år delas ut till en författare eller journalist som är förföljd, hotad eller landsflyktig. I år gick priset till den turkiska författaren och människorättsaktivisten Asli Erdogan.

Och kanske är det så vi kan förstå Kurt Tucholsky i dag: som en ständigt återkommande påminnelse om att kampen för mänskliga rättigheter behövs varje dag. Och att den fortsätter ända fram till resignationens gräns, för att sedan ta vid igen och igen.
För den uppstod ju inte ur ingenting. Nazismen.

Fredrik Eriksson

Ur arkivet

view_module reorder

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

Ett nytt skinn för den gamla ceremonin – Proust, den modernistiska stilen och…

Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer,utan att se med nya ögon (Marcel Proust)  Ovanstående frekvent citerade texturval är hämtat från den franske litteratören Marcel Proust, författaren till ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2012

Bonaden från Överhogdal

Från Asken Yggdrasils tupp "Gullinkambe" har egentligen menats Gulltopp (emblem för sol-ljus guden…

I den nordiska mytologin rytande tuppen Gullinkambe (den med gyllene kam) på toppen av trädet Yggdrasil motsvarar Gulltopp (den guldluggade, den mytiska häst som är Heimdalls emblem), Heimdall som blåser ...

Av: Javad Mofrad | Essäer om religionen | 25 maj, 2017

Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så ...

Av: Johannes Söderqvist | Essäer om samhället | 06 november, 2012

I malströmmen, intervju med Stefan Foconi

Stefan Foconi är född 1955 i Uppsala men är bosatt i Stockholm. Han började ganska sent som författare men sedan debutten med boken ”Lergök” 1991 har han givit ut ett ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2012

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

Thomas Middleton  Foto Wikipedia Public domain

En Shakespeares jämlike

Det är ett väldigt ståhej kring Shakespeares 400-årsjubileum. Hans samtida kollegor som Christopher Marlowe och Ben Johnson står helt i skuggan av honom. Och så har vi Thomas Middleton (1570-1627) ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2017

Det fortløpende

Å støtte seg på det fortløpende, er å leve livet i sanseligheten I dag er den allmenne kulturen i stor krise. En kan uttrykke poenget slik. Kultur er om forming. Selv ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 30 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.