Ett ashram i Indien

Det kan tyckas konstigt i vårt religionskarga land att jag inte upplevde den andliga kulturen i Aurobindo Ashram som påträngande eller tvångsmässig. Snarare som värmande, lyftande och djupt inspirerande. Sweet Mother En ...

Av: Annakarin Svedberg | 02 maj, 2013
Resereportage

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | 25 januari, 2014
Gästkrönikör

Stefan Whilde

Fler skandaler, tack!

På 1800-talet var det liv i den filosofiska och litterära världen. Författare utmanade kritiker på duell i gryningen, bokstavligen, pistol eller värja! Eller så tog de livet av någon, som ...

Av: Stefan Whilde | 03 december, 2015
Stefan Whilde

Post-EmmaKrönika 1 Rastplatsen I

Snart ingen mindre än en &:så triton dök fram i mitt Jon Blunds dyra hov ärad med håv i en håv nästan som i horstrumpor ensam. Var fet som en ...

Av: Stefan Hammarén | 18 februari, 2010
Stefan Hammarén

Litteratur:Jean Lorrain - Monsieur de Phocas



Ett samhälle befolkat av kadaver

Finns det något att lära av dekadensen? Har dess verk fortfarande relevans? Kan dess mest fullödiga konstnärliga uttryck skänka den mottaglige något som gör honom eller henne lite rikare, kunnigare, mer benägen att förstå civilisationens våndor och åkommor?


 

de Phocas är mycket medveten om att "det är civilisationen som har deformerat livet" och att "det förflutna är ett kadaver", och i boken finns en desperat längtan efter något radikalt annat än det parisiska umgängeslivet, där han ser ett slags uppsminkade och förställda kadaver mekaniskt utföra samma gester och handlingar i groteskt meningslösa upprepningar av en trist helvetesdans, en ond lek där status och yta är det som räknas. Han drömmer om "bretagnarnas saltvattensögon" och "kelternas källsprångsögon", men står absolut inte ut med tystnaden och lugnet på landsbygden, i naturen.
Jean Lorrain
Monsieur de Phocas
ISBN:  9789189633322
Översättning av Elias Wraak. Förord av Kristoffer Leandoer.
Förlag: Alastor Press

 


Varje köp via denna
länk stödjer TK.


 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ja, svaret på de frågorna måste bli ja: den form av dekadens som Monsieur de Phocas ordfäster på ett så livfullt, vassögt, delaktigt, naivt, hänfört och förtvivlat sätt finns inte längre – men det var ett fängslande kulturfenomen, och andra former av dekadens, mindre estetiskt lockande, och i betydligt mer vidsträckt och vulgär omfattning, drabbande hela folk och nationer, och inte endast ett konstnärsskikt, har obrutet sedan dess, och i synnerhet under de senaste decennierna, förhärjat Europa. Vi lever i allra högsta grad fortfarande i ett dekadensens och nihilismens tidevarv, den europeiska civilisationen är nu långt värre däran än den var när Nietzsche revolterade mot sin tids dekadens och urartning.

Monsieur de Phocas publicerades 1901. 1906 dog Jean Lorrain (född Paul Duval i Normandie), 50 år gammal. Dödsorsaken var bukhinneinflammation: mångårigt drickande av eter hade frätt sönder tarmarna. Under 1890-talet hade han genomgått två tarmoperationer p.g.a. sin faiblesse för eter. Han knarkade allt som fanns tillgängligt, hasch, opium, kokain. Han hade syfilis. Ett påfrestande liv, i stor utsträckning tillbringat i parisiska salonger.Monsieur de Phocas ger avskräckande stämningsbilder av det klientel som flockades där:

"De är alla imbeciller, fega frossare i skandaler och vidriga ynkryggar.---Herrarna i mina kretsar, mina bedrövliga likar, gör mig bara irriterad, beklämd och sorgsen med sitt tomma och högljudda pladder, sin eviga och monstruösa fåfänga, sin förfärliga och ännu mer monstruösa egoism, och sitt skvaller på klubben!---
Å! Mina samtida, mina kära samtida...Deras idiotiska självbelåtenhet, deras utblommade och feta självtillräcklighet, deras enfaldiga förevisning av sin goda tur, de tjugofem-eller femtiolouismynt som ständigt klingar deras ekonomiska bragders lov, deras hönskacklanden eller svingrymtningar när de uttalar vissa kvinnors namn, deras hjärnors fetma, deras obscena ögon och deras håglösa skratt!---så jag hatar dem, så jag avskyr dem, så jag skulle vilja sluka dem med levern och gallan, och så väl jag förstår anarkisterna och deras bomber!"

På de soaréer som beskrivs dominerar dock kvinnor scenen, de flesta lika monstruösa och tröstlöst förstörda som männen. Bokens homme fatale, den manipulative och samvetslöse engelske societetsmålaren Claudius Ethal, ordnar tillställningar som skänker "monsieur de Phocas" (hertigen de Fréneuse) sitt lystmäte av "djur i ett menageri", "monster i ett skräckkabinett"; Ethal njuter av att tala illa om de inbjudna, han fröjdas över de välbeställdas ruttenhet:

" "Fåfängans marknad!" flinade Ethal som äntligen återvänt till min sida. Ethal såg riktigt diabolisk ut där han stod mitt i denna sabbat av lystnad, äregirighet, hyckleri, rivalitet, illvilja och låga instinkter som han frambragt och nu lämnat lösa tyglar."

Gatulivet är inte heller något uppbyggligt för den överkänslige betraktaren monsieur de Phocas:

"Näsborrarnas och munnarnas obscenitet, den skamliga snikenheten i leendena hos kvinnorna man möter på gatan, den skändliga tarvligheten, och överallt hyenor och vilddjur på väg att hugga: handlarna i sina butiker och flanörerna på sina trottoarer."

Det är en dagboksroman vi har att göra med; papper som anförtrotts bokens introduktör av den excentriske unge hertigen de Fréneuse, när denne står i begrepp att bege sig till Asien, utan planer på att återvända. Monsieur de Phocas är hans nya, självvalda identitet: dagboksanteckningarna vittnar om hans besatthet, hans sjukdom, som han själv kallar sitt tillstånd, som han trots allt hoppas kunna tillfriskna från när han lämnat "det gamla Europa", där det inte finns utrymme för hans visioner "och deras kusliga uppmaningar,---viskningarna som hemsöker mig i nattens fasor."
Leandoer skriver i sitt läsvärda förord:

"Texten utgår från en novell som delvis byggts ut med hjälp av återanvända krönikor, konstkritik, societetsskvaller, nidporträtt av samtida som maskerats med lättgenomskådade alias. Dagboksformen är en nödtorftig fiktion som faller på sin egen orimlighet och hela tiden hotar att bryta samman."

Och ändock fungerar boken; den är rolig att läsa, intensiv i sina ångestladdade lidelser, drypande av syrliga omdömen om seder och beteenden i "detta fin de siècle av börsspekulanter och bankirer", ödesmättad i sitt skräckromantiska överdåd, där det utsökta och exklusiva i konst och tradition, den kallblodiga förfiningen, den utlevade överretningen, den extatiska esteticeringen, bryts mot den grådaskiga banaliteten och det dödsmärkta eländet i det människoexploaterande, sekelskiftesförljugna Paris.

Monsieur de Phocas är dock när allt kommer omkring inte särskilt fördärvad. Han är snarare tämligen sund, och rentav medkännande mitt i sin allomgripande misantropi och livsleda.
Han hemsöks av mordlust, men begår inte några illdåd. När han till sist mördar är det berättigat, antagligen nödvändigt, och en välgärning. Hans besatthet handlar först och främst om ögon, om blickar, om längtan efter att upptäcka en själ:

"Vare sig det är en ädelsten eller en blick jag lustar efter, är det ett slags sjögrön genomskinlighet som förtrollar mig, nej, besätter mig; det är som en hunger i mig. Förgäves söker jag denna glans i pupiller och ädla stenar, men inget mänskligt öga har den. Ibland har jag skymtat den i en statys tomma ögonhåla eller under de målade ögonlocken på ett porträtt, men det har bara varit en illusion, lystern försvinner nästan innan den ens hinner upptäckas."

Denne beundrare av Barbey d'Aurevillys och Villiers de l'Isle-Adams i vår tid tyvärr alltför sällan lästa prosa finner en själsfrände i en essä av Greklandskännaren Charles Vellay med titeln "Le Culte des yeux", där det bl.a. sägs:

"Jag har tillbringat år med att söka efter ögon som andra män inte kan se."

Monsieur de Phocas grubblar över sin besatthet:

"Den moderna människan har ingen tro, och därför har hon inte längre någon blick. Till syvende och sist måste jag hålla med prästen. De moderna ögonen? Det finns ingen själ i dem längre;
de ser inte längre upp till himlen. Även de renaste av dem är upptagna av det som finns framför dem; vulgär lystnad, småsinta intressen, snikenhet, fåfänga, fördomar, föraktliga aptiter och tyst avundsjuka: dessa är vidrigheterna som myllrar i samtiden; notariers och kockars själar. Det finns ingenting under våra ögonlock annat än återskenet av räkningar och rättegångshandlingar; vi har inte ens längre den gula glansen på den berömda tavlan av ockrarna med sitt guld. Det är därför ögonen på porträtten i museerna är så hallucinatoriska; de reflekterar böner och tortyr, förkrosselse och ånger."

de Phocas är förutom ögon även besatt av masker och marionetter. E.T.A. Hoffmann åkallas och är närvarande i texten, inte minst i gestaltningen av konstären Claudius Ethal, som målar och skulpterar de döende, som gör allt för konsten, även om det innebär att döda och profitera på lidandet.

de Phocas är mycket medveten om att "det är civilisationen som har deformerat livet" och att "det förflutna är ett kadaver", och i boken finns en desperat längtan efter något radikalt annat än det parisiska umgängeslivet, där han ser ett slags uppsminkade och förställda kadaver mekaniskt utföra samma gester och handlingar i groteskt meningslösa upprepningar av en trist helvetesdans, en ond lek där status och yta är det som räknas. Han drömmer om "bretagnarnas saltvattensögon" och "kelternas källsprångsögon", men står absolut inte ut med tystnaden och lugnet på landsbygden, i naturen.
Claudius Ethal, som på ett obehagligt sätt liknar en dvärg porträtterad av Antonio Moro (Anthonis Mor Van Dashorst, död 1577) vill inte veta av några flyktförsök:

"Bara misären och prostitutionen kan ge er, som är ett godtroget offer för lagarna, en glimt av blicken som frestar er.
Det är de torterades ögon ni söker, den hysteriska gudomliga extasen och den bönfallande, skräckslagna vällusten i ögonen hos Sankt Agnes, Sankt Katarina av Siena, och Sankt Sebastian. Vi kommer att finna de ögonen, det lovar jag, men ni får inte trotsa mig!"

Där finns dock en dröm om att lämna "hela detta gamla Europa som kört fast i gamla hjulspår och ruttnar bort." En viss Thomas Welcôme uppträder som ett slags motpol till den demoniske Ethal. Sent i boken får de Phocas brev från dessa två, där båda uppmanar honom att besöka Gustave Moreau-muséet på Rue de la Rochefoucauld. Welcôme bönfaller Fréneuse/de Phocas att därefter komma till honom i Benares, där han vistats ett par månader. Han har uppenbarligen en lustig missuppfattning att det är buddhism som de myllrande pilgrimerna där är hängivna och utövar. Men hans beskrivning av staden lockar de Phocas:

"[Rasen] är uppfylld av hallucinatoriskt hopp, oåtkomlig i sin vision, försjunken i kontemplation av naturen och likgiltig inför samtidens eventualiteter; och andras oro runtomkring tjänar bara till att stegra den egna livskänslan.
Umgänge existerar inte för fakiren. Å! Så långt ifrån det gamla Europa vi är här!"

Beskrivningen av upplevelsen i Gustave Moreau-museet, som finns kvar på samma adress i vår tid, är febrigt hänförd. de Phocas blir omtöcknad av mästerverken denne "de uråldriga teogoniernas perversioners målare" lämnat efter sig:

"Och överallt, i tavlorna av Helena, av Salome, och av Messalina i Suburra, av Herkules hos Thestius döttrar eller i Lernas träsk, ser man samma besatthet av antika myter; överallt förevisas de dystraste och grymmaste aspekterna: de varbubblande massgravarna av lik som dödats av Sfinxen, de bleka benknotorna av Hydrans offer, högarna av sårade, plågade och döende, dominerade av den lugna och tysta Ennoïa; Johannes Döparens och Orfeus blodiga huvuden; Selenes sista dödsspasmer, förtärd, i knäet på en orubblig Zeus...jag vacklade omkring i en atmosfär av massakrer och mord; det var som om en stank av blod hängde i luften."
Men där finns också annat, som Alexanders triumf. Thomas Wêlcome jämförde i brevet från Benares stämningen i staden med den målningen, och de Phocas ser den nu:

"Och över allt härskar en obeskrivlig atmosfär, som ett damm av droppande guld och irisars kronblad; gult och blått som badar det förtrollade landskapet. Och ur alla dessa nyanser, alla dessa detaljer, emanerar en sådan behagfull lockelse och en sådan mildhet, en sådan berusad livsglädje; en stämning som på samma gång alstrar en smärtsam sorg över att man aldrig känt dessa epoker och dessa folkmassor, och ett så djupt äckel för vår egen tid och vår civilisation att man lätt kunnat dö av det."

Nikanor Teratologen

Ur arkivet

view_module reorder
Bebådelse av Hebriana Alainentalo

Om allt det vi ännu inte kan språka och se

Förlaget Celanders har nyligen gett ut en ny bok av poeten och författaren Bo Gustavsson. "Det nya nuet" är den andra delen i en trilogi, den första heter "Det stora ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 04 mars, 2015

Balustrad

Små gummor Rostiga grönsaker fladdrar i vinden. Träden såsar sig ännu i nedan. En fågel, ett skepp, ett uppochnervänt strandparaply. Promenadvägen mot slottet är kantad med minnen som ingen vågar ...

Av: Hans Hallerfors | Utopiska geografier | 27 september, 2008

Fragment av surrogatpyret XVI

Ja vill bara säja dej en sak, Holger Holmlund från Hebbershålet, framhärda Göte grälsjukt å klia sitt aldri läkta å ständit varande sår i ljumsken, där en lömsk minderåri ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 april, 2008

Strindberg och Lanz-Liebenfels

Österrikaren Jörg Lanz-Liebenfels (1874-1954) påstod att han träffat August Strindberg på ett värdshus i Grein, Oberösterreich, hösten 1896. Lanz –von  Liebenfels  togs som ”aristokratiskt” tillägg samtidigt med att han ändrade ...

Av: Kurt Bäckström | Övriga porträtt | 05 september, 2012

Jane Morén – du och jag och klasshatet

Jane Morén Sthlm * Presentera dig. Ok. Jag har mörkt hår och gröna ögon.Inte så. Vem du är.Jag är tio år, jag är tolv, jag är tjugoåtta, ja sedan fyllde jag ...

Av: Jane Morén | Utopiska geografier | 29 oktober, 2012

En bemerkning om selvbestemmelse som grunnverdi

Det gis mange ulike verdier og grunnverdier, verdier og grunnverdier som ikke alltid lar seg forene innenfor en og den samme matrise/struktur. Eksempler på verdier og grunnverdier, i denne forstand ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 07 september, 2011

En dikt av Emma Ehrlekrona

  Jag väntar på att de urgröpta benen ska kollidera och bringas i klang, på att flugsvamparna ska slå ut. Röda stjärnor i skogsnatten som när katternas ögon slöts och omfamnade mig Nej platsen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Utopiska geografier | 17 januari, 2011

Tommy Åberg

”Jag erbjöds öronproppar på biblioteket”

Biblioteket har i många år varit mitt andra, i perioder mitt första vardagsrum. Så inte längre. En frustrerande hög ljudnivå har fått mig att istället sitta på olika fik och ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 21 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.