ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Andreas Åberg foto Förlaget

Litteratur:Andreas Åberg - Staden som vilja och föreställning



...att läsa en stad...


Bokens titel anspelar naturligtvis på Arthur Schopenhauers storverk ”Världen som vilja och föreställning”.


Staden kan med andra ord, och ofta nog med fördel, ses och upplevas som en dröm eller svårtydd metafor snarare än som karta eller ritning med dess förledande exakthet. Staden som konstärlig gestaltning snarare än staden som vetenskaplig redogörelse. Staden som levande organism snarare än som herbarium.
Andreas Åberg
Staden som vilja och föreställning
ISBN:  9789198109085
Förlag: Kulofri Förlag

 


Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Andreas Åberg foto Förlaget

Andreas Åberg foto Förlaget

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

The eye is supposed to shape and process and paint. It tells us a story we want to believe (Don DeLillo i "The Body Artist")

Varje plats har en bottenlös betydelse. Kanske gäller detta, i vissa avseenden, särskilt mycket för städer. Varje stad har ett rotsystem och en undervegetation av associationer, konnotationer, implikationer. Skapad av envar där fast boende eller förbipasserande. En sorts outtalad tystnad fylld av mening. Eller en fyllig stämning, fri från, eller paradoxalt beroende av, ytans detaljer. Stadens själ och tyngd, och stadens föränderliga kropp. Den subjektiva staden.

Min stad är Göteborg. Den staden känner jag verkligen till. Och den tilltalar mig, och har så gjort sedan 1950-talet. Och trots att jag numera bor på en ö i Bohuslän talar den till mig – ja, kanske ännu starkare än förr. Kan det vara så, att distansen renodlar stadens eget och egentligen outtryckbara språk? Eller kan staden skrivas? Målas? Komponeras? I någon mening kan den nog det. Men det som då förmedlas, vänder sig snarast till känslan och intuitionen än till förnuftet och den precisa utsagan.

Staden kan med andra ord, och ofta nog med fördel, ses och upplevas som en dröm eller svårtydd metafor snarare än som karta eller ritning med dess förledande exakthet. Staden som konstärlig gestaltning snarare än staden som vetenskaplig redogörelse. Staden som levande organism snarare än som herbarium.

Dessa tankar kommer osökt till mig under läsningen av Andreas Åbergs bok "Staden som vilja och föreställning", som jag ibland och för övrigt mer uppfattar som en diktsamling än som en serie betraktelser av olika författares realistiska iakttagelser av en serie städer. Vad det handlar om är med andra ord olika personligheters erinringar av energier, inte om förment objektiva fakta. Det är förmedlingar av subjektiva tolkningar – och just därför förmedlingar av högre karat, större innerlighet, fastare sanningar och mer egentliga teckentydningar.

Vi hamnar aldrig i Göteborg. Ändå känner jag igen mycket av vad som sägs, om än långtifrån allt. Jag uppfattar erinringens melodiska sånger, och människors rörelsescheman; jag uppfattar sådana ihågkomna individer som präglade hela stadsdelar, ljudens anatomi, lukternas spektrum, färgskikten och valens infrastruktur.

De städer vi talar om är (åtminstone främst) Berlin, Nairobi, Joel Petterssons fantasistad på Åland (Herrö), New York, Borlänge, San Francisco och Kairo. Särskilt avsnitten om Walter Benjamins Berlin gjorde mig exalterad. Här förnims både mer direkta och mer indirekta avläsningar av staden. I det senare fallet både i en sorts psykoanalytisk och i en mer semiotisk anda. Ändå når vi, som voyeurer och läsare, aldrig helt fram.

Det är i det outsagda det mesta sägs, även om mycket sägs även om stadens inskränkta topografi och påtagliga rum. Klart är att "Berlin" här verkligen presenteras som Berlin på ett helt annat sätt än vad som vore fallet om mediet exempelvis vore en stadskarta eller, varför inte, en turistbroschyr. MEN. Mycket av denna tolkning kan visa sig vara en illusion, en paradox, ett förräderi. Kanske ett "skapande förräderi" (Pound och om Pound).

Märkligt nog uppträder för mig också den i fysisk mening frånvarande Tomas Tranströmer axel vid axel med Benjamin. Författaren skriver förresten så här – vilket också kunnat stämma in på Tranströmer:

"Som ständig resenär är anteckningsböckerna nära till hands, och den av hans utgivna böcker som mest av allt påminner om en anteckningsbok är 'Enkelriktad gata'. /.../ I en tidningsrecension av Franz Hessels 'Till fots i Berlin' skriver Benjamin att turistens stadsskildringar skiljer sig från de inföddas genom att de genomför två helt olika typer av resor – turistförfattaren är i sin resa avgränsad till stadens rumsliga dimension medan den infödde författaren oundvikligen reser bakåt i tiden i personliga minnen för att samla fakta till sin stadsskildring. I 'Enkelriktad gata' är Benjamin själv turistförfattaren, på plats i Riga, Moskva, Neapel samt en rad andra platser, där han metodiskt och spontant undersöker de olika stadsrummens inredningsdetaljer och funktioner. Han har uppenbarligen blivit bekväm med att uppehålla sig på ytplanet och visar ingen rädsla för att frånvaron av tidsdjup skulle göra framställningen tunn och tråkig. Han dras inte till det exotiska och spektakulära som textkrydda. Han litar på anteckningsboken. Utan anteckningsbok till hands är tankarna hemlösa, påstod Benjamin"(s. 16).

Detta citat, parallellställt med Benjamins skildringar av sin egen hemstad, Berlin, ger anledning till intressanta reflektioner.

För det första den, att turisten Benjamin faktiskt förefaller helt absorberad av detaljer, och detaljernas myller, och att han därvid utvecklar en förståelse för turiststadens "ytdjup", som någon intressant filosof uttryckt saken. Ytans djup. För det andra den, att Berlinaren Benjamin mer erinrar sig minnesfragment på ett sätt, som snarare suggererar fram selektiva bilder av stämningar och essenser än just detaljernas meningsframkallande konfrontationer. För det tredje den, att den relativa erfarenheten av en viss plats eller stad, kanske ger upphov till ett spektrum av uppfattningar eller upplevelser – alternativt distinkt skiljaktiga uppfattningar eller upplevelser. Eftersom vi uppfattar, upplever, minns, erinrar och noterar på helt olika sätt beroende på vår kännedom om staden. Och beroende på vilka vi själva är. Jag tror att alla tre förhållandena förekommer och har sina alldeles egna karaktär.

Berättelserna i boken tycker jag bekräftar denna hypotes. Inte minst upplevelsefragmenten i några av bilderna från New York - av den japanske skylinesamlaren Sugimoto, och Wilhelm Mobergs reflektioner i "Utvandrarna" om "landruset" vid mötet efter veckor i fångenskap på en båt - jämfört med Woody Allens infödda promenaderfarenheter. Likaså turistintrycken av Kairo, som de framställs av Willy Kyrklund, Stig Claesson med flera ställda mot den initierade Kairobon Mahfouzs berättelser. Minnesmästaren framför de flesta, Modiano (i exempelvis Minnenas gränd) säger mig samma sak, liksom långa partier i "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust.

Min hypotes bekräftas också av mina egna erfarenheter. Jag är född, uppvuxen, utbildad, gift och skild i Göteborg. Jag har varit flera gånger – men bara flera gånger – i New York och Kairo, och känner mig mer befryndad med Vilhelm Moberg än Woody Allen, mer med Willy Kyrklund än Naguib Mahfouz. Jag har just i år bott 30 år på Orust i Bohusläns skärgård, och kan nästan – men bara nästan! (troligen aldrig helt) - orientera mig här som jag kan i Göteborg.

Apropå Walter Benjamins anteckningsbok, förresten. Och att där söka avbilda en tanke i text. Om detta kan en litteraturhistoria skrivas – och här skulle en rad mångtydiga författarmotiv, och författartekniker, sammanstråla från antiken till i denna dag. Romantikerna var upptagna av problemet, liksom Baudelaire och Mallarmé. Detta engagerade även, påminner oss Andreas Åberg om, Stefan George, som i en reflektion över Mallarmé introducerade begreppet Denkbild.

Tankebilden har senare ofta kommit att förknippas med en inte sällan intuitivt framställd och associativ kortprosa – inte minst hos Paul Valéry. Surrealistisk poesi, aforistiskt anlagd prosa och poesi och allmänt tät och/eller spontant framställd text torde väl också, i största allmänhet, kunna sägas höra hit.

En dikt av Tomas Tranströmer - "Från mars-79" kan med fördel också föras hit:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk,
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

När turister försöker förstå inföddas berättelser låser sig ofta systemet – om man inte råkar vara en utomordentligt sensitiv poet. Viljan att veta blockerar det verkliga sammanhanget, och den djupaste betydelsen. Berättelsernas element plockas sönder, medvetandet censurerar bilderna, begriplighetsvurmen stänger ute. Men man kan kanske komma undan denna turistfälla. Genom att försöka SE en stad kan man som utanförstående kanske nå fram till något av dess djup, snarare än att ständigt slinta på grund av sin vilja att FÖRSTÅ. Som med mycket kvalificerad dikt i allmänhet, alltså.

MINNENA SER MIG

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna, men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Det är så här jag läser Åbergs mycket stimulerande bok, men den kan säkert läsas på lika många olika sätt som det finns läsare. Som städer. Vad i övrigt är är intim poesi att hänge sig åt. Boken ger ett ypperligt tillfälle att resa i sitt inre utan att just för tillfället resa i det yttre. Kanske i stadens oväntade gläntor.

Carsten Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.