Den polska staden Toruń och den stulna klockan i Uppsala domkyrka

Tillsammans med Ukraina är Polen värdland för fotbolls-EM som drar igång den 8 juni. Under några sommarveckor kommer landet att invaderas av utländska fotbollsfans. Men de reser inte till Toruń ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juni, 2012
Resereportage

Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Underkastelse och revolt: sado-masochism i Charlotte Brontës Jane Eyre

Illustratuion: Man Ray En uppenbar risk med det okritiska återgivandet av färdigtuggade kunskaper kan illustreras med de välvilliga men likväl felaktiga läsningar av som gjorts av Charlotte Brontës Jane Eyre ...

Av: Björn Kohlström | 15 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Andreas Åberg foto Förlaget

Litteratur:Andreas Åberg - Staden som vilja och föreställning



...att läsa en stad...


Bokens titel anspelar naturligtvis på Arthur Schopenhauers storverk ”Världen som vilja och föreställning”.


Staden kan med andra ord, och ofta nog med fördel, ses och upplevas som en dröm eller svårtydd metafor snarare än som karta eller ritning med dess förledande exakthet. Staden som konstärlig gestaltning snarare än staden som vetenskaplig redogörelse. Staden som levande organism snarare än som herbarium.
Andreas Åberg
Staden som vilja och föreställning
ISBN:  9789198109085
Förlag: Kulofri Förlag

 


Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Andreas Åberg foto Förlaget

Andreas Åberg foto Förlaget

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

The eye is supposed to shape and process and paint. It tells us a story we want to believe (Don DeLillo i "The Body Artist")

Varje plats har en bottenlös betydelse. Kanske gäller detta, i vissa avseenden, särskilt mycket för städer. Varje stad har ett rotsystem och en undervegetation av associationer, konnotationer, implikationer. Skapad av envar där fast boende eller förbipasserande. En sorts outtalad tystnad fylld av mening. Eller en fyllig stämning, fri från, eller paradoxalt beroende av, ytans detaljer. Stadens själ och tyngd, och stadens föränderliga kropp. Den subjektiva staden.

Min stad är Göteborg. Den staden känner jag verkligen till. Och den tilltalar mig, och har så gjort sedan 1950-talet. Och trots att jag numera bor på en ö i Bohuslän talar den till mig – ja, kanske ännu starkare än förr. Kan det vara så, att distansen renodlar stadens eget och egentligen outtryckbara språk? Eller kan staden skrivas? Målas? Komponeras? I någon mening kan den nog det. Men det som då förmedlas, vänder sig snarast till känslan och intuitionen än till förnuftet och den precisa utsagan.

Staden kan med andra ord, och ofta nog med fördel, ses och upplevas som en dröm eller svårtydd metafor snarare än som karta eller ritning med dess förledande exakthet. Staden som konstärlig gestaltning snarare än staden som vetenskaplig redogörelse. Staden som levande organism snarare än som herbarium.

Dessa tankar kommer osökt till mig under läsningen av Andreas Åbergs bok "Staden som vilja och föreställning", som jag ibland och för övrigt mer uppfattar som en diktsamling än som en serie betraktelser av olika författares realistiska iakttagelser av en serie städer. Vad det handlar om är med andra ord olika personligheters erinringar av energier, inte om förment objektiva fakta. Det är förmedlingar av subjektiva tolkningar – och just därför förmedlingar av högre karat, större innerlighet, fastare sanningar och mer egentliga teckentydningar.

Vi hamnar aldrig i Göteborg. Ändå känner jag igen mycket av vad som sägs, om än långtifrån allt. Jag uppfattar erinringens melodiska sånger, och människors rörelsescheman; jag uppfattar sådana ihågkomna individer som präglade hela stadsdelar, ljudens anatomi, lukternas spektrum, färgskikten och valens infrastruktur.

De städer vi talar om är (åtminstone främst) Berlin, Nairobi, Joel Petterssons fantasistad på Åland (Herrö), New York, Borlänge, San Francisco och Kairo. Särskilt avsnitten om Walter Benjamins Berlin gjorde mig exalterad. Här förnims både mer direkta och mer indirekta avläsningar av staden. I det senare fallet både i en sorts psykoanalytisk och i en mer semiotisk anda. Ändå når vi, som voyeurer och läsare, aldrig helt fram.

Det är i det outsagda det mesta sägs, även om mycket sägs även om stadens inskränkta topografi och påtagliga rum. Klart är att "Berlin" här verkligen presenteras som Berlin på ett helt annat sätt än vad som vore fallet om mediet exempelvis vore en stadskarta eller, varför inte, en turistbroschyr. MEN. Mycket av denna tolkning kan visa sig vara en illusion, en paradox, ett förräderi. Kanske ett "skapande förräderi" (Pound och om Pound).

Märkligt nog uppträder för mig också den i fysisk mening frånvarande Tomas Tranströmer axel vid axel med Benjamin. Författaren skriver förresten så här – vilket också kunnat stämma in på Tranströmer:

"Som ständig resenär är anteckningsböckerna nära till hands, och den av hans utgivna böcker som mest av allt påminner om en anteckningsbok är 'Enkelriktad gata'. /.../ I en tidningsrecension av Franz Hessels 'Till fots i Berlin' skriver Benjamin att turistens stadsskildringar skiljer sig från de inföddas genom att de genomför två helt olika typer av resor – turistförfattaren är i sin resa avgränsad till stadens rumsliga dimension medan den infödde författaren oundvikligen reser bakåt i tiden i personliga minnen för att samla fakta till sin stadsskildring. I 'Enkelriktad gata' är Benjamin själv turistförfattaren, på plats i Riga, Moskva, Neapel samt en rad andra platser, där han metodiskt och spontant undersöker de olika stadsrummens inredningsdetaljer och funktioner. Han har uppenbarligen blivit bekväm med att uppehålla sig på ytplanet och visar ingen rädsla för att frånvaron av tidsdjup skulle göra framställningen tunn och tråkig. Han dras inte till det exotiska och spektakulära som textkrydda. Han litar på anteckningsboken. Utan anteckningsbok till hands är tankarna hemlösa, påstod Benjamin"(s. 16).

Detta citat, parallellställt med Benjamins skildringar av sin egen hemstad, Berlin, ger anledning till intressanta reflektioner.

För det första den, att turisten Benjamin faktiskt förefaller helt absorberad av detaljer, och detaljernas myller, och att han därvid utvecklar en förståelse för turiststadens "ytdjup", som någon intressant filosof uttryckt saken. Ytans djup. För det andra den, att Berlinaren Benjamin mer erinrar sig minnesfragment på ett sätt, som snarare suggererar fram selektiva bilder av stämningar och essenser än just detaljernas meningsframkallande konfrontationer. För det tredje den, att den relativa erfarenheten av en viss plats eller stad, kanske ger upphov till ett spektrum av uppfattningar eller upplevelser – alternativt distinkt skiljaktiga uppfattningar eller upplevelser. Eftersom vi uppfattar, upplever, minns, erinrar och noterar på helt olika sätt beroende på vår kännedom om staden. Och beroende på vilka vi själva är. Jag tror att alla tre förhållandena förekommer och har sina alldeles egna karaktär.

Berättelserna i boken tycker jag bekräftar denna hypotes. Inte minst upplevelsefragmenten i några av bilderna från New York - av den japanske skylinesamlaren Sugimoto, och Wilhelm Mobergs reflektioner i "Utvandrarna" om "landruset" vid mötet efter veckor i fångenskap på en båt - jämfört med Woody Allens infödda promenaderfarenheter. Likaså turistintrycken av Kairo, som de framställs av Willy Kyrklund, Stig Claesson med flera ställda mot den initierade Kairobon Mahfouzs berättelser. Minnesmästaren framför de flesta, Modiano (i exempelvis Minnenas gränd) säger mig samma sak, liksom långa partier i "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust.

Min hypotes bekräftas också av mina egna erfarenheter. Jag är född, uppvuxen, utbildad, gift och skild i Göteborg. Jag har varit flera gånger – men bara flera gånger – i New York och Kairo, och känner mig mer befryndad med Vilhelm Moberg än Woody Allen, mer med Willy Kyrklund än Naguib Mahfouz. Jag har just i år bott 30 år på Orust i Bohusläns skärgård, och kan nästan – men bara nästan! (troligen aldrig helt) - orientera mig här som jag kan i Göteborg.

Apropå Walter Benjamins anteckningsbok, förresten. Och att där söka avbilda en tanke i text. Om detta kan en litteraturhistoria skrivas – och här skulle en rad mångtydiga författarmotiv, och författartekniker, sammanstråla från antiken till i denna dag. Romantikerna var upptagna av problemet, liksom Baudelaire och Mallarmé. Detta engagerade även, påminner oss Andreas Åberg om, Stefan George, som i en reflektion över Mallarmé introducerade begreppet Denkbild.

Tankebilden har senare ofta kommit att förknippas med en inte sällan intuitivt framställd och associativ kortprosa – inte minst hos Paul Valéry. Surrealistisk poesi, aforistiskt anlagd prosa och poesi och allmänt tät och/eller spontant framställd text torde väl också, i största allmänhet, kunna sägas höra hit.

En dikt av Tomas Tranströmer - "Från mars-79" kan med fördel också föras hit:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk,
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

När turister försöker förstå inföddas berättelser låser sig ofta systemet – om man inte råkar vara en utomordentligt sensitiv poet. Viljan att veta blockerar det verkliga sammanhanget, och den djupaste betydelsen. Berättelsernas element plockas sönder, medvetandet censurerar bilderna, begriplighetsvurmen stänger ute. Men man kan kanske komma undan denna turistfälla. Genom att försöka SE en stad kan man som utanförstående kanske nå fram till något av dess djup, snarare än att ständigt slinta på grund av sin vilja att FÖRSTÅ. Som med mycket kvalificerad dikt i allmänhet, alltså.

MINNENA SER MIG

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna, men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Det är så här jag läser Åbergs mycket stimulerande bok, men den kan säkert läsas på lika många olika sätt som det finns läsare. Som städer. Vad i övrigt är är intim poesi att hänge sig åt. Boken ger ett ypperligt tillfälle att resa i sitt inre utan att just för tillfället resa i det yttre. Kanske i stadens oväntade gläntor.

Carsten Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Valentin och Caligula

Varje år när det är Alla hjärtans dag tänker jag på Valentin. Det var en pojke i min klass som hette så i andranamn, något som vår lärare hurtfriskt påminde ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 14 februari, 2014

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

Europa och den monumentala väggen – Del 2

Det svenska monumentalmåleriet influerades av artonhundratalets rådande estetiska idéströmningar ute i Europa. Hur det uppstod och kom att blomstra runt om i Sverige kan tecknas i tre delar. Perioden som ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 17 januari, 2013

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 28 september, 2012

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2008

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Veckan från hyllan. Vecka 23-2013

Värmen har slagit till här uppe i norr, och det var varmare i Norrbotten än i Spanien. Det kanske vore en tanke, de ger oss sitt klimat, och vi sköter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 juni, 2013

En dikt

borrar schaktar borrar så djupt att jag träffar djävulen och lars törnman

Av: Peo Rask | Utopiska geografier | 22 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.