Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

Andreas Åberg foto Förlaget

Litteratur:Andreas Åberg - Staden som vilja och föreställning



...att läsa en stad...


Bokens titel anspelar naturligtvis på Arthur Schopenhauers storverk ”Världen som vilja och föreställning”.


Staden kan med andra ord, och ofta nog med fördel, ses och upplevas som en dröm eller svårtydd metafor snarare än som karta eller ritning med dess förledande exakthet. Staden som konstärlig gestaltning snarare än staden som vetenskaplig redogörelse. Staden som levande organism snarare än som herbarium.
Andreas Åberg
Staden som vilja och föreställning
ISBN:  9789198109085
Förlag: Kulofri Förlag

 


Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Andreas Åberg foto Förlaget

Andreas Åberg foto Förlaget

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

The eye is supposed to shape and process and paint. It tells us a story we want to believe (Don DeLillo i "The Body Artist")

Varje plats har en bottenlös betydelse. Kanske gäller detta, i vissa avseenden, särskilt mycket för städer. Varje stad har ett rotsystem och en undervegetation av associationer, konnotationer, implikationer. Skapad av envar där fast boende eller förbipasserande. En sorts outtalad tystnad fylld av mening. Eller en fyllig stämning, fri från, eller paradoxalt beroende av, ytans detaljer. Stadens själ och tyngd, och stadens föränderliga kropp. Den subjektiva staden.

Min stad är Göteborg. Den staden känner jag verkligen till. Och den tilltalar mig, och har så gjort sedan 1950-talet. Och trots att jag numera bor på en ö i Bohuslän talar den till mig – ja, kanske ännu starkare än förr. Kan det vara så, att distansen renodlar stadens eget och egentligen outtryckbara språk? Eller kan staden skrivas? Målas? Komponeras? I någon mening kan den nog det. Men det som då förmedlas, vänder sig snarast till känslan och intuitionen än till förnuftet och den precisa utsagan.

Staden kan med andra ord, och ofta nog med fördel, ses och upplevas som en dröm eller svårtydd metafor snarare än som karta eller ritning med dess förledande exakthet. Staden som konstärlig gestaltning snarare än staden som vetenskaplig redogörelse. Staden som levande organism snarare än som herbarium.

Dessa tankar kommer osökt till mig under läsningen av Andreas Åbergs bok "Staden som vilja och föreställning", som jag ibland och för övrigt mer uppfattar som en diktsamling än som en serie betraktelser av olika författares realistiska iakttagelser av en serie städer. Vad det handlar om är med andra ord olika personligheters erinringar av energier, inte om förment objektiva fakta. Det är förmedlingar av subjektiva tolkningar – och just därför förmedlingar av högre karat, större innerlighet, fastare sanningar och mer egentliga teckentydningar.

Vi hamnar aldrig i Göteborg. Ändå känner jag igen mycket av vad som sägs, om än långtifrån allt. Jag uppfattar erinringens melodiska sånger, och människors rörelsescheman; jag uppfattar sådana ihågkomna individer som präglade hela stadsdelar, ljudens anatomi, lukternas spektrum, färgskikten och valens infrastruktur.

De städer vi talar om är (åtminstone främst) Berlin, Nairobi, Joel Petterssons fantasistad på Åland (Herrö), New York, Borlänge, San Francisco och Kairo. Särskilt avsnitten om Walter Benjamins Berlin gjorde mig exalterad. Här förnims både mer direkta och mer indirekta avläsningar av staden. I det senare fallet både i en sorts psykoanalytisk och i en mer semiotisk anda. Ändå når vi, som voyeurer och läsare, aldrig helt fram.

Det är i det outsagda det mesta sägs, även om mycket sägs även om stadens inskränkta topografi och påtagliga rum. Klart är att "Berlin" här verkligen presenteras som Berlin på ett helt annat sätt än vad som vore fallet om mediet exempelvis vore en stadskarta eller, varför inte, en turistbroschyr. MEN. Mycket av denna tolkning kan visa sig vara en illusion, en paradox, ett förräderi. Kanske ett "skapande förräderi" (Pound och om Pound).

Märkligt nog uppträder för mig också den i fysisk mening frånvarande Tomas Tranströmer axel vid axel med Benjamin. Författaren skriver förresten så här – vilket också kunnat stämma in på Tranströmer:

"Som ständig resenär är anteckningsböckerna nära till hands, och den av hans utgivna böcker som mest av allt påminner om en anteckningsbok är 'Enkelriktad gata'. /.../ I en tidningsrecension av Franz Hessels 'Till fots i Berlin' skriver Benjamin att turistens stadsskildringar skiljer sig från de inföddas genom att de genomför två helt olika typer av resor – turistförfattaren är i sin resa avgränsad till stadens rumsliga dimension medan den infödde författaren oundvikligen reser bakåt i tiden i personliga minnen för att samla fakta till sin stadsskildring. I 'Enkelriktad gata' är Benjamin själv turistförfattaren, på plats i Riga, Moskva, Neapel samt en rad andra platser, där han metodiskt och spontant undersöker de olika stadsrummens inredningsdetaljer och funktioner. Han har uppenbarligen blivit bekväm med att uppehålla sig på ytplanet och visar ingen rädsla för att frånvaron av tidsdjup skulle göra framställningen tunn och tråkig. Han dras inte till det exotiska och spektakulära som textkrydda. Han litar på anteckningsboken. Utan anteckningsbok till hands är tankarna hemlösa, påstod Benjamin"(s. 16).

Detta citat, parallellställt med Benjamins skildringar av sin egen hemstad, Berlin, ger anledning till intressanta reflektioner.

För det första den, att turisten Benjamin faktiskt förefaller helt absorberad av detaljer, och detaljernas myller, och att han därvid utvecklar en förståelse för turiststadens "ytdjup", som någon intressant filosof uttryckt saken. Ytans djup. För det andra den, att Berlinaren Benjamin mer erinrar sig minnesfragment på ett sätt, som snarare suggererar fram selektiva bilder av stämningar och essenser än just detaljernas meningsframkallande konfrontationer. För det tredje den, att den relativa erfarenheten av en viss plats eller stad, kanske ger upphov till ett spektrum av uppfattningar eller upplevelser – alternativt distinkt skiljaktiga uppfattningar eller upplevelser. Eftersom vi uppfattar, upplever, minns, erinrar och noterar på helt olika sätt beroende på vår kännedom om staden. Och beroende på vilka vi själva är. Jag tror att alla tre förhållandena förekommer och har sina alldeles egna karaktär.

Berättelserna i boken tycker jag bekräftar denna hypotes. Inte minst upplevelsefragmenten i några av bilderna från New York - av den japanske skylinesamlaren Sugimoto, och Wilhelm Mobergs reflektioner i "Utvandrarna" om "landruset" vid mötet efter veckor i fångenskap på en båt - jämfört med Woody Allens infödda promenaderfarenheter. Likaså turistintrycken av Kairo, som de framställs av Willy Kyrklund, Stig Claesson med flera ställda mot den initierade Kairobon Mahfouzs berättelser. Minnesmästaren framför de flesta, Modiano (i exempelvis Minnenas gränd) säger mig samma sak, liksom långa partier i "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust.

Min hypotes bekräftas också av mina egna erfarenheter. Jag är född, uppvuxen, utbildad, gift och skild i Göteborg. Jag har varit flera gånger – men bara flera gånger – i New York och Kairo, och känner mig mer befryndad med Vilhelm Moberg än Woody Allen, mer med Willy Kyrklund än Naguib Mahfouz. Jag har just i år bott 30 år på Orust i Bohusläns skärgård, och kan nästan – men bara nästan! (troligen aldrig helt) - orientera mig här som jag kan i Göteborg.

Apropå Walter Benjamins anteckningsbok, förresten. Och att där söka avbilda en tanke i text. Om detta kan en litteraturhistoria skrivas – och här skulle en rad mångtydiga författarmotiv, och författartekniker, sammanstråla från antiken till i denna dag. Romantikerna var upptagna av problemet, liksom Baudelaire och Mallarmé. Detta engagerade även, påminner oss Andreas Åberg om, Stefan George, som i en reflektion över Mallarmé introducerade begreppet Denkbild.

Tankebilden har senare ofta kommit att förknippas med en inte sällan intuitivt framställd och associativ kortprosa – inte minst hos Paul Valéry. Surrealistisk poesi, aforistiskt anlagd prosa och poesi och allmänt tät och/eller spontant framställd text torde väl också, i största allmänhet, kunna sägas höra hit.

En dikt av Tomas Tranströmer - "Från mars-79" kan med fördel också föras hit:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk,
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

När turister försöker förstå inföddas berättelser låser sig ofta systemet – om man inte råkar vara en utomordentligt sensitiv poet. Viljan att veta blockerar det verkliga sammanhanget, och den djupaste betydelsen. Berättelsernas element plockas sönder, medvetandet censurerar bilderna, begriplighetsvurmen stänger ute. Men man kan kanske komma undan denna turistfälla. Genom att försöka SE en stad kan man som utanförstående kanske nå fram till något av dess djup, snarare än att ständigt slinta på grund av sin vilja att FÖRSTÅ. Som med mycket kvalificerad dikt i allmänhet, alltså.

MINNENA SER MIG

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna, men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Det är så här jag läser Åbergs mycket stimulerande bok, men den kan säkert läsas på lika många olika sätt som det finns läsare. Som städer. Vad i övrigt är är intim poesi att hänge sig åt. Boken ger ett ypperligt tillfälle att resa i sitt inre utan att just för tillfället resa i det yttre. Kanske i stadens oväntade gläntor.

Carsten Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.