Hammarén talar, och talar för mycket om för mycket den här gången (Tumbling…

Stämpelrött d'breviant skrumpelns, lämnas lika till bedd onåd förd konkursanhållan för Land of Fuck, vet inte vad jag mig talar om här ändå, eller aldrig heller helt annars heller av ...

Av: Stefan Hammarén | 22 augusti, 2012
Stefan Hammarén

All makt åt folket

 ”Då vetenskapen för gemene man ersatt religionen som slutgiltig kunskapskälla börjar den till viss del själv framstå som ännu en religion. Med detta följer en närbesläktad fara beträffande vissa anhängare ...

Av: Stefan Whilde | 01 november, 2014
Stefan Whilde

Om oljud och larm. Av Arthur Schopenhauer

Kant har skrivit en avhandling om de levande krafterna. Jag däremot skulle vilja skriva en elegi eller en klagosång över dessa, ty deras så synnerligen tilltagande bruk, i knackande, hamrande ...

Av: Arthur Schopenhauer | 23 maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Broder Jean-Pierre med Nicolas Ballet i Midelt

Litteratur: Broder Jean-Pierre & Nicolas Ballet - Tibhirines Anda



Ett hopp om framtiden

En mycket hoppfull bok, ”Tibhirines Anda”, om en djup gemenskap mellan icke-missionerande trappistmunkar och lokalbefolkningen – och (det sufiskt inspirerade) Ribát al-Salám – i Algeriet och Marocko har publicerats på svenska. Den är ett resultat av ett intimt samarbete mellan ”den siste överlevande från Tibhirini”, fadern och brodern Jean-Pierre (Schumacher), och journalisten vid tidningen Progrès i Lyon, Nicolas Ballet.


När broder Jean-Pierre 1964 sändes till Algeriet hade just andan från det Andra Vatikankonciliet blåst över Europa. Den öppnade dörren för en dialog mellan kristna och och andra religioner. Dessutom – och i detta sammanhang viktigt – mildrades reglerna för den cisterciensiska underavdelningen av trappister. För den som inte är bekant med vare sig det ena eller det andra, vill jag gärna här dels påminna om att Johannes XXIII:s socialencyklika nog var det radikalaste den katolska kyrkan erfarit fram till dagens påve, Franciscus. Detta utvecklas inte i boken, men utgör, tror jag, en viktig klangbotten.
Broder Jean-Pierre & Nicolas Ballet
Tibhirines Anda
ISBN: 9789187771286
Översättning från franskan av C G Ljungman & Hesham Bahari
Förlag: Alhambra

 


Varje köp via denna
länk stödjer TK.


Broder Jean-Pierre med Nicolas Ballet i Midelt

Broder Jean-Pierre med Nicolas Ballet i Midelt

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Fastän den utlösande händelsen var grym och ohygglig, var (och hade länge varit), blev och förblir intrycket av något innerligt gott överväldigande starkt.
Det det hela handlar om är helt enkelt ingenting mindre än framväxten av en stark lojalitet mellan katolska kristna och ("vanliga") berber och araber samt muslimska sufister. Något som borde inspirera till efterföljd, i en tid när de braskande rubrikerna ofta nog handlar om förment religiösa kollisioner mellan inte bara IS-sunniter och andra muslimer eller muslimer och judar etc. - utan även mellan ultraortodoxa kristna och muslimer och judar, mellan ultraortodoxa buddhister och muslimer och mellan hindunationalister och muslimer, kristna och sikher med flera.

Den grymma utgångspunkten utgörs av en del av det som hände under "det svarta decenniet" i Algeriet – dvs. konflikten mellan islamisterna GIA (den militära grenen)/FIS(den politiska genen) - som vann ett val, men underkändes av bl.a. oss - och den sedermera installerade militärjuntan under 1990-talet. Både parter i denna konflikt var för övrigt synnerligen bestialiska i sina handlingar; exempelvis tycks halshuggning varit en lokalt etablerad tradition. Under våren 1996 (den 27/3) kidnappades sålunda 7 av 11 munkar (varav två stationära och två gäster) av GIA/FIS för att sedan halshuggas två månader senare.

En av de två överlevande av de stationära dog 2008, varför broder Jean- Pierre kommit att kallas "den siste överlevande". Denna tragedi i Tibhirine bildade 2010 grunden för den Grand prix-belönade filmen "Des hommes et des dieux", av Xavier Beauvois och Étienne Comar, under filmfestivalen Cannes. Filmens betydelse, som också uppmärksammas ymnigt i boken, kan inte underskattas. Filmen, tillsammans med idoga uppvaktningar av Jean- Pierre av Nicolas Ballet, resulterade i ett mycket koncentrerat samarbete mellan de två. Ballets syfte var allmänt och mer än allmänt; broder Jean-Pierre såg sig som ett levande vittne, som kompletterade de döda vittnena. Kontentan av detta är alltså den nu aktuella boken (som bygger på dels Ballets grävande journalistik, dels – av klosterbrödernas godkända - intensivintervjuer av brodern). Det hela har blivit en bok, som är helt underbar att läsa.

Varför är boken underbar att läsa? Jo, därför att den till allra största delen handlar om en ovanlig historia om genuin medmänsklighet. Givet att trappistmunkarna går med på att inte missionera, och att man tillsammans med Sufierna avhåller sig från all form av dogmatik, utvecklas dels en mycket glädjande gemenskap i mötena inom "Ribát al-Salám – dvs. 'Fredens föreningsband'", dels – och särskilt – en kärleksfull relation mellan ("vanliga") berber/araber å ena sidan och de katolska munkarna (och nunnorna) å den andra.

Man försöker på intet vis "pracka på den Andre" (jfr Lévinas) sina teoretiska trossatser, utan samverkar i sann medmänsklig anda rent praktiskt. Men detta hindra inte att man också samlas under det gemensamma ljuset, som återfinns i såväl Bibeln som Koranen. Exempelvis återfinner vi ju både Maria och Jesus (Sidna Issa i Koranen, Sidi Assou på berberspråk ) i båda de heliga skrifterna, och omtanken om just den Andre. Detta leder till att man exempelvis deltar i varandras högtider (Ramadan och julen), och att man rentav utvecklar gemensamma böner och sånger.
Centralt, mycket centralt i sammanhanget, är därtill (den sufiska) tanken på "Den symboliska dubbelstegen". Broder Jean-Pierre förmedlar tanken på den "Den symboliska dubbelstegen" (i Midelt den 20 september 2011) på följande vis:

"Vi går upp på stegen på ena sidan och ni går upp på stegen på den andra sidan. Vi klättrar båda mot toppen för att förena oss med Gud, och var och en gör det via sin egen tro (tari´qa). Ju högre vi klättrar mot Gud, desto närmare varandra kommer vi, och ju närmare varandra vi ömsesidigt kommer varandra i vänskap, respekt och välvilja, desto närmare Gud kommer vi."

Men vad hände då före och efter tragedin i Tibhirine? 1926 bildades ett katolskt nunnekloster i Marocko. 1964 blev fader Jean-Pierre utsänd till Algeriet, strax efter Algeriets befrielsekrig. Under knappt 30 år därefter utvecklades den nära kontakten med lokalbefolkningen i Algeriet mer och mer. Under 1990-talet - "det svarta decenniet" - uppstod alltså ett inbördeskrig i Algeriet. 1996 mördades bl.a.. de sju klosterbröderna. År 2000 flyttade man till Midelt i Marocko. Sedan dess har kontakterna med den muslimska lokalbefolkningen där alltmer djupnat. Till detta bör för övrigt nämnas, att klostret i Algeriet, liksom de i Marocko, hade ett huvud- eller moderkloster i Frankrike, och att flera katolska inrättningar, alltsedan 1926, fanns på plats i Marocko, framförallt annexet till Tibhirine i Fez. I Algeriet fanns dessutom kyrkliga överhuvuden i fr. Alger. Det gamla nunneklostret i Marocko kan inte överskattas i anslutningen till etableringen av det "nya Tibhirine" i Marocko.

För den som (i motsats till mig) inte är troende är ett viktigt uttalande av broder Jean-Pierre nog detta (s. 33):
"Jag kommer väl ihåg att jag tänkte med stor medkänsla på Sankt Cyprianus martyrskap. Han var ju biskop i Nordafrika och dömdes av den romerske prokonsuln i Karthago att få halsen avskuren på 200-talet. Sankt Cyprianus död gav upphov till en verklig fest. De kristna samlades och gick i procession till avrättningsplatsen med vaxljus i händerna och hämtade den dödes kropp. De till och med bredde ut sina klädnader över marken för att suga upp det utgjutna blodet. Det var begynnelsen till nattvakorna till martyrernas ära även om det inte var frågan om triumferande glädjemanifestationer. Och det var också på den händelsen vi tänkte när det tillkännagavs att man hade hittat våra bröders huvuden och under dödsmässan i basilikan Notre Dame d´Afrique i Alger söndagen den 2:a juni 1996 samt begravningen på Tibhirines kyrkogård".

När broder Jean-Pierre 1964 sändes till Algeriet hade just andan från det Andra Vatikankonciliet blåst över Europa. Den öppnade dörren för en dialog mellan kristna och och andra religioner. Dessutom – och i detta sammanhang viktigt – mildrades reglerna för den cisterciensiska underavdelningen av trappister. För den som inte är bekant med vare sig det ena eller det andra, vill jag gärna här dels påminna om att Johannes XXIII:s socialencyklika nog var det radikalaste den katolska kyrkan erfarit fram till dagens påve, Franciscus. Detta utvecklas inte i boken, men utgör, tror jag, en viktig klangbotten.

Fader (= prästvigd broder) Jean-Pierres ungdom hade också inverkan på på dennes gärningar. Född Mjölnarson i Lorraine/Lothringen, i Frankrike, men bara två mil från Tyskland, hade han upplevt en starkt religiös tolerans mellan katoliker och judar (+ EN protestant och NOLL ateister – vilket måhända kan vara av intresse för oss svenska ateister idag). I valet mellan att fullfölja sina fäders gärningar och att istället välja den prästerliga vägen, var det med andra ord inte särskilt långt till den senare (han jämför för övrigt mjölnaren och prästen). Den Andre var alltså långtifrån främmande för Jean-Pierre.
Allt detta bidrog också till Jean-Pierres entusiasm efter kommenderingen till Algeriet. Han ville bidra till etableringen av en Kyrka bland muslimerna utan minsta baktanke om att missionera eller nykolonialisera. Vi, menar Jean-Pierre, var där på samma sätt som aposteln Paulus gjorde sig till "jude bland judarna och grek med grekerna, utan att lämna vår katolska tro och vårt engagemang i klosterlivet".

Relationerna mellan klostret och byn blev också högst jordnära. "Vårt kloster", hette det till och med bland lokalbefolkningen. Och varför strida sinsemellan? Detta är en viktig fråga som brodern ofta ställer sig. Vi befinner oss alla ombord. I oändligheten. "Klockan fem genljuder adhán, bönerop från moskéerna i närheten av vårt kloster. Våra böner är sammanflätade". Muslimerna och katolikerna firade för övrigt varandras fasta.

Jean-Pierre skriver (/säger) också på ett ställe (s. 125):
"Jag har i varje fall ingen känsla av att ha belagts med munkavle som kristen. Jag är säker på att den helige Benedikt förstår oss. Det spelar ingen roll vad man säger i Frankrike (och huvudklostret, Aiguebelle). Vår närvaro här har innebörden av Visitatio. Vi vittnar om evangeliet genom hur vi lever, Och jag menar att det är viktigare att att vittna med sitt än att komma med vackra ord som inte får någon verkan. Vad vi visar här är ett annat ansikte av kristendomen än det korsfararna visade. Och när jag återkommer till Frankrike kan jag vittna om ett annat muslimskt ansikte inför personer som blandar samman islam och terrorism".

Att man agerade som man gjorde var sålunda av genuin solidaritet, och om det var tal om någon omvändelse, så var det i betydelsen av en utveckling till det bättre å ömse håll. Såsom detta symboliserades av Sufiernas dubbelsidiga trappstege. Koranen och Bibeln innehåller också sådana gemensamma ståndpunkter som möjliggör en dialog. För övrigt gör inte kristna tillräckligt av ren kärlek – utan ofta mer av slentrian. För Sufierna betyder lydnad INTE blind lydnad, som vi ofta föreställer oss här i Väst idag, utan att anstränga sig att förstå. I en solidaritet på denna grund, hävdar vår broder, är det bättre att vara fler än ensam, och att vara eniga i mångfalden än oeniga i enfalden. Detta är också, såvitt jag förstår, något av kvintessensen i Jean-Pierres budskap: vikten av att kunna samtala och handla tillsammans.

Eller hårdare: att varsebli bjälken i sitt eget öga, och inte bara grandet i den Andres (jfr Lukas 6:14). De äkta religionerna är inte varandras fiender, utan tvärtom varandras bundsförvanter. Det är fanatikerna på både sidor som försöker måla upp en sådan falsk bild.
Tänk om vi alla – skriver jag här och nu – kunde anamma en sådan verklighetsuppfattning!
Islam är, som kristendomen och andra religioner, mycket mångfacetterad – och i hög grad misskänd, menar Jean-Pierre, av dem som anstränger sig att vara ultrakritisk. Ett av Koranens första ord är "barmhärtighet". Islam, menar därför vår broder/fader, är faktiskt på många håll i positiv mening mer levande än kristendomen ofta är i exempelvis Europa eller USA.

Allaoui Abdellaoui hade deltagit i mötena Ribàt-al-Salàm mellan kristna och muslimska mystiker. Han ingick i det sufiska brödraskapet Alawiyya i likhet med sin far, som hade varit lärjunge till grundaren sheikh Ahmad Ibn Mustafa Al-Alawi, och hävdade (aa, s. 148):
"Alltifrån min barndom hade jag gått i denna záwiya, som villkorslöst tog emot såväl muslimer, judar och kristna som fritänkare. Alla var välkomna. De fick komma in, sätta sig, sluta ögonen, lyssna och samtala med de andra lärjungarna. Sufismen handlar om en törst efter det väsentliga. Tron är inte en fråga om att odla skägg, att bära radband och klä sig på ett visst sätt, utan om ett varandetillstånd. Liksom bin samlar honung, så söker även vi, och den blick vi ger den andre, vår nästa, är inte föraktfull med innebörden 'Vi är de bästa, det är vi som är i besittning av sanningen'.Varenda människa har något att ge den andre så snart ingen försöker få motparten att konvertera".

Det som avhandlades under Ribát var gemensamma teman för muslimerna och de kristna, exempelvis fred och kärlek, och syftade till att nå fördjupad gemenskap. Ribát blev därför inte bara en plats, utan fastmer en oerhört kreativ liten andlig fabrik. "Låt oss inte kritisera skuggorna utan istället tända våra ljus" var ett ledord för Abdellaoui, och varje dag lös Tibhirines anda upp hans väg i hans försök att tjäna – Sufiernas högsta andliga mål. "Vilken generositet och kärlek är vi kapabla att dela med vår nästa?" Denna inställning är samtidigt, menar vår broder Jean-Pierre, centrum i Tibhirines anda. Broderlig närvaro. Dialogen.

"En levande gemenskap och vänskap är mera värd än varje diskurs, oavsett hur tydlig och vacker. Det är de upplevda erfarenheterna som gör det möjligt satt bygga broar över olikheternas klyftor. Framgången och lyckan ligger i relationerna: de med den andre och de med Gud".
Kanske borde dubbelstegen, som Sufierna talade om, en dag tillverkas av det cederträ som också Jerusalems tempel byggdes av?

Boken utgör ett formidabelt lyft för anden. Inte minst i denna tid. Den formulerar i djupaste mening ett hopp. Var och en som på något sätt är engagerad i interreligiösa broar, fredsarbete och allmän medmänsklighet rekommenderas att läsa den.
Två inledande citat vägleder läsaren av boken:
"Låt oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som bliver honom till fall."
Romarbrevet 14:13
"/.../ Älskade, låt oss förena oss. Låt oss gå hand i hand. Låt oss träda fram inför Sanningen och låta den bli vår domare och med sitt sigill styrka vår framtid för all tid."
Ibn Arabi

Not 1

Cisterciensorden (även Cistercienserorden) är en katolsk klosterorden som grundades 1098 av benediktinmunkar som vände sig mot vällevnaden i dåtidens kloster och ville återgå till de stränga benediktinerreglerna. Cistercienserna räknas som den första klosterorden, i den bemärkelse begreppet senare fått: en centralstyrd organisation omfattande ett flertal kloster. De tidigare benediktinerklostren hade varit tämligen självständiga och saknat en central ordensledning.

Munkarna grundade under ledning av Robert av Molesmes ett kloster kallat Novum Monasterium i ett sankt område kallat Cîteaux, som ligger ganska nära den franska staden Dijon i Burgund. Det är från latiniseringen Cistercium av Cîteaux som klosterorden fått sitt namn.

Framgångarna lät vänta på sig, och orden skall enligt uppgift ha varit nära att utslockna när Bernhard av Clairvaux och trettio andra munkar anlände 1112. Efter detta skedde en snabb utveckling, och inom ett par år hade flera ytterligare kloster grundats, där klostret Clairvaux i Champagne under Bernhards ledning snabbt skulle bli det viktigaste. Senare forskning har dock visat att Stephen Harding hade en viktigare roll än en del av traditionen inom orden velat tillskriva honom.

Bernhard av Clairvaux var inte bara en av samtidens största teologer utan också en politiskt mycket inflytelserik man. Vid hans död 1153 hade orden vuxit till 280 kloster, och klostret Clairvaux hade inte mindre än 700 lekbröder och munkar. Det första nunneklostret grundades år 1125 i Tart, beläget i stiftet Langres i nordöstra Frankrike. Även fortsättningsvis skulle nunnorna utgöra ett stort inslag i orden, inte minst genom klostret Port-Royal (senare Port-Royal-des-Champs med en avknoppning i Port-Royal-de-Paris) i Parisregionen, där logik, lingvistik och teologisk diskussion kom att utvecklas. till ett flertal sidorörelser, där den kanske mest kända är trappistorden.

Trappistorden uppstod i cisterciensklostret La Trappe i Normandie 1664; nunneorden grundades 1689 och kallas trappister. Den grundades av Armand Jean le Bouthillier de Rancé, efter att han blivit abbot 1663. Trappisterna fördrevs från Frankrike under franska revolutionen och spred sig i olika länder och världsdelar. Till ordensreglerna hör en ständig tystnad utom vid gudstjänsterna.


Trappistorden har blivit särskilt känd i nutiden genom den amerikanske munken och författaren Thomas Merton. Den har inte funnits i Norden, men väl i Tyskland, England och andra länder. Det kloster som ligger längst ifrån La Trappe är Southern Star Abbey Kopua Takapau på Nya Zeeland. De har 150 kloster med ca 3000 munkar och 2000 nunnor. (Wikipedia)

Not 2

Sufism används som en samlingsbeteckning för den andliga eller esoteriska aspekten inom islam. Sufiernas erfarenheter och läror är att man, genom att rena sinnet från allt som inte är av Gud och förstå att kärleken är Guds sanna väsen, kan nå fram till den upplysning som öppnar medvetandet. Enligt sufisk åskådning får sharia (lagen) ofta företräda den yttre eller exoteriska dimensionen av religionen medan sufism definieras som islams inre dimension eller esoterism.

Sufier, det vill säga utövare av sufism, säger sig ofta (inte alltid; jfr den aktuella boken) eftersträva en personlig, oförmedlad och omedelbar kontakt med Gud samt kunskap om vad de uppfattar som den gudomliga kärlekens och vishetens uppenbarelser. På de främreorientaliska språken kallas sufier vanligtvis för dervischer (persiska "fattig") eller "fuqara" (arabiska, plural av "faqir").

Carsten Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Spiritualitet och den helige Franciskus

Dagens västerländska samhälle är fyllt av stress, oro och rädsla. Många människor upplever ångest inför en osäker framtid med arbetslöshet, nya dödliga sjukdomar, terroranfall och naturkatastrofer. Vi lever dessutom i ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 24 april, 2012

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2013

Esoterism i gustavianska urkunder

  Den Svenska Frimurarordens arkiv i källaren under Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm har öppnats upp ur historiskt hysch-hysch och överklassig mystik. Från det historiska 1700-talsdunklet blottas nu mystiska böjelser ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 01 april, 2010

På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | Agora - filosofiska essäer | 22 december, 2012

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Jag har aldrig tänkt på marknaden

Tidningen Kulturen presentar en serie porträtt av olika bokförlag i Sverige. Vad gör de? Vilken är deras policy och politik? En sak är säker: deras insatser är ett viktigt bidrag ...

Av: Daniel Westerlund | Litteraturens porträtt | 12 maj, 2008

Vladimir Oravsky

Reklam kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin

Följande är ett exempel från Jönköping, Sveriges 10:e största tätort tillika en kommun med cirka 130-tusen invånare. Jag antar dock att det som jag nedan beskriver, skulle kunna utspela sig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.