Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | 14 december, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Veckan från Krisen

Det är kris i världsekonomin. Börserna faller, kreditbetyg sänks, räntan likaså. Den vanligast förekommande benämningen är ”skuldkris”, och det största problemet är ”underskott”. Precis som att det var något man upptäckte ...

Av: Gregor Flakierski | 14 augusti, 2011
Veckans titt i hyllan

Kanna & Potta

Som här varit skördlöst och ett enda löshårlöss en tid, i fruktan för kärnan, den senare förgripen, jag är full som en alika på saft jag inte druckit ännu, så ...

Av: Stefan Hammarén | 04 december, 2010
Stefan Hammarén

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | 29 november, 2012
Kulturreportage

Yukio Mishima.

Kroppen som pinoredskap, döden som fullbordan



Är alla dikotomier överspända, missvisande, alltförmänskliga konstruktioner? Dessa dogmatiserade motsatspar, som driver så mycket av vad som måhända något övermaga kallas det mänskliga tänkandet, finns de i den vidunderligt ljuvliga jämmerdalsverkligheten, eller är de endast livlösa abstraktioner, förryckta inbillningar, tröstlösa hjärnspöken?




 

 

Lidandet i sig har inget värde för mig, att vilja dra ut på lidandet förefaller perverst. Mishima säger också: "[Heroism] är kroppens grundprincip och härrör ur kontrasten mellan kroppens styrka och dödens destruktion." Nej, kroppen har överhuvudtaget ingen "grundprincip". Och heroismen är inte heller kroppens naturliga tillstånd. Det fysiska modet fungerar för människan på ett liknande sätt som när en gorillahane försvarar sin flock mot fiender – det är en nödtvungen självövervinnelse, där viljan tillfälligt upphäver den enskilda primatens självbevarelsedrift. Och så tvistar jag tyst med det jag läser. Men en text som får en att resonera lite i sitt inre är en levande och angelägen text, och en sådan text är Sol och stål.
Mishimas grav på Tamas kyrkogård. CC BY 3.0

Mishimas grav på Tamas kyrkogård. CC BY 3.0

Annons:

I epilogen till Sol och stål föreställer sig Yukio Mishima (född som Kimitake Hiraoka) utan att nämna varelsen vid namn hur Ouroboros, den kosmiska ormen, slingrar sig runt jordklotet, förtär sig själv, begynnande med svansen, "undertrycker alla polariteter", upphäver "ett rungande hånskratt riktat till alla motsättningar". Den antagonism som framför allt plågat Mishima, den mellan intellektet och orden å ena sidan, och kroppen och handlingen å den andra, finns inte i denna vision. Allt är ett. Jag ser också denna biosfär, och detta världsallt, som ett, en enda kraft, ögonskenligen spjälkad i myriader fenomen, och på jorden splittrad i många miljarder levande varelser som kämpar om överlevnad, fortplantning, självhävdelse, en plats i solen. Det som finns är ett, den som sliter någon annan i stycken styckar sig själv, eller rättare sagt är det vad som föregår och frambringar all förnimmelse av individuation som förtär sig själv i evolutionens outtröttliga omvandlingsprocess.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mishima föreställer sig att det måste "finnas en högre princip som enar de två [intellektet och kroppen] och skapar harmoni mellan dem", och att denna princip är döden. Döden löser förvisso alla problem för den levande, men jag tänker nog att ett slags naturgiven harmoni mellan intellekt och kropp mycket väl kan existera i livet. Mishimas förnimmelse av en oerhörd anspänning, en förtärande antagonism mellan intellekt och kropp härrör från hans version av den tidiga barndomen:

"När jag ingående tänker tillbaka på min egen barndom, ser jag att mina minnen av ord går mycket längre tillbaka än mina kroppsliga minnen."

Han upplever att kroppen, när han väl blev medveten om den, redan var "anfrätt" och "besudlad" av ord. Han jämför denna förstörelseprocess med hur termiter gnager sönder en träpelare.

"Jag vill inte bli klandrad för att jag kallar orden, som utgör mitt yrke, för termiter. Själva essensen i konstarter som bygger på ord har, liksom salpetersyran i etsning, sin grund i en frätande verkan."

En radikal och i mitt tycke träffsäker iakttagelse. Ett övermått av intellektualism får livskraften att förtvina, en villkorslös hängivenhet för ordflödet kan undergräva tillvarons biologiska grundvalar. Samtidigt behövs intellekt och ord för den enskildes försök att komma till rätta med existensen i den moderna världen, för strävandet efter att förklara sinnesintrycken för sig själv, om än dessa förklaringar kanske visar sig vara sagor och fantasier.

Mishima jämför självet med ett hus, och den omgivande kroppen med en fruktträdgård. Titelns sol och stål får där sin förklaring:

"En dag fick jag för mig att jag skulle börja ägna mig så mycket jag kunde åt att odla min fruktträdgård. Det jag använde mig av var sol och stål. Ständigt solljus och stålredskap blev de två viktigaste elementen i mitt jordbruk."

Som en reaktion på förnimmelsen av "att jag i ett första stadium placerade mig själv på ordens sida och verkligheten, kroppen och handlandet på de andras sida" blir verklighet för honom något som är liktydigt med kroppen, och processen att tukta och härda kroppen ger upphov till en "fetischistisk fascination".

Mycket av texten beskriver denna maniska, självplågande, endorfinboostande träning för att uppnå ett kroppsligt ideal, som med nödvändighet måste vara ständigt undflyende och benäget att förfalla. Köttet må vara "verkligt", men det är också i hög grad förgängligt. Musklernas perfektion, den ultimata handlingsberedskapen frambragt genom självdisciplin, torde vara något strängt taget ouppnåeligt. Mishima inledde sin kroppskult och sitt muskelbyggande när han var över 30 år gammal.

I vår tid är kroppsfixering och vad som med en viss överdrift kallas träningsnarkomani en epidemisk störning i ett degenererat Västerland. Hos de som lever sina liv narcissistiskt cirklande kring gym och annan träning, bara för att bli åtråvärda objekt bland andra själsutarmade skal av samma massproducerade typ, finns förstås inte den genomträngande reflektion den japanske skriftställaren ger uttryck för. Bevekelsegrunderna må vara annorlunda, men onekligen finns ett slags släktskap.

Mishima fantiserade under sina sista år om att återupprätta de gamla japanska krigartraditionerna och göra Japan självbestämmande igen, och hans liv slutade, efter att det fördrömda och dödsdömda omvälvningsförsöket som han förväntat sig misslyckats, med seppuku, det rituella självmord där man skär upp magen. Detta ägde rum 1970, Mishima var 45 år vid sin död, Sol och stål hade publicerats två år tidigare. En tragisk-heroisk gest, ytterst otidsenlig, antagligen lika obegriplig för gemene kulturkofta som Dominique Venners symboliska självmord vid altaret i Nôtre-Dame i Paris häromåret.

 

MishimaCoupSpeech

Revolten

Det finns på sätt och vis en genomträngande stringens, en isande klarhet, i bokens resonemang, men tankespåren rör sig obevekligt och besatt i en sluten, självbespeglande sfär, som gör andra perspektiv otänkbara. Han skriver ett vackert språk, de träffsäkra liknelserna faller naturligt in i sammanhangen, och det är uppenbarligen en distinkt, tonsäker översättning läsaren bjuds på. För mig är det ett sundhetstecken när en text inte sällan får ett slags instinktiv genstörtighet att vakna, en lust att genomlysa och dryfta påståenden som slungas fram som oemotsägliga sanningar.

Sol och stål är en sådan text, där finns sådana frustrerande, oresonliga problematiseringar av saker och ting som bör lämnas åt sig själva för att ha någon möjlighet att, för att uttrycka det lite krasst, "fungera effektivt". Ett par exempel kan jag ge.

Mishimas utgångspunkt är "ett tvivel på själva uttrycksakten som sådan". Vad har ord för betydelse?

Förvisso en reflektion som den som skriver gärna kan låta glimta förbi i hjärnan, otaliga gånger. Mishima söker genom musklernas hårda, utpinande träning, genom boxning och kendo, genom "det blixtrande knytnävsslaget och det svingade bambusvärdet", förverkliga vad han uppfattar som "kärnan i mina tankar, kraft". Men detta är ju endast en vuxenlek, denna boxnings-och kendoträning, tänker jag. Det är inte ens en tävlingskamp i offentligheten, där bara en av kombattanterna kan stå som segrare. Att då mytologisera den ritualiserade träningsleken till ett mantra om att "motståndaren är döden" osv. blir i mina ögon något tämligen överhettat. Eller när han säger: "Det som kan ge någon fysisk garanti åt medvetandet är att utstå lidande", eller när han högt värdesätter om "medvetandet in i det sista håller fast vid den fysiska smärtan".

Han definierar också fysiskt mod som beredvilligheten att "ta på sig lidande". Jag tänker då: varför kräva någon "fysisk garanti" vad gäller medvetandet? Varifrån kommer det underliga hugskottet? Varför överhuvudtaget begreppsliggöra och samtidigt förtingliga det så kallade medvetandet? Finns det något genuint behov av det? Kan det leda till något för individen välgörande? Vari skulle värdet att "medvetandet in i det sista håller fast vid den fysiska smärtan" bestå? Om man på allvar tror det bör man ju ägna sig åt en ständig självtortyr, så mycket man orkar med, mot sitt eget kött tillämpa samtliga kända metoder från alla när det kommer till utstuderade grymheter uppfinningsrika folkslags tortyrkammare. Och är det fysiska modet verkligen liktydigt med att söka upp lidande och ta på sig det? För mig är väl fysiskt mod i första hand handlingsberedskapen att försvara sina närmaste och sina livsnödvändiga intressen mot angripare, även om det kan medföra smärta, nederlag och död, och även om man motsträvigt tvingas gå till verket.

Lidandet i sig har inget värde för mig, att vilja dra ut på lidandet förefaller perverst. Mishima säger också: "[Heroism] är kroppens grundprincip och härrör ur kontrasten mellan kroppens styrka och dödens destruktion." Nej, kroppen har överhuvudtaget ingen "grundprincip". Och heroismen är inte heller kroppens naturliga tillstånd. Det fysiska modet fungerar för människan på ett liknande sätt som när en gorillahane försvarar sin flock mot fiender – det är en nödtvungen självövervinnelse, där viljan tillfälligt upphäver den enskilda primatens självbevarelsedrift. Och så tvistar jag tyst med det jag läser. Men en text som får en att resonera lite i sitt inre är en levande och angelägen text, och en sådan text är Sol och stål.

I epilogen flyger Mishima med som passagerare i ett militärt överljudsjetplan:

"Jorden är omsluten av död. Högt uppe i himlen, där det inte finns någon luft, lägrar sig den rena döden och blickar ner på människorna."

Antagligen är denna rena död för Mishima även Ouroboros, upphävandet av alla motsättningar, "enhetsprincipens orm som befinner sig allra längst borta på den lysande himlen och tittar ner på oss".

Han konstaterar att intellektet, tanken, spekulationen, men inte den nakna kroppen, utan rymddräkt, kan ta sig upp i denna rymddöd och återvända levande. Och att bemästrandet av smärtan öppnar vägen till "en annan sol fylld av mörka, furiösa flammor, en sol som aldrig brände någons hud men som i stället hade ett ännu märkligare sken, dödens sol."

Terrence Malicks storartade The Thin Red Line från 1998, krigsfilmen som likt alla krigsfilmer av bestående värde även är en antikrigsfilm, inleds med dessa reflektioner, som beledsagar vackra och våldsamma bilder:

"What's this war in the heart of nature?...Why does nature vie with itself?...The land contend with the sea?...Is there an avenging power in nature?...Not one power, but two?"

Nej, det kan endast finnas en kraft i naturen, och självhävdelsen, kampen, dödandet, förtärandet är något som i grunden handlar om överlevnad, en del av evolutionens väldiga lek, underbart fri från mening och moral. Den mänskliga grymheten, lustmördandet, krig och massakrer, även det mänskliga självplågeriet, är något säreget för just den arten, om man så vill en urartning. När Mishima tycks förebåda sitt eget slut i Sol och stål undslipper han inte det faktum att det rör sig om en estetiserande, egovoyeuristisk fantasi, som skulle kunna göras till smärtsam verklighet:

"Om kroppens värdighet och högtidlighet inte finns annat än i det element av död som den innesluter, borde genvägen dit i hemlighet gå via smärta, lidande och bibehållande av medvetandet som bekräftelse på livet. Jag kunde inte tänka mig annat än att om det skulle inträffa ett fall då våldsam dödssmärta och svällande muskler på ett skickligt sätt förenas måste det ha sin grund i ödets estetiska krav."

Jag har inget att invända mot hans val av slut på livet, det är inte min sak att komma med sådana omdömen. Men uppenbarligen rörde det sig om ett självskadebeteende draget till de yttersta konsekvenserna, ett uppsökande av ett oundvikligt nederlag, en nihilistiskt dödslängtande handling som var en följd av verklighetsfrämmande, nostalgiskt svärmeri ("återinsätta kejsaren som enväldig härskare" osv.). Men var och en vandrar sin egen väg till döden, och detta var Yukio Mishimas vilja.

KÄLLA

Yukio Mishima. Sol och stål.
Översättning: Vibeke Emond.
Efterord: Jonas Ellerström.
ellerströms

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vilse i en paradox – om kreativitetens baksida

Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad ...

Av: Oliver Bowers | Musikens porträtt | 06 november, 2012

Progressiv festivalhelg på Lava i Stockholm

En festival uppbyggd kring många viljor är kanske bästa sättet att förklara Ny musik för hållbar utveckling som ägde rum på Lava mellan den 14 och 15 november. Ett flertal ...

Av: Albin Boman | Kulturreportage | 02 december, 2009

Mjällare än älfvenben

Orden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895 ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer | 12 april, 2012

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan 2

utförundersträcktutblotta ändomhel poet hållets den med massan som i ett rikt valt Thoughlandsskogbeväxt tätheters firade ihopdragsvisade dagsmälta utända tilltroll, ting kommet ungefär dem emot mittradikal provbitsvald tag stubbe flatyta träåödlaårsmästerverksringar ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 15 oktober, 2012

Det finns utvägar (bara man inte ställer sig i mitten)

Jag gjorde ett besök eller rättare sagt skulle man kunna säga en inläggning på en psykiatrisk klinik nu i julhelgen. Jag mådde inte vidare bra, då jag inte längre kände ...

Av: Jonas Lindman | Gästkrönikör | 30 december, 2014

Sofia Karlsson. Slutprojekt 2

   

Av: Sofia Karlsson | Kulturen strippar | 09 juni, 2012

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

I malströmmen, intervju med Stefan Foconi

Stefan Foconi är född 1955 i Uppsala men är bosatt i Stockholm. Han började ganska sent som författare men sedan debutten med boken ”Lergök” 1991 har han givit ut ett ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.