Sofia Karlsson. Slutprojekt 4

                                             

Av: Sofia Karlsson | 23 juni, 2012
Kulturen strippar

24. Jenny

Jenny ser ut över de fyra banorna på Högevallsbadet. Längst in mot de stora fönstren, där man kan se taken på de lila pågatågen susa förbi på spåret utanför, är ...

Av: Jenny | 25 maj, 2012
Lund har allt utom vatten

Stjärnskottet från München

Stjärnskottet från München Det händer mycket i den tyska litteraturen. Efter en formsvacka har det dykt upp en rad nya, fräscha författare som bara var barnrumpor när muren knackades ner i ...

Av: Elin Schaffer | 23 oktober, 2007
Litteraturens porträtt

Höll tyst för att fånga rösten

En intervju med José James Innan José James släppte kontrollen och debuten The Dreamer höll han tyst i tre år, spelade in i två år och skrev spaltmetrar som slängdes ...

Av: Gustav Broms | 27 juni, 2008
Musikens porträtt

Vittore Carpaccio. Incontro dei fidanzati e partenza per il  Levante. Detalj.

Levanten som en demiurgkonditors fantasmagori



Nikanor Teratologen läser Mircea Cărtărescus prosaiserade version av "Levantul", full av hugskott, upptåg, kärleksfulla litteraturpastischer och himlastormande tirader.



Om Mircea Cărtărescus bok Levanten Österlandet.


 

 

"Du kritiker, som alltid står beredd med köttyxa och ris, betänk nu detta, du som velat bli en hyllad och berömd författare men aldrig själv satt minsta lilla pappersbåt på skapardriftens kalla silvervatten: Dissar du mitt epos är det nog dig själv du dissar!"
Mircea Cărtărescu på bokmässan i Göteborg, 2013. Foto: Wikipedia

Mircea Cărtărescu på bokmässan i Göteborg, 2013. Foto: Wikipedia

Annons:

Verket är skrivet på muntenska, en dialekt som Mircea Cărtărescus mor växt upp med. Ursprungsversionen av Levantul, helt på vers och tydligen i praktiken oöversättbar, publicerades 1990, men Cărtărescu skapade för några år sedan en prosaiserad version, som alltså ligger till grund för översättningen. Boken har säkerligen inte varit helt lätt att tolka till svenska. Men resultatet förefaller mycket lyckat: språket flödar rikt, lätt, spänstigt och lyriskt, berättelsen är mättad av lekfull lärdom och kulturhistoriska associationer, det är en text som lämpar sig utmärkt för högläsning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en säregen bok, nyckfull och sprudlande, bestående av tolv "sånger". Handlingen har egentligen inte någon större betydelse, den är ett ramverk för hugskott, upptåg, kärleksfulla litteraturpastischer och himlastormande tirader. Utgångspunkten är att en ung rumänsk svärmeande, den fördrömde melankolikern Manoíl, befinner sig på ett skepp på väg från Korfu till Zákynthos, där han stämt träff med sin syster Zenaida och trettio palikarer, grekiska frihetskämpar beredda att strida mot den hatade turkisk-muslimska ockupationsmakt som lagt under sig Balkanfolkens territorier.

Skeppet bordas av pirater under ledning av den grymme, väldige, vederstygglige och enögde Yoghurt, döden tycks nära, men det visar sig att Manoíl studerat i Cambridge med Yoghurts son, även han besjälad av frihetslidelser. I Cambridge lärde sig ynglingarna Byrons skaldestycken utantill, ingick blodsförbund och svor att befria Grekland och Valakiet (den sydostliga region i Rumänien där muntenskan växte fram) från "den tygellöse turken" och tyranniets grekiska medlöpare och maktprofitörer.

Så Yoghurt och hans pirater slår följe med Manoíl, och de sagolika äventyren, där gestalter som den franske spionen Languedoc Brillant och uppfinnaren av bisarra mekaniska underverk, Leonídas Antropofagen, har sina roller att spela, tar sin början.

Piraternas fria, primitiva seder manifesteras i ett rabelaisiskt gästabud när de når fram till sitt högkvarter i en gammal klosterruin på en klippspets. Här har vi att göra med rediga, helgjutna gossar som inte spottar i glaset och som älskar muntra kväden och munhuggeri. De är även extremt lättrörda.

Levanten har ett släktskap med Nikos Kazantkakis storartade vidarediktning av Homeros, Odysseia, som Paul Åströms förlag gav ut i en gedigen tolkning av Gottfried Grunewald. Samma slags frejdiga gamänger ute på strövtåg i östra Medelhavsregionen, samma bekymmerslösa glädje över det elementära i livet, samma goda humör även när det levs rövare, härjas och dödas. Det sker ju inte på riktigt, det äger rum i en överdådig fantasivärld, det är inte som när Daesh, även känt som Islamiska staten i Irak och Levanten, i vår samtid utövar sitt monotona och monstruösa dödliga våld, gränslöst trist i sin förutsägbarhet.

Tidigt i boken jämför författaren sitt värv, när han "yxar till diverse jamber och trokéer, anapester och daktyler" med hur timmermannen tillverkar en båt. Texten kännetecknas av att författaren fortlöpande talar till presumtiva läsare, potentiella kritiker eller till sina hopfantiserade gestalter. Det blir ofta rätt kul:

"Du kritiker, som alltid står beredd med köttyxa och ris, betänk nu detta, du som velat bli en hyllad och berömd författare men aldrig själv satt minsta lilla pappersbåt på skapardriftens kalla silvervatten: Dissar du mitt epos är det nog dig själv du dissar!"

I Tredje sången ställer han sig en fråga om varför det ska skrivas något överhuvudtaget:

"Så varför skriver jag, när skrivandet är meningslöst, när Hamlet och Orestes redan har beskrivits? Och vem är jag att mäta mig med mästare? Michelangelo, han hade ju sin marmor, jag har bara pudersockrad helva. Men har jag ingenting att läsa, inte ens nån lust att lyssna på musik, så sänker jag mig ner som i ett hav av ljuva, serena drömmerier. För min syn då stiger fram en genius som sätter fjäderpennan i min hand och säger:

Du dödlige, du lätting, rädda nu ditt liv, slut ögonen och öppna dem igen först i den andra värld vars navelsträng du nu ska klippa av."

Sent i boken återkommer i ett ironiskt ödmjukt stycke konditormetaforerna, och skapandet framställs som något mirakulöst och gudasänt:

"Som sockerbagarn tvinnar skära karameller plitar även jag, min arme struntförfattare, små fraser varmed jag ej reser Babels torn men bakar tårta som Flaubert. Att ut ur den kokong som är drömmeriets skulle komma poesi, en värld i sig som flaxar vilt med våta vingar, nej det kunde ingen tro! Min Gud, jag tackar dig! För du har än en gång gjort bruk utav mitt svaga kött till nånting överjordiskt, än en gång skönjt andra världar rakt igenom allt det grums som är mitt blod och åter lagt en magisk kula av kristall här i min vänstra hand. Men nu så är jag ingenting, mitt väsen skräp och aska. För alla vet att var och en som vidrör ängeln stympas i detsamma..."

Cărtărescu är förstås lika lite som Flaubert någon "arm struntförfattare", tvärtom en av de bästa berättande skriftställare som jag känner till i samtiden. Levanten kan i sitt oförtrutna, stilistiskt slipade ordstaplande av mer eller mindre exotiska artefakter och företeelser påminna om Flauberts Salammbô, men är annorlunda till karaktären: ett slags ständigt självupphävande gyckelspel, en värld där andeväsen antar kroppslig form och kastar sig in i högstämda förkunnelser om den nationella befrielsekampens nödvändighet, ett romantiserat mikrokosmos där gesten och frasen är allt. En melodram?

Visst är det en melodram, men vad är inte en melodram? Författaren säger i ett stycke riktat till en tilltänkt läsare, ett "flickebarn":

"Allt som skrivits här i världen är i grunden melodram. Intelligensens hånflin döljer blott med nödtorft att vi allihop är melodramens mänskor. Och hjärnan, denna ärkeängel, omges bara av en tankehinna som är tunn, precis som humuslagret höljer jorden, resten är blott grums och otyglad passion och sanslöst hat och kärlek, himlafästen där var sol är blod, och fasans kontinenter. Till dessa nejder styr poeten sorgset stegen med sin penna likt ett svärd i handen när allt ljus har slocknat. För där och bara där kan skaparandan bygga bo. Och där, min kära, finner även jag min näring..."

Som i det nakna råa livet är det kanske till slut färden, rörelsen, flödet som räknas, som man minns, som man haft behållning av när de så kallade upplevelserna summeras av det begrundande sinnet. Målet eller resultatet är mindre viktigt. Så är det nog även med alla böcker man läser. Och i Levanten är det från första början "en längtan efter uppbrott, efter hav och strid och kärlek" som driver dessa "pappersvarelser i en seriestripp i skrift", som författaren kallar sina karaktärer i det komiska eposet.

De kallas orosandar, upprorsandar, sansculotter, iskarioter, och vart deras frihetslidelse för dem får läsaren själv ta reda på. Bort från den av pengagirighet förmörkade människovärlden, kan man väl säga. Leonídas Antropofagen, uppfinnaren och ballongfararen, anger färdriktningen:

"Liran ljuger, rubeln bedrar, sekinen säljer en och när man traktar efter guld spottar Mammon i nävarna och flinar förnöjt. Guld! Guld! Och judarna har vänt Mose baken och släppt lös guldkalven. Och Apokalypsens sköka Rom, Amors svurna fiende, hon traktar också efter guld.---Penningkistan blir din grav, och småmyntet är moren utsänd av sultanen för att strypa dig med silkessnöre. Det feta kaviarkornet av guld är puckeln som tynger din rygg. Ni listopirater, lägg mina ord på minnet: mänskan har inte bara tarmar som ska proppas fulla med stekar, bakverk och citroner, med korvar och med helva, mänskan är ingen vinlägel, inget hudutslag, ingen flatlus som suger blod och fyller buken, ingen skäkta som gömmer sina ägg i sängklädernas sömmar. Mänskan är ande, är renaste kunskapstörst, är ett käril fyllt med vishet."

Källa

Mircea Cărtărescu
Levanten Österlandet
Översättning och efterord: Inger Johansson
Bonniers

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Greiða úr horni sem fannst í Vimose á Fjóni. Elsta rúnaristan

I runornas tid, del 2

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 26 november, 2015

Alexander Danje. Skrivandet är den sista geografin, två dikter.

Alexander Danje – För omkring ett år sedan råkade jag läsa ”The Aliens” av Charles Bukowski och varenda rad var som en defibrillatorchock till mitt hjärta – jag vet inget ...

Av: Alexander Danje | Utopiska geografier | 26 november, 2012

2. Smula icke mitt hjärta

Katten som kom aldrig till mig. Bild: Guido ZeccolaHär excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 25 augusti, 2008

"Minsta möjliga lidande är det bästa"

Ett samtal med Michael Bowen Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 11 april, 2010

Hugo Claus: Bitar av en belgisk verklighet

   Belgien är en ung statsbildning tvärs över språkliga, religiösa och etniska gränser och därmed ett land fyllt av motsättningar och ytterligheter. Flamländaren Hugo Claus, född 1929 i Brygge men uppvuxen ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 september, 2012

En kulturgärning att minnas

På 1980-talet bor jag i Olseröd, en by norr om Österlen. Min granne Gunnar, f d lantbrukare, är en lång man i 70-årsåldern med engagemang och många synpunkter. En ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 13 juli, 2011

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 09 september, 2012

Språk, tidsuppfattning och historietänkande i bäcken som flyter förbi. Intervju med Kim Thúy

När den kanadensiska debutanten Kim Thúy för ett litet tag sedan besökte Sverige för lanseringen av boken Ru, en fragmenterade minnesbild över en immigrants och en flyktings livsbana, träffade Tidningen ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 02 maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.