Linda Lê: Kall från det okända

Litteraturen är inte gjord för de frikända, inte heller för de utvalda. Man finner den i olycksoffrens och de försakades läger, hos de dömda, det vill säga hos alla dem som ...

Av: Camilla Lundström | 26 augusti, 2009
Litteraturens porträtt

Meditasjoner over betydningen til filosofi

I lys av tiden vi lever i. er det ganske klart at Arthur Schopenhauer(1778-1860) var inne på vesentlige ting når han karakteriserte individ i moderne samfunn som dampmolekyler i stor ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 februari, 2010
Agora - filosofiska essäer

Moralvitenskap

Innledning I dag har det for lengst blitt slik at utenfor universitets – og høyskolekretser er det få eller ingen mennesker som snakker om moralvitenskap, som er en gammel og ærverdig ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 september, 2014
Agora - filosofiska essäer

Vikten av vänlighet i Auschwitz

I. Låt barnen komma till mig Wolf meddelar genom barriären av skrik att ungens huvud är synligt. Jag öppnar åter ögonen och försöker fokusera. Min kropp må vara i Block 10 ...

Av: Jonas Wessel | 11 maj, 2013
Kulturreportage

Vittore Carpaccio. Incontro dei fidanzati e partenza per il  Levante. Detalj.

Levanten som en demiurgkonditors fantasmagori



Nikanor Teratologen läser Mircea Cărtărescus prosaiserade version av "Levantul", full av hugskott, upptåg, kärleksfulla litteraturpastischer och himlastormande tirader.



Om Mircea Cărtărescus bok Levanten Österlandet.


 

 

"Du kritiker, som alltid står beredd med köttyxa och ris, betänk nu detta, du som velat bli en hyllad och berömd författare men aldrig själv satt minsta lilla pappersbåt på skapardriftens kalla silvervatten: Dissar du mitt epos är det nog dig själv du dissar!"
Mircea Cărtărescu på bokmässan i Göteborg, 2013. Foto: Wikipedia

Mircea Cărtărescu på bokmässan i Göteborg, 2013. Foto: Wikipedia

Annons:

Verket är skrivet på muntenska, en dialekt som Mircea Cărtărescus mor växt upp med. Ursprungsversionen av Levantul, helt på vers och tydligen i praktiken oöversättbar, publicerades 1990, men Cărtărescu skapade för några år sedan en prosaiserad version, som alltså ligger till grund för översättningen. Boken har säkerligen inte varit helt lätt att tolka till svenska. Men resultatet förefaller mycket lyckat: språket flödar rikt, lätt, spänstigt och lyriskt, berättelsen är mättad av lekfull lärdom och kulturhistoriska associationer, det är en text som lämpar sig utmärkt för högläsning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en säregen bok, nyckfull och sprudlande, bestående av tolv "sånger". Handlingen har egentligen inte någon större betydelse, den är ett ramverk för hugskott, upptåg, kärleksfulla litteraturpastischer och himlastormande tirader. Utgångspunkten är att en ung rumänsk svärmeande, den fördrömde melankolikern Manoíl, befinner sig på ett skepp på väg från Korfu till Zákynthos, där han stämt träff med sin syster Zenaida och trettio palikarer, grekiska frihetskämpar beredda att strida mot den hatade turkisk-muslimska ockupationsmakt som lagt under sig Balkanfolkens territorier.

Skeppet bordas av pirater under ledning av den grymme, väldige, vederstygglige och enögde Yoghurt, döden tycks nära, men det visar sig att Manoíl studerat i Cambridge med Yoghurts son, även han besjälad av frihetslidelser. I Cambridge lärde sig ynglingarna Byrons skaldestycken utantill, ingick blodsförbund och svor att befria Grekland och Valakiet (den sydostliga region i Rumänien där muntenskan växte fram) från "den tygellöse turken" och tyranniets grekiska medlöpare och maktprofitörer.

Så Yoghurt och hans pirater slår följe med Manoíl, och de sagolika äventyren, där gestalter som den franske spionen Languedoc Brillant och uppfinnaren av bisarra mekaniska underverk, Leonídas Antropofagen, har sina roller att spela, tar sin början.

Piraternas fria, primitiva seder manifesteras i ett rabelaisiskt gästabud när de når fram till sitt högkvarter i en gammal klosterruin på en klippspets. Här har vi att göra med rediga, helgjutna gossar som inte spottar i glaset och som älskar muntra kväden och munhuggeri. De är även extremt lättrörda.

Levanten har ett släktskap med Nikos Kazantkakis storartade vidarediktning av Homeros, Odysseia, som Paul Åströms förlag gav ut i en gedigen tolkning av Gottfried Grunewald. Samma slags frejdiga gamänger ute på strövtåg i östra Medelhavsregionen, samma bekymmerslösa glädje över det elementära i livet, samma goda humör även när det levs rövare, härjas och dödas. Det sker ju inte på riktigt, det äger rum i en överdådig fantasivärld, det är inte som när Daesh, även känt som Islamiska staten i Irak och Levanten, i vår samtid utövar sitt monotona och monstruösa dödliga våld, gränslöst trist i sin förutsägbarhet.

Tidigt i boken jämför författaren sitt värv, när han "yxar till diverse jamber och trokéer, anapester och daktyler" med hur timmermannen tillverkar en båt. Texten kännetecknas av att författaren fortlöpande talar till presumtiva läsare, potentiella kritiker eller till sina hopfantiserade gestalter. Det blir ofta rätt kul:

"Du kritiker, som alltid står beredd med köttyxa och ris, betänk nu detta, du som velat bli en hyllad och berömd författare men aldrig själv satt minsta lilla pappersbåt på skapardriftens kalla silvervatten: Dissar du mitt epos är det nog dig själv du dissar!"

I Tredje sången ställer han sig en fråga om varför det ska skrivas något överhuvudtaget:

"Så varför skriver jag, när skrivandet är meningslöst, när Hamlet och Orestes redan har beskrivits? Och vem är jag att mäta mig med mästare? Michelangelo, han hade ju sin marmor, jag har bara pudersockrad helva. Men har jag ingenting att läsa, inte ens nån lust att lyssna på musik, så sänker jag mig ner som i ett hav av ljuva, serena drömmerier. För min syn då stiger fram en genius som sätter fjäderpennan i min hand och säger:

Du dödlige, du lätting, rädda nu ditt liv, slut ögonen och öppna dem igen först i den andra värld vars navelsträng du nu ska klippa av."

Sent i boken återkommer i ett ironiskt ödmjukt stycke konditormetaforerna, och skapandet framställs som något mirakulöst och gudasänt:

"Som sockerbagarn tvinnar skära karameller plitar även jag, min arme struntförfattare, små fraser varmed jag ej reser Babels torn men bakar tårta som Flaubert. Att ut ur den kokong som är drömmeriets skulle komma poesi, en värld i sig som flaxar vilt med våta vingar, nej det kunde ingen tro! Min Gud, jag tackar dig! För du har än en gång gjort bruk utav mitt svaga kött till nånting överjordiskt, än en gång skönjt andra världar rakt igenom allt det grums som är mitt blod och åter lagt en magisk kula av kristall här i min vänstra hand. Men nu så är jag ingenting, mitt väsen skräp och aska. För alla vet att var och en som vidrör ängeln stympas i detsamma..."

Cărtărescu är förstås lika lite som Flaubert någon "arm struntförfattare", tvärtom en av de bästa berättande skriftställare som jag känner till i samtiden. Levanten kan i sitt oförtrutna, stilistiskt slipade ordstaplande av mer eller mindre exotiska artefakter och företeelser påminna om Flauberts Salammbô, men är annorlunda till karaktären: ett slags ständigt självupphävande gyckelspel, en värld där andeväsen antar kroppslig form och kastar sig in i högstämda förkunnelser om den nationella befrielsekampens nödvändighet, ett romantiserat mikrokosmos där gesten och frasen är allt. En melodram?

Visst är det en melodram, men vad är inte en melodram? Författaren säger i ett stycke riktat till en tilltänkt läsare, ett "flickebarn":

"Allt som skrivits här i världen är i grunden melodram. Intelligensens hånflin döljer blott med nödtorft att vi allihop är melodramens mänskor. Och hjärnan, denna ärkeängel, omges bara av en tankehinna som är tunn, precis som humuslagret höljer jorden, resten är blott grums och otyglad passion och sanslöst hat och kärlek, himlafästen där var sol är blod, och fasans kontinenter. Till dessa nejder styr poeten sorgset stegen med sin penna likt ett svärd i handen när allt ljus har slocknat. För där och bara där kan skaparandan bygga bo. Och där, min kära, finner även jag min näring..."

Som i det nakna råa livet är det kanske till slut färden, rörelsen, flödet som räknas, som man minns, som man haft behållning av när de så kallade upplevelserna summeras av det begrundande sinnet. Målet eller resultatet är mindre viktigt. Så är det nog även med alla böcker man läser. Och i Levanten är det från första början "en längtan efter uppbrott, efter hav och strid och kärlek" som driver dessa "pappersvarelser i en seriestripp i skrift", som författaren kallar sina karaktärer i det komiska eposet.

De kallas orosandar, upprorsandar, sansculotter, iskarioter, och vart deras frihetslidelse för dem får läsaren själv ta reda på. Bort från den av pengagirighet förmörkade människovärlden, kan man väl säga. Leonídas Antropofagen, uppfinnaren och ballongfararen, anger färdriktningen:

"Liran ljuger, rubeln bedrar, sekinen säljer en och när man traktar efter guld spottar Mammon i nävarna och flinar förnöjt. Guld! Guld! Och judarna har vänt Mose baken och släppt lös guldkalven. Och Apokalypsens sköka Rom, Amors svurna fiende, hon traktar också efter guld.---Penningkistan blir din grav, och småmyntet är moren utsänd av sultanen för att strypa dig med silkessnöre. Det feta kaviarkornet av guld är puckeln som tynger din rygg. Ni listopirater, lägg mina ord på minnet: mänskan har inte bara tarmar som ska proppas fulla med stekar, bakverk och citroner, med korvar och med helva, mänskan är ingen vinlägel, inget hudutslag, ingen flatlus som suger blod och fyller buken, ingen skäkta som gömmer sina ägg i sängklädernas sömmar. Mänskan är ande, är renaste kunskapstörst, är ett käril fyllt med vishet."

Källa

Mircea Cărtărescu
Levanten Österlandet
Översättning och efterord: Inger Johansson
Bonniers

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Dostojevskij och den polyfona romanen

Den dialogiska ståndpunkten och monologiska sanningen I "Dostojevskijs poetik" som utkom 1929 och som nu utkommit i vacker reviderad upplaga hos Daidalos Anthropos förlag slog Michail Bachtin fast att hans bok ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 maj, 2010

En kryddställ för tysk turism

Från ungefär mitten av 1800-talet var förbindelserna Tyskland–Sverige täta och mycket djupgående. Detta framkom inte minst av den stora utställningen om Tyskland och Skandinavien som visades på Nationalmuseum på 1990-talet ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 11 augusti, 2014

Du är så underbar Karin Lannby

Hjärtat slår några oregelbundna slag medan jag stirrar på bilden av en blond kvinna och läser recensionen av Anders Thunbergs bok Karin Lannby - Ingmar Bergmans Mata Hari. Karin Lannby ...

Av: Stoika Hristova | Litteraturens porträtt | 04 december, 2009

Modig - faror lurar i den förbjudna skogen i Skottland

 Landskap har alltid varit viktiga i klassiska sagor -Snövit ser ut att utspela sig i Sverige (Dalarna eller Norrland) Skönheten och Odjuret i Frankrike (Loire dalen) och den senaste sagofilmen Modig (originaltitel:Brave) utspelar sig i ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 24 september, 2013

P O Enquist ger sig aldrig

Ett grönt hus med en himlaharpa. Det är där allt börjar. De - lärarinnepojken och den religiösa modern - bor granne med bönehuset. Det sjunger en hänförande sång i ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 01 december, 2008

Samurajestetiken

När Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om religionen | 03 februari, 2013

Rehabilitering av moralisten

Innledning Artikkelen min er om gjenreisning av det moralske menneske – moralisten. Sokrates var moralist(etiker) og den første filosofen som innførte etikkprinsippet (Hegel). Nøkkelord: Moralisme, moralisere, moralist, moral, moralitet.

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 november, 2013

35. Stadskärnan

Bubblor med regnbågar flyter omkring i drivor och över dem, genom dem kliver Lars A Kalvengreen fram, nej, han snubblar, han simmar! Han är för rolig, alltså! Karnevalsgeneralen detta år ...

Av: Stadskärnan | Lund har allt utom vatten | 24 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.