Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

55. Lina, Tobbe & Nils-August



Lund har allt utom vattenLinas mobil ringde. Hon plockade upp den ur fickan och kände inte igen. Kunde det vara … hoppas, hoppas …

”Hallå, det är Lina.”

”Hej, det är Anna från Månteatern. Jo, det är så att har vi haft möte nu och vi vill gärna att du kommer och jobbar hos oss. Om du fortfarande är intresserad förstås?” 

”Ja, det är jag absolut! Kul!”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Det tycker vi med.”

”Okej. Då betyder det att jag börjar efter helgerna, alltså. Ni kör igång den sjunde januari, eller hur?”

”Ja, det stämmer. Vi kommer att börja den dagen med en workshop kring vår nya pjäs, den om Antigone. Det blir en uppföljare till Elektra så att säga, som vi hade premiär på för ganska precis ett år sedan.”

”Då ska jag vara med i workshopen, eller?”

”Ja, det blir ett jättebra tillfälle att börja på, att lära känna oss och se hur vi jobbar.”

”Aaa, det låter bra. Vilken tid?”

”Vi kör igång vid halv tio. Du är välkommen.”

De avslutade samtalet.

Lina reste sig upp från köksbordet och skuttade runt ett varv på golvet.

”Johoooooouuu! YES!!!”

Ett varv ut i hallen, vidare in i vardagsrummet.

”Haha! Jag fick det, jag fick det!”

Efter att ha sökt ett antal jobb det senaste halvåret av ganska skilda slag, hade hon äntligen fått napp. Åh, det var ju bästa julklappen! Teaterproducent hos Månisarna, jaaaaa! Lina hoppade upp i soffan och studsade i den mjuka stoppningen, hopp, hopp …

Plötsligt frös hon till mitt i en rörelse. Det sög till i magen och vände sig, hon rusade ut på toaletten för att kräkas.

*

Tobbe lyfte stången en gång till. Och en gång till, och en gång … och … boff! Där släppte han taget och reste sig upp från pressbänken, gick bort till löpbandet och avslutade sitt träningspass med en runda på den svarta rullande banan. Trettiofem minuter på gymmet, det fick vara nog. Träning var inte riktigt hans grej och det var lika bra att inte ta sig vatten över huvudet, han ville inte bli less när han väl kommit igång. Hellre ta sig till gymmet, någorlunda regelbundet för kortare träningspass, än inte alls, det var tricket just nu. Precis som instruktören rekommenderat.

Tobbe kände sig nöjd, nej snarare glad, väldigt glad och tacksam på djupet, långt inne i märgen. Han var igenom. Den svarta hopplösheten som haft honom i sitt våld ett par månader, som snarare känts som ett par år, var förbi. Han var som vanligt igen, han var stark och glad igen. Som i somras, som om hösten aldrig hänt, på ett vis enormt märkligt. Han förundrades över hur depressionen fungerade. Kanske skulle han aldrig förstå. Kanske var det bara att acceptera att det var som det var. Och sedan förhålla sig utifrån faktum.

Tobbe duschade, klädde om och gick till UB för att äta lunch och leta efter några nyutkomna böcker i entomologi. Dags att skriva färdigt artikeln han höll på med inför konferensen i Quebec. Den hade väntat alltför länge.

*

Nils-August knackade på termometern. Skånsk vinter. Det hade varit vackert snöväder fram till jul, så där lagom mycket så att det blev ljust och grant, men sedan, på juldagen var det redan över och det hade bara kommit regn sedan dess. Det var den tjugoåttonde december och sju plusgrader, tiden var ur led. Det förstås. Numera var det knepigt att hålla undan snön om det kom för mycket, det var inte lätt för hemhjälpen att köra fram till Bällstorp, då snöplogen inte hunnit få undan det värsta av nederbörden.

Han var ändå väldigt nöjd med att trots allt vara där han var, på Bällstorp där han hörde hemma, där han kände till allt, varenda tum, varenda millimeter. Än var det liv i gubben, även om det kunde ha gått illa i höstas, då han snubblat till ute i kantarellmarken. Han hade haft tur. Kom undan med en vrickning. Men Lina var orolig, det hade han märkt.

Frågan var hur länge han kunde bo kvar här. Tänk för ett år sedan, då han satt instängd i en liten lägenhet på Klostergården. Nä! Det var inget vidare. Kunde lika gärna kvitta i så fall.

Nils-August gick fram till spisen, vred på minsta plattan till sexan, slog rent kaffekitteln, fyllde den med en kvarts del vatten och tre dryga mått kokkaffe. Han smålog då han tänkte på hur stora ögon Tobbe brukade göra varje gång Nils-August kokte kaffe. Varje gång. Lina var ju van sedan gammalt.

Jaha. Så var det. Ingen kokte kaffe numera. Förr gjorde alla. Allt förändras, allt. Men en del står kvar. Om vi låter den. Han kikade bort på bordet, där Linas julklapp låg. Det var där Zarembas bok om skogen, som byggde på den uppmärksammade och satans viktiga artikelserien i DN förra året. Nils-August väntade tills kaffet kokte upp, slog i en halv kopp, öste tillbaka den i kitteln, och lät sumpen sjunka, medan han tog fram burken med kardemummaskorpor. Han serverade sig elvatåren på bordet, vände på boken och läste från baksidestexten:

 

”Vi säger »vår skog« utan att äga den. Men har vi, alla vi som går i den, plockar bär i den, vilar i den, egentligen någon rätt till skogen? Striden om skogen tycks stå mellan dem som ser skogen som bara råvara och dem som vill rädda alla hotade lavar. Men finns det plats för skogen som kultur i den diskussionen? Hur mäter man skönhet?”

 

Åh, så bra skrivet! En telefonsignal skar genom fika och skogstankar. De var grannen, Bertil Pålsson, som ville ha svar. Han var ordförande i traktens ekonomiska förening för fiberkabel som bildats och nu ville Pålssona veta om Skulle Nils-August skulle skriva på beställningen eller inte? Man behövde ha besked innan den konstituerande stämman, som var satt till två veckor framåt.

”Bredband? Kan det vara värt pengar? Jag menar tie tusen är i alla fall lite mer än snuspengar. Och sedan säger du att det kanske det blir mer.”

Bertil Pålsson förklarade än en gång vissa osäkerhetsfaktorer och tog upp sedan fördelarna med fiberkabel. Det gick inte att var utan längre.

”Men jag har ju inte ens en dator.”

”Ja, man ska ju naturligtvis själv vara övertygad om man går med i samfällsföreningen. Men tänk på framtiden Nisse, tänk på den ska bo efter dig på Bällstorp. Detta ökar ju förstås värdet på huset, så att säga. Ingen människa kan vara utan en snabb uppkoppling numera.”

Nils-August var tyst en stund. Både Lina och Tobbe satt ju jämt och knattrade på sina datorer, då de hälsade på honom. Inte sällan svor de över uppkopplingen. Det var något med olika operatörer och dålig täckning. Han förstod att det skulle avhjälpas med fibern. Han harklade sig.

”Jo … jag har ju tänkt en del. Och jag säger: kör i vind, jag går med!”

*

”Lina, är du hemma?”

Inget svar.

”Hallå?”

Tobbe tog av sig ytterkläder och kängor. Slängde träningsbagen i ett hörn, gick in i sovrummet.

”Hej! Där är du ju.”

”Mmhhmmm ….”

”Hur är läget? Allt okej?”

Lina låg på sängen invirad i en yllefilt som gick upp över huvudet.

”Mmmm …”

Tobbe lade sig intill och slog armarna omkring henne.

”Hur är det, har du blivit en puppa?”

Hennes ansikte syntes knappt. Bara nästippen och munnen stack fram.

”Jag fick jobbet.”

”Men grattis, det är ju strålande nyheter! Är du inte glad? Det var ju precis det du ville.”

”Aaahaa.”

”Du verkar lite … ja, besynnerlig?

Tystnad.

”Men vad är det? Säg!”

Utan ett ord stack Lina fram ena handen ur filtpaketet. Hon höll i en vit plastgrej och räckte den till Tobbe. Den såg ut som en vanlig kulspetspenna. Men så upptäckte han ett digitalt displayfönster på ena sidan av pennan.

”Va?”

”Läs!”

Tobbe tittade på displayen. Sedan tittade han på Lina. Storögt. Så läste han igen. Högt den här gången:

”G r a v i d.”

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.