Den polska staden Toruń och den stulna klockan i Uppsala domkyrka

Tillsammans med Ukraina är Polen värdland för fotbolls-EM som drar igång den 8 juni. Under några sommarveckor kommer landet att invaderas av utländska fotbollsfans. Men de reser inte till Toruń ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juni, 2012
Resereportage

Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Underkastelse och revolt: sado-masochism i Charlotte Brontës Jane Eyre

Illustratuion: Man Ray En uppenbar risk med det okritiska återgivandet av färdigtuggade kunskaper kan illustreras med de välvilliga men likväl felaktiga läsningar av som gjorts av Charlotte Brontës Jane Eyre ...

Av: Björn Kohlström | 15 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

55. Lina, Tobbe & Nils-August



Lund har allt utom vattenLinas mobil ringde. Hon plockade upp den ur fickan och kände inte igen. Kunde det vara … hoppas, hoppas …

”Hallå, det är Lina.”

”Hej, det är Anna från Månteatern. Jo, det är så att har vi haft möte nu och vi vill gärna att du kommer och jobbar hos oss. Om du fortfarande är intresserad förstås?” 

”Ja, det är jag absolut! Kul!”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Det tycker vi med.”

”Okej. Då betyder det att jag börjar efter helgerna, alltså. Ni kör igång den sjunde januari, eller hur?”

”Ja, det stämmer. Vi kommer att börja den dagen med en workshop kring vår nya pjäs, den om Antigone. Det blir en uppföljare till Elektra så att säga, som vi hade premiär på för ganska precis ett år sedan.”

”Då ska jag vara med i workshopen, eller?”

”Ja, det blir ett jättebra tillfälle att börja på, att lära känna oss och se hur vi jobbar.”

”Aaa, det låter bra. Vilken tid?”

”Vi kör igång vid halv tio. Du är välkommen.”

De avslutade samtalet.

Lina reste sig upp från köksbordet och skuttade runt ett varv på golvet.

”Johoooooouuu! YES!!!”

Ett varv ut i hallen, vidare in i vardagsrummet.

”Haha! Jag fick det, jag fick det!”

Efter att ha sökt ett antal jobb det senaste halvåret av ganska skilda slag, hade hon äntligen fått napp. Åh, det var ju bästa julklappen! Teaterproducent hos Månisarna, jaaaaa! Lina hoppade upp i soffan och studsade i den mjuka stoppningen, hopp, hopp …

Plötsligt frös hon till mitt i en rörelse. Det sög till i magen och vände sig, hon rusade ut på toaletten för att kräkas.

*

Tobbe lyfte stången en gång till. Och en gång till, och en gång … och … boff! Där släppte han taget och reste sig upp från pressbänken, gick bort till löpbandet och avslutade sitt träningspass med en runda på den svarta rullande banan. Trettiofem minuter på gymmet, det fick vara nog. Träning var inte riktigt hans grej och det var lika bra att inte ta sig vatten över huvudet, han ville inte bli less när han väl kommit igång. Hellre ta sig till gymmet, någorlunda regelbundet för kortare träningspass, än inte alls, det var tricket just nu. Precis som instruktören rekommenderat.

Tobbe kände sig nöjd, nej snarare glad, väldigt glad och tacksam på djupet, långt inne i märgen. Han var igenom. Den svarta hopplösheten som haft honom i sitt våld ett par månader, som snarare känts som ett par år, var förbi. Han var som vanligt igen, han var stark och glad igen. Som i somras, som om hösten aldrig hänt, på ett vis enormt märkligt. Han förundrades över hur depressionen fungerade. Kanske skulle han aldrig förstå. Kanske var det bara att acceptera att det var som det var. Och sedan förhålla sig utifrån faktum.

Tobbe duschade, klädde om och gick till UB för att äta lunch och leta efter några nyutkomna böcker i entomologi. Dags att skriva färdigt artikeln han höll på med inför konferensen i Quebec. Den hade väntat alltför länge.

*

Nils-August knackade på termometern. Skånsk vinter. Det hade varit vackert snöväder fram till jul, så där lagom mycket så att det blev ljust och grant, men sedan, på juldagen var det redan över och det hade bara kommit regn sedan dess. Det var den tjugoåttonde december och sju plusgrader, tiden var ur led. Det förstås. Numera var det knepigt att hålla undan snön om det kom för mycket, det var inte lätt för hemhjälpen att köra fram till Bällstorp, då snöplogen inte hunnit få undan det värsta av nederbörden.

Han var ändå väldigt nöjd med att trots allt vara där han var, på Bällstorp där han hörde hemma, där han kände till allt, varenda tum, varenda millimeter. Än var det liv i gubben, även om det kunde ha gått illa i höstas, då han snubblat till ute i kantarellmarken. Han hade haft tur. Kom undan med en vrickning. Men Lina var orolig, det hade han märkt.

Frågan var hur länge han kunde bo kvar här. Tänk för ett år sedan, då han satt instängd i en liten lägenhet på Klostergården. Nä! Det var inget vidare. Kunde lika gärna kvitta i så fall.

Nils-August gick fram till spisen, vred på minsta plattan till sexan, slog rent kaffekitteln, fyllde den med en kvarts del vatten och tre dryga mått kokkaffe. Han smålog då han tänkte på hur stora ögon Tobbe brukade göra varje gång Nils-August kokte kaffe. Varje gång. Lina var ju van sedan gammalt.

Jaha. Så var det. Ingen kokte kaffe numera. Förr gjorde alla. Allt förändras, allt. Men en del står kvar. Om vi låter den. Han kikade bort på bordet, där Linas julklapp låg. Det var där Zarembas bok om skogen, som byggde på den uppmärksammade och satans viktiga artikelserien i DN förra året. Nils-August väntade tills kaffet kokte upp, slog i en halv kopp, öste tillbaka den i kitteln, och lät sumpen sjunka, medan han tog fram burken med kardemummaskorpor. Han serverade sig elvatåren på bordet, vände på boken och läste från baksidestexten:

 

”Vi säger »vår skog« utan att äga den. Men har vi, alla vi som går i den, plockar bär i den, vilar i den, egentligen någon rätt till skogen? Striden om skogen tycks stå mellan dem som ser skogen som bara råvara och dem som vill rädda alla hotade lavar. Men finns det plats för skogen som kultur i den diskussionen? Hur mäter man skönhet?”

 

Åh, så bra skrivet! En telefonsignal skar genom fika och skogstankar. De var grannen, Bertil Pålsson, som ville ha svar. Han var ordförande i traktens ekonomiska förening för fiberkabel som bildats och nu ville Pålssona veta om Skulle Nils-August skulle skriva på beställningen eller inte? Man behövde ha besked innan den konstituerande stämman, som var satt till två veckor framåt.

”Bredband? Kan det vara värt pengar? Jag menar tie tusen är i alla fall lite mer än snuspengar. Och sedan säger du att det kanske det blir mer.”

Bertil Pålsson förklarade än en gång vissa osäkerhetsfaktorer och tog upp sedan fördelarna med fiberkabel. Det gick inte att var utan längre.

”Men jag har ju inte ens en dator.”

”Ja, man ska ju naturligtvis själv vara övertygad om man går med i samfällsföreningen. Men tänk på framtiden Nisse, tänk på den ska bo efter dig på Bällstorp. Detta ökar ju förstås värdet på huset, så att säga. Ingen människa kan vara utan en snabb uppkoppling numera.”

Nils-August var tyst en stund. Både Lina och Tobbe satt ju jämt och knattrade på sina datorer, då de hälsade på honom. Inte sällan svor de över uppkopplingen. Det var något med olika operatörer och dålig täckning. Han förstod att det skulle avhjälpas med fibern. Han harklade sig.

”Jo … jag har ju tänkt en del. Och jag säger: kör i vind, jag går med!”

*

”Lina, är du hemma?”

Inget svar.

”Hallå?”

Tobbe tog av sig ytterkläder och kängor. Slängde träningsbagen i ett hörn, gick in i sovrummet.

”Hej! Där är du ju.”

”Mmhhmmm ….”

”Hur är läget? Allt okej?”

Lina låg på sängen invirad i en yllefilt som gick upp över huvudet.

”Mmmm …”

Tobbe lade sig intill och slog armarna omkring henne.

”Hur är det, har du blivit en puppa?”

Hennes ansikte syntes knappt. Bara nästippen och munnen stack fram.

”Jag fick jobbet.”

”Men grattis, det är ju strålande nyheter! Är du inte glad? Det var ju precis det du ville.”

”Aaahaa.”

”Du verkar lite … ja, besynnerlig?

Tystnad.

”Men vad är det? Säg!”

Utan ett ord stack Lina fram ena handen ur filtpaketet. Hon höll i en vit plastgrej och räckte den till Tobbe. Den såg ut som en vanlig kulspetspenna. Men så upptäckte han ett digitalt displayfönster på ena sidan av pennan.

”Va?”

”Läs!”

Tobbe tittade på displayen. Sedan tittade han på Lina. Storögt. Så läste han igen. Högt den här gången:

”G r a v i d.”

Ur arkivet

view_module reorder

Valentin och Caligula

Varje år när det är Alla hjärtans dag tänker jag på Valentin. Det var en pojke i min klass som hette så i andranamn, något som vår lärare hurtfriskt påminde ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 14 februari, 2014

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

Europa och den monumentala väggen – Del 2

Det svenska monumentalmåleriet influerades av artonhundratalets rådande estetiska idéströmningar ute i Europa. Hur det uppstod och kom att blomstra runt om i Sverige kan tecknas i tre delar. Perioden som ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 17 januari, 2013

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 28 september, 2012

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2008

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Veckan från hyllan. Vecka 23-2013

Värmen har slagit till här uppe i norr, och det var varmare i Norrbotten än i Spanien. Det kanske vore en tanke, de ger oss sitt klimat, och vi sköter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 juni, 2013

En dikt

borrar schaktar borrar så djupt att jag träffar djävulen och lars törnman

Av: Peo Rask | Utopiska geografier | 22 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.