Operasångare är också människor - Festtage Berlin 2010

Först var det Placido Domingo som ställde in och efter honom följde fyra andra i "Simon Boccanegra" och det var lite av ett B-lag som stod på Staatsopers scen ...

Av: Ulf Stenberg | 15 april, 2010
Reportage om scenkonst

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | 03 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Loveninjas - nu utan masker

Artist: Loveninjas Titel: Johnny C Loveninjas - nu utan masker Jag kommer ihåg ett stort hjärta och tre killar utklädda till kärleksfulla Turtles. Jag kommer ihåg tokroliga låtar om brutna penisar ...

Av: Sofia Lundgren | 27 oktober, 2006
Musikens porträtt

Bruno Kreisky 1983 foto Wkipedia

Bruno Kreisky och Sverige

Vad har Arne Carlsson med Wien att göra? Den frågan ställde jag mig hösten 1978 när jag var gästlärare i Österrike; uppdraget innefattade skolbesök och deltagande i fortbildningskurser för österrikiska ...

Av: Kurt Bäckström | 26 februari, 2017
Porträtt om politik & samhälle

53. Kjell



Lund har allt utom vattenDet har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker han och somnar genast om.

Mårtenstorget är rensopat, fast en stor hög med snö ligger och väntar på att forslas bort. De skollediga barnen passar på att leka snöbollskrig och en liten pojke vill åka pulka på snöhögen, fast hans mamma vill gå vidare. En pappa kommer gående med två flickor och famnen full av julpaket. Överallt lyser och glittrar det. Julstjärnor och girlanger hänger över gatorna. Julljusen i den stora granen gnistrar och glimmar så annorlunda nu när snön täcker grenarna. Kjell sitter vid sitt fönster och njuter av anblicken, äter sin skinksmörgås och dricker sitt förmiddagskaffe. Det är fint att titta ut över torget och se människornas julbestyr. Här på fönsterkarmen finns hans egen prydnad, en julgris med ett ljus på ryggen. Han fick den i julklapp av morbror Ivar när han var liten. Nu står den här och brinner medan han dricker kaffet. Han är alltid noga med att släcka ljuset efter kaffestunden, levande eld är inte att leka med. Kjell skrattar när han ser barnens skoj och tumult. Hur gärna vill han inte själv rusa ut och kana på snöhögen och få krama den iskalla snön till bollar, men det kan han ju inte. Då kanske han blir misstänkt igen. Han känner sig lite dyster vid tanken.

Han ser handlarna dricka kaffe i muggar där bakom stånden, eller kanske kylan driver dem att smutta på lite julglögg. De hoppar och stampar och gör åkarbrasor.

Kjell blåser ut ljuset och gör sig i ordning för att gå ut till torget och handla när det ringer på dörren.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Signe?”

”Kjell jag vill ha en pratstund med dig.”

”Stig in kära Signe, jag värmer på kannan.”

Signe kliver in i Kjells lägenhet. I somras hade deras kontakt varit tät, men Signe hade sagt att det bara gällde på kolonin och att de bara var vanliga grannar som hälsade god dag när de möttes i trappan. Först hade Kjell varit väldigt konfunderad, men på lasarettet i sitt rum 203f, hade han läst i läkarboken i kapitlet om sexualitet och förstått att den ofta försiggick på särskilda platser. Då var det väl kolonin de menade. Så nu hade han vant sig, fast i början var det svårt. Han hade gärna omfamnat Signe lite oftare och det var långt till sommaren.

Kjell öppnar buffédörren och plockar fram en av mors fina Rosenthalkoppar. Han häller upp kaffe till Signe och fyller på i sin egen mugg. Så kommer han ihåg sockerskålen och tar fram även den.

”Kjell, jag skall åka till min son i Borås. Han har skilt sig och behöver mig i närheten. Jag skall bo i en fin lägenhet som han ordnat. Barnen behöver också någon som kan vara där när han tjänstgör på kvällarna och det är hans vecka att ha barnen. Jag tänker på kolonin. Du verkade trivas så bra där så jag undrar om du skulle kunna tänka dig att köpa den? Ja du kan tänka på saken, men jag kanske kan få besked innan jag åker den 23 december. Nu måste jag in och packa. Tack för kaffet.”

Hon reser sig och går med raska steg in till sin våning och Kjell sätter sig på stolen. Skall Signe flytta? Alla de trevliga stunderna då? Hur skall det nu bli med sexualiteten? Han känner hur hela hans kropp blir vemodig. Nattlinnet som han köpt till Signe, ligger i mors byrå. I sin fantasi har han sett henne dansa runt i den tunna dressen där på gräsmattan i kolonin. Nu känns det inte passande att lämna den till henne längre. Han får samla ihop sig och gå ut och göra sina ärenden som det var tänkt. Mor skall ha granris på graven och det finns i stånden där på Mårtenstorget. Det är nog så att han får köpa ett par tjocka vantar till Signe istället. Borås, det är säkert kallt där, det ligger ju så långt upp i landet. Kjell tar på sig sina vinterkängor, rocken, Carl von Linnés halsduk och den gamla vintermössan. Nu är det dags att möta snö och kyla.

Kjell borstar bort snön från gravstenen och lägger ut granriset fint på marken innanför buxbomskanten. Han sätter ett nytt gravljus i lyktan och tänder det. Så gräver han i fickan och plockar upp en näve gula ärter som han lägger i en lång rad ovanpå stenen, ända fram till duvan som förstenat och för evigt stirrar ner mot marken.

”Här får du lilla duva, kanske kommer det kamrater till dig och äter dem så du får lite sällskap och värme. Det är inte så roligt att vara ensam.”

Kjell putsar duvans rygg med sin handske och vänder sig mot gravstenstexten över sin bortgångna mor.

”Jag kommer hit igen på julafton, mor. Då får du ett nytt ljus.”

Så reser sig Kjell Svansjö upp, lite mindre raskt än annars. Han går längs den dåligt skottade gången och lämnar kyrkogården bakom sig. Nu behöver han röra på sig. Han tänker gå sig varm. En sväng upp om hemliga rummet på kliniken blir utmärkt. Då kan han få upp värmen med en kopp kaffe också. Han passerar Valvet och befinner sig utanför gamla Kvinnoklinikens nedgång. Män i murbruksdammiga arbetskläder bär baljor med murrester och skräp ut genom dörren. Vad pågår nu? Full av onda aningar rusar han längs korridoren bort till sitt rum. Ingen verkar lägga märke till honom och den chock han drabbas av.

Rummet finns inte längre. Det är borta. Bortrivet. Han springer längs korridoren tillbaka ut och bort till den container som han såg då han kom. Där nedanför stålkanterna i en blandning av rivningsmaterial, spikbemängda rester med förvridna stålband och armeringsjärn ser han sin fina läkarbok med alla upplysningar om sexualiteten ligga slängd. Han får tag på en plankstump med en kvarsittande sjutumsspik i och lyckas så småningom dra upp den. En arbetare som slänger i nya rivningsmassor glor på honom och säger:

”Släng ner den igen, det är bara gammal skit som skall bort.”

Kjell kniper ihop munnen och säger:

”Det där är min bok och den kan lämna värdefull information, sådant slänger man inte.”

Med handsken dammar han av den skadade pärmen när han får se en bekant plastpåse. Mors garner! Med plankans hjälp fiskar han upp påsen och gör den hjälpligt ren med hjälp av snön. Han ser en sista gång byggnaderna som varit hans arbetsplats under alla år, vänder den ryggen och går iväg. Boken trycker han intill rocken och plastpåsen med mors garner håller han i andra handen.

Håglöst vandrar han in mot staden igen. Kjell fryser och kängorna är genomvåta. Just så här måste H.C. Anderssons ”Flickan med svavelstickorna” känt sig. Han har god lust att sjunka ner vid en hushörna och värma sig på lexikonets blad som han då skall elda upp ett efter ett. Kylan kryper innanför yllerocken och fingrarna känns stela i de våta handskarna. Vad var det för mening med livet alls. Inget fanns det att glädja sig åt.

Han går och går och så småningom börjar juldekorationernas ljus möta honom. Människornas trängsel känns trots allt välkomnande och affärerna lockar och pockar med sina nickande tomtar och blinkande renar. Alla handlar och handlar för att julen skall bli så glad så glad, fast Kjell känner att han skulle bli glad bara han fick någon att vara med på julafton. Han märker också att fötterna saknar känsel. Har kängorna tagit slut?

Han stannar upp och ser ett stort skyltfönster fyllt av allsköns saker, fast de ser använda ut. Utan att få ordning på sina tankar har han bara gått och gått. Nu ser han att det är utanför Erikshjälpens stora affär han befinner sig. Kanske han kan hitta nya kängor här inne. Han öppnar glasdörren och går in. I butiken myllrar det av liv. Mammor som blivit överraskade av kylan står och bläddrar bland bävernylonoveraller åt sina barn. Vid hyllan med kängor är det trängsel. Lite längre in står en metallhylla med elektronik. Där finns nästan inget folk. Kjell börjar se lite närmre på apparaterna. En av dem, en liten fin Blaupunktradio fångar hans intresse. Han knäpper på den men den är tyst. När han vänder den ser han genast felet.

Om någon kunnig antropolog sett den förvandling som Kjell genomgick inom loppet av tre sekunder skulle genast förklarat att vi nu ser en varelse som blir besjälad av sitt kunnande. En del kallar det ”flow”.

Kjells handskar åker av. Han drar fram sitt lilla verktygsetui från fickan på rockens insida. Väljer lämplig skruvmejsel och sätter igång. Någon har försökt laga apparaten med tuggummi. Vilken klåpare!

Efter en stund tar han av sig rocken, sätter ner apparaten på ett litet bord, drar fram en pinnstol och arbetar utan uppehåll med den lilla radion ända tills det strömmar ut den kända julsången ”I dreaming of a White Cristmas” ur högtalaren.

En hand landar på hans axel och en röst utbrister:

”Kjell!”

Han snurrar runt och ser den vänliga Anna-Lisa från koloniområdet.

”Har du börjat här hos oss. Men så roligt! Åke har slutat. Ja du vet väl att vi inte kan betala för ditt arbete. Vi bedriver välgörenhet. Alla inkomster går till sjuka och behövande barn. Men nu har du hamnat på rätt plats! Och du har redan satt igång ser jag. Fast vi har ett rum här inne som du kan vara i. Kom!”

Kjell tar sitt lexikon och garnpåsen och följer efter Anna-Lisa. Så kommer han på att garnerna kanske kan kommer till pass.

”Här är lite garner som har varit mors. Kan ni använda dem?”

”Javisst, tack, vi hjälps åt att virka grytlappar och annat. Sen säljs det i affären och pengarna går till barnen.”

Anna-Lisa drar med sig Kjell in genom en dörr. Därinne håller folk på att sortera kläder och tvätta av möbler. Någon står och målar en stol. Kjell får en förnimmelse av tomtens verkstad.

”Hej, allihop, här är Kjell som skall hjälpa oss med det tekniska i fortsättningen.”

Alla tittar upp och nickar vänligt.

Anna-Lisa vänder sig mot honom:

”Skall du fira jul med Signe?” Han skakar på huvudet och mumlar att hon flyttat.

”Då är du välkommen hit på julaftons morgon. Vi samlas här och äter julfrukost tillsammans.”

Efter nästan tre timmar i lokalen vandrar Kjell hem i sina nästan nya curlingkängor som han hittade på en hylla och betalade sjuttiofem kronor för. Lexikonet skall få en placering i bokhyllan och i morgon kommer han att ringa på Signes dörr. Ge henne julkappen och be om att få köpa kolonistugan.

Det artade sig.

Ur arkivet

view_module reorder

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Skallmätningen som ideologi

År 1900 hade var femte svensk utvandrat. Oroliga prognosmakare tolkade samhällsutvecklingen i Sverige och utvandringen utifrån rena rashygieniska aspekter. "Det är bättre, att en svensk familj under primitiva förhållanden tar sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 31 juli, 2009

The roles of computer in doing and studying the art

Bernardo Nicoletti, redan bekant till våra läsare med artikeln A Hidden Part of the Culture: the Business Culture, tar en utgångspunkt från boken Futures past, för att visa de möjliga ...

Av: Bernardo Nicoletti | Essäer | 10 juni, 2013

Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2010

Att slå näven i bordet när det behövs

Man ska vara bestämd. Man ska veta vad man tycker och följa upp det i handling. Man ska slå näven i bordet om det behövs. Man ska visa i kroppsspråk ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 15 april, 2011

Batik -Buddha från Sri Lanka. Nu på min balkong

Buddhist i Miljonprogrammet

Min sons lekkamrat såg sig omkring med förundran. Vi var på historiska muséet i Stockholm och befann oss i en sal där det hängde krucifix från olika epoker och med ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 07 augusti, 2017

Niclas Mossberg. Trädet

Niclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).       Trädet Jag ska döda ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 26 Maj, 2014

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 18 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.