Carsten Palmer Schale – Från världen till köksbordet

”Jag heter Carsten efter min farmor. I november kommer min 42:a bok, men inom litteraturen har jag bara givit ut ett knappt dussin. Mina stora intressen i livet – vid ...

Av: Carsten Palmer Schale | 19 november, 2012
Utopiska geografier

Tvesynens förbannelse. Om Sven Delblanc

"Gyttja var allt och dy." Omkvädet i memoarerna är sannerligen inget utslag av koketteri eller en lättköpt retorisk gest.Sven Delblanc föds, som bekant, i Kanada, närmare bestämt i Swan River ...

Av: Crister Enander | 06 oktober, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | 18 december, 2013
Agora - filosofiska essäer

51. Underifrån



Lund har allt utom vattenOm man kommer under Lund med livet öppnar sig en hel värld av möjligheter. En undre värld. Drippetidropp. Ett lösenord lika välfungerande som något annat. För de med tänder – annars är det jäkligt svårt att uttala det. Diffedidoff blir det då, och ett smackljud på slutet. Men det är ingen risk att någon tandlös skulle ställas inför den förödmjukelsen. En tandlös person skulle ha blivit förödmjukad långt mycket tidigare än så. Utslängd, utestängd. Det krävs nämligen åtskilliga inträdesprov, entréavgifter, catwalks och rätt bekanta, men också rätt personlighet och rätt inställning för att du ens ska kunna ses som potentiell. Potentiell att invigas. Vigas in. Du måste kunna ingiva.

Först som invigd får du stiga in i det rum som angränsar till det rum där den ytterst hemlighållna, högst aktade, lägst belägna brunnsluckan finns. Och det är där lösenordet krävs. Det uttalas med vördnad: Drippetidropp, och därefter jamar brunnslocket medan det långsamt ställer sig på högkant. Ordensföraren (nej, det är inte felstavat, de kallar ledaren så) lyfter sin hand och sänker sin blick. Du är spänd, vill kika ned i hålet, men vågar inte, vill inte göra fel. Förordaren (ordensförarens vise vice) petar dig vänligt i svanken och du förstår att du ska gå. Du ska gå nu, för annars kan du aldrig komma tillbaka till detta sällskap, till denna plats, till ditt arbete. Allt det tillhör dig endast om du är med. Så du ska alltså gå. Gå ned i brunnen. Du tar ett steg, svettas på överläppen, tittar upp mot ordensföraren som fortfarande står med höjd hand och sänkt blick. Du följer blicken. Det glänser där nere vid hålets botten, och du ser att brunnen inte är någon brunn. En trappa växer fram allteftersom du stiger närmre hålet i golvet, och du ser att trappan leder ned till en grön plats, en gräsmatta. Allt är ljust, det finns blommor, du hör fågelkvitter. Första och andra trappsteget går långsamt, men sen är det som att kroppen drivs av något annat än dig själv, något inifrån, utifrån, överallt ifrån, och snart står du i gräset, springer, ropar: Mormor! Och din mormor skrattar, sträcker ut sina armar, och ni kramas. Drick, säger hon sen, och du vänder dig mot vattnet som flyter fram bredvid er, förstår vad du måste göra, och du vill, du vill verkligen dricka det här vattnet, du kupar handen och smäller den mot munnen så att klunken kastar sig in i svalget och ut längs kinderna, du skrattar igen och dricker mer. När du sen sitter i gräset och pratar med mormor kommer Sulan och nosar dig i örat, lägger sitt mjuka huvud mot ditt ben. Sulan, viskar du och klappar, kliar i nacken, pussar på nosen. När du tittar upp möter du din farfar. Ni skrattar och ni kramas, och farfar bjuder dig och mormor och Sulan på fest. Fler och fler anländer och kvällen går, natten, morgonen och dagen, nästa dag, natt, vecka, månad – det dröjer nästan ett år innan du ser trappan igen. Det dröjer nästan ett år innan du förlustat dig färdigt och är redo att lämna vattnet här, lämna ljuset och grönskan, lämna mormor och Sulan, farfar och alla andra; du har träffat nya gamla favoriter hela tiden, gått från en famn in i nästa, men nu behöver du gå i den där trappan igen, du vet det, du behöver andas, du behöver stiga upp, komma tillbaka. Du har en silverbägare i din hand, sänker den i vattnet och fyller den. Sen går du upp. Och när du står bredvid brunnslocket igen sänker ordensföraren sin hand och höjer sin blick. Du får en nick och en blinkning. Därefter utbryter en dånande applåd. Du är nu invigd i Sällskapet.

I en skog går en pensionär på tur. Under gummistövlarna vimlar det av liv. Gråsuggor i alla möjliga utföranden och varianter, nymfer, skalbaggar, maskar; knävelborrar kanske! Mikroorganismer som sänder ut radiovågor som inget mänskligt flimmerhår kan uppfatta. Och som ledstänger, där nere i svärtan, löper tallens rötter och ekens. Granens fot, och en hassel som kastar nötter. Duns ned på bladen som till natten skruvas ihop och dras ned i mullen av flitiga daggmaskar. Tusenfoting och en larv. Och om allt detta, om grunden för vår tillvaro, skriver kanske Stefan Casta eller professor Håkan Wallander en saga? Om vi har tur.

Och så Lundagård. Det finns saker under ytan även där, även där. Det finns en mur som delvis är oupptäckt. En mur långt under den lera du och jag halkar omkring i när vi kröker ryggen i blåsten mellan AF-borgen och Stortorget. Långt under de fyrkantiga gatstenarna som lagts till stora bågar vilka löper över gångbanan där cyklarna skramlar förbi och fram. Vuxenpussel. Delvis oupptäckt. En mur. Och då undrar du hur? Hur jag kan veta det? Borde inte frågan vara vad? Vad som finns där nere. Det är ju det som är intressant. Murens historia och fall. Tänk om det finns en hel stad under Lund? En stad med getter och rullebörer, sätta-fast-hästen-räcken av grått trä och en klensmed som bankar och klinkar, bankar och klonkar. Tänk om det finns en by där under. En hel familj som undrar vaffödådå om vi halkar ned med ena benet i ett utgrävningshål när vi är på väg norrut efter en kväll på Wermlands Smålands Blekinges en onsdag torsdag fredag lördag? En dipp på den annars så uppförsgående hemvägen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det du inte ser är att en mullvad sniffar efter dig, en stund senare. På gräsmattorna omkring LTH skvätter den jord, vänder sig blixtsnabbt om och kilar ned i en gång igen. Och inte ser den, såklart, att en kanin hunnit gräva sig in i gången. Med sitt sprättande sätt har kaninen karvat ut en grop, i närheten av plommonträden i utkanten av Albogatan, och när den nått en bit tycks jorden lätta, ge efter. Kaninen stannar upp, vippar, vänder öronen. Så fortsätter den sitt krafsande. Och det är där. De är då gångarna möts.

Jag kryper ned. Jag kryper ned i kaninhålet. Följer efter. Det luktar uppluckrade höstlöv och blålera. Jag får på kinden, en rot rispar mig över näsan, ögonen vänjer sig. Grus och jord tränger in under naglarna i grävandet, rivandet i det kompakta, mörkret blir ljusare när det frigörs och nås av decemberhimlen som vakar över axeln, ryggslutet, reflekterar sig i en svettpärla som ligger mellan huden och ett hårstrå där tröjan glidit upp och jag gräver vidare. Vinklar benen för att få kraft, krånglar mig längre in, kan skjuta ifrån, ta spjärn. Om man skulle gräva sig ända till Kina, funderar jag, down the rabbit-hole, känner mig illustrerad, känner mig som medverkande i en film och så stöter jag i något hårt. Naglarna drar mot den glatta ytan och jag försöker gräva vid sidan av men diametern på det hårda är för omfattande, måste söka en annan väg, vrider mig så att jag hamnar på rygg, gräver uppåt och frustar, spottar bort jord och grus som smular och regnar mot mina läppar, fnyser bort, blinkar.

Mina arbetande händer stannar förvånat när de omges av luft. Jag har kommit fram. Jag har kommit fram! Jag vispar med mina kanintassar, krånglar mig fram med mina mullvadsögon och tar åter spjärn med fötterna, trycker mig uppåt, forcerar en yta, en barriär, och bländas i det sorl jag befinner mig i. Det låter som att jag dykt upp i ett fett röj. Vad är det här för ställe? Har jag verkligen kommit till Kina? När sticket i ögonen avtar tittar jag mig omkring. Hundratals unga människor stirrar, stelt håller de glas och flaskor i handen framför sig, en del är gröna, en del har häxnäsor, nästan alla har kraftiga sminkningar. Min hand letar sig upp mot mitt huvud, trevar klappande och får fatt i en pinne. Jag flyttar in den i mitt synfält och ser att det är en flagga. ”Var är jag?” frågar jag. ”I … kårhuset” svarar en råka eller kråka. ”Ah!”, säger jag, ”Det är därför det är sådant röj!” Fågeln nickar med ett leende, tittar runt på folksamlingen och rättar: ”Fett Röj. Det är F1 Röj.” Jag nickar, även om jag inte riktigt hajar. Mina ben börjar domna och som jag känner mig välkommen börjar jag krafsa runtomkring mig för att göra hålet på pass stort att jag kan komma ur det. Då skriker fågeln till. ”Nej, låt bli, sluta!” Och trots att jag slutar är det försent. Mitt pekfinger har fastnat i en ögla, och jag rycker för att komma loss, drar och sliter och hör hur alla skriker, ser dem vända och rusa i alla riktningar, som om en stjärna exploderar och skjuter ut stoff åt alla håll från epicentrum, och jag inser att jag är epicentrum precis innan marken vibrerar, trycker på, pressar sig mot mig och öronen går i lock, leran flyger och smällen expanderar, ger sig iväg och studsar mot matteannexet, flyger ut över sjön Sjön och ön Ön och upp mot Ingvar Kamprad som skakar på huvudet framför de byggnader som bär hans namn. ”Nej! Inte mina!” säger han. Men det är, som sagt, redan försent. RIP IKDC! C U!

Underlundom förekommer dylika skrällar, men det mesta klarar sig. I ovanstående stycke var det enbart IKDC som söndersmulades. Synd! På det komplexet alltså. Men tur för rös.

En smäll som fortplantar sig genom lager och lager får ett gult, poröst smalben att glida över en arm så att en mask mosas. Masken rycker och drar, lyckas dela sig i två: en fri kropp och en som sitter fast mellan två skelettdelar, och som tur var satt själen i den del som tog sig loss och masken ålar sig framåt, släpar den öppna baken efter sig. Att lämna spår.

Det finns en myt som levt i generation efter generation, om att det är en gravhög, den här kullen i Lundagård. Att det skulle vara en hög under vilken det finns massor av skelett, från människor som blivit dödade av ett spöke som huserar i borgen. Och så finns det en myt som vill fånga in myten i en säck, och som därför säger att det är en myt, det där med skeletten och de döda, och att kullen kommer sig av att en gammal edil i samarbete med förmän och engagerade, gick bärsärkagång för att få bukt med alla råttor som kilade omkring i den akademiska föreningen. Då när studenter fortfarande bodde i borgen. Men råttorna var så många att graven de grävt inte räckte till, och därför blev det en kulle.

Nej, det stämmer såklart inte. Ska man skapa en myt måste man tillföra en gnutta fantasi.

Fantasi hade Matilda. Oj, så hon skapade. Hon utlevde kreativitet i varje vrå av sin konstnärliga kropp. Det var på 900-talet Matilda föddes, levde och gick bort. Ja, hennes bortgång var så svår att hon höll på att inte hitta hem igen. Det var då hon kom på att hon skulle banka ut en kopparplatta och rista, etsa, gravera in sin gård på den. Med den lilla kopparplattan i en snodd runt halsen skulle hon alltid kunna hitta hem, var hon än hamnade. Hamrandet dallrade medan hettan sjönk undan och lämnade plats för stjärnorna och bergscikadorna. Matilda slog och slog tills hon hade en blank och rund kopparplatta. Och så satte hon igång med spetskompetensen och satte sin prägel – ett mynt var fött. Och det myntet ligger kvar på den plats där Matilda är begravd, för hon hade som sagt plattan i en snodd runt halsen. (Matilda dog i början av1000-talet, men något exakt datum är inte känt.) Ett stycke historia som ingen plundrare i världen kommit åt.

En annan sak har inte hänt än, men det kommer att hända. Det är nittiotre år kvar, tiden tickar, och sen kommer ett skalv att skälva Lund, att rucka på nätverken och sätta husväggar i gungning. Vi har varit med om det förr, den 16:e december 2008, men då var det på Richterskalan. Inom den. Nu är det bortom. Detta skalv är något annat, och betydligt kraftigare än den futtiga mina som pulveriserade IKDC. Detta är ett naturfenomen. Ytterligare ett. Det hela utspelar sig i randen av slyskogen mellan Tornavägen och Dalbyvägen. Det är en s-formad klyvning som drar med sig bumlande stenar, grästuvor och lyktstolpar ned i gapet. Helvetesgapet. Och där nere, under rasmassorna, kommer en brandman som är nervinschad för att rädda en gnällande dansk gårdshund finna en skatt. Du undrar vad skatten innehåller, men det kan jag såklart inte tala om eftersom den inte är funnen än. Tålamod, min vän, tålamod.

Slutsatsen är att alltsammans hålls uppe av rötter och av det kitt som verkar mellan dem. Visst är det Lund, utanpå, men inuti är det magma, kaninhål, mikroorganismer och glömda, tappade, begravda föremål och människor. Under ytan finns tusen och ett ekosystem, och alla deras ljud studsar mot jordskorpan, mot asfalten: Hallå – allå – allå – allå! Här är jag – är ä jag – ärä ja – är det ja?

Ur arkivet

view_module reorder

Hatet är vår hemlighet. Skriva är politik. Om Lundberg & Enander. Hat &…

Kristian Lundberg och Crister Enander är två författare som tagit på sig ett grannlaga uppdrag i sitt skrivande, att använda sin förmåga att berätta för att visa på en sida ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 mars, 2013

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Men han var inte ensam

Den 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 02 januari, 2012

Herman Melville. Maldiverhajen

I sina söderhavsberättelser, och i Moby Dick (1851) visar sig Herman Melville (1819-1891) som en uppmärksam iakttagare. Han söker sig fram till det karakteristiska i de olika miljöer som besöks ...

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 22 januari, 2014

Helig, hemlig, hel och hotad

  Otaliga är lekarnavid randenav bergenI hemlighetbestiger jagklättrar påStigberget, de Vitaoch FjällgatansOch fåglar flygerur min munnär jag talartill himlenvid Fåfängans rand (Ur Jordmannen, Kjellqvist 1987) Tidigt visste jag att det fanns något som ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om religionen | 31 januari, 2011

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Når det gode livet er om å kjenne seg lykkelig hver eneste dag

Innledning. Å ha et helt liv å føre betyr ikke det samme som å snakke om og kjenne at livet har i seg en form for helhet, e.g. at begrepsliggjøringen av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 mars, 2012

Nya portar

Thomas Sjösvärd om de Nemeiska och isthmiska odena av Pindaros nyligen publicerade av bokförlaget Natur & Kultur. För två år sedan utkom Ingvar Björkesons översättning av Pindaros olympiska och pythiska oden ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 18 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.