Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

50. Ines



Lund har allt utom vattenDet regnade mot rutan. Inne på fönsterblecket stod två vita krukor på varsitt fat. I krukorna var det två likadana plantor. Bladen var ludna och många och något hopskrumpna, blommorna var små och mörkt blålila och satt i mitten som en bukett. De hängde med huvudena och många av kronbladen hade fallit av. Jorden var torr, hade varit det i flera veckor nu och den hade släppt krukornas kanter, satt som två spröda klumpar i mitten och längtade efter vatten.

* * *

Kajan hade tröttnat på att flyga runt i den hårda vinden. Den saktade in och gjorde benen redo för landning, fällde ut klorna och vid exakt rätt ögonblick greppade de om korset. Gången nedanför var nykrattad, men ändå full av löv. På andra sidan, i jorden mellan en vildvuxen miniros och några på tok för stora cypresser, satt tjugotre små virkade figurer. Alla var smutsiga och blekta och flera av dem hade vält, låg med ansiktet ned i det mörkbruna, geggiga, kalla. Kajan tog ett skutt ned på marken och hoppade in ibland dem. Den hackade lite i en gul gris med röda ben, fick upp den i näbben och försökte tugga, men det var svårt.

* * *

Hon gick ut i köket igen. Fram till skålen och luktade. Kycklingbitar gourmet gold – hennes favorit. Hon sänkte huvudet, gick därifrån utan att smaka, in på rummet igen, lade sig på filten i fåtöljen. Luktade där också. Lite, lite lukt fanns fortfarande kvar. Hon körde ner nosen i filten och blundade, lade sig tillrätta, och somnade.

* * *

Det var torsdag och sista veckan i månaden, men brevlådan var fortfarande tom. Inget på tisdagen, men så hade det varit ibland. Då hade det kommit på onsdagen. I något enstaka fall hade det dröjt till på torsdagen, men de gångerna gick att räkna på ena handens fingrar under alla 31 åren. Något var fel. Han visste att hon var ledsen för det där med pojken, att hon kände sig vanmäktig och att en känsla av hopplöshet hade kommit över henne. Kunde det vara så att hon hade gått och blivit deprimerad? Kanske, men hon skulle ha skrivit ändå. Hon skrev alltid. På alla platser och i alla sinnesstämningar. Han hoppade upp på cykeln och cyklade hemåt i den gassande solen. Det hade varit torrt länge nu och sanden blåste över vägen.

* * *

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han gick upp, fastän han inte ville, gick fram till stolen och tog sina byxor, drog på sig dem, skulle dra upp gylfen, men det gick inte. Den hade fastnat. När han ryckte i den gick den sönder. Han svor tyst och tog av sig byxorna igen, satte sig på sängen i kalsongerna. Satt där med huvudet i händerna, ville sparka sönder något, ville slå någon, ville förstöra, men tänkte inte, tänkte fortsätta ha kontroll. Han mindes de svarta adidasen som Mia hade kommit med. De låg i skåpet. Han plockade fram dem, de var helt nya och glänsande. Det mjuka luddet på insidan kändes skönt mot låren, knäna och vaderna. När han körde ner händerna i fickorna gled byxorna nästan ner av tyngden. Han tog upp händerna och drog tag i resåren, stack ned några fingrar innanför linningen, skulle kolla om där fanns något snöre att dra åt, så att byxorna skulle hålla sig uppe. Jo, där var två snörstumpar som han drog ut och knöt. Men där var något annat också. En dragkedja. Varför då? Han drog upp den och hittade en ficka, i fickan låg ett litet papper. ”Lägg pengarna här” stod det. Och under det ”Ge aldrig upp”.

* * *

Längst ned på botten låg de två sista brysselkexen bland avsmulat, rosa socker. Hon plockade upp dem och lade dem på fatet intill temuggen, ställde burken i vasken, spolade lite vatten i den, började gråta. Det blev så symboliskt på något sätt: den där tomma burken, som aldrig skulle fyllas igen.

* * *

När hon hade läst brevet för säkert tjugonde gången lade hon det ifrån sig, fortfarande inte säker på att hon hade läst rätt. Framför sig såg hon hur de skulle slippa att välja bara de allra värsta, de trasigaste. Pengarna gjorde att de skulle kunna ta emot alla som kom och ge dem vad de behövde! Det började blinka i taket och en siren ljöd i rummet. Det var redan tredje gången idag, den tredje kvinnan, det tredje barnet och förhoppningsvis det tredje livet. Hon kollade så att hårnätet satt där det skulle, tog på sig rocken och ett par nya handskar, skyndade in i salen.  

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.