Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

50. Ines



Lund har allt utom vattenDet regnade mot rutan. Inne på fönsterblecket stod två vita krukor på varsitt fat. I krukorna var det två likadana plantor. Bladen var ludna och många och något hopskrumpna, blommorna var små och mörkt blålila och satt i mitten som en bukett. De hängde med huvudena och många av kronbladen hade fallit av. Jorden var torr, hade varit det i flera veckor nu och den hade släppt krukornas kanter, satt som två spröda klumpar i mitten och längtade efter vatten.

* * *

Kajan hade tröttnat på att flyga runt i den hårda vinden. Den saktade in och gjorde benen redo för landning, fällde ut klorna och vid exakt rätt ögonblick greppade de om korset. Gången nedanför var nykrattad, men ändå full av löv. På andra sidan, i jorden mellan en vildvuxen miniros och några på tok för stora cypresser, satt tjugotre små virkade figurer. Alla var smutsiga och blekta och flera av dem hade vält, låg med ansiktet ned i det mörkbruna, geggiga, kalla. Kajan tog ett skutt ned på marken och hoppade in ibland dem. Den hackade lite i en gul gris med röda ben, fick upp den i näbben och försökte tugga, men det var svårt.

* * *

Hon gick ut i köket igen. Fram till skålen och luktade. Kycklingbitar gourmet gold – hennes favorit. Hon sänkte huvudet, gick därifrån utan att smaka, in på rummet igen, lade sig på filten i fåtöljen. Luktade där också. Lite, lite lukt fanns fortfarande kvar. Hon körde ner nosen i filten och blundade, lade sig tillrätta, och somnade.

* * *

Det var torsdag och sista veckan i månaden, men brevlådan var fortfarande tom. Inget på tisdagen, men så hade det varit ibland. Då hade det kommit på onsdagen. I något enstaka fall hade det dröjt till på torsdagen, men de gångerna gick att räkna på ena handens fingrar under alla 31 åren. Något var fel. Han visste att hon var ledsen för det där med pojken, att hon kände sig vanmäktig och att en känsla av hopplöshet hade kommit över henne. Kunde det vara så att hon hade gått och blivit deprimerad? Kanske, men hon skulle ha skrivit ändå. Hon skrev alltid. På alla platser och i alla sinnesstämningar. Han hoppade upp på cykeln och cyklade hemåt i den gassande solen. Det hade varit torrt länge nu och sanden blåste över vägen.

* * *

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han gick upp, fastän han inte ville, gick fram till stolen och tog sina byxor, drog på sig dem, skulle dra upp gylfen, men det gick inte. Den hade fastnat. När han ryckte i den gick den sönder. Han svor tyst och tog av sig byxorna igen, satte sig på sängen i kalsongerna. Satt där med huvudet i händerna, ville sparka sönder något, ville slå någon, ville förstöra, men tänkte inte, tänkte fortsätta ha kontroll. Han mindes de svarta adidasen som Mia hade kommit med. De låg i skåpet. Han plockade fram dem, de var helt nya och glänsande. Det mjuka luddet på insidan kändes skönt mot låren, knäna och vaderna. När han körde ner händerna i fickorna gled byxorna nästan ner av tyngden. Han tog upp händerna och drog tag i resåren, stack ned några fingrar innanför linningen, skulle kolla om där fanns något snöre att dra åt, så att byxorna skulle hålla sig uppe. Jo, där var två snörstumpar som han drog ut och knöt. Men där var något annat också. En dragkedja. Varför då? Han drog upp den och hittade en ficka, i fickan låg ett litet papper. ”Lägg pengarna här” stod det. Och under det ”Ge aldrig upp”.

* * *

Längst ned på botten låg de två sista brysselkexen bland avsmulat, rosa socker. Hon plockade upp dem och lade dem på fatet intill temuggen, ställde burken i vasken, spolade lite vatten i den, började gråta. Det blev så symboliskt på något sätt: den där tomma burken, som aldrig skulle fyllas igen.

* * *

När hon hade läst brevet för säkert tjugonde gången lade hon det ifrån sig, fortfarande inte säker på att hon hade läst rätt. Framför sig såg hon hur de skulle slippa att välja bara de allra värsta, de trasigaste. Pengarna gjorde att de skulle kunna ta emot alla som kom och ge dem vad de behövde! Det började blinka i taket och en siren ljöd i rummet. Det var redan tredje gången idag, den tredje kvinnan, det tredje barnet och förhoppningsvis det tredje livet. Hon kollade så att hårnätet satt där det skulle, tog på sig rocken och ett par nya handskar, skyndade in i salen.  

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.