ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

49. Asad



Lund har allt utom vattenDe tog mig tidigt en måndagmorgon. Jag hade precis ätit frukost och återvänt till cellen. Jag ansträngde mig för att äta ordentligt trots att maten växte i min mun. Jag tänkte på vad min syster hade sagt i drömmen. Att jag måste äta och bli stark så att jag orkade strida. Jag fick ner tre ostsmörgåsar och lite yoghurt med flingor. Svensk morgonmat. En av kvinnorna som jobbar på avdelningen kom och ställde sig dörröppningen till cellen.

”You have a visitor Asad.” sa hon.

Hon ansträngde sig för att se oberörd ut men vek undan blicken när jag såg på henne. Jag tittade på Khalil som låg i sin säng. Han hade lagt ifrån sig boken och såg allvarligt på mig. Sen skakade han långsamt på huvudet.

”Who is it?” frågade jag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”I don’t know. A woman.”

”What does she look like?”

”Come on Asad,” sa hon och log ansträngt. ”Don´t be ridiculous.”

Jag visste att det var en fälla. Personalen på flyktingfängelset gjorde så. De lockade ut den olycklige från avdelningen så att vi andra inte skulle höra skriken och känna skräcken. Yasirs våldsamma bortförande inför allas ögon hade varit ett misstag. Något de inte tänkte upprepa igen.

”If you want me, you have to get me here,” sa jag och spottade på golvet för att visa att jag menade allvar.

Kvinnan log inte längre, utan tittade kort på mig innan hon gick sin väg igen. Jag väntade.

Khalil klev upp ur sängen och ställde sig framför mig. Han la ena handen på min axel och såg mig i ögonen.

”Good Asad. Don´t let them take you without a fight. Kick and scream at the airport. Maybe they won't fly you then. Be strong now.”

Jag nickade och la min hand på hans arm.

”I'm sorry my friend.” Hans röst stockade sig. ”I don´t want to see this … sorry. I see you again. Inshallah.”

”Inshallah,” svarade jag och kände hur torr i munnen jag var.

Sen gick Khalil och jag stod ensam kvar.

Jag koncentrerade mig på att andas och väntade. Kom nu då, kom nu då. Och de kom. Det var fyra gränspoliser. Jag skulle inte ha en chans men jag ville ändå göra motstånd. Minnesbilder från sjukhuset i Lund fladdrade förbi. Batongerna, pepparsprayen. Italien, Libyen, Frankrike och Sverige. Listan var lång. Sparkar och slag. Det finns ingen stat, inget land som inte vill misshandla mig. Det fanns ingen fristad för oss. Jag kan det här, jag kan det här. Jag kan det här.

Sen var de över mig. Jag tror att jag skrek. Något träffade mig i huvudet när jag föll och dova dunsar for igenom mig. Jag visste att det skulle göra ont. Inte nu, men senare när min kropp inte längre var i chock. De tryckte ner mig på mage mot golvet och jag försökte streta emot så gott det gick. De skrek åt mig på svenska och fortsatte att slå mot min rygg, mina ben och mitt huvud. Inga batonger. Det är bra, tänkte jag. Då läker jag snabbare. Poliserna var tvungna att bända mina händer bakåt för att få på mig handbojorna, och först då slutade jag sprattla.

Jag satt tyst i bilen när de körde mig till flygplatsen. Jag tänkte på flyktingförvaret i Italien och undrade om jag skulle få möjligheten att fly när jag landade i Rom. Kanske skulle jag kunna slita mig och springa ut från flygplatsen, ut i staden. Men vad väntade då? Ett liv i parker, på gator, med andra som jag, i ständig rädsla. Det var inget liv.

Jag sprattlade och skrek när de lyfte ombord mig på planet. Passagerarna hade inte klivit på och kabinen var tom. Poliserna skrek åt mig och slog mot mina knäveck för att få mig att sitta ner i sätet. Tillslut lyckades de trycka ner mig och hålla fast mig. Min kropp kändes som gummi och jag orkade inte streta emot mer. Flygvärdinnorna iakttog mig under tystnad när jag grät och jag undrade om de också hatade mig. Hur kunde de annars bara stå och se på?

Piloten kom ut från cockpiten för att se vad som pågick.

”Your name is Mikael Jenssen. Your wife´s name is Hanna Jenssen. You have two Children. Camilla and Caper,” skrek jag åt piloten.

Han tittade storögt på mig. Sen pratade han upprört med poliserna. Jag blev själv överraskad över mina ord och det var inte förrän efter jag uttalat dem som jag kom ihåg var de kom ifrån. Det var min systers ord. Namnen, de var det sista hon sagt till mig i drömmen. Poliserna och piloten fortsatte att tala upprört med varandra samtidigt som piloten skakade på huvudet. Han såg rädd ut. Efter någon minut tvingade poliserna upp mig på fötter och de ledde mig ut ur planet igen.

Den ena polisen var stor och hade rakat huvud. Han gav mig ett hårt slag i magen innan de puttade in mig i bilen igen. Jag böjde mig framåt och hostade länge men smärtan blandades med en smak av seger. Med hjälp av min syster hade jag vunnit över staten, över polisen. Det var en tillfällig seger men den visade mig att jag kunde vinna så länge jag fortsatte att kämpa.

De satte mig i ett litet rum när vi kom till polishuset.

”How do you know the name of the pilot's family?” frågade man mig.

Jag log mot dem och var tyst. Poliserna var ursinniga. De sa att jag inte skulle få äta eller sova förrän jag svarade på frågan. Till slut svarade jag.

”I´m stronger than you, you and you,” sa jag och pekade på poliserna i tur och ordning. ”That's why I know things. I have a name. My name is Asad and you will never break me.”

De hade inget mer att säga och jag leddes till en cell. Den var liten och trång och på golvet låg en madrass av blankt gummi. Det lilla fönstret var öppet och den kyliga luften fick mig att huttra. Men det gjorde inget. Jag kände mig stark och levande trots att min kropp värkte.

Jag förstod nu varför de behandlade mig så här. Polisens misshandel, alla veckor jag hade suttit inlåst. Allt hade ett syfte. Det var ett straff för att jag försökte. För att jag kämpade. De var tvungna att bryta ner mig för att få mig dit de ville. För bara på det sättet kunde de försäkra sig om att jag aldrig mer skulle återvända. Aldrig mer sätta min fot i det här landet. Men jag hade rätten på min sida. Länder och gränser var något påhittat. Jag är inte påhittad, jag är en människa, jag är Asad. Jag har rätt att få bo och resa var jag vill.

Något nytt hade fötts inuti mig. Det satt straks nedanför mellangärdet. Det var känslan av frihet. En frihet som inga fingeravtryck eller taggtrådsstängsel kunde ta ifrån mig. Det var bilden av Jamal i gryningen, levande och stark, med en rykande tekopp i handen. Han log och visade alla sina vita tänder. Det var Erika, med armarna runt Emil, när det satt vid Jennys köksbord. Det var den gamla kvinnans blick när hon baddade min panna efter flykten från polisen för ett helt år sedan. Det var min systers ansikte som jag en gång glömt men som jag nu föralltid bar med mig. Alla de som verkligen sett mig. Skådat in i mitt hjärta och mött mig. Det var kraften från dem som växte i mitt bröst. Det kan inte tas ifrån mig.

Den insikten gör mig stark. En dag ska jag få leva i fred och frihet tillsammans med min syster. Vägen dit är svår och smärtsam, men jag ska klara det. Kanske innebär det att jag blir tvungen att leva helt utanför deras system och kontroll. I så fall får det bli så. Jag lovar mig själv att aldrig leva på knä.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.