Wallace Stevens. Till en gammal filosof i Rom

Den spanskamerikanske, katolske filosofen George Santayana (1863-1952) undervisade under några år i Harvard och påverkade då blivande författare som T.S.Eliot och Gertrude Stein.  Wallace Stevens (1879-1955), poet och försäkringsdirektör, studerade i ...

Av: Wallace Stevens | 16 april, 2014
Kulturreportage

En dikt av Emma Ehrlekrona

  Jag väntar på att de urgröpta benen ska kollidera och bringas i klang, på att flugsvamparna ska slå ut. Röda stjärnor i skogsnatten som när katternas ögon slöts och omfamnade mig Nej platsen ...

Av: Emma Ehrlekrona | 17 januari, 2011
Utopiska geografier

Filmkrönika: Från ”Twilight” till ”The Host” – numera vill vi bli vän med…

I tidiga vampyrfilmer spetsas vampyrer på pålar av rättrådiga människor, eller bränns av solljuset, i sci-fi filmer klubbas utomjordingar ner, eller skjuts, eller förgås när de kommer i kontakt med ...

Av: Belinda Graham | 09 september, 2013
Gästkrönikör

Kenosis

  återskapelsen av livmodern... tillbakablicken... helvetet, mitt gudomliga inferno jag enbart skapade för dig... slaven, myten, anständigheten... jag skapade mig själv de begrepp jag blev slav till... en underkastad dåre; den horisontala sammansmältningen med ...

Av: Joon Svedelius Lindström | 10 september, 2008
Utopiska geografier

49. Asad



Lund har allt utom vattenDe tog mig tidigt en måndagmorgon. Jag hade precis ätit frukost och återvänt till cellen. Jag ansträngde mig för att äta ordentligt trots att maten växte i min mun. Jag tänkte på vad min syster hade sagt i drömmen. Att jag måste äta och bli stark så att jag orkade strida. Jag fick ner tre ostsmörgåsar och lite yoghurt med flingor. Svensk morgonmat. En av kvinnorna som jobbar på avdelningen kom och ställde sig dörröppningen till cellen.

”You have a visitor Asad.” sa hon.

Hon ansträngde sig för att se oberörd ut men vek undan blicken när jag såg på henne. Jag tittade på Khalil som låg i sin säng. Han hade lagt ifrån sig boken och såg allvarligt på mig. Sen skakade han långsamt på huvudet.

”Who is it?” frågade jag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”I don’t know. A woman.”

”What does she look like?”

”Come on Asad,” sa hon och log ansträngt. ”Don´t be ridiculous.”

Jag visste att det var en fälla. Personalen på flyktingfängelset gjorde så. De lockade ut den olycklige från avdelningen så att vi andra inte skulle höra skriken och känna skräcken. Yasirs våldsamma bortförande inför allas ögon hade varit ett misstag. Något de inte tänkte upprepa igen.

”If you want me, you have to get me here,” sa jag och spottade på golvet för att visa att jag menade allvar.

Kvinnan log inte längre, utan tittade kort på mig innan hon gick sin väg igen. Jag väntade.

Khalil klev upp ur sängen och ställde sig framför mig. Han la ena handen på min axel och såg mig i ögonen.

”Good Asad. Don´t let them take you without a fight. Kick and scream at the airport. Maybe they won't fly you then. Be strong now.”

Jag nickade och la min hand på hans arm.

”I'm sorry my friend.” Hans röst stockade sig. ”I don´t want to see this … sorry. I see you again. Inshallah.”

”Inshallah,” svarade jag och kände hur torr i munnen jag var.

Sen gick Khalil och jag stod ensam kvar.

Jag koncentrerade mig på att andas och väntade. Kom nu då, kom nu då. Och de kom. Det var fyra gränspoliser. Jag skulle inte ha en chans men jag ville ändå göra motstånd. Minnesbilder från sjukhuset i Lund fladdrade förbi. Batongerna, pepparsprayen. Italien, Libyen, Frankrike och Sverige. Listan var lång. Sparkar och slag. Det finns ingen stat, inget land som inte vill misshandla mig. Det fanns ingen fristad för oss. Jag kan det här, jag kan det här. Jag kan det här.

Sen var de över mig. Jag tror att jag skrek. Något träffade mig i huvudet när jag föll och dova dunsar for igenom mig. Jag visste att det skulle göra ont. Inte nu, men senare när min kropp inte längre var i chock. De tryckte ner mig på mage mot golvet och jag försökte streta emot så gott det gick. De skrek åt mig på svenska och fortsatte att slå mot min rygg, mina ben och mitt huvud. Inga batonger. Det är bra, tänkte jag. Då läker jag snabbare. Poliserna var tvungna att bända mina händer bakåt för att få på mig handbojorna, och först då slutade jag sprattla.

Jag satt tyst i bilen när de körde mig till flygplatsen. Jag tänkte på flyktingförvaret i Italien och undrade om jag skulle få möjligheten att fly när jag landade i Rom. Kanske skulle jag kunna slita mig och springa ut från flygplatsen, ut i staden. Men vad väntade då? Ett liv i parker, på gator, med andra som jag, i ständig rädsla. Det var inget liv.

Jag sprattlade och skrek när de lyfte ombord mig på planet. Passagerarna hade inte klivit på och kabinen var tom. Poliserna skrek åt mig och slog mot mina knäveck för att få mig att sitta ner i sätet. Tillslut lyckades de trycka ner mig och hålla fast mig. Min kropp kändes som gummi och jag orkade inte streta emot mer. Flygvärdinnorna iakttog mig under tystnad när jag grät och jag undrade om de också hatade mig. Hur kunde de annars bara stå och se på?

Piloten kom ut från cockpiten för att se vad som pågick.

”Your name is Mikael Jenssen. Your wife´s name is Hanna Jenssen. You have two Children. Camilla and Caper,” skrek jag åt piloten.

Han tittade storögt på mig. Sen pratade han upprört med poliserna. Jag blev själv överraskad över mina ord och det var inte förrän efter jag uttalat dem som jag kom ihåg var de kom ifrån. Det var min systers ord. Namnen, de var det sista hon sagt till mig i drömmen. Poliserna och piloten fortsatte att tala upprört med varandra samtidigt som piloten skakade på huvudet. Han såg rädd ut. Efter någon minut tvingade poliserna upp mig på fötter och de ledde mig ut ur planet igen.

Den ena polisen var stor och hade rakat huvud. Han gav mig ett hårt slag i magen innan de puttade in mig i bilen igen. Jag böjde mig framåt och hostade länge men smärtan blandades med en smak av seger. Med hjälp av min syster hade jag vunnit över staten, över polisen. Det var en tillfällig seger men den visade mig att jag kunde vinna så länge jag fortsatte att kämpa.

De satte mig i ett litet rum när vi kom till polishuset.

”How do you know the name of the pilot's family?” frågade man mig.

Jag log mot dem och var tyst. Poliserna var ursinniga. De sa att jag inte skulle få äta eller sova förrän jag svarade på frågan. Till slut svarade jag.

”I´m stronger than you, you and you,” sa jag och pekade på poliserna i tur och ordning. ”That's why I know things. I have a name. My name is Asad and you will never break me.”

De hade inget mer att säga och jag leddes till en cell. Den var liten och trång och på golvet låg en madrass av blankt gummi. Det lilla fönstret var öppet och den kyliga luften fick mig att huttra. Men det gjorde inget. Jag kände mig stark och levande trots att min kropp värkte.

Jag förstod nu varför de behandlade mig så här. Polisens misshandel, alla veckor jag hade suttit inlåst. Allt hade ett syfte. Det var ett straff för att jag försökte. För att jag kämpade. De var tvungna att bryta ner mig för att få mig dit de ville. För bara på det sättet kunde de försäkra sig om att jag aldrig mer skulle återvända. Aldrig mer sätta min fot i det här landet. Men jag hade rätten på min sida. Länder och gränser var något påhittat. Jag är inte påhittad, jag är en människa, jag är Asad. Jag har rätt att få bo och resa var jag vill.

Något nytt hade fötts inuti mig. Det satt straks nedanför mellangärdet. Det var känslan av frihet. En frihet som inga fingeravtryck eller taggtrådsstängsel kunde ta ifrån mig. Det var bilden av Jamal i gryningen, levande och stark, med en rykande tekopp i handen. Han log och visade alla sina vita tänder. Det var Erika, med armarna runt Emil, när det satt vid Jennys köksbord. Det var den gamla kvinnans blick när hon baddade min panna efter flykten från polisen för ett helt år sedan. Det var min systers ansikte som jag en gång glömt men som jag nu föralltid bar med mig. Alla de som verkligen sett mig. Skådat in i mitt hjärta och mött mig. Det var kraften från dem som växte i mitt bröst. Det kan inte tas ifrån mig.

Den insikten gör mig stark. En dag ska jag få leva i fred och frihet tillsammans med min syster. Vägen dit är svår och smärtsam, men jag ska klara det. Kanske innebär det att jag blir tvungen att leva helt utanför deras system och kontroll. I så fall får det bli så. Jag lovar mig själv att aldrig leva på knä.

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 mars, 2012

Al Namrood  logo

Att leva och dö som Joe Strummer

I Marcus Birros roman Att leva dö som Joe Strummer (2010) möter vi en medelålders man som växt upp i Göteborg men som numera bor i Norrköping. Som ung i ...

Av: Mohamed Omar | Essäer | 15 mars, 2016

Carl Milles skulptur

Biblicism i modern film

Människans sägner är så mycket mer än bara ursprungsberättelser och övernaturliga förklaringar på världsfenomen; de erbjuder visdom, moraliska budskap och levnadsregler för dem som söker, skriver Noak Gröning som i ...

Av: Noak Gröning | Essäer om film | 12 juni, 2015

Metaltown 2011 - två dagar av metal

I år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen ...

Av: Linda Olsson | Kulturreportage | 03 juli, 2011

Nätet. Foto: Sunna Nordgren

Papper eller skärm?

Ett fotografi från ett fullsatt persontåg på 1950-talet visar hur varenda passagerare läser dagstidningen. Bilden har nyligen spridits på så kallade sociala medier – under den ironiska titeln ”All den ...

Av: Tidningen Kulturen | Björn Gustavsson | 10 september, 2015

Bild av Melker Garay

Livet har alltid en mening

Melker Garay om livets stora fråga som ofta inte får ett riktigt svar.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 31 oktober, 2015

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Queer Jihad

Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det organisationer som arbetar för HBT-rättigheter inom islam.

Av: Simon Sorgenfrei | Essäer om religionen | 04 augusti, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.