Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | 26 Maj, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | 03 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

47. Lina, Tobbe och Nils-August



Lund har allt utom vatten”Och sedan fanns det en stor scen och mitt på den stod en stor balustrad. Den ledde upp till en hög och utsvängd trappa, ungefär som i en gammal sång- och dansfilm från fyrtiotalets Hollywood eller så. Och den var det meningen att jag skulle upp på för att göra entré i värsta Fred Astaire-stil – gå långsamt nerför hela den här trappan. Och jag bara drog upp på toppen för att steppa ner inför publiken som satt framför scenen, no fear liksom.”

Tobbes ögon glödde i det grå morgonljuset, håret stod på ända. Berättelsen forsade fram trots att han ännu inte riktigt var vaken, utan småsluddrade och svalde vissa ordändelser. Lina låg tätt bredvid och lyssnade nymornat.

”Men då upptäckte jag att det stod en massa människor utmed varje sida på trappan med höjda och korsade svärd tvärsöver där jag skulle gå ner.”

Lina nös. Och gäspade. Tobbe var på gång igen. Hon njöt av att ligga bredvid honom och lyssna. Nyfikenheten växte.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Och sedan? Hände det något mera?”

 

"De där svärden var ingen äreport, utan snarare uppbyggda som ett hinder, och de här typerna ville alltså av någon anledning spärra vägen för mig. Men utan att tänka och utan atttveka, så gick jag bara rakt nerför trapporna och dribblade bort alla lansarna som spärrade vägen. Jag hade ett eget svärd som simsalabim växte fram i näven.”

Lina fnissade. Tobbe hade drömt intensivt i perioder och ibland nästan övertydligt symboliskt och det roade dem båda. Nu var lördag och de låg i sängen och drog sig.

”Och sedan?”

”De där svärdshindren förvandlades när jag rörde vid dem till något som liknade tandpetare i plast och bara rasade åt sidorna, de var helt fejkade! De bara rann undan som ingenting. Fattar du?! Hindren var inga hinder egentligen och jag sick-sackade mig genom dem lätt som en plätt, zapp, zapp, zapp!” Tobbe fäktade och visade i luften med handen.

Det var en stor lättnad för dem båda att Tobbe mådde bättre. En seg och tuff höst, som hällt ner mera regn över Skåne än på decennier höll på att övergå i tidig, sydsvensk vinter. Och igenom den oändligt kompakta och grå vätan hade Tobbe och Lina först gått omkring i ett stillastående vakuum, som så småningom vänt till en långsam två-steg-fram-och-ett-steg-tillbaka-process för Tobbe. De senaste två veckorna hade gått i sakta, sakta, men i en säker riktning mot ett mera energifyllt tillstånd hos honom och mer mot sitt vanliga gamla jag. Det var allt lättare att vakna om morgonen, trots novembermörkret. De började andas ut, båda två. Äntligen. De skulle komma igenom den här gången också.

”Du borde verkligen skriva ner allt det här i en drömbok”, sa Lina och vände sig om mot sin käraste. ”Det är ju enormt täta berättelser, så innehållsrika. Och roliga.”

”Tycker du?” sa Tobbe.

”Ja. Save them for a rainy day. Eller nåt sånt.” Hon visste inte om det var särskilt väl valda ord. Men kanske ändå. ”Var det till exempel inte nåt om en fantastisk skidfärd tidigare i veckan?”

”Just det. Jag fick ett par skidor i present av någon sorts jury, eller ett gäng auktoritära gubbar av något slag. Skidorna var helt i trä, ingen färg fanns på dem, utan de var obehandlade, helt nya och oanvända. Och de kom löpande rakt till mig, som om de var målstyrda.”

”Och sedan åkte du bara iväg?”

”Jag lämnade in dem för att de skulle tjäras och vallas och fick tillbaks dem kolsvarta på undersidan och fullkomligt lysande knallröda på ovansidan, helt flödande röda. Färgerna hade runnit och skvätt och låg i tjocka lager. Det var något speciellt med det där att det fanns gott om färg…”

”Hm, undrar vad din terapeut skulle säga om det där? Har du berättat den här?”

”Inte än.”

Lina drog på munnen. ”Å Tobbe! Snart börjar det börjar lukta kanelbullar här hemma igen. Kanske redan till jul?”

Tobbe fortsatte upprymt.

”Skidorna fulla av kraft, som om de hade ett eget inneboende liv, och de tog fart hur lätt som helst och jag kunde åka vart som helst med dem. Över stock och sten, över stup och uppför berg och nerför igen. De flög om jag behövde flyga och forcerade hinder hur lätt som helst.”

”Men där har du ju hinderproblematiken igen. Det finns en koppling till drömmen du hade nu. Samma grej. Vad tror du hindren är för något? Egentligen?”

”Har du ju rätt i såklart. Tänkte inte på det.”

”Sådär brukar det vara. Man brukar inte se det mest tydliga själv, för det ligger för nära. Det är alltid lättare att se andras mönster.”

”Grandet i ditt eget öga …”

”Neeej Tobbe, det är ju tvärtom: bjälken i ditt eget öga och grandet i din grannes”, sa Lina och fnittrade till. Hon kramade om honom och snusade på hans kind.

”Men hallå”, sa han och snusade tillbaka på hennes näsvinge. ”Slår mig på fingrarna när det gäller Gamla Testamentet … det trodde jag inte?”

”Närå, ingen fara, dit kommer vi nog inte. Men just det här citatet hade något med en grej som Nils-August pratade om häromdagen när han ringde.”

”Aha. Den gamle mannen, hur är det med honom?” Tobbe lade sig på rygg och såg ut genom fönstret. Dagens första regndroppar träffade rutan. Vått väder igen, vad annars? Man kunde faktiskt lika gärna vara ute på landet. Där var vädret mera … acceptabelt.

”Jag vet faktiskt inte.” Hon lät fundersam. ”Undrar hur länge han klarar sig därute? Även om hemtjänsten kommer förbi ett par gånger om dagen, så …”

”Ja?”

”Nämen, det är klart att han måste känna sig ensam.”

”Mmm, jo … men vi kommer ju ut så ofta vi kan, i princip blir det ju en gång i veckan. Och middagen med asylgruppen i höstas piggade upp honom, det var tydligt.”

”Jo, jag vet. Men ändå. Det är som om jag för första gången känner mig orolig för Nils-August, på ett sätt som jag inte gjort förut. Och en annan sak. Du vet hur vissa frågor kan engagera honom ibland.”

”Jo, så är det. Och det är väl hans personlighet? Och det är ju bra att han bryr sig om vad som händer. Det tyder ju på … ja, livlighet.”

”Jo det är klart, men jag vet inte … du vet hur upprörd han varit över skogshanteringen?”

”Ja.”

”Nu skällde han på Göran Persson, som blivit ordförande i Sveaskog. Tydligen har den där artikelserien i DN rört upp lite reaktioner, men Nils-August var inte imponerad, utan menade att det mest var opportunt pladder från Persson. Men däremot var Nils-August väldigt glad över att åtalet mot Holmberg i Lycksele lagts ner. Det skrattade han faktiskt högt åt.”

”Vilken Holmberg?”

”Det var han som inte fick gallra ut vart tredje träd i sin skog, utan Skogsstyrelsen ville bötfälla honom för att han inte ville göra ett kalhygge i stället. Nils-August pratade mycket om honom i somras.”

”Va? Men det är ju vansinnigt!”

”Jag vet. Skogsvårdslagen har en massa brister, den är helt föråldrad och svarar inte mot våra behov idag.”

”Apropå behov … ”, sa Tobbe och vände sig om mot Lina, som i samma ögonblick också vände sig mot honom. Det värmde, det var nära, de snusade på varandra igen på sina egna, särskilda sätt. De doftade och fnissade in i varandra.

Telefonen ringde plötsligt hårt.

Tobbe stönade. ”A va fan, strunta i den!”

Men utan att tänka kastade Lina av sig täcket, kom snabbt på fötter och var med tre steg framme vid telefonbordet som stod i hörnet vid garderoben. 

”Ja … ja … va? När då? Aaa, …aa. Ja.”

Hon lade på luren. Stod sedan stilla och stirrade ut genom fönstret.

Tobbe såg upp efter henne. ”Hörru! Kvinnan med Lunds vackraste profil!? Vad är det?”

Hon vände sig mot Tobbe, och hon var blek.

”Det var grannen på Bällstorp som ringde. De har hittat Nils-August i skogen.”

Ur arkivet

view_module reorder
Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 1

Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera ...

Av: vladimir oravsky | Utopiska geografier | 01 juli, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Filosofi for vår tid

Vår tid er ikke den beste av alle tenkelige tider, som, for eksempel, at i den velstående del av verden er det så å si en selvfølgelighet at de aller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 april, 2010

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts