När devising tar sig an Ett drömspel

Jag blir upphämtad vid Östersund C av Teater Verbals producent Olle Olsson. Tillsammans åker vi till den konferensgård cirka en mil utanför centrala Östersund där Teater Verbal huserar sommaren 2011 ...

Av: Anna Nyman | 01 augusti, 2011
Reportage om scenkonst

Edgar Alla Poe och det sublima Antarktis

År 2009 fyller den amerikanske författaren Edgar Allan Poe tvåhundra år. Det uppmärksammas stort i USA och mindre i Sverige. Den store skräck- och deckarmästaren skrev bara en roman, Artur ...

Av: Bertil Häggman | 18 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Musiken - Västerlandets ödesfråga

  Pentagram av Hebriana Alainentalo I sin senaste bok, Sirenernas sång, har filosofen Eugenio Trías tagit sig an den västerländska historien utifrån musikens perspektiv. Ansatsen är lika spännande som svindlande. Genom en ...

Av: Eugenio Trías | 06 juni, 2010
Agora - filosofiska essäer

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

46. Kjell



Lund har allt utom vattenKjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på gång där, riskerar att omfatta hans förråd och han känner en oro i kroppen. Han tänker på den gångna hösten och alla trevligheter som kommit honom till del. Ja, hans liv har verkligen förändrats. Det hettar till i öronen och blodet ökar sin hastighet i hans kropp. Aldrig hade han kunnat ana att han skulle få uppleva den glädje och fröjd som sensommaren och hösten bjudit på. Som då när han blev bjuden på en riktigt fin middag av Signe i hennes kolonistuga. Och vinet som hade gjort honom rusig. Men mor hade ju sagt att det hörde till på en fin middag. Och det andra som följde efter, hörde det också till? Det måste det nog, för han hade njutit av den stunden. Han återkallade dagen i sina tankar och stannade upp utanför butik Monique, med sina kvinnliga kreationer. Här blev han stående och det leende som sken upp hans ansikte, fick de förbipasserande att titta lite extra på klädesplaggen. Men Kjell drömde sig bara tillbaka till Edens lustgård. Det var så han tänkte på det nu.

Värmen var tryckande i septembersolen, när Kjell kom till kolonin. Signe stod och rörde i en gryta och hällde i vin i riklig mängd. Hennes kinder blommade och Kjell förstod att hon redan smakat på vinet.

”Här ta dig en klunk”, sa hon och sträckte ett glas till Kjell. Han bugade och tackade och räckte fram sin vinflaska.

”Åh, det var inte illa. Ett fint vin minsann.” Signe skrattade och bad honom sitta ner vid det dukade bordet. Hon hade både vikt servetter och tänt ljus. Han måste erkänna att maten överträffade allt mor hade serverat under årens lopp. Han njöt av den goda grytan. Efter middagen ville Signe ha hjälp att såga ner en gren som tog för mycket sol och det kunde han inte neka till. Det var ganska arbetsamt och han svettades ymnigt, men Signe envisades med att han kunde ta sig en dusch. Samtidigt kunde han testa sin egen installation av arrangemanget med en dusch som gav både kallt och varmt vatten. Det kunde han ju inte vägra så klart. Så han gick bakom vassväggen och duschade. Det kändes härligt att stå där i kvällssolen, låta det ljumma vattnet skölja bort svetten och tjippa med tårna i gräset. Rätt som det var dök Signe in i duschen, ja utan en tråd på kroppen. Kanske var det vinet som gjorde att han inte svimmade. I stället hade kroppen börjat uppföra sig precis som han hade sett på affischen utanför konsthallen. Den ville omfamna Signes runda och glada kropp och det som sedan hände var som ett trolleri. Signe hade bara skrattat och slingrat sig om honom och där hade de förlustat sig i minst en halvtimme. Ja, så måste det ha varit för då tog varmvattnet slut. Och det gjorde det efter trettio minuter. Till råga på allt hade hans kläder fallit ner från skärmen och blivit våta av duschen, men Signe hade bara skrattat och dragit in honom i stugan, pekat på sängen och sagt till honom att övernatta. Det var nu det enda raka för han var fortfarande rusig av vinet. Signe hade lagt sig bredvid honom och väckt honom flera gånger under natten och velat slingra sig igen. På morgonen hade hon letat i sin byrålåda och plockat fram ett par jeans som hennes man hade haft en gång. Det kändes väldigt ungdomligt men tillsammans med en kortärmad skjorta från samma förråd såg det trevligt ut. Så småningom hade han gått hem. Signe ville ha iväg honom för hon väntade sin son till trädgården.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kjell lämnade Moniques skyltfönster och skyndade bort mot Lundagård. Hösten hade övergått i ett kallare tillstånd som annonserade både regn och kyla. Han drog rocken lite närmre ansiktet och svepte halsduken ett extra varv runt halsen.

Under de följande veckorna hade han hälsat på Signe dagligen i hennes stuga men den senaste veckan hade hon inte haft tid. Hon hade inte skrattat lika mycket som innan och inte erbjudit honom nattläger. Nå, kvinnor behöver tid för sig själv hade han tänkt och nu skulle han bort till lasarettet.

Nere i kulvertsystemet träffar han på några labbflickor.

”Hej Kjell har inte du gått i pension?” säger en av dem.

”Jo, men jag har lite att beställa med”, svarar han och skyndar vidare.

Han stannar till utanför sitt forna arbetsrum och lyssnar till de bekanta ljuden. Hissarna som annonserar sin ankomst och avgång, tvättfororna som kör förbi med truckförare som inte kan höra så mycket för de har lurar för öronen. Förbi cyklar läkare och annan personal som finner en snabb, torr och upplyst väg till och från sina kliniker. Ett par mammor med sina bebisar i plastvagnar rullar förbi på väg till patienthotellet. Det är aldrig tyst här nere. Kjell sticker nyckeln i låset. Vad nu? Den passar inte. Han försöker igen, men nej någon måste ha bytt ut låset. I samma ögonblick kommer en man i grå verkstadsrock och hörlurar körande med två vagnar på släp. Han håller nästan på att köra över tårna på Kjell som drar sig in mot väggen. Vagnsetet stannar utanför hans arbetsrum och mannen med hörlurarna hoppar av och plockar fram en nyckel.

”Ursäkta men varför går ni in på mitt arbetsrum?” Kjell ställer sig framför dörren.

”Adu, flytta dig, du har nog gått fel.”

Så föser han undan Kjell med en rikt tatuerad arm som syns under den uppkavlade rockärmen. Han låser upp dörren och går in. Kjell är skakad. Hans forna arbetsrum är halvtomt. Borta är apparater som han ägnat dagar åt att reparera. Ovärderliga elfores apparater som han själv konstruerat. Flamfotometrar och blodrörsvaggor. Mannen visar ingen hänsyn. Han fyller famnen med mätutrustningar och vräker ner dem i vagnen.

”Men varför slänger du dem så vårdslöst, varför gör du så där med de värdefulla apparaterna, de blir ju skadade!”

”Var värdefulla menar du. Sånt här gammalt mög hör hemma på sopstationen. Nu får du flytta dig, du står i vägen. Passa dig så inte du också åker ner i en av vagnarna!”

Kjell backar från den hotfulle mannen. Hur kan ledningen bära sig åt så här? Det är faktiskt skattebetalarnas pengar. Han vänder sig bort. Hans strupe snörs samman. Händerna skakar. Det han har blivit vittne till, kan liknas vid ett mord. Men det är själva insikten som drabbar honom värst. Allt hans arbete har inte längre något värde. Medicinsk utrustning för hundratusentals kronor slängs. Råder det inte sjukdomar i världen längre? Finns inte alla krig som han sett på teve och läst om i tidningen? Länder som i hat mot varandras religioner raserar allt som deras förfäder byggt upp. De hade behövt lite utrustning till sina sjukhus. Vad har hänt med människors förstånd? Han mindes hur mor, när han var liten, packade kartonger med urvuxna kläder för att lämna till Röda Korsets insamlingar för nödlidande. Nöden är väl inte slut, nej nöden är inte slut, men människorna vill inte se den, för det gör för ont. Så är det nog. Folk blundar, annars hade de inte slängt hans apparater.

Medan tankarna formar sig i Kjells hjärna styr han stegen, här under jorden, bort mot sitt hemliga rum. Har de forslat bort allt som finns där inne också? Då är det i så fall tur att han räddat undan en del som han tagit till lägenheten. Men tänk om de bytt lås till det rummet med?

Fylld av onda aningar går han in i förgreningen som slutar vid gamla kvinnokliniken. Där, hans eget rum, 203f. Han sticker den andra nyckeln i låset och kolven lyder denna gång. Härinne finns nu gott om reservmaterial på den kasserade bokhyllan. Skönt, att åtminstone det finns kvar. Tänk om lasarettet tömt även det här rummet. Vad skulle han då göra? Varje dag i fyrtio år har han gått till sitt arbete. Inte kunde han sluta bara för att han gick i pension. Apparaterna stod ju där, rummet var fullt, tills nu. Han tänker på all glädje det fört med sig. Hur han hade hjälpt Signe med teknikaliteter som han hämtat från sitt förråd. Termostat och omkopplare till varmvattensberedaren. Installation av en liten solpanel, så Signe fick varmt vatten från den under sommaren. Om solen uteblev kopplades beredaren automatiskt på. Ryktet om hans fiffighet hade spridit sig i koloniområdet och Anna-Lisa i den gröna stugan vid hörntomten hade försiktigt undrat om han kunde koppla in en automatik till hönsens fodertråg, så hon inte måste åka ut till kolonin i ottan. Den saken hade han genast ordnat och fått kaffe på köpet. På så sätt hade han lärt känna nya människor. Ja, han kände hur hans tekniska kunnande kom till sin rätt där ute i koloniområdet.

Kjell la sig på sängen för att vila och fundera igenom den senaste tidens händelser. Han skulle laga sig en kopp kaffe också. Det hade han utrustning till.

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 september, 2011

Herman Melville. Foto: Wikipedia

Herman Melville. Ball's Bluff : en drömbild (oktober 1861)

Erik Carlquist och Herman Melville.

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 03 juni, 2015

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 maj, 2013

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 13 september, 2014

Agape og Eros

Liv, fortelling og melodrama Å ha et liv å leve er å leve i fortelling. Fortellinger har forteller, som er den som har en historie å fortelle. Historier har hendelsesforløp, og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 oktober, 2014

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Karen Blixen eller livet som konstverk

Huset låg öde. Skymningen höll på att sänka sig sakta över Rungstedlund och taknockarna avtecknade sig som vassa siluetter mot den mörknande himlen. Det var tomt och ödsligt som om ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 05 februari, 2012

De fyra stegen

Den 9 maj 2011 gick jag hem genom Finngatan i Lund. Jag säger "genom" därför att grönskan var sådan, att man kunde uppleva gatan som en tunnel. Det blev jag ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts