Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

43. Ovanifrån



Lund har allt utom vattenEn rännil som hackigt letar sig nedåt, en rännil som löper rakt bakåt över plåten mot stjärtfenan. Nitarna som sticker ut. Nubben. In i ett moln som liknar en tårta och ut ur en elefant med en krukväxt i handen. Tio tusen meter är det inte, men det finns klubbar på alla nivåer. Avisningen funkar. Innanför läser ingen avisen. Ingen läser heller informationen i stolsfickan, trots att den är belagd med Coated FOGRA39 vilket tryckeriet tog skitmycket betalt för, rent ut sagt. Det är visserligen sedan länge intjänat på de hutlösa biljettpriserna, så det gör ju inget, egentligen, men ändå, folk kan väl i alla fall ta upp dem och titta lite på dem? Det är väl vanan. För såhär: Ovanför stan, eller rättare sagt, långtuppistan, flyger det plan hela dan.

Om du letar efter vatten bör du förflytta dig till en annan ort. Om du kan tänka dig att komma för sent kan vi rekommendera gula och gröna bussar samt lila tåg. Det är en färggrann stad, gröna Lund. Men vatten – se på en karta! Titta hur mönstret runt Lund ser ut, se vilka vatten som finns, se vilka slag de vattnen är av. För all del, en kväll som denna råder regn. Det finns således vatten nästan överallt. Det finns förstås inte under glastaket utanför Coop på Mårtenstorget. Det finns inte heller på plattformen på Botulfsplatsen, eller på tågperrongerna eller under Lundahojs tak. Det finns inte vatten under valvet, eller under de andra valven i Paradisområdet. Tänk om vattnet är en myt? Och vilket slag vatten är av? Ja, det är väl … droppformat?

Ett tag var det bara bekanta tak och skorstenar, takfönster och trädkronor. Men det finns former som dykt upp det senaste året som gäckat mig. Speciellt vid den plats där bussarna brukar träffas, där blir jag varje gång störd och måste kolla till en extra gång. Formen har fört med sig ett klirrande som tränger sig upp i luftrummet, som aldrig hörts förut. Men så träffade jag fiskmåsen Mozart uppe på SPA-avdelningen på AF-borgens tak, och han berättade, på sitt skräniga sätt, om den nya hallusalen, som den tydligen heter. Han sa att de där radar upp gröna och genomskinliga klirrande hallar som människorna lägger på en plan rutschkana och sedan stoppar ned i sina påsar och väskor för att ta hem och ställa i sina salar. Jag förstår inte riktigt varför de måste klirra, för de ser så besvärade ut, särskilt när det är många som hämtar de klirrande hallarna samtidigt, men det måste finnas något annat, något som betyder mer, för de brukar bli glada när klirret går upp i crescendo, det har jag sett åtskilliga exempel på. Fast jag vet att Mozart haft fel om en del andra grejer, så jag vet inte om jag kan lita på att det faktiskt är en hallusal. Det skulle lika gärna kunna vara något annat. En halsulla eller en halaluls, vem vet?

Mästaren har samlat kaveldun runt Krankesjön och flugit med sin fångst fram och tillbaka till en tonårig al för att bygga sig ett bo, ett verk. Det är dags att börja om. Starta något nytt. Äggen blev kvar i det förra boet, men vad ska man göra? Det går ju inte gärna att ta dem med sig. Å, det var så fint, det förra boet. Flätningen var jämn över hela kokongen, och inte ett enda fiber stack ut och störde ögat. Harmoni. Men det var verkligen dags. Dags att dra vidare. Kanske återvänder jag dit nån gång. Den låg så lägligt, den där björken, med ingångshålet över en hel vik med vegetation. Här är också bra, med kaveldun åt både höger och vänster, så det duger nog gott ett tag. Men jag funderar på att bara lämna allt, sticka iväg nånstans. Vomben har jag varit vid, och vid Glomsjön också. Kanske prova … Nej, men! ”Tudilu! Hej, hej” visslar Mästaren. Atlas sitter på en gren och putsar fjädrarna efter att ha tagit sig ut ur ingångshålet: ”Tjena!” Mästaren släpper kaveldunet, ser det dunsa ner i marken, vrider huvudet ett par gånger och flyger sen upp till grenen där Atlas sitter. ”Vad fint du har det. Får jag vara med?” frågar Mästaren. ”Ja, visst. Jag har några ungar kvar, men min partner drog i förrgår, så du får plats här du också.” Mästaren funderar, säger: ”Eller så drar vi härifrån. Jag har ändå funderat på att flytta vidare, upptäcka nytt. Vi är ju kommunfåglar – då kan vi inte bara hålla till på ena sidan av kommunen, vi måste sprida oss! Vad säger du? Ska vi kolla om det där kalkbrottet i Södra Sandby kan vara något?” Atlas skiner upp ”Ja! Vilken kul idé. Kom så drar vi!”

Romantiskt: Lund liknar en nyutsprungen ros. De kantiga bladen viker sig bakåt och bereder plats på den sammetslena ytan för hus och åkrar, skolor och parker. Det rubinröda eller purpurfärgade ger arkitektur och växtlighet en intensitet, en lyster som strålar tillbaka, får alla frön att gro, för det här är gröna Lund.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Medicinskt: Lund liknar ett hjärta med tusen by-pass-lösningar. Kartnålarna i venerna förser kroppen med smärtstillande, med fördrivande, dränagerande, med inbäddningar, avdomningar; punktmarkeringar som ger lindring. Om någon av vårdpersonalen heter Ulf kan han kallas Botulf.

För att en gång för alla gå till botten, gör såhär: bind ihop dina fötter med en gråsugga. (Obs! Akta så att du inte kliver på den innan du kommit i vattnet. Då finns inget annat kvar än en grå skugga av vad den var.) Tag dig i kragen, därefter, men häng inte upp dig! Skaka av dig händelsen i stället, ställ avskaket i händerna, håll andan och mun, och muddra anden medan du håller den ena handen om din egen ande. Viska till dess namne och be för trädet bredvid, men beträd inte för vid bredd – då riskerar du att kantra. Nu är det bara att hoppa och hoppas! Upp och ned på stället, med fötterna före. Bäst är att inte binda upp sig för mycket. Simma lugnt. / Vattenintendenten och Vatteninspektören

Häckebergasjön under mig, tre kepsar och deras kroppar, viftar med armarna fram och tillbaka, svingar en orange lina eller en neongul. En bit ifrån ligger en båt, ett hus, en upp-och-ned-vänd kanot. Ytterligare en bit bort står ett sådant där fyrkantigt trähus på sina långa ben. Där sitter också en keps. Oj, vad det small! Ah!

Svart som natten är jag. Mina klor griper om kanten på detta urgamla hus. Brandalarmet har gått flera gånger den sista tiden, men jag är inte rädd. Det känns på en gång om det är något. Och jag har förresten inte tid att bli störd. På gatan nedanför stegar högljudda, avlånga människor med bilder på träd som de håller upp med pinnar. ”Stoppa skogsskövlingen” ropar de. Ja, det är ju så dags nu. Här finns inte mycket skog kvar att rädda. Den borde ha räddats för länge, länge sedan, men då hade de nog inte uppfunnit den där höga rösten, eller bilderna på träd för den delen, för då gjorde de ingenting. Vi fåglar fick flytta, från träd till träd, för att de sågade, högg och kapade allt mer. Det finns en kaja i släkten, långt tillbaka, som försökte protestera, men det struntade de blanka fan i, de där sågarna och kaparna, de bara fortsatte, och viftade efter kajan när hon förtvivlat kastade sig efter dem. Ja. Och nu går de där nere och skriker. Det ska bli spännande att se vad som händer. Jag tänker i alla fall inte lämna det här taket.

Ser en igelkott stå nos mot nos med en randig katt, ser observatoriet och tänker på almsjukan, ser en svan och tänker på H. C. Andersen. Ser en tygbit bada i regnvatten, ser maskätna äppelskrutt och ett paraply med stänglar av metall som spretar ut från busken. Ser reklamen i en busskur och funderar på etik, funderar på människosyn, funderar på dagens samhälle, ideal och ungdomen, fastnar med blicken på en perfekt hy, på släta linjer och tankarna grusas av allt det, av irritation, ser en bekant och vänder bort blicken, orkar inte i dag.

Alla väjningar. Bara förra veckan väjde jag för en skrämd uggla, en döende trollslända, ett ultralätt flygplan och en plåtkärra på sin Standard Terminal Arrival Route, med saltstänk från Medelhavet kvar på vingarna. Det är för trångt, nuförtiden. På flera nivåer samtidigt viner det djur och saker i luften, och det som förut var öppna ytor är nu molnigt, befluget och punkterat av uppstickare. Som det nya, det där i norr som växlar färg. Visst, det är maffigt, det är snyggt. Men jag tycker ändå det är sorgligt att inte kunna ge sig ut på en morgonflygning utan att behöva parera för diverse hinder.

Det är en Boeing 737-800 NG. Som om det skulle behövas, det är bara ett trettiotal pensionärer som har möjlighet att sticka iväg, såhär i oktober. Next Generation syftar inte på passagerarkategorin. Alicante dyker upp på skärmarna i samma stund som de lyfter. Piloten flyger för hundrafemtiåttonde gången i den här typen av cockpit, den nya med bara skärmar. De nya motorerna har en jämnare puls, och nerven i låret som ligger mot kanten på sätet skickar inte längre ut en stickande elektrisk känsla. Skönt! Fast det kan ju vara så att B12-balansen förbättrats efter alla vitaminer, och att det är därför nerven inte pickar på uppmärksamhet längre. Domningarna är också borta, nu när jag tänker efter. Jo, det är nog vitaminerna. Så tänker piloten under sin Standard Instrument Departure, på väg mot Alicante med ett trettiotal pensionärer.

Oups. Jag ser rakt in! Hihi. Jag bor ovanför en grön- och vitrandig markis, och när jag lutar mig ut ser jag rakt in i, eller under, en stickad tröja. Den sitter på bänken nedanför mitt hem. Jag ser, hihi, jag ser glipan mellan kullarna, kullarna som lutar sig utåt revbenen. Jag ser en leverfläck där, utstickande, beige till färgen. Men vad är det där? Det där vita. En korvig, hopvikt remsa sticker fram ur det ena vecket. Haha, det är toalettpapper!

Ni kanske inte tror mig, men ibland behöver jag vila. Ibland vill jag luta huvudet åt vänster, åt höger, höra hur det knakar i barken. Låta kronan ändra läge för en stund. En vän sa en gång att rötterna får för lite uppmärksamhet. Men det är rätt ensamt här uppe också. Boksamtal förs alltför sällan, och de där svarta skrikhalsarna som flockar sig omkring en kan man ju inte prata med. Men jag känner mig trött och stel, och jag längtar efter att bara luta mig åt sidan. Låta kroppen vila bland alla mjuka löv. Å, vad skönt det skulle vara. Lufta rötterna en stund.

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.